Journalisternas partisympatier och regimtrogna forskare

Jag skrev här om hur journalisternas politiska åsikter skilde sig från allmänhetens. I lördagens Publicerat intervjuades medieforskaren Kent Asp om detta faktum.

Föga förvånande ville Asp dels tona ner hur vänstervriden journalistkåren är, dels tona ner hur viktig journalisternas politiska åsikter är för hur mediarapporteringen ser ut. Jag frågar mig hur detta går ihop med att svensk media vägrar att publicera brottslingars etnicitet, med medias ständiga överslätande artiklar om islam och med medias propagandistiska artiklar om det mångkulturella samhället. För den med avvikande åsikter om invandringspolitiken blir det blott alltför tydligt att media på ett mycket handfast sätt låter sina politiska åsikter influera rapporteringen. Som jag skrev i min förra artikel i ämnet är media betydligt mer partiska i denna fråga än i traditionella höger-vänster-frågor.

Därför är det anmärkningsvärt att Asp inte med ett ord nämde socialliberalism-konservatism-skalan och snedvridningen där, eftersom den är mycket större än snedvridningen efter höger-vänsterskalan (för en "tvådimensionell" politisk skala som bättre avspeglar den politiska verkligheten än den endimensionella höger-vänsterskalan, se The Political Compass).

Frågan är varför han tonar ner betydelsen av att journalisternas åsikter avviker från allmänhetens. En idé är att han helt enkelt är vänstervriden själv och därför har politiska avsikter med detta. Denna förklaring läggs fram här. En annan, som jag tror mer på, är att Asp lider av en dessvärre alltför spridda sjuka hos svenska akademiker: han vill inte "vara för spekulativ”, utan snarare "objektiv”, etc. Statsvetare som Sören Holmberg och Tommy Möller lider av samma sjuka. Dessa akademiker ägnar sig åt att undersöka allmänt accepterade hypoteser, snarare än att hitta på egna, nydanande, hypoteser. Deras arbete saknar inte all betydelse, men för det mesta blir reaktionen på deras undersökningar mest ett ”jaha”.

Men effekten av deras ”objektiva” attityd blir som så ofta när det gäller ”objektiv” samhällsvetenskap inte "ingen effekt alls" utan att att den rådande ordningen stärks. Eftersom Asp inte tar upp den snedvridna rapporteringen kring invandringen, och eftersom Holmberg och Möller inte talar om hur invandringskritiska röster tystas med alla medel, verkar det som om vi inte har något problem. Att inte göra något, att inte påtala några brister, kan vara lika effektiv maktutövning som att göra något.

Några som vet det är marxisterna, som gjort en del tankeväckande analyser av subtila tyoer av makt. En lättläst och tydlig redogörelse för detta perspektiv är Steven Lukes Power. A Radical View. Marxistiska analyser kan vara till stor hjälp för oss invandringskritiker, eftersom den maktutövning socialister utsattes för förr i tiden liknar den maktutövning invandringskritiker utsätts för idag. Sorgligt nog har dagens socialister glömt bort sina gamla läromästares insikter. Alternativt vägrar de erkänna att några andra än de själva kan drabbas av orättvis maktutövning.