Eberhard del 3 – Institutionaliserad mobbning – Alex Schulman

I detta avsnitt skriver Eberhard om dagens medieklimat och hur det blivit legitimt att offentligt mobba personer. I spetsen för denna offentliga mobbning står naturligtvis journalisten Alex Schulman. Jag vill påpeka att den som bröt isen och startade denna typ av skrivande var Linda Skugge. I alla fall i början av hennes karriär var hennes skriverier att likna vid pubertetsutfall mot föräldrar, dessutom på det mest infantila och vulgära sätt. Så här skriver Eberhard på sid 129 i ”Ingen tar skit..”

En annan sida av hur det generaliserande snobberiet blivit norm för hur vi alla vill leva våra liv syns tydligt i medierna. Där förekommer en institutionaliserad mobbning som ett flertal unga komiker och bloggare satt i system. Medierna söker med ljus och lykta efter tillräckligt uppstudsiga individer vars ryktbarhet helst skall handla om att de är bra på att chikanera folk och att såga sin omgivning. Ett typexempel på detta är turerna kring journalisten Alex Schulman och hans blogg. Aftonbladet är Sveriges största socialdemokratiska tidning. På ledarsidan kan man ofta läsa om att de andra politiska partierna roffar åt sig på de svagas bekostnad. Man ogillar rika moderatbusar som tar från de fattiga och ger till sig själva och sina gelikar. Man bekämpar orättfärdigt rika och fördömer mobbare.

I den tidningen skriver Alex Schulman, vars karriär handlat om att han är osedvanligt skicklig på att förolämpa folk på ett underhållande vis. Tidningen har låtit hans utfall fortgå ända tills han gav sig på den egna medarbetaren Jan Olov Andersson. Då fick han göra en offentlig pudel.

Bloggkaraktären Alex Schulman har gjort sig skyldig till saker som jag själv finner motbjudande. Jag läser vad jag skrivit om kändisar och känner att jag äcklas av mig själv. Framgångarna med den här dagboken och de krav som ställs på mig höll gradvis på att göra mig till exakt den typ av nätmobbare som jag själv hatade för bara ett år sedan. Jag kan inte acceptera det. Framförallt – jag orkar inte med det. Bloggen är en spegel och jag tittar mig själv i den och konstaterar att jag inte tycker om spegelbilden av mig själv. Jag tittar på mig själv och säger högt ”Du kan dra åt helvete, Alex Schulman.” Den karaktär jag ser i bloggspegeln är inte längre jag. Därför stänger jag ner den här dagboken nu. (blogg 1 oktober 2007)

Medialt föreföll han dock vara ungefär lika ångerfull som en femtonåring som kallats in till rektorn för att för femtonde gången ha kört ned ansiktet på klassens nörd i toastolen. Och utan att i övrigt likna Alex Schulman vid dessa svin, kan man utifrån vad som sedan hände starkt ifrågasätta om Schulman egentligen var annat än glad och tacksam. Han hade ju fått ännu mer publicitet – sitt levebröd.

Det finns mycket jag håller med Eberhard om i detta avsnitt. Det jag däremot inte håller med om är likställandet av dessa pubertets-bloggare och ståuppare. Visst, ståuppare skall vara vassa och slängda i käften, de skall ta ut svängarna och inte vara rädda för att kritisera både människor och företeelser i samhället. Men när bloggarna lägger tonvikten vid kändismobbning så lägger ofta ståupparna tonvikten vid företeelser och tendenser som vi alla kan känna igen oss i och skratta åt. Ståupparna gör löje av sig själva lika ofta som någon annan, ståupparna är beroende av omedelbara publikreaktioner. Alex Schulman skulle riskera att själv bli fullständigt utbuad och mobbad om han vågade sig på ståupp-schangern. Jag gillar ståuppare, min favorit är Chris Rock. Min favorit bland Rocks klipp på You Tube är utan tvekan ” How not to get your ass kicked by the police!” Så den bjuder vi gärna på här. Kanske ungdomarna i Rosengård skulle ha något att lära av denna enkla instruktionsfilm. Tyvärr är inte svenska polisen av riktigt samma kaliber som den amerikanska.