torsdag, december 31, 2009

En liten nyårskrönika – Sahlin och Company

Året som gått har inneburit stora framgångar för ett parti som inte bara knackar, utan bankar på riksdagens portar, nämligen Sverigedemokraterna. Opinionsmätningarna ligger det senaste halvåret hela tiden över spärren. Med tanke på att partiet brukar undervärderas i opinionsundersökningar så kan resultatet vara ännu högre. Jimmie Åkesson har befäst sin partiledarställning med några mycket väl genomförda debatter mot politiska motståndare.

Göran Hägglund, Kristdemokraternas ledare, talade i Almedalen om ”verklighetens folk” och gav det kulturella etablissemanget en örfil. Reaktionen blev som väntat häftig, inte minst för att just denna elit har nästan obegränsad tillgång till medierna, samt att Hägglund kanske slog på en mycket öm punkt. Dock vågade naturligtvis inte Hägglund vara politisk inkorrekt på riktigt allvar. Han stod inte heller upp för sitt tal i Almedalen med rak rygg, man fick nästan känslan att han försiktigt backade undan från sitt förhållandevis vågade tal.

Reinfeldt klarade EU:s ordförandeskap med ett godkänt. Han och Moderaterna har inte råkat ut för några katastrofer, men går inte partiet lite på tomgång? Opinionssiffrorna går inte uppåt, snarare nedåt och Reinfeldts utseende och utstrålning som innan valet 2006 var en tillgång börjar bli lite tjatig. Är det inte något tillkämpat med den ”statsmannalook” han lagt sig till med? Hans rådjursögon är heller inte lika fuktiga längre utan ser lite mer tomma och rentav dumma ut. Det jag speciellt minns från det gångna året är Reinfeldts utbrott i TV studion när han fick frågan för hundrade gången om samarbete med SD efter valet.

Jan Björklund imponerar på mig när han talar om skolpolitik, ibland även inom andra områden. Björklund ger raka, klara och distinkta besked, slingrar sig aldrig och blir aldrig svarslös. Hans militära bakgrund verkar enbart vara positiv för hans politiska karriär. Människor vet i alla fall att han haft ett vanligt jobb, till skillnad mot många andra broilers i dag. Tyvärr blev förslaget om kontrakt för nyanlända invandrare nedröstat av Folkpartiets kongress. De två politiker jag kan känna någon respekt för i dagens riksdag och bland dagens riksdagspartier är Björklund och Sabuni. Båda råkar komma från Folkpartiet, Bengt Westerbergs gamla parti. Ändå är Westerberg den politiker jag avskyr mest efter Hitler och Pol Pot, är det inte underligt?

Maud Olofsson ja! Jag sitter här med ett stort leende på läpparna. Jag minns debatten mellan Åkesson och Olofsson där Åkesson sablade ned vår käre Maud jäms med fotknölarna. Hur kunde Olofsson någonsin bli partiledare? Ja inte mig emot egentligen, bara jag slipper höra hennes gnälliga klimakterieröst.

Maria Wetterstrand har jag ganska nyligen behandlat HÄR

Lars Ohly är oerhört tröttsam och den mest förutsägbara politiker på hela jorden, och det vill inte säga lite. Allt jag möjligtvis kan säga om honom vet ni redan.

Sahlin har jag ju också behandlat alldeles nyligen. Men jag går och drar med en långvarig förkylning så jag har legat och läst böcker för att kroppen skall få ta igen sig. Den senaste boken är av Pär Nuder och bär en titel som riktigt doftar av Socialdemokrati, den är ”Stolt men inte nöjd”. Boken förtjänar en bättre titel och är understundom underhållande. Nuder är ingen dålig författare enligt mig. När man läser boken förstår man hur oerhört mycket bättre intellektuell förmåga Nuder har jämfört med Sahlin.

Jag har precis börjat läsa boken men har inte kunnat låta bli att tjuvkika på det kapitel som behandlar Sahlins avpollettering av Nuder, det är förskräckligt. Först konstaterar vi att Sahlin och Nuder känt varandra i 30 år, de har båda varit distriktsordföranden, de har båda klättrat uppför karriärstegen samtidigt. Dagen efter Perssons avgång när valförlusten var ett faktum 2006 vandrar Sahlin in på Nuders kontor och försöker på ett uppenbart sätt fiska efter Nuders planer inför framtiden. Därefter så börjar hon pressa Nuder på vad ”partiet” kan tänkas tycka om henne. Hon avslutar sitt märkliga besök i Nuders kontor med orden
– Mona Sahlin som partiordförande – det är väl inte realistiskt, eller hur?
Nuder vägrade att svara på frågan, vad skulle han säga? Ingen ville ha Sahlin som ordförande då vid denna tid, ingen ens tänkte på henne som ordförande.

När sedan Sahlin med alla turer ändå blev partiordförande (alla andra tackade nej, Wallström, Jämtin och Messing) så började Sahlin enligt egen utsago att frysa ut Nuder. Han var socialdemokraternas ekonomiska talesman och partiordföranden brukar ha tät kontakt med denne, av nödvändiga skäl. Sahlin hade i princip aldrig någon kontakt med Nuder och förhållandet blev märkligare och märkligare. En dag lyssnar Nuder på radio när Sahlin är med i ett sommarprogram (3 augusti 2007) och får höra detta.

Jag får ofta frågan vad jag tänker på när jag gymmar. Och svaret är så skönt, det är nämligen: inget alls. Det är så skönt att blåsa bort alla tankar på Reinfeldt, Nuder, skatter eller EU. Det är bara jag, flåset och den dunkande musiken.


Detta säger alltså partiordförande Sahlin om sin egen ekonomiske talesman Pär Nuder. Det trotsar alla regler, all vett och etikett och allt normalt beteende. För att göra en lång och beklämmande historia kort så undergrävde Sahlin systematiskt Nuders ställning, på ett mycket märkligt nästan mobbningsaktigt sätt. Innan Sahlin får Nuder på fall genom att läcka meddelanden om hans avgång till pressen, utan någon som helst förvarning, så intygar Sahlin öga mot öga med Nuder att hon inte har något att anmärka på hans arbete.

Detta är såklart Nuders version av händelseförloppet. Men av de små brottstycken vi kunde snappa upp från media så stämmer Nuders version. När man läser boken av Nuder blir man rädd på riktigt för Sahlin som statsminister.  Låt oss hoppas på det bästa.

GOTT NYTT ÅR kära läsare.

Sahlin sitter på alla stolar

I en artikel på Newsmill som genast länkas i DN skriver Kadaffi Hussein om de trakasserier som muslimska grupper utsätter ungdomar i Rinkebyområdet för. Det är egentligen en skakande läsning som Hussein utsätter oss gamla ”svennar” för. Hussein beskriver hur kommunen ger pengar till fritidsgårdar som rekryterar ungdomar till det omtalade och extremt fundamentalistiska Al shabab. LÄNK

När Hussein och hans kamrater försökt få kommunen att agera mot de religiöst fundamentalistiska grupperna som trakasserar ungdomar så har de mötts av oförstående tjänstemän, tjänstemän som arbetar i samma kommun som alltså indirekt skänkt pengar till rekrytering av ungdomar till Al shabab.

Hussein beskriver också Nalin Pekguls agerande mot dessa religiösa gruppers olagliga handlingar. Pekgul har ordnat med seminarier om vad som händer men framförallt har hon skrivit en mycket omtalad artikel i DN-debatt där hon kraftigt och trovärdigt tagit avstånd från de fundamentalistiska gruppernas agerande och inflytande, LÄNK

Nu har alltså Sahlin besökt en fest där ungdomarna dansat och haft roligt och hon inhöstar både lovord och politiska poäng. Jag klistrar in ett långt stycke från Husseins artikel i Newsmill.

I måndags kväll anordnade vi en fest i Rinkeby Folkets Hus med musik och dans. Mona Sahlin kom till festen och överraskade alla när hon började dansa somaliska danser med dem. En kvinna blev så lycklig över att se Mona Sahlin att hon kastade sig över henne och sade "Jag tror att jag kommer att dö ikväll för så stort är det för mig att du är här".
Jag förstår henne, just för kvinnornas skull betyder det mycket att en så hög samhällsföreträdare och kanske framtida statsminister tar sig tid och kommer till Rinkeby till en somalisk fest där kvinnor och män dansar tillsammans. Ingenting stärker kvinnor så mycket i deras kamp mot de religiösa gubbarna som att Mona Sahlin tydligt markerar att alla människor har rätt att festa och har roligt.
Många tror att det är för sent att göra någonting åt områden som Tensta och Rinkeby men jag tror att de har fel. Det går att vända utvecklingen om politikerna vill och beviset för det såg jag igår när Mona Sahlin kom till oss.


De som nu lovordar Sahlin bland befolkningen i Tensta – Rinkeby saknar tyvärr historiskt perspektiv på samhällsutvecklingen i vårt land. Att en partiledare och möjlig framtida statsminister åker till en fest och ”dansar somaliska danser” är ovärdigt och populistiskt. Samma partiledare som är en del av den negativa utveckling och som faktiskt bär en stor del av ansvaret, inhöstar politiska poäng för att hon virvlar runt i en dans med ungdomar. Detta är direkt stötande. Sahlin har ju hela tiden fått kritik för sin islamvänliga inställning och för att hon inte reagerat mot framflyttandet av de muslimska gruppernas politiska krav. Nu när problemen inte går att dölja inhöstar hon politiska poäng på den utveckling hon själv är ansvarig för. Det är till stor del under Socialdemokraternas styre och med Sahlins politik dessa problem tillåtits uppstå och utvecklats.  

Vi kan ta ett exempel på Sahlins och andra politikers agerande, eller snarare brist på agerande. År 2002 mördades Fadime Sahindal, LÄNK av sin pappa för att hon hade haft en svensk pojkvän. Sahindal hade blivit hotad till livet precis utanför rättssalen av sin bror långt innan mordet dessutom. När detta avskyvärda mord ägde rum och hela Sverige vände sig emot denna skamkultur som låg bakom mordet, DÅ trädde Sahlin fram och sade att detta agerande ”inte var OK”. Det var första gången Sahlin överhuvudtaget reagerade offentligt mot den alltmer utbredda skamkulturen. Hur många unga flickor hade blivit utsatta för förtryck innan Sahlin ens reagerade?


Sahlin sade rent ut att hon varit naiv och inte sett problemen, dessutom ville hon inte beröra problemen då det skulle ge argument mot ”främlingsfientliga grupper”. Unga flickors liv var alltså mindre viktiga än att inte ge grupper som Sahlin betecknar som ”främlingsfientliga” några fördelar i den offentliga debatten. Vad gjorde då Sahlin efter mordet på Sahindal och åt den skamkultur som då blev ett alltmer manifest problem i vårt samhälle? Ingenting, inga verkningsfulla åtgärder, inga lagändringar, inga nya regler vad gäller immigrationen för människor från andra kulturer, ingenting. Nu läser vi att kommuner ger pengar till fritidsgårdar som värvar ungdomar till Al shabab.

Detta riktar jag direkt till Sahlin.
DU Mona Sahlin bär ansvaret för den samhällsutveckling då dessa trakasserier har blivit både möjliga och vanligt förekommande.
DU Sahlin har själv sagt att du mörkat problemen för att inte ge sådana som jag argument i samhällsdebatten, det har varit viktigare än att skydda unga flickor och pojkar också för den delen.
DU Sahlin blev smärtsamt medveten om problemen efter modet på Fadime Sahindal. Ändå gjorde du ingenting av verksam natur, ändå fortsätter samma problematik. Det var läpparnas bekännelse och inget annat. Som vanligt pratar du en massa utan att göra någonting av konkret natur.
NU åker du till en fest och dansar med ungdomarna, förmodligen för att inhösta deras röster inför det kommande valet. SEDAN anklagar du människor som mig för att vara populister. Det är stötande, rent av äckligt.

Hemsidan Fadimes Minnesfond är bra, fast den drivs av SSU (ja, det smärtar att behöva säga det) men skänk inga pengar till den LÄNK. Skänk i stället en slant till organisationen ” Glöm aldrig Pela och Fadime”, LÄNK 

Länk Newsmill

onsdag, december 30, 2009

Ännu en professor

Det är egentligen fel att skriva ”ännu en professor” i rubriken, professor Leif Lewin måste ha varit uppe förut på scenen i den rad av professorer, docenter och doktorer som deklarerat (i sann demokratisk och objektiv anda) hur man skall få ett parti av alla de partier vi har, på fallrepet. Lewins namn förefaller i alla fall märkligt bekant men sökfunktionen fungerar inte på denna blogg så jag lämnar tidigare artiklar om Lewin åt sitt öde.

Vi skall säga direkt att Lewins recept på att mota Sverigedemokraterna inte på långa vägar är lika odemokratisk och tokigt som docent Petersons (föregående blogginlägg) frågan är faktiskt om Lewins förslag är odemokratiskt alls. Lewin tycker att Sverigedemokraterna skall avkrävas svar på inom alla politiska områden, det i sig är ju inte odemokratiskt. Det odemokratiska är att landets alla professorer, docenter och doktorer på landets statligt finansierade institutioner plötsligt blivit politiska experter och kommer med råd om hur ett demokratiskt parti med stort folkligt stöd skall bekämpas. Så här skriver i alla fall Lewin i sin artikel.

En för Sverige karakteristisk kombination av egenintresse, närmast av arbetsmarknadspolitisk natur, och uppslutning bakom mänskliga rättigheter och humanistiska ideal har skapat samförstånd om invandrarpolitiken. Men så kommer ett parti och dömer ut hela politiken! Inom etablissemanget uppstår panikreaktioner. Man ropar på speciella åtgärder för att bekämpa Sverigedemokraterna.    


Här har vår käre professor presenterat åsikter som rena fakta, det tycker jag inte en professor skall göra. Att vi tagit emot en mängd människor i vårt land för att vi behöver dem som arbetskraft är en lögn. Många av de som vi tagit emot har i princip aldrig kommit in på arbetsmarknaden och kommer sannolikt inte göra det heller. Dessutom hade vi en arbetslöshet under senaste högkonjunkturen på 300,000 människor.

Den gemensamma uppslutningen kring ”humanistiska ideal” är inte heller korrekt. Vad är det för humanism att ta emot människor med tveksamt skyddsbehov? Vad är det för ”humanism” att försöka lösa inhemska problem för en annan nation genom att flytta på befolkningsgrupper?  Det är inte ett parti som plötsligt kommer och dömer ut hela politiken bara, massvis med människor i landet har gjort det länge. Vidare i Lewins artikel så står det så här.

Slutligen finns det de som säger att man ska ta debatten med Sverigedemokraterna just om invandrarpolitiken för att på så sätt avslöja deras främlingsfientlighet. Men att få fram sin favoritfråga i rampljuset är isjälva verket ett drömläge för ett parti.
Även om den främlingsfientliga opinionen, alltjämt, är liten iSverige att döma av Eurobarometerns opinionsundersökningar är den betydligt större än de procentsiffror Sverigedemokraterna hittills kunnat uppnå. Det finns med andra ord en potentiell väljargrupp, som Sverigedemokraterna skulle kunna mobilisera bara frågan ordentligt kommer upp på dagordningen.


Lewin avråder från att ta debatten om invandringspolitiken, inte för att det är som Lewin påstår SD:s ”favoritfråga”. Det är ju inte sanningen, den är att de nuvarande riksdagspartierna för en vansinnig immigrationspolitik och helt enkelt inte kan ge bra svar i en debatt om just denna politik. Ja Lewin har rätt i att det potentiella stödet för SD är mycket större än dagens opinionssiffror för partiet, just för att många människor insett att vi för en dålig politik på just detta område.

I stället frågan om immigrationen föreslår Lewin att man skall ta debatten med SD i andra frågor än i just immigrationspolitiken. Så här skriver han slutligen i sin artikel.

Man bör ta debatten med dem i alla frågor och därmed visa på den valhänthet och brist på konkretion, som tillkommer alla enfrågepartier. Inför de stora frågorna om finanskris, global uppvärmning och saneringen av missbruket inom välfärdssystemet .


Nu har ju SD en politik på de områden som Lewin räknar upp, samt en politik för de flesta andra områden också. Att ett ungt parti med bristande ekonomiska resurser inte kan ha en lika utmejslad politik på alla områden som andra partier med oändligt mycket större ekonomiska resurser tror jag väljarna har full förståelse för. En stor del av det partiarbete som görs inom detta unga parti utförs av arbetande människor på sin fritid, samma arbete som de nuvarande riksdagspartierna har anställda och välavlönade människor för att utföra. Trots det så blir SD:s politik allt mer heltäckande och fråga efter fråga får en professionellt utformad politik.

I grunden är Lewins recept för att möta Sverigedemokraterna fullt rimligt och demokratisk. Ett parti som med all säkerhet kommer att sitta i riksdagen måste skaffa sig en politik på de tunga områdena. Det som ger dålig smak i munnen är det sätt Lewin, professor emeritus på en statlig institution, för fram sina åsikter.

Länk SvD

tisdag, december 29, 2009

Två artiklar som handlar om demokrati


I DN står det i en ledare om kampen mot regeringen i Iran. Demonstrationer pågår nästan dagligen och människor protesterar mot den valda regeringen. Bara detta förtjänar att begrundas. Irans regering är verkligen ingen regering som jag eller andra socialkonservativa i detta land stödjer på något vis, det torde vara solklart. Men vi står inför det trista faktum att denna regering faktiskt vann ett val, ett val som visserligen har kritiserats för att innehålla valfusk, men där alla bedömare är ense om att valresultatet ändå skulle bli likadant även utan valfusk. Det finns fler märkligheter i vår syn på demokrati, så här står det i artikeln.

Bland de oppositionella krafterna finns visserligen både demokrater och liberaler – men även nationalister, kommunister, rojalister och islamister.


Det råder ingen tvekan om vilka politiska krafter redaktionen på DN anser vara demokratiska eller inte demokratiska. Demokrater och liberaler ställs mot nationalister, kommunister, rojalister och islamister. Nu är det väl så att både kommunister och islamister faktiskt är antidemokratiska ideologier per se, men nationalister och rojalister kan väl vara lika demokratiska som liberaler? Vad menar redaktionen exakt, att nationalister är lika odemokratiska som islamister? Man noterar också att det går utmärkt väl att kritisera islamister i Iran, men de islamister som huserar i vårt eget land och vår egen kultursfär då, är de mer demokratiska?

Direkt efter att jag läst denna artikel i DN så går jag över till SvD och läser en artikel av Martin Peterson, docent i filosofi. Denne docent i filosofi föreslår att alla nuvarande riksdagspartier (alltså t.ex. V) bildar ett ”antiparti” som alltid röstar mot SD i riksdagen. Detta för att marginalisera och oskadliggöra ett parti som hela tiden vinner terräng bland folket men där det mediala och politiska etablissemanget tagit avstånd från partiet. Så här beskriver Peterson sin strategi i artikeln.

Exempel: Om Sverigedemo- kraterna får 25 mandat och deklarerar att de avser rösta ja till ökade satsningar på undervisning i historia avsätter de övriga partierna lika många mandat, i proportion till sin storlek, och ger dessa 25 ledamöter till uppgift att rösta nej till förslaget om ökade satsningar på historia, oavsett vad ledamöternas egna partier har för uppfattning i sak- frågan.
Eftersom 25 ledamöter röstar ja och 25 nej, kommer frågan i praktiken att avgöras av de återstående 299 ledamöterna. Ingen kan då hävda att Sverige- demokraterna haft något som helst politiskt inflytande. Alla partier kan med hedern i behåll säga att Sverigedemokraterna inte påverkat politiken. Samtidigt bibehålls styrkebalansen mellan blocken. Inget av de etablerade partierna vinner eller förlorar inflytande.
De enda förlorarna är Sverige- demokraterna, vars mandat i praktiken skulle bli värdelösa.


Så finurligt uttänkt av denne docent i filosofi! Observera att slutklämmen där docenten frossar i vetskapen om att de enda förlorarna är SD vars mandat skulle bli värdelösa. Vad docenten glömmer är att dessa mandat representerar åsikter bland befolkningen, åsikter som egentligen stöds av långt fler än vad som nu kan tänkas rösta på partiet enligt opinionsmätningar. Så här avslutar den finurlige docenten sin artikel.

Låt mig avslutningsvis påpeka att det förslag jag förespråkar på intet sätt är odemokratiskt. Att flera partier samarbetar för att minska ett litet partis inflytande är helt i enlighet med de demokratiska spelreglerna.


Det kan mycket väl vara så att det är i enlighet med demokratiska principer att flera stora partier samarbetar för att minska ett litet partis inflytande. Men det är också frågan om hur dessa partier samarbetar. Det är dessutom här frågan om ett parti som har folkligt stöd och kämpar mot etablissemanget. Det är framförallt frågan om ett parti som tagit upp frågor som de övriga partier lagt locket på och inte vill ha någon debatt om. Med tanke på detta så är den metod Peterson förespråkar direkt odemokratisk, utan att de övriga partierna formellt bryter mot några lagar.

Jämför vi med artikeln i DN så representerar faktiskt Sverigedemokraterna de som protesterar på gatorna i Teheran, de nuvarande riksdagspartierna representerar den valda regeringen i Iran. De nuvarande riksdagspartierna har faktisk parlamentarisk majoritet, men det har också regeringen i Iran. De som protesterar i Iran, i alla fall de som råkar vara liberaler, beskrivs som demokratins förkämpar av våra tidningsredaktioner. Men när ett liknande demokratisk dilemma uppstår här hemma i vårt land tas alla tricks och knep upp med en finurlig glädje som inte går att ta miste på. Dessutom presenteras dessa i grunden mycket tveksamma tricks av docenter och professorer, företrädesvis anställda på våra statsfinansierade institutioner (även om Peterson inte är det). Se bjälken i ditt eget öga innan du klagar på grandet i din nästes öga.

Länk DN

Länk SvD

måndag, december 28, 2009

Folkligt inflytande borde vara självklart

Sofia Nerbrand skriver en kolumn i SvD där hon anser att den fria rörligheten är överordnat allt annat och alla andra principer. Det borde vara en självklarhet med fri rörlighet skriver hon i sin artikel. Så här formulerar hon sig i artikeln.

Fri rörlighet är en grundläggande individuell rättighet och fri in- och utvandring borde vara en självklarhet, så länge man inte skadar andra och klarar sin egen försörjning.


Fri rörlighet mellan nationer har aldrig varit en grundläggande rättighet någon gång i modern tid. Inte någon nation har fri invandring, inte någon nation har haft fri invandring eller fri rörlighet i modern tid. Orsaken till detta är många. Människorna inom en nations gränser väljer sina politiker som skall styra landet efter väljarna önskemål, detta slås ju undan av det Nerbrand kallar ”fri rörlighet. Människorna inom nationsgränserna betalar skatt till den gemensamma välfärden och allt annat, det bygger på ett gemensamt samhällskontrakt som redan börjat urholkats i vårt land. Människorna inom nationen har inflytande på vilken riktning nationen skall taga vad gäller lagar, regler och allmän kultur, detta skulle också slås undan av fri rörlighet. Vårt skattetryck bygger på att vi alla vet att vi betalar för vår gemensamma välfärd, att vi alla strävar mot ett någorlunda gemensamt mål. Allt detta eroderas med den typ av rörlighet Nerbrand propagerar för. Vi ser redan tecken på det i vårt land.

Som om inte detta vore nog så har våra politiker redan visat att den inte klarar av att avvisa de som inte ”klarar sin egen försörjning”. Våra politiker har visat detta gång på gång. Det spelar ingen roll hur svaga skälen till uppehållstillstånd har varit så blir det braskande rubriker eller någon ”hjältemodig” präst som rycker in och undergräver avvisningar. Hur skall detta fungera med Nerbrands regler för fri rörlighet? Vi inser att detta kort som Nerbrand lägger på bordet redan är bortspelat. Inte ens de som gör sig skyldig till grova brott avvisas, det räcker med svaga bindningar till landet för att undkomma en utvisning.

Det som borde vara självklart i en demokrati är den folkliga opinionen. Vi vill ha striktare regler för immigration, inte generösare. Så här skriver Nerbrand i sin artikel.

Det kan och får aldrig bli den röda stugan, den svenska modellen, nubben till sillen – eller kebaben – som karaktäriserar det svenska. Det enda kitt som i längden kan hålla samman ett pluralistiskt samhälle är medborgarskapet och grundlagen. 


Jag är i demokratisk ordning av en annan åsikt än Nerbrand. Jag anser att kulturella uttryck och folkliga paradigmer är ett uttryck för det svenska, och har dessutom alltid varit det. Alla nationer har folkliga kulturella och informella uttryck som definierar deras nation, varför skulle Sverige vara annorlunda? Det forna Jugoslavien hade också en grundlag och medborgarskap, det räcker helt enkelt inte. Vi kommer inte att följa lagen, betala hög skatt, arbeta för det gemensamma samt vårda samhället med allt vad det innebär med Nerbrands modell. Vi kommer att få ett brutalare, mer cyniskt samhälle där lojaliteten kommer att sträcka sig till den egna familjen, inte en millimeter längre. Nerbrands recept är ett recept för att upplösa vårt samhälle i sina fogar.

Länk SvD

Sifo i etablissemangets tjänst

Nu har ännu en SIFO-undersökning genomförts, denna gång har undersökningen gått ut på om de tillfrågade anser att de övriga partierna skall samarbeta med SD om inget av blocken får egen majoritet. Det visar sig att 13 procent anser att om det största blocket inte får egen majoritet skall det samarbeta med SD. Det innebär med all logik att 87 procent inte anser att det största blocket skall samarbeta med SD. Detta har Sven-Erik Österberg, Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen räknat ut. Så här står det i SvD om Östbergs uttalande.

-    Det finns ett mycket starkt motstånd mot Sverigedemokraterna. Det kan ju ses som att 87 procent inte vill ha med dem att göra, säger Sven-Erik Österberg, Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen.
För hans del är det en viktig signal till väljarna att satsa på en rödgrön regering.


Ja, det var en inte så överraskande slutsats att Östberg tycker att väljarna skall rösta på de rödgröna. Det som saknas i artiklarna är den uppenbara slutsatsen att borgerliga väljare inte vill ha något att göra med vänsterkoalitionen heller. En tredjedel vill ha blocköverskridande samarbete. Det innebär att två tredjedelar inte heller vill ha något att göra med motståndarblocket. Två tredjedelar av alliansväljarna vill således inte ha något att göra med Östberg parti och vice versa. Då har vi inte ens nämnt V, vi undrar hur utfallet skulle bli om t.ex. alliansväljarna fick välja samarbete med SD eller V. Någon sådan undersökning lär vi dock inte få se publicerad i våra tidningar.  I en annan artikel där de diskuterar det parlamentariska läget efter valet, så säger Wetterstrand så här i SvD

Men i alla andra frågor räcker det med att oppositionen röstar emot regeringen. Det innebär att varje gång som SD hotar att rösta för de rödgröna så måste regeringen ta hänsyn till partiet. Det ger Sverigedemokraterna utrymme att skapa kaos.


Sverigedemokraterna vill naturligtvis inte skapa kaos utan denna parlamentariska situation kommer sannolikt uppstå efter valet för att blocken vägrar samarbeta med SD. Dessutom så är det så att en stor del av väljarna inte längre kan tänka sig att lägga sin röst på något av blocken längre. Båda de politiska blocken driver en integrationspolitik och framför allt en immigrationspolitik som har svagt folkligt stöd och som stora väljargrupper inte längre under några förhållanden kan ställa sig bakom. Det är ohållbart i ett längre perspektiv. 

Det potentiella stödet för SD är med största säkerhet mycket högre än de 13 procent som enligt undersökningen tycker att det största blocket skall samarbeta med SD. Leif Lewin, professor emeritus tror att det är den andel som känner igen sig i SD:s verklighetsbeskrivning. Nu vet vi hur verklighetsförankringen är bland dessa professorer. De har dragit sina titlar i smutsen för att övertyga allmänheten om det bristande stödet för SD. Vi ser undersökning efter undersökning där det politiska och mediala etablissemanget gör allt för att påvisa hur litet stöd SD har. Vad kommer nästa undersökning handla om? Hur många som tror att deras kärleksliv förbättras om de röstar på SD?

Länk SvD 1

Länk SvD 2

Länk DN

söndag, december 27, 2009

Stockholm behöver människovänlighet mer än miljövänlighet och en förändrad skyline

En rubrik som får mig att höja på ögonbrynen är ”Stockholm behöver fler skyskrapor”, artikeln publicerad i SvD är skriven av två centerpartister och det får mig inte att sänka ögonbrynen. De två centerpartisterna är Per Ankersjö och Lukas Forslund som båda beskriver sig som ”Gröna liberaler”. I alla fall Per Ankersjö är känd inom stockholmspolitiken, bl.a. för att han gick på tvärs mot sitt moderparti i frågan om trängselavgifter. Så här skriver de två centerpartisterna i sin artikel.

Förra gången stockholmarna gick till val så överskuggades de flesta valfrågorna av trängselavgiftsdebatten. När vi nu börjar närma oss val igen så är det mycket som tyder på att frågan om skyskrapors vara eller icke vara kan bli det här valets stora vattendelare. Ska Stockholms silhuett bibehållas till varje pris eller ska Stockholm få nya moderna inslag i sin ”skyline”? 


Är det inte näpet när två bondeförbundare talar om ”skyline”. Man får direkt associationer till New York och den i.o.f.s. något förändrade skyline denna stad har. Jag själv växte upp i Stockholms förorter och på den tiden så fanns det i princip inga centerpartister i Stockholm. De höll till på landsbygden och om någon sade att två centerpartister skulle börja tala om att förändra Stockholms ”skyline” under min livstid så skulle jag helt enkelt inte trott på det.

Centerpartisterna tycker att Stockholms ”skyline” skall bli en kommande valfråga för Stockholm. Är inte frågor som trygghet i staden, arbetslösheten i vissa förorter, kriminalitet, bilbränder och bostadspriserna viktigare frågor? Vidare så skriver centerpartisterna så här i artikeln.

Det finns i Stockholm starka konservativa krafter som tillåts dominera stadsplaneringen. Förhållningssättet de har är inte bara mossigt och visionslöst, det är också ett direkt hot mot ambitionen att låta Stockholm bli en ”grön metropol”.    

Stockholm är redan en ”grön metropol”. Ett sätt att låta den fortsätta vara en grön metropol är att inte låta den växa. Framförallt Centerpartiet propagerade förut för att landsbygden och mindre städer också skall leva. Denna politik verkar ha övergivits fullständigt nu när Stockholmarna skall lockas att rösta på Olofsson. Dock har ju städer en naturlig tillväxt som politiker inte skall peta för mycket i överhuvudtaget. Men tar vi t.ex. bostadsbristen så kan vi konstatera att vi har hela förorter befolkade av nya medborgare inflyttade från utlandet. Arbetslösheten är på vissa håll bedövande stor i dessa enklaviserade förorter och det är inte en ”naturlig” tillväxt av staden. Det handlar mer om att landsmän vill bo tillsammans för att känna sig trygga. Till slut så står det så här i artikeln.

Genom ett skyskrapeförbud kan vi också missa möjligheten att däcka över de trista spåren och vägarna norr om Centralen och få den spännande stadsmiljö som Centerpartiet föreslagit när det gäller det framtida Västra City.
I Centerpartiet anser vi att gammalt kan möta nytt och att miljövänlighet är en självklarhet i en växande storstad. Om Stockholm ska bli den metropol som alla talar sig så varma för så kan vi inte fortsätta att se på vår stad som ett museiföremål.


För det första så har vi en ”spännande” förortsmiljö redan nu. Vi har områden där våra innevånare inte vågar gå ut vid mörkrets inbrott. Det är ett brännande problem som dessa centerpartister aktar sig noga för att prata om.
För det andra så skriver de två politikerna om miljövänlighet väldigt ofta i sin artikel. Just när det gäller Stockholm och dess framtid vore det bättre att prata om ”människovänlighet”. Vi vill ha en stad där vi kan trivas i och känna oss trygga. Jag är ju själv ingen ungdom längre men att trängas ännu mer i citykärnan skulle definitivt inte få mig att trivas bättre.  
För det tredje, i förorterna så talar alla sig varma för ökad trygghet och en människovänlig bebyggelse. Det är nog mest ”innefolket” i stadskärnan som pratar om detta med en världsmetropol. Stockholm kommer aldrig att bli ett nytt europeiskt New York, en väldigt dålig och ogästvänlig kopia kan vi skapa om vi anstränger oss riktigt mycket. De som trivs i New York kan väl flytta dit, svårare är det inte.

Stockholms (ja Sveriges) mest kritiserade byggprojekt var rivningen av de gamla Klarakvarteren, den s.k. Norrmalmsregleringen. Det var en del socialdemokrater med Joakim Garpe och Hjalmar Mehr som drev på denna gigantiska omvandling av staden. I Wikipedia så står det så här om Norrmalmsregleringen.

Omvandlingen av Nedre Norrmalm har både kritiserats och beundrats både i Sverige och utomlands, och räknas som en av de större och mest genomgripande cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden, även inberäknat de städer som skadades svårt under kriget.


Precis, en del menar att förstörelsen var större i Stockholm än i de städer som drabbades av svåra bombningar under 2a världskriget. Det var nödvändigt med en sanering och renovering av de gamla Klarakvarteren, vissa hus höll på att rasa ihop av egen kraft. Frågan var hur det nya Norrmalm planerades och uppfördes. Storslagna och ”spännande” visioner av ofta inflyttade politiker ger sällan en människovänlig och trivsam miljö för stadens innevånare. Låt oss inte göra om det gigantiska misstag socialdemokraterna med Joakim Garpe och Hjalmar Mehr i spetsen genomförde, de är faktiskt Stockholms mest hatade politiker. Låt oss också ta itu med förorternas brännande problem innan vi försöker genomföra några våta drömmar av tuppkammade politiker.

Länk SvD

lördag, december 26, 2009

Wetterstrand är övervärderad

I en artikel i dag på SvD så står det att förtroendet för Wetterstrand har ökat markant och är mycket större än för alla partiledare förutom Reinfeldt. Det är obegripligt att stödet för Wetterstrand är såpass stort. En orsak till detta förhållande menar Per Gudmundsson är att stödet för Wetterstrand bland landets journalister är oerhört stort. Så här skriver Gudmundsson i sin artikel.

I mätningen innan, år 1999, var andelen Miljöpartister 10 procent. Redan det var en kraftig överrepresentation – men obetydlig jämfört med i den senaste mätningen. Och ska man tro siffrorna hade utvecklingen ännu inte nått klimax år 2006: exempelvis bland kvinnliga journalister yngre än 35 år var mer än var tredje, 35 procent, miljöpartist.

Sedan Asp gjorde sin mätning har Miljöpartiet dubblat sitt väljarstöd. I opinionsmätningarna nu hamnar partiet regelmässigt på runt 10 procent. Om överrepresentationen i journalistkåren fortfarande ligger på 400 procent är det ingen som vet – det låter osannolikt – men om den gör det är närmare hälften av journalisterna miljöpartister idag.


Jag tror absolut inte att hälften av landets journalister är miljöpartister och ivriga beundrare av Wetterstrand, det skulle vara helt perverst. Inte heller Gudmundsson själv tror på det utan det var mer ett räkneexempel. Hur det än är med Gudmundssons siffror så har jag en mycket stark uppfattning av att Wetterstrand blir betydligt ”snällare” behandlad än övriga partiledare, där håller jag fullständigt med Gudmundsson. Jag har roat mig med att titta på YouTube-klipp av Wetterstrand. Här är ett klipp av korseld med Rayman och Kielos, titta och förundras.



Det var inte mycket till ”korseld” där inte. Hur snällt kan man behandla en partiföreträdare i denna typ av program? Här gick man verkligen över gränsen och jag skulle föreslå en nedläggning omedelbart av hela programmet om jag sett det i direktsändning.

En förklaring till Wetterstrand popularitet är också helt logisk och förståelig. Wetterstrands fördel gentemot övriga partiledare är att hon inte verkar så genuint medietränad och överslipad. Hon ger intryck av att inte vara lika hal och slingrig utan mer folklig, jordnära och ärlig. Dessutom är hon ju en relativt ung kvinna, det är en grupp som inte direkt rosat marknaden i det övre politiska skiktet.

Dock kan inte hela stödet för Wetterstrand förklaras med hennes naturlighet. Det måste helt enkelt ligga något i det Gudmundsson säger om att Wetterstrand blir behandlad mildare än övriga partiledare och andra politiker med hög befattning. Dessutom har hon som Göran Greider så riktigt påpekat, inte satts på verkliga prov. En gång sattes hon på ett lite hårdare prov, det var i en partiledardebatt i SVT2 Agenda den 17e maj. EU-valet stod för dörren och debatten blev understundom hård. Ingen programledare kunde jämna marken för någon partiföreträdare under denna debatt. Just här i denna debatt gjorde Wetterstrand sin sämsta insats jag sett och alla hennes brister kom i dagen. Wetterstrand uttalade sig i skolfrågor utan någon som helst sakkunskap och det blev pinsamt helt enkelt. Jag satt framför TV:n och nästan rodnade av Wetterstrand dåliga insats. Jag skrev en blogg om det HÄR.

När jag sedan läste recensioner av debatten verkar Wetterstrands dåliga insats inte ha uppmärksammats alls. Tvärtom fick hon i vissa medier ganska bra betyg. Hur är det möjligt? Hade vi sett samma debatt? En del bloggar gav också Wetterstrand bra betyg, Lowdin i Bromma som exempel gav Wetterstrand bäst betyg av alla med kommentaren ” hon är bara så skärpt”. Det var exakt det hon inte var i skolfrågor, som råkar vara ett område jag är speciellt intresserad av, och just därför insåg hur erbarmligt dåligt påläst Wetterstrand var denna gång.

Där har vi kanske en del av förklaring till Wetterstrands framgång. Hon verkar så jordnära och naturlig jämfört med de övriga slipade rävarna i församlingen så människor kanske helt enkelt inte avslöjar hur illa hon resonerar kring olika politiska frågor, i alla fall i vissa frågor.

Länk SvD partiledarstöd

Länk SvD Gudmundsson

Endast tomten är vaken - en liten julkrönika

Jag såg i går en underbar gammal svartvit film som var gjord till Rydbergs dikt Tomten. Bilderna var fantastiska med interiörer från en gammal bondgård, en sådan gård som nästan hela svenska folket bodde i för bara 100 år sedan.

Själva dikten har ett underbart rim och rytm. Jag har alltid haft svårt för just sådan prosa och jag har nästan kämpat för att ta mig igenom dikter av mer litterärt modernt snitt. Några dikter av Diktonius och Sinnervo kan jag ha funnit åtminstone något nöje i. Men dessa diktare är ju också sådana inte vår kulturella elit precis skryter om att de läst.  Rydbergs dikt lämpar sig också att för barn träna sig i språket, ja alltså att rimma, i övrigt är nog språket en smula gammaldags är jag rädd. 

Själva dikten minner om ett annat samhälle, ett samhälle där man levde nära djuren, naturen och det dagliga slitet. Man minner ett samhälle där man arbetade hårt med kroppen om dagarna, där man sov djupt och tryggt på natten. Den minner om ett samhälle där kärnfamiljen var ett axiom, på gott och på ont (låt oss vara ärliga). Den minner också om ett samhälle där man tänkte egna tankar, t.o.m. på livet, döden och vad som är meningen med allt. Det fanns ingen spalt i någon dagstidning där man kunde posta sina tvivel och undringar, man gick och slet med sina sina tvivel och sin ångest också.

Längtar vi tillbaka? Ja tyvärr så finns det delar av detta samhälle vi så förtvivlat gärna vill återkomma till. Vi är så trötta på alla människor som i stället för att tänka läser Metro på pendeltåget och får serverat på ett silverfat vad som "gäller". Vi längtar tillbaka till det direkta och närheten till naturen, det enkla och äkta. Men det är och förblir en illusorisk dröm. Människans lott är nu en gång för alla att vandra vidare till nya samhällen och tider. Vi glömmer också lätt avigsidorna i forna tiders samhällen.

Här kommer i alla fall Rydbergs "Tomten", läsen i och förundras.

Ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen ---
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; ---

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.


fredag, december 25, 2009

Ännu en märkligt undermålig undersökning – denna gång om sex

Sven-Axel Månsson, professor i socialt arbete vid Malmö högskola, har gjort en undersökning om ungdomars sexualvanor. Det handlar i undersökningen om hur vanligt det är med sex som bryter ”gamla tabun”. I klartext hur vanligt det är med homosexuella handlingar, även av de som inte är lagda åt det homosexuella hållet.

Resultatet av undersökningen och ämnet har begränsad politisk betydelse, så enbart av den orsaken skulle inte något intresse ägnas åt undersökningen. Däremot är det intressant och har betydelse hur undersökningen är gjord och vilka slutsatser en professor anser sig kunna draga ur de resultat han får fram. Så här står det om hur undersökningen är gjord.

Han [Månsson] och forskarkollegan Kristian Daneback gjorde i våras på Ungdomsstyrelsens uppdrag en enkätundersökning av ungdomars sexvanor. De annonserade på internetsajterna Playahead, Spray och Passagen, och dessutom mejlade de till alla studenter vid Malmö högskola. På så vis fick de kontakt med 855 ungdomar i åldern 18–24 år som svarade på deras frågor över nätet. Gruppen är enligt forskarna själva i stort sett representativ för alla ungdomar i Sverige i den åldern.


Enligt forskarna själva är gruppen representativ ja, men inte enligt gängse forskarnormer. Den grupp som valt att svara frivilligt på frågor av denna typ skiljer sig sannolikt från de som bara struntar i att svara på mejl av denna typ. Redan där kan man anta att resultatet blir starkt påverkat. Sedan har den påfallande ostringente forskaren annonserat på Playahead, Spray och Passagen. Är det inte ett urval redan vilka som befinner sig på dessa internetsajter? Sedan blir urvalet ännu mer markant när det dessutom är en viss grupp som svarar på en annons av denna typ, jag själv skulle t.ex. aldrig göra det. Enligt mig kan man aldrig få fram ett ”representativt” urval genom ett sådant här förfarande. Däremot är det sannolikt enda sättet att kunna genomföra en undersökning med begränsade ekonomiska resurser. Sedan beskriver Månsson själv hur han tolkat resultatet, så här står det.

 Siffrorna för de unga kvinnorna är slående höga, säger Sven-Axel Månsson. Många vill alltså inte längre leva under bundna former med en fast sexuell identitet, de vill vara öppna och fria som människor och sexuella varelser. Det är min tolkning.


Så sammanfattar alltså en professor resultatet av en undersökning där han mejlat studenter på den högskola där han själv arbetar, och efter att ha annonserat på Playahead, Spray och Passagen. Är det någon som får uppfattningen att professorn lägger in personliga värderingar i resultatet? Professorn skriver ju att det är hans egen tolkning, väl medveten om att det i braskade tidningsrubriker framställs som en vetenskaplig sanning, men det är en oerhört långtgående tolkning. Vi vet t.ex. inte hur samma undersökning skulle sett ut för 20 år sedan. Vi har ingen aning om ifall detta resultat har att göra med den ”sexuella identiteten”. Sedan har Månsson dessutom mage, att som oberoende forskare, påstå implicit att de som gärna definierar sig med en ”fast sexuell identitet” är ofria.

Till slut så anar man ändå politik i undersökningen fast jag från början skrev att själva ämnet kanske inte hade så stora politiska växlar. Vi anar alla att Sahlin slickar sig om munnen när hon läser om undersökningen och att Göran Hägglund rynkar bekymrat på pannan när han läser samma undersökning. Resultatet med professor Månssons frikostiga tolkning andas en del flumliberalism nämligen.

Länk DN

torsdag, december 24, 2009

Vi tillgodoser de kristna i församlingen

Jag har lite dåligt samvete för att mina julhälsningar fått en något hednisk profil. Vi måste på ett seriöst sätt tillgodose den kristna traditionen och även bejaka det kristna arvet. Därför lägger jag ut en predikan innehållande Kaanans bröllop i en modern version av pastor Atkinson som på ett utmärkt sätt förvaltar det kristna budskapet och den kristna etiken. Varsågoda, håll till godo och låt julfriden sänka sig över nejden.



Midvinterblot

Ordet jul kommer från den förkristna midvinterfesten julblot, denna högtid kallades också midvinterblot. Det senare ordet är mest känt p.g.a. av en mycket känd tavla av Carl Larsson. Tiden för julblotet var ungefär vid vintersolståndet när dagarna var som kortast, det hade mycket stort symboliskt värde för människorna innan kristendomens intåg. Naturen och årstiden vände, dagarna blev längre och naturen vaknade så sakteliga till liv igen. Det var egentligen denna naturens vändpunkt man firade och blotade till, dessutom laddade man denna händelse med religiös symbolik och övernaturliga krafter. Man hade t.o.m. en speciell gud för julblotet, han hette Jólner. Jólner var ingen annan än den mångskepnade Oden, men i alla fall.

I de anglosaxiska länderna kallar man julen för christmas, vilket har betydelsen Kristus mässa. I norden har vi kvar det förkristna ordet jul, vilket härstammar från ordet hjul. Det som menas är solens bana som betecknades som ett “hjul“.

Sentida forskare har dock börjat tvivla på denna förklaring och anser att jul möjligen kommer från Jolner eller så är ursprunget för ordet jul höjt i historiens dunkel.

Här ser ni lite riktig konst, Midvinterblot av Carl Larsson


onsdag, december 23, 2009

GOD JUL allihopa

Ja, whiskyn och snuset är inköpta, likaså mat och julklappar. Julefriden sänker sig över nejden. Det var vid denna tid vi fordom firade midvinterblot. Vi hedrar Jólner som sig bör i alla fall med denna film på svenska Annika, som tyvärr sjunger om någon utländsk "Christmas". En riktig god JUL på er allihopa!


Helt rätt om dagens perversa konst

I SvD skriver ledarredaktionen en artikel om dagens snedvridna och smått perversa konst, en artikel jag tror hade varit omöjlig för bara tre år sedan. Vi har nästan omärkligt genomgått ett paradigmskifte under denna korta tid vad gäller värderingar på vissa områden. Jag kritiserar ju ofta artiklar i dagens press men denna artikel håller jag med av hela mitt hjärta. Jag läser och tänker, - så rätt!

Ledarredaktionen skriver om hur märklig, pervers, ful konst utövas och i vissa kretsar upphöjs till något spännande och positivt utmanande. Konstens högsta och kanske enda mål är att provocera, få människor att bli arga eller ledsna. Nu kanske människor inte vill bli provocerade och det är inte fastslaget att det i sig är positivt eller utvecklande att bara bli provocerad utan direkt logisk orsak. Så här står det i artikeln.

Gör det du, gör det nu, gör det utan att fundera över vilka följder det kan få. Resultatet blir inte sällan därefter: impulsivt, ursinnigt, våldsamt.
Men en gång ville konsten någonting mer. Den ville erbjuda kontraster till vardagen och visa människor att det, trots allt, är värt att leva. Livet kunde skildras som skönt, dess utövare som vackra.
Det uppstod så ett försonande anslag i konsten. Kanske eftersom den målades och mejslades ut med handen och inte med huvudet


Just detta förstår sannolikt vartenda dagisbarn på varenda förskola i hela landet, det märkliga är att man inte förstår det på t.ex. konstfack. Det är i sig oerhört märkligt och borde vara föremål för sociologiska och psykologiska studier. Vidare så står det i artikeln så här.

Det tidigare uppdraget för konsten har förvandlats till ett helt annat. I stället för att skänka värdighet åt livet handlar det numera många gånger om att kärlekslöst understryka tillvarons fula och obehagliga sidor, och sedan kräva den totala inlevelsen i dem.


Den perversa konsten kan inte kräva någon inlevelse alls av allmänheten om den inte vill engagera sig. Det värsta som hände när Ecce Homo-utställningen turnerade runt landet var tydligen att folk ryckte på axlarna åt utställningen. Jag minns fortfarande hur kulturjournalister nästan krävde av människor som intervjuas att de skulle reagera starkt på något sätt. Som socialkonservativ kräver jag själv att inga skattemedel går till denna typ av konst, vill människor se ”konsten” så får de betala för den. Ingen människa skall dock tvingas finansiera denna typ av konst via skattsedeln, sedan får den vara hur ”smal” som helst. Till sist så står det i artikeln.

Helt kort menar Scruton att det han ogenerat kallar skönhet är ett mänskligt behov. Utan det sköna och det estetiskt vilsamma riskerar vi att förlora insikten om livets betydelse.
Det är kanske en hårdragen slutsats. Men hur det än är med detta är det inte bra att moralisk relativism och det som är obehagligt mer och mer tycks bli kulturens mål. För nu som då behöver den andra, bredare kulturen sina motbilder.


Det som författaren kallar ”kulturens mål” har väl att göra med något allmänt förfall i samhället. Det framgångsrika och tidvis välmående romerska riket led också av ett inre förfall efter århundraden av framgångsrikt samhällsbygge. Varje framgångsrikt samhälle har självdestruktiva krafter inom sig, fröet till sin egen undergång finns i alla utvecklade samhällen. Vi behöver inte bejaka dessa destruktiva krafter och vi kan avslöja dem som det de verkligen är, just destruktiva och perversa företeelser.

En kommun i Norrland finansierade något som de ansåg vara konst. Konsten bestod i att en vuxen människa kissade inför publik. Varje barn på varenda förskola i landet skulle utbrista ”usch vad äckligt!”. Att inte vuxna människor förstår samma sak är ett mycket allvarligt symtom på sjukdom i vår samhällskropp. I varje friskt och sunt samhälle skulle hela kommunledningen omedelbart fått avgå. En intressant iakttagelse är också att se vilka grupper i vårt samhälle som stödjer och hyllar t.ex. Joanna Rytels genomperversa ”konst”.

Länk SvD

tisdag, december 22, 2009

Jag är FÖR försöksverksamhet med böneutrop från minaret

Jag läser i pressen att en moské i Fittja ansökt om att få utöva bönutrop från deras minaretförsedda moské. Det skulle i så fall bli den första moské i vårt land som börjar med bönutrop. Jag har tagit till mig det ofta upprepade budskapet att man skall bejaka nya företeelser och nya influenser, man skall inte vara rädd för det nya och främmande. Vem vill bli kallad xenofob och vem vill med förfäran upptäcka att man faktiskt är en tvättäkta xenofob? Fobier är en allvarlig psykisk sjukdom som man skall söka vård för om inte annat.

Just därför är jag för en försöksverksamhet på säg 6 månader för böneutrop. Försöksverksamheten skall ovillkorligen ske på Södermoskén belägen på Södermalm vid Björns trädgård. Fyra högtalare skall användas på ungefär 50,000 watt för att framkalla samma känsla som i muslimska länder. Bönutropen skall ske fem gånger om dagen med början klockan 5 i arla morgonstund. Det blir samtidigt en effektiv väckarklocka till det kulturella och mediala etablissemang som huvudsakligen bor på Södermalm i Hufvudstaden, vem behöver en klockradio under försöksperioden?

Fördelen med att hålla försöksverksamheten på Södermalm är att det politiska, kulturella och mediala etablissemanget kan inhämta mer direkt erfarenhet från verksamheten än om den skulle hållas långt ute i förorten. Samtidigt skulle samma etablissemang demonstrera sin bejakande inställning till nya företeelser i vårt samhälle och vår kultur. Minst två flugor i en och samma smäll således, kan det bli bättre?

Länk SVT

Att ansvarsbefria människor

Det står i en intressant artikel i SvD om en flicka som blivit mobbad under två års tid i en svensk skola. Flickan har nu fått ett skadestånd som skolan skall betala på 90,000 kronor. Det står i artikeln att det tog två års tid ”innan skolan agerade”. Det är en mycket anmärkningsvärd uppgift och jag undrar faktiskt om den är sann. De flesta, ja i princip alla skolor har planer för mobbning, i alla fall kommunala skolor, och de brukar inte vänta i två års tid innan det gör något. Så här står det i artikeln.

I sin anmälan till Barn- och Elevombudet, BEO, berättar föräldrarna att deras dotter blivit slagen, fått elaka kommentarer och varit utfryst. Särskilt en annan elev uppgavs vara pådrivande i mobbningen.


Skolan har ett solklart ansvar att stoppa mobbning och andra oegentligheter som sker på skolan under skoltid. Men vilket ansvar har den elev som t.o.m. slog den mobbade flickan? Man får nästan känslan av att det är skolan som stått för mobbningen. Hur mycket skall den elev som verkligen stod för trakasserierna betala? Hon slipper undan alla påföljder överhuvudtaget. Det kan inte vara rimligt att en skola ensamt skall betala skadestånd när en gärningsman kan pekas ut, något är sjukt och skevt i detta. Skedde förresten alla trakasserier på skolan under skoltid? Tillåt mig att starkt tvivla på det. Vidare i artikeln så står det så här.

Enligt Ragnar Åsbrink har skolledningen försökt vidta åtgärder, och vid flera tillfällen tyckt att situationen förbättrats. Men det var inte förrän en ny rektor var på plats, som eleverna separerades i olika klasser.
–Vi satte in insatserna för sent, och nu kan vi bara dra lärdom för att bli bättre och snabbare. Framför allt ska skolan gå igenom och diskutera det som hänt.


För det första så hade skolan vidtagit åtgärder, juristen på ”Barn och elevombudet” Lars Ericsson ljög alltså. För det andra så innebär ”att separera eleverna” förmodligen att flytta på den utsatta flickan, vilket moraliskt är tvivelaktigt och är en metod som kritiserats. I annat fall så flyttade man på den flicka som mobbat och då är det också en metod som kritiserats starkt.

Utbildningschef Ragnar Åsbrink kryper till korset och rullar sig självmant i tjära och fjäder, han vet väl vad som gäller om han inte skall få hela drevet på sig. Ingen skola i världen kan stoppa mobbning om inte föräldrarna och de som mobbar hjälper till och inser konsekvenserna sina egna handlingar. Skolan har fått ökat ansvar som börjar närma sig rent föräldraansvar, samtidigt som dess auktoritet sjunkit och dess möjligheter att agera med konsekvenser närmat sig noll.

Varför uttalar sig inte rektorn i artikeln? Varför får inte personalen som arbetat med fallet uttala sig? Jag är säker på att de skulle servera en helt annan historia. Vi frågar oss till sist vad ansvaret hos den flicka som stod för trakasserierna tagit vägen? Vad har föräldrarnas ansvar tagit vägen? Dagens skola förväntas agera som skola, förälder, socialtjänst och polis, lite väl höga förväntningar kanske.

Länk SvD

måndag, december 21, 2009

Mångfalden inom reklamradion

Lasse Lundberg skriver på Newsmill om reklamradions utveckling. Svensk reklamradio infördes 1993 och i starten så fanns det tio olika ägare till tio olika program i Stockholm. Detta skulle enligt uttalade intentioner öka mångfalden och demokratin i etern. Efter tio år fanns det dock bara två ägare kvar av de tio kanalerna, nämligen Bonnier och Stenbeck. Dessa två ägare äger dessutom 98 procent av all reklamradio i hela landet. Det blev inte så mycket mångfald som alla förstår. Vad ännu värre är att dessa två mediegiganter tagit över en del av närradion avsedd för ideella föreningar. Dessa två kommersiella företag är allt annat än ideella så det borde strida mot alla regler egentligen. Så här skriver Lundberg i sin artikel.

Men uppe i stora koncerner ser man mindre till konsumenten och mer till hur det egna monopolet ska befästas. Målgrupp blir då istället lagstiftaren som håller en nyckel till fortsatt makt. Denne kan erbjudas pengar, makt eller avsaknad av granskning och opposition. Är det därför lokala fristående röster ersätts med musik långt bortifrån?

I Sverige kan denna påverkan döljas eftersom lobbyingföretag inte behöver avslöja vem som betalar för att få vissa lagar skrivna. Korruptionen är så utbredd att politiker och journalister öppet kan önska sig ett nästa jobb som "PR-konsult". (Monopolbeskyddare)
Och så blir Sveriges ekonomi sämre och arbetslösheten ökar då uppfinningsrikedom och produktutveckling inte blir lika viktigt som "att satsa på sig själv" och jobba för överheten istället för medmänniskan.


Det är något fel i systemet när det kan gå till som Lundberg beskriver här. Företag med pengar och resurser kan ägna sig åt lobbyverksamhet i det tysta för att påverka politikerna. Det är vi väljare som skall påverka politikerna, inte företag eller andra intressen med pengar.

På tal om närradio så har jag faktiskt några vänner som ägnar sig åt denna verksamhet. Det är Arnold, David B, Staffan och David L som en gång i veckan svettas ihop ett radioprogram. Jag får väl ta chansen att slå ett slag för deras verksamhet, om inte annat så för att öka ”mångfalden” i etern en smula. Radio SD heter vår lilla ideella radioförening och de sänder i Stockholm lördagar kl. 14.00 till 15.00 på 88 MH. På söndagar går reprisen av det ofta eminenta programmet kl. 9.00 till 10.00. På torsdagar går reprisen mellan kl. 20.30 till 21.30. Programmen kan lyssnas online på denna hemsida, detta över hela landet. Till sist får jag upplysa om att sista programmet, den 28e november handlar om den avlidne Weine Berg.

Länk Radio SD

Länk Newsmill Reklamradion

söndag, december 20, 2009

Söndagskrönika – Folkhemmets snöplogar

Och snön faller ned, hela tiden. Man får lust att referera Saga med hennes ”And the snow fell”, hon lär dock vara av politisk tveksam hemvist, så det blir inga länkar. Jag har inget emot all snö som faller, tvärtom jag gillar vita jular. Det jag däremot har något emot är dagens snöplogning. Med anledning av att jag hade svårigheter att taga mig till arbetet förra veckan p.g.a. all snö, samt att jag fick anlita apostlahästarna för att taga mig hem så pratade jag med en del människor om dagens snöplogning, då jämfört med gårdagens.

Min uppfattning stärktes i alla fall av några jag pratade med, om än inte alla. När jag växte upp så sköttes snöplogningen oerhört mycket effektivare än i dag. Jag minns de stora Caterpillar-maskinerna som mest liknade urtida monster, i alla fall i min barnsliga fantasi. Vi väcktes mitt i natten av monstrens urtidslika vrål, både is och en del asfalt flög i en elegant båge när de kraftfulla maskinerna utförde sitt värv, oavsett tid på dygnet. Om någon parkerat sin bil på ett felaktigt sätt var det bara otur för den bilägaren. De avgrundsstarka Caterpillarmotorerna hade inga problem att singla iväg en tvåtons bil i en elegant båge som imponerade mäkta på oss barn. Det var fler än ett barn som drömde om att bli förare av dessa monstermaskiner när vi häpet beundrade den kraft allt i dess väg skyfflades bort.


Och så dagens snöplogning. Kommunerna har lagt ut snöplogningen på entreprenad för att spara pengar. Vem vet var pengarna har tagit vägen, vi betalar ju mer i skatt i dag än då jag växte upp. Små enmansföretag har lagt väldigt billiga bud på snöröjning verkar det som. Små bögmaskiner kämpar en ojämn kamp med enorma snömassor. De små traktorliknande maskinerna förlorar alltid kampen mot snömassorna på kort sikt. Bussar ställs in, bilar tar sig inte fram. Jag och många med mig får väldigt svårt att ta oss till arbetet. Det tar orimligt lång tid att åstadkomma en plogning som är mycket sämre än gårdagens lite mer brutala plogning. När det väl är plogat kan bilar inte vända där de skall kunna just det. Barnvagnar och andra typer av fordon kan helt enkelt inte ta sig fram på ett säkert sätt efter att det är plogat. Är det konstigt att man understundom längtar tillbaka till det gamla folkhemmet och de gamla monstermaskiner som höll samhället igång på den tiden?


Bra av polisen

I både DN och SvD står det att polisen avbröt ett bröllop för att kunna avvisa en asylsökande som fått avslag på sin ansökan och sedan hållit sig gömd. Tydligen har enligt DN en av bröllopsgästerna försökt förhindra polisen att utföra sitt jobb varvid polisen naturligtvis använder sig av sprayen som är till just för sådana situationer. Så här står det i DN.

När mannen skulle gripas uppstod tumult – enligt polisen för att vittnet gjorde motstånd. Vittnet hävdar att han endast ställde sig i vägen när de fyra civilklädda poliserna skulle gripa asylsökaren, och att han då fick pepparsprej sprutad i ansiktet. 


Vem som har rätt här, vittnet eller polisen, saknar betydelse. Man ställer sig inte i vägen när polisen skall utföra sitt jobb, man gör det definitivt inte i Danmark eller någon annan rättsstat och man skall inte göra det i vårt land heller. Vidare står det i artikeln så här.

Jonas Lindgren, kommunikationschef på Migrationsverket, har svårt att förstå polisens agerande:
– Ett giftermål med en svensk medborgare har ingen betydelse när asylärendet avslutats. Varför skulle han inte kunna få gifta sig innan han avvisas? frågar sig Lindgren.


Motfrågan är, varför skall polisen vänta på att bröllopet genomfördes? Enligt de regler vi har skall väl mannen lämna landet efter att beskedet om avslag kommit? Det finns ingen klausul att man får gifta sig innan man lämnar landet får vi hoppas. Jag har lite svårt att förstå Lindgrens resonemang faktiskt. Är det förresten Lindgrens jobb att kommentera hur polisen sköter sitt jobb?

Länk DN

Länk SvD