I de flesta partier kan man höra av aktiva politiker att väljarna är dumma, ja t.o.m. korkade. Denna tendens finns i liten skala även i systemkritiska partier. En del politiker anser att väljare som på valdagen väljer ett annat parti än just det partiet politikern arbetar i, måste ha mindre intelligens. I förlängningen menas att politikern själv är ju så intelligent, han har ju förstått vad som är bäst för väljaren. Av detta följer att om då inte väljaren väljer ”rätt” parti så måste han vara mindre vetande, inte lika smart som politikern själv.
En variant på exakt samma tema är de ständigt återkommande artiklarna om hur lågutbildade Sverigedemokratiska väljare är. Dessa beskrivs ofta som just lågutbildade (säkert med defekt intelligens) män, arbetslösa eller sjukskrivna. Vi ser exempel på detta i Anna-Lena Lodenius artikel här, och här har Lodenius fått breda ut sig i Aftonbladet. Om t.ex. en borgerlig politiker anser att alla väljare som röstar på vänsterblocket (kan ju vara precis tvärtom naturligtvis) är mindre vetande, så finns utan tvivel också fröet till diktatur där. De röstar ”fel” för att de inte vet vad som är bäst för dem själva. Vore alla lika smarta som jag så skulle ju vårt parti alltid sitta vid regeringsmakten och rycka upp detta land en gång för alla. Men hur tänker de styrande i olika diktaturer och hur legitimerar de sitt despotiska styre inför sig själva och omvärlden? Jag gissar att de resonerar på exakt samma sätt. Skillnaden är att de verkligen har möjlighet att omsätta sina idéer i verkligheten.
Tar vi exemplet med den borgerliga politikern som ansåg att vänsterväljaren var ”dum i huvudet” som valde fel parti så missar denna politiker en viktig sak. Denna väljare som vi kan låtsas välja på Socialdemokraterna, är arbetslös och livnär sig på arbetslöshetskassan. Väljer han att rösta på Socialdemokraterna och dessa vinner valet så får han 80 procent av sin lön i arbetslöshetskassa. Väljer han att rösta på Moderaterna och dessa vinner valet så får han 75 procent av sin lön ur samma kassa. Är då denne väljare ”dum i huvudet” som väljer ett parti som ger honom mer pengar i plånboken? Jag skulle inte vilja säga det. Den borgerliga politikern kanske lovar väljaren ett jobb i stället, i alla fall ökade chanser till ett sådant. Men politikernas trovärdighet kan vara naggat i kanten, eller så är väljaren bekväm och rentav lat, det innebär ju inte att han är ”dum i huvudet” det heller.
Den beskrivna socialdemokratiska väljaren i detta exempel valde inte parti efter några högre ideologiska värden, han valde parti efter vad som gav honom och hans barn mest i plånboken. Där har vi en trend som på 80-talet blev allt tydligare. Väljarna röstar efter vad som ger dem själva mest i plånboken. Det är ett egoistiskt val många väljare gör i dagens Sverige och denna tendens finns säkert i övriga Europa också. Under 80-talet gick en våg av ideologin ”satsa på dig själv” genom vårt land och övriga Europa. Nu står vi där och väljarna satsar verkligen på sig själva och sin egen plånbok. Vi är rätt många som inte är nöjda med det. För om alla väljare enbart väljer det som ger dem mest i plånboken så bjuder de politiska partierna över varandra i sina vallöften. I sin strävan efter makt så bortser politikerna vad som är bäst för nationen på lång sikt. Att väljarna också bortser från detta är också självklart. Vi har allesammans ansvariga för denna utveckling och det är en av demokratins baksidor, en baksida som ansvariga politiker inte borde odla mer än nödvändigt kan man tycka.
Det finns hopp för det politiska systemet dock. Partier kan föra fram ideologiska argument och andra värden kan komma fram i valrörelser. Väljare har vissa gånger visat sig mer ansvarsfulla än politiker. När maxtaxan infördes gick journalister ut och intervjuade vanliga väljare. Dessa väljare var i många fall mer intresserade av en verksamhet med god standard än av denna maxtaxa. Väljarna var mer vuxna och ansvarstagande än yrkespolitikerna. Alla föräldrar hyser också omsorg om sina barn. Jag har träffat svårt alkoholiserade föräldrar som i princip skulle gett sitt liv för sina barn (men tyvärr inte kan de inte sluta dricka för desamma). Där finns hoppet i det politiska systemet, föräldrar vill att deras barn skall växa upp i ett samhälle som är så bra som möjligt. Denna önskan går ofta före de egna plånboksfrågorna som vi såg i exemplet med maxtaxan.
Anna-Lena Lodenius skriver så här i samma artikel som vi refererade till tidigare.
Man kan erinra sig att Sverigedemokraternas väljare tenderar att vara oftare män än kvinnor, hellre låg- än högutbildade, oftare arbetslösa och obenägna att flytta, boendes på orter med låg invandring
Lodenius stigmatiserar väljarna på det grövsta tänkbara sätt. Dessutom drar hon helt fel slutsatser som vi tidigare pekat på. De som röstat på SD kommer inte alls från ”orter med låg invandring” det är en klockren lögn. SD fick inte så högt resultat i Stockholm som helhet, men det är övertydligt att i valkretsar som ligger intill invandrartäta områden så gick det i många fall väldigt bra. I Södertälje blev det dubbelt så många väljare som i Stockholms kommun. I Skåne gick det mycket bättre än i det ”invandringsglesa” inre Norrland. Var och en kan själv kontrollera detta på valmyndighetens hemsida.
Människor väljer parti efter sin plånbok eller för att de vill att deras barn skall växa upp i ett drägligt samhälle. Det är därför människor är mest villiga att betala skatt för just skolan - länk. Människor som upplevt otrygghet i dagens samhälle minns den förlorade trygghet vi fordom hade, de vill att deras barn skall få uppleva denna trygghet. Det är därför många människor inte röstar som Anna-Lena Lodenius vill, inte beroende på att de är oförståndiga som hon påstår.
Glad midsommar På er alla kära läsare. Lägger en länk till SvD och var ni kan fira denna ursvenska tradition i Stockholm! Var försiktig med snapsen bara.
I detta avsnitt skriver Eberhard om dagens medieklimat och hur det blivit legitimt att offentligt mobba personer. I spetsen för denna offentliga mobbning står naturligtvis journalisten Alex Schulman. Jag vill påpeka att den som bröt isen och startade denna typ av skrivande var Linda Skugge. I alla fall i början av hennes karriär var hennes skriverier att likna vid pubertetsutfall mot föräldrar, dessutom på det mest infantila och vulgära sätt. Så här skriver Eberhard på sid 129 i ”Ingen tar skit..”
En annan sida av hur det generaliserande snobberiet blivit norm för hur vi alla vill leva våra liv syns tydligt i medierna. Där förekommer en institutionaliserad mobbning som ett flertal unga komiker och bloggare satt i system. Medierna söker med ljus och lykta efter tillräckligt uppstudsiga individer vars ryktbarhet helst skall handla om att de är bra på att chikanera folk och att såga sin omgivning. Ett typexempel på detta är turerna kring journalisten Alex Schulman och hans blogg. Aftonbladet är Sveriges största socialdemokratiska tidning. På ledarsidan kan man ofta läsa om att de andra politiska partierna roffar åt sig på de svagas bekostnad. Man ogillar rika moderatbusar som tar från de fattiga och ger till sig själva och sina gelikar. Man bekämpar orättfärdigt rika och fördömer mobbare.
I den tidningen skriver Alex Schulman, vars karriär handlat om att han är osedvanligt skicklig på att förolämpa folk på ett underhållande vis. Tidningen har låtit hans utfall fortgå ända tills han gav sig på den egna medarbetaren Jan Olov Andersson. Då fick han göra en offentlig pudel.
Bloggkaraktären Alex Schulman har gjort sig skyldig till saker som jag själv finner motbjudande. Jag läser vad jag skrivit om kändisar och känner att jag äcklas av mig själv. Framgångarna med den här dagboken och de krav som ställs på mig höll gradvis på att göra mig till exakt den typ av nätmobbare som jag själv hatade för bara ett år sedan. Jag kan inte acceptera det. Framförallt – jag orkar inte med det. Bloggen är en spegel och jag tittar mig själv i den och konstaterar att jag inte tycker om spegelbilden av mig själv. Jag tittar på mig själv och säger högt ”Du kan dra åt helvete, Alex Schulman.” Den karaktär jag ser i bloggspegeln är inte längre jag. Därför stänger jag ner den här dagboken nu. (blogg 1 oktober 2007)
Medialt föreföll han dock vara ungefär lika ångerfull som en femtonåring som kallats in till rektorn för att för femtonde gången ha kört ned ansiktet på klassens nörd i toastolen. Och utan att i övrigt likna Alex Schulman vid dessa svin, kan man utifrån vad som sedan hände starkt ifrågasätta om Schulman egentligen var annat än glad och tacksam. Han hade ju fått ännu mer publicitet – sitt levebröd.
Det finns mycket jag håller med Eberhard om i detta avsnitt. Det jag däremot inte håller med om är likställandet av dessa pubertets-bloggare och ståuppare. Visst, ståuppare skall vara vassa och slängda i käften, de skall ta ut svängarna och inte vara rädda för att kritisera både människor och företeelser i samhället. Men när bloggarna lägger tonvikten vid kändismobbning så lägger ofta ståupparna tonvikten vid företeelser och tendenser som vi alla kan känna igen oss i och skratta åt. Ståupparna gör löje av sig själva lika ofta som någon annan, ståupparna är beroende av omedelbara publikreaktioner. Alex Schulman skulle riskera att själv bli fullständigt utbuad och mobbad om han vågade sig på ståupp-schangern. Jag gillar ståuppare, min favorit är Chris Rock. Min favorit bland Rocks klipp på You Tube är utan tvekan ” How not to get your ass kicked by the police!” Så den bjuder vi gärna på här. Kanske ungdomarna i Rosengård skulle ha något att lära av denna enkla instruktionsfilm. Tyvärr är inte svenska polisen av riktigt samma kaliber som den amerikanska.
Är lite trött på att blogga just nu. Men när jag läser en nyinsatt artikel i SvD måste jag bara kommentera den. Först rubrikerna i nyhetsblocket, ”Vi behöver fler partier” samt ” SD större än Piratpartiet”. I artikeln ”Vi behöver fler partier” som vid visning har titeln ”Läsare ifrågasätter opinionsundersökning” redovisas läsarnas kommentarer. En kommentar som redovisas i artikeln ser ut så här.
Det blir SD för mig i nästa val. Det finns helt enkelt inget annat val. Har alltid röstat moderat, men tycker att moderaterna knappast skiljer sig från ens sossarna längre. De etablerade partierna måste våga ta upp frågan om invandring och inte vara så förbannat politiskt korrekta- det bubblar under ytan i Sverige", skriver Lillie.
Detta var absolut omöjliga artiklar för ett år sedan. SvD har svängt i sin politiska korrekthet, det är nog fastslaget nu. Förr eller senare skulle det hänt, nu står vi allstå där när en rikstidning gått över gränsen för det politiskt påbjudna. DN lär krampaktigt hålla fast vid den påbjudna politiska korrektheten. Henrik Brors är ju en ivrig försvarare av det politiskt korrekta i vårt land.
Man kan tycka att det är enkelt. Vi lever i en demokrati med yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Vi tycker olika men vi har rätt att tycka olika och vi kan respektera varandra fast vi har olika politiska åsikter. Att just immigrationspolitiken skulle vara undantaget de politiska områden vi har tillstånd att diskutera och ha åsikter om i vår demokratiska stat är ju befängt. Jag lovar att respektera alla andra som respekterar min rätt att yttra mina åsikter. Detta gäller naturligtvis om vederbörande råkar ha en annan åsikt än mig, även i frågor som rör immigrationspolitiken. Det verkar som om SvD så sakta börjar närma sig min ståndpunkt.
Det var Göran Persson som kommunaliserade skolan i vårt land. Jag förvånar säkert många när jag påstår att Persson faktiskt fattade en del bra beslut. Perssons sämsta beslut var dock att kommunalisera skolan. I den skånska orten Perstorp har politikerna beslutat att införa fyradagars vecka för årskurs 1. Det har inte förekommit på väldigt länge i Sverige att eleverna inte gör femdagarsvecka. Det strider mot grundskoleförordningen och förmodligen alla andra förordningar och lagar. Så här står det i DN när en lokalpolitiker uttalar sig om skolinspektionens beslut.
Naturligtvis har de lagen i ryggen, men det här är ju någonting som vi gör för barnens bästa och inte för Skolinspektionens bästa, säger nämndens vice ordförande Leif Andersson (V) till TT.
Man kortar ned arbetsveckan för barnens skull! Vem är det meningen skall tro på detta? Det är ytterst märkligt att lokala politiker bara kan strunta i Skolinspektionen. Det skall helt enkelt inte gå i en utvecklad modern rättsstat, att strunta i vad staten och lagen säger. Vi är på väg att bli en bananrepublik. Vidare så står det så här i DN.
Skolinspektionen har inga tvångsmedel till förfogande och Perstorpspolitikerna hoppas nu att kommunen kan bli ett pilotfall.
Jag hoppas också att Perstorp blir ett pilotfall. Ett fall som gör att regeringen överväger att föra över skolan till staten igen. Alternativt att regeringen inför lagar som gör att Skolinspektionen kan tvinga, med starka tvångsåtgärder, de lokala politikerna att följa de intentioner regeringen har med vår svenska skola.
Jag har full förståelse att kommuner vill spara när ekonomin går i botten. Det sista vi skall spara på är skolan och allas vår framtid. Det är ju enbart med kunskap vi kan konkurera på den internationella marknaden i framtiden. Skall vi då införa fyradagarsvecka i skolan? Det är fullständigt horribelt. Länk DN
DN publicerar i dag en rapport från FSI, Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier. FSI har låtit undersöka väljarnas inställning i hur de ställer sig till att göra besparingar på olika områden eller höja skatten. Det är med en braskande rubrik man konstaterar att ”alla är överens”. Som vanligt i svensk politik då tänker man, idealet verkar vara att alla tycker exakt likadant.
Redan i ingressen blir det dock ett klockrent faktafel, så här står det.
En majoritet av både borgerliga och rödgröna väljare säger nej till besparingar inom skola, sjukvård och ålderspensioner men kan acceptera fortsatta besparingar inom försvaret.
En majoritet av de borgerliga väljarna kan INTE tänka sig fortsatta besparingar inom försvaret enligt det stapeldiagram som DN själv publicerar. Det står siffran 41 vilket förmodligen innebär att 41 procent av de borgerliga väljarna tycker att utgifterna kan minskas. Ingen vill höja skatter så bara 18 procent tycker att man hellre kan höja skatterna än banta försvaret.
Alla utgifter måste ju i verkligheten finansieras. I verkligheten kan man också flytta pengar från en verksamhet till en annan. Man skulle t.ex. kunnat fråga om vi skall flytta pengar från vår kostsamma immigrationspolitik till försvaret eller skolan. Förmodligen är det helt riktigt när Joachim Timander säger detta i artikeln.
Men man kan inte tolka den här mätningen som att en majoritet av väljarna säger ja till skattehöjningar för att satsa till exempel på sjukvården. Det är mer en signal om hur människor prioriterar mellan olika samhällsområden.
Tar vi mätningen som en indikation på de viktigaste frågorna för väljarna så är i fallande ordning skolan, sjukvården, ålderspensionärerna och polisen de viktigaste frågorna för väljarna i båda blocken. Det enda som skiljer borgerliga väljare från de som röstar på vänsterblocket den att skolan är viktigare än sjukvården för de borgerliga väljarna.
Skolan är oerhört viktig för både borgerliga väljare och de från vänsterblocket. För borgarna den viktigaste frågan och för vänstersympatisörerna den näst viktigaste frågan. Ändå ser vi att skolan är ett av de första områden det sparas på i kristider. Skolan drivs i kommunal regi och rikspolitiker har heller ingen direkt makt över skolans finansiering. Det är ytterligare ett argument för att skolan bör föras över i statlig regi.
Som det är nu så satsar man på nya konsthallar i statlig regi medan man sparar in på barnens skolgång i kommunal regi. Kan inte politiker ta till sig vad väljarna tycker om prioritering av de olika politiska frågorna och verksamhetsområdena? Politiker från båda blocken har en tendens att satsa på övriga och obskyra projekt (för att själva hamna i historieböckerna möjligen) och spara på just de områden människor tycker är viktiga.
Att höja skatten är inte längre en framkomlig väg för att säkerställa vårt välfärdssamhälle. Vi har redan en otroligt hög skatt om vi mäter det totala skattetrycket så i framtiden återstår omfördelningar eller att försöka höja vår nationella inkomst. Länk DN Länk Diagram
Ett annat stycke i Eberhards bok är värt att citeras, om inte annat för det mustiga språket och slutsatserna som gränsar till det politiskt inkorrekta på allvar.
Uppror har människor gjort i alla tider. Men det är bara i stunder av välstånd som upproret blir självdestruktivt. Och i dagens samhälle fortgår tonårsperioden tills vi blir 40 år gamla. DET är unikt i världshistorien! För det verkar inte finnas något samhällsbehov att skapa vuxna individer. Åtminstone inte förrän samhället börjar bli alltför proppmätt på arbetslösa skådespelare, konstnärer och poeter som skall förverkliga sig själva. Åtminstone inte förrän barnen blir ännu mer vilsna för att de inte har en chans att lära sig vad det innebär att bli vuxen, eftersom de aldrig mött någon vuxen under 60 års ålder. Tonåringar har de däremot sett sedan spädbarnsstadiet.
Det som gör det ännu mer problematiskt är att tonårstiden i mångt och mycket är den institutionaliserade kränkthetens tid. Det är just under puberteten som man försöker hitta sin identitet. Det är då oerhört lätt att man definierar den utifrån att andra kränker en. Tonåringar söker status genom att sätta sig i respekt. Respekt handlar i många kretsar om att vara fruktad. Ju mer lättkränkt man är, ju större hämnd man utkräver, ju högre rang får man.
Ord och inga visor från David Eberhard. Joanna Rytel t.ex. är ett extremfall även i Eberhards berättelser, hon går utanpå det mesta. Det är väl bara i ”stunder av välstånd” en sådan människa inte skulle bli fysiskt utsparkad från vårt ack så toleranta land. Trots vårt relativa välstånd så tror jag ändå att vi börjar bli ”proppmätta på arbetslösa skådespelare, konstnärer och poeter.”
David Eberhard "Ingen tar skit i de lättkränktas land" sid 111.
En skola i Mariefred, Gripsholmsskolan skall anställa rektor samt några av lärarna från Finland. Detta är ett led i att införa och prova delar av den typiskt finska utbildningsmodellen.
Pisa är ett något märkligt namn på en undersökning som mäter skolresultat i länder världen över. Finland har imponerat stort i denna undersökning genom toppresultat i viktiga kärnämnen. Skolfolk från hela världen har vallfärdat till Finland för lära sig av det Finländska skolsystemet. En nation har varit lite njugg till de finska resultaten, nämligen Sverige. Här har det knystats om kadaverdisciplin och annat. Så här står det i artikeln från DN.
Trots att barnen bara är sex år så ligger fokus redan på kunskapsinlärning snarare än sociala färdigheter. Det känns väldigt mycket ”skola”.
– Man blir lite förundrad. I Sverige kan långt ifrån alla hålla i en penna ordentligt som sexåringar och här skriver de redan, säger Ia Husberg, lärare på Gripsholmsskolan.
I Finland börjar de med ren skolundervisning tidigare än i Sverige. Det är en omstridd fråga hur tidigt man skall börja med undervisning. Det är inte självklart att den Finländska modellen är rätt i alla delar. En annan svår fråga är den sociala träningen som är viktig i vårt land. Det är förmodligen så att föräldrarna i Finland drar ett tyngre lass än de gör i Sverige vad gäller ”uppfostringsbiten.” Detta är en känslig fråga där man riskerar att trampa många på tårna, därav avsaknad av verklig debatt. Som det ser ut i dagens Sverige så måste vi förmodligen ha den sociala träningen till skillnad mot i Finland, som har andra traditioner och är ett homogenare samhälle med andra normer och värderingar.
Klart är att vi skulle ha mycket att lära av Finlands skolsystem och undervisningsmetoder. Lärarnas auktoritet är ett sådant exempel. Bara vi lade ”storebrorskomplexet” åt sidan och ödmjukt erkände att ett broderland faktiskt lyckats bättre än oss vad gäller skolan.
Jag läser just nu David Eberhards bok ” Ingen tar skit i de lättkränktas land.” När jag läser boken så kan jag inte låta bli att skratta, det är så mycket man känner igen från vardagslivet och alla tidningsrubriker. Förmodligen har inget folk någonstans under någon tid av människans historia haft det så bra som dagens svenskar just nu. Ändå klagar vi och känner oss kränkta i en omfattning som aldrig förr. Skulle gårdagens människa känna sig kränkt lika lätt som dagens människa i Sverige så skulle de gått under. Så här skriver Eberhard i inledningen till sin bok.
Ordet kränkt är idag nyckeln till upprättelse. Inte från den som har förorättat oss, utan genom samhällets försorg. Om man är kränkt kan man ge igen med samhällets makt i ryggen. Därför gäller det att vara först med att bli kränkt, för om man inte hinner först kanske ens motståndare får all sympati. Vi ser det allt oftare i massmedierna. Missbruket av ordet kränkt blir aldrig tydligare än där. Det kan betyda förorättad, sårad, ledsen – men ofta ingenting. Bortsett att den kränkte får utrymme i pressen, för det betyder ju ändå något...
Om man googlar ordet kränkt får man drygt 350,000 träffar. Bakom dessa döljer sig allt från ren tortyr till coachingföretaget Communiceras definition på emotionell kränkning:
Vi definierar en emotionell kränkning när personer i vår närhet, avsiktligt eller oavsiktligt inte förser oss med den omtanke, omvårdnad och skydd som vi har rätt till.
Enligt en sådan definition kan man bli kränkt av att en ytligt bekant på gatan oavsiktligt inte lagt märke till en och därför inte hälsat. På nätet kan man följa den hätska debatten om seriefigurens Tintins kränkningar av svarta.
När jag i dagens tidningar läser om muslimer som känner sig kränka för att de kallats till samtal av SÄPO så besannas Eberhards tes igen. Det är frågan om muslimer som misstänks ha glidit åt det fundamentalistiska hållet. I stället för att bugga dem och spionera på dem har SÄPO alltså kallat in dem till samtal. Naturligtvis känner de sig djupt kränkta och för DN med sig fullt ut på denna djupa kränkning. Man undrar hur många människor i så fall DN kränker genom sina artiklar och skriverier. Vi kan påminna DN om att ord som ”rasist” och ”främlingsfientlig” kan uppfattas som kränkande om det används mot personer eller organisationer som faktiskt inte är något av detta.
Jag läser vidare i SvD om en kvinna som bytt kön, från man till kvinna. Nu måste hon skilja sig från sin fru för att få ordet kvinna inskrivet i sitt pass. Det är gamla regler som gäller fortfarande, vår riksdag och regering har inte hunnit med riktigt i lagstiftningen kan man tänka. Naturligtvis känner hon sig djup kränkt att hon inte får ordet ”kvinna” inskrivet i sitt pass. SvD är ju inte sena att hänga på den djupa kränkningen såklart. DN har ju en kränkning i sin upplaga så då måste SvD ha en djup kränkning de också.
Jag rekommenderar varmt alla att läsa David Eberhards bok ”Ingen tar skit i de lättkränktas land”. Jag lovar att en hel del fjäll kommer att falla från ögonen.
I de flesta partier kan man höra av aktiva politiker att väljarna är dumma, ja t.o.m. korkade. Denna tendens finns i liten skala även i systemkritiska partier. En del politiker anser att väljare som på valdagen väljer ett annat parti än just det partiet politikern arbetar i, måste ha mindre intelligens. I förlängningen menas att politikern själv är ju så intelligent, han har ju förstått vad som är bäst för väljaren. Av detta följer att om då inte väljaren väljer ”rätt” parti så måste han vara mindre vetande, inte lika smart som politikern själv. 
