Att värna vårt kulturella, historiska och arkeologiska arv

Vi har ett tungt ansvar att värna vårt kulturella, historiska och arkeologiska arv. Det är allas vår skyldighet att ge våra kommande generationer en historia och rötter till dessa generationers härkomst. Ett historielöst folk blir ett folk utan trygghet, självkänsla och kommer dessutom bli ett lätt offer för politiska manipulationer. Förutom dessa argument har människan alltid varit intresserad av sin egen historia, det visar den våg av släktforskning och de TV-program där diverse kändisar rotar i sin mer eller mindre obskyra släkthistoria. Det handlar också om vanlig rudimentär livskvalitet sålunda. Vad exakt som är vår kulturella historia, vårt kulturarv och annan typ av historia är svårt att avgöra och är kanske inga spörsmål av högre dignitet. Gränserna är suddiga och gråzonerna många, vilket på intet sätt förändrar de avgörande principerna. Rent statsekonomiskt kan dock dessa definitioner ha en viss betydelse. Vad staten skall satsa pengar på är en fråga ansvariga politiker inte kommer undan.

Att statens skall satsa pengar på vårt historiska och arkeologiska arv är samtliga riksdagspartier eniga om. Blott Skolverket är av annan åsikt, vilket de visade när de för några år sedan föreslog en kraftigt minskad historieundervisning i skolan. Regeringen skrev i sin forskningsproposition 2008 på sidan 183 följande:

Kulturens och kulturarvets betydelse för samhällsutvecklingen – såväl ur ett historiskt som ur ett samtids- och framtidsperspektiv – uppmärk-sammas allt mer, inte minst i fråga om individens levnadsförhållanden. 

Tyvärr blandar regeringen ihop kulturen i allmänhet och kulturarvet i sin proposition. I verkligheten har det visat sig att kulturen i allmänhet får oerhört mycket mer pengar än den kultur som kan anses tillhör vårt historiska arv. Kultur som märkliga teaterstycken, modern dans, cirkusforskning, nycirkus och olika slags ”performance art” får lejonparten av statens pengar. Detta är mycket olyckligt då den ”moderna” kulturen skall överleva och utmejslas i tävlan om kulturkonsumenternas gunst. Hur skall vi annars veta vilken kultur som är värdefull och vilka kulturuttryck som inte förtjänar vår uppmärksamhet? All den kultur som tillhör det vi kallar ”kulturarv” har överlevt sin tids konkurrens, annan kultur har glömts bort. Om staten öser in pengar till all slags kultur, som kanske omhuldas av vissa samhälleliga minoritetseliter, kommer vi aldrig att få ett naturligt urval av värdefull kultur. De principer som alla är överrens om i det ekonomiska livet, misskötta eller samhällsonyttiga företag går i konkurs medan de livskraftiga blomstrar, gäller inte inom kulturområdet, märkligt nog.

Dagens samhällsunderstödda kultur är vänster-liberalt influerad, det är tydligt för alla som tagit del av denna kultur. Det finns ingen direkt kulturell styrning av politiska kulturkommendanter, som Lena Adelsohn Liljeroth så riktigt påpekade i TV nu på morgonen. Nu spelar tillsättandet av officiellt opolitiska kulturchefer ändå en avgörande roll för vilken politisk inriktning kulturen kommer att anta. Att cheferna är officiellt opolitiska innebär inte att de är opolitiska självklart. Sverige är ett litet land där alla känner alla inom de olika moderna skråen. Skall du klättra i karriärstegen så får du självklart inte vara politisk obekväm. Jag vill därför påstå att till stor del är regeringens och Liljeroths ”fria” kultur en chimär. En annan aspekt av den ”fria” kulturen är att inom vissa sektorer så lever kulturarbetarna på statliga eller kommunala stödpengar. Det amerikanska uttrycket ”follow the money” är här relevant. Kulturarbetarna inom vissa sektorer vet (möjligen rent instinktivt) att de alltid kommer att få mer bidrag från vänstern i vårt land.

Att nationellt sinnade regeringar driver en politisk riktad kultur är varken en framkomlig eller önskvärd väg. Det går inte att styra kulturen med politiska pekpinnar i den västliga hemisfären. Att vänstern lyckats med detta konststycke beror på att de just gått de bakvägar vi ovan beskrivit, inte att de tillsatt politiska kommendanter. Dessutom har de politiska vindarna från 60-talet spelat dem i händerna, med en hel barrikadgeneration som nu sitter på de rätta posterna. Detta är ett cirkustrick som aldrig går att göra om. Det finns sannolikt inget folkligt stöd för en sådan politik heller. Människor är trötta på att stödja politisk kultur med sina skattepengar överhuvudtaget, inte bara en viss sorts politisk kultur.

Det är heller inte önskvärt att införa en kulturpolitik som liknar den gamla Sovjetstatens, det torde strida mot grundläggande konservativa värderingar. – ”Men den Sovjetiska kulturpolitiken var ju inte nationalistisk” Kanske någon invänder. Fel! Den var oerhört nationalistisk med ett evigt tjat om ”det stora fosterländska kriget”. Missuppfattningen grundar sig förmodligen på det av Marx uttryck ”proletärer i alla länder, förena er”. Nu borde ju ett normalintelligent 10-årigt barn förstå att Marx inte menade att horder av trasproletärer i olika länder skulle invadera varandras landområden och upphäva staterna som sådana.

Den franske socialistledaren Jean Jaurés sade i början på 1900-talet:

Lite internationalism leder bort från fosterlandet, mycket internationalism leder tillbaka igen.

På samma sätt kan man säga att en sund och väl genomtänkt nationalism leder till fosterlandet. Motsatsen leder bort därifrån.

Vi skall självklart värna vårt kulturella, historia och arkeologiska arv. Vi skall göra det mer än i dag. Det behövs mer pengar för att skydda vårt arkeologiska arv undan vår rastlösa samhälleliga framfart. Det behövs hårdare straff för de som gör sig skyldiga till fornminnesbrott. Det behövs mer historisk undervisning i våra skolor. Dock måste övrig kultur överleva och frodas mycket mer på egna meriter. Vi kan inte via statsbidrag underhålla en stor kader av kulturarbetare där det folkliga intresset för deras värv närmar sig den absoluta nollpunkten.

Framför allt borde våra politiker känna större stolthet för vår historia och vårt kulturella arv. Att likt Esaias Tegnér påstå, att allt gott kom utifrån och allt inhemskt är blott barbari, kan liknas vid en spottloska rakt i ansiktet på våra hårt arbetande förfäder. Dessutom stämmer Tegnérs tes särskilt illa när vi i dag ser på vissa utländska influenser som gör sig påminda i vårt samhälle. 



Ännu ett perfomance art

Ännu ett perfomance art har kunnat beskådas i Malmö. På scenen drack sig en skådespelare sig fullständigt redlös och blev aggresiv. Till sist kände sig publiken tvungen att hindra skådespelaren från att dricka mera vodka. 


Jag kan väl tycka att denna typ av performance art är oskyldigare än att förstöra tunnelbanevagnar och annat idiotiskt skådespelare har fått lära sig på Konstfack. Själv kanske jag skulle finna ett visst nöje i att skåda spektaklet, men tyvärr skulle det väl vara mina allra sämsta sidor som då kom fram. Det skulle alltså vara hånskratt i stället för skratt. 


Jag kan till slut meddela att skådespelarna inte är så nyskapande som de själva trort att de är. Vid inspelningen av "Kvarteret Korpen" så höll Keve Hjelm på att supa ihjäl sig. Många av de fyllslag som utspelades i filmen var närmare verkligheten än någon kunde ana. På den tiden fanns inte begreppet "performance art" så Hjelm ägnade sig antagligen åt vanlig hederlig fylla, som således inte kunde kallas något finare. 

Länk SvD

Och så blir det lite finkultur

Av In Extremo, som trots namnet spelar gamla folkvisor, så gå inte i taket nu Bjurwald.
Här blir det Krummavisur som är en gammal Isländsk folksång, om jag är rätt informerad.

Dags att balansera debatten

Kvinnors Nätverk har hållit en manifestation i Rinkeby, av alla ställen. Muslimska ungdomar har enligt Stockholms Fria skrikit otidsenliga invektiv (som bloggen ogärna upprepar) till kvinnorna under deras manifestation. Händelsen var dock inte bagatellartat då det enligt SFT också förekommit rent fysiskt våld. Så här beskrivs händelsen i SFT.

Vi började spela musik och höll tal. Efter en stund kom det fram flera kvinnor i slöjor och ropade att de inte tvingats till att ha slöja och strax därpå kom det fram ungdomar från islamska kulturcentret. De skrek att vi var horor och sedan började de knuffas och försökte rycka ur sladdar från högtalarna och tvinga oss att sluta filma.

Det talas både på PI och Fria Tider om att media mörklagt händelsen för att inte ge en negativ bild av det så från media så omhuldade mångkulturella samhället. Jag var från början tveksam till om denna händelse faktiskt var en nyhet för vår rikstäckande media. Men eftersom fysiskt våld faktiskt förekommit och att aktionen riktat sig mot ett nätverk för kvinnor så får jag nog ändå hålla med PI och fria Tider, detta är normalt en nyhet som riksmedia borde tagit upp. Hade det varit ett gäng raggare som gjort sig skyldig till samma agerande hade det förmodligen stått i både DN och SvD. 


Annars börjar det märkas en tendens att alla nyheter som PI och Fria Tider tar upp men inte riksmedia betraktas som riksnyheter och ord som ”mörkläggning” hamnar på pränt. Jag tycker det börjar bli lite slentrian att hela tiden tala om mörkläggning så fort inte SvD skriver om en händelse. Det är faktiskt inte säkert att alla nyheter vi läser i PI och andra fora normalt skulle ha hamnat på SvD:s förstasida, även om det inte vore nysvenskar i huvudrollerna. Visst förekommer det mörkläggning, visst är den systematisk och visst är motivet att ge en ljusare bild av vårt mångkulturella samhälle än vad den i verkligheten är. Men för att behålla trovärdigheten krävs ändå att man använder ord som ”mörkläggning” med urskiljning och gör en rättvis bedömningen innan man slår på stora trumman. 


Efter denna förmaning efterlyser vi vår annars så aktiva och debattglada feministiska rörelse. Hallå! Var är ni? Skall ni inte reagera? Här har vi ju ett utmärkt exempel på hur mörka mansdominerande krafter t.o.m. rent fysiskt attackerar ett kvinnligt nätverk, samt kallar dem för en massa otrevliga saker. Eller gör gärningsmännens religion alternativt etniska härkomst hela historien ointressant för våra annars så aggressiva feminister? Skall vår ibland så rabiata feministrörelse ha någon trovärdighet kvar så vill det till att de reagerar på händelser som dessa, trots att gärningsmännen råkar ha en annan etnisk och kulturell hemvist än hatobjektet nummer ett, den vita medelålders mannen.   

Länk SFT

Uppriktigt sagt, vi bryr oss inte

In en relativt stor DN-artikel går Nyamko Sabuni och Lena Adelsohn Liljeroth ut och poängterar att ”kulturvärden är präglad av stor manlig dominans”. Det är dock få människor som blir upprörda över detta orättvisa förhållande, i alla fall utanför riksdagens korridorer. Det finns gott om mer närliggande orättvisor som verklighetens folk blir upprörda över. Så här skriver de två skribenterna i sin artikel.

Det är oroväckande ofta som män porträtteras på tidningssidor och i nyhetsinslag. Kvinnliga filmskapare, författare, konstnärer och skådespelare har i vissa fall svårt att hävda sig. Därför fortsätter regeringen sitt arbete för jämställdhet och avsätter 17,5 miljoner kronor under tre år för extra insatser på film, musei- och musikområdet, skriver Lena Adelsohn Liljeroth och Nyamko Sabuni.

Ännu mer pengar skall alltså satsas på kulturområdet, denna gång för att öka jämställdheten mellan kvinnor och män på just detta område. Vi i storstäderna har varken bussar eller pendeltåg som går i tid, besparingar och avknoppningar har satt sina spår. Vårdköerna och bristen på sängplatser inom sjukvården börjar ta dimensionerna som hos rena bananrepubliker. Inom skolområdet börjar antalet lärarlösa lektioner bli ett alarmerande problem. Det regeringen gör, och dessutom basunerar ut, är att ge ännu mer pengar till kulturen. 


Jag har roat mig med att se vad anslagen i budgetområdena skola och forskning går till. Även inom dessa budgetområden går oerhört mycket av våra skattepengar till olika obskyra kulturprojekt. Vi tar ett litet exempel. Dans och Cirkushögskolan i Stockholm erhåller ett ganska rejält anslag av budgeten. En del av pengarna går till något som skolan själv kallar ”forskning”. Det är omöjligt att genom egen läsning komma underfund med vad denna ”forskning” skulle bestå i. Men vi kan läsa saker som ”rörelseproduktion”, vad nu det är. Konstfack erhåller också ett ansenligt anslag som skall gå till ”forskning”. 


Vi har också exemplet där en utländsk konstnärssjäl gjorde en uppseendeväckande ”performance” i Jukkasjärvi och Umeå. Föreställningarna finansierades med skattemedel, vilka alltså bestod i att en förvirrad konstnär gick ut på scen och urinerade. Jag kan säga att under Stockholms numera avsomnade Vattenfestival så såg jag många konstnärssjälar som också frikostigt bjöd på ”performance art!.” Pisset flöt i floder på gatorna, helt gratis dessutom.    


Nyamko Sabuni och Lena Adelsohn, vi bryr oss faktiskt inte hur könsfördelningen ser ut bland de konstnärssjälar som så frikostigt försörjs av våra skattemedel. Det vi är intresserade av är att denna summa minskar, antingen det är män eller kvinnor som får söka sig annat arbete. Alla vi som inte har begåvats med en känslig konstnärssjäl av våra mer eller mindre välsituerade föräldrar får snällt idka våra hobbies på vår fritid, och dessutom bekosta denna själva. 

Länk DN

Somalier i Sverige och USA

Rahma Dirie, politiker för M skriver i SvD om somaliernas situation i vårt land jämfört med USA. Enligt Dirie så blir somalier mycket bättre mottagna i USA än i Sverige. Vi har ett besvärligt språk (ber vi om ursäkt för) byråkratiska regler för företag och dessutom består landet av en reserverad befolkning (ber vi också om ursäkt för). Så här börjar Diries artikel.

Omkring 1,2 miljoner svenskar utvandrande till USA under 1800-talet. De flydde inte från terror, tortyr och förföljelser men från den fattigdom som präglade Sverige på den tiden. USA välkomnade dem och gav dem förutsättningar att bygga en framtid. 

Jag har inte hört att USA:s ursprungsbefolkning välkomnade svenskarna som emigrerade dit, tvärtom, det blev en hel del skärmytslingar och det slutade som bekant med att indianerna hamnade i reservat. Att andra immigranter välkomnade svenskarna är en helt annan sak. Dessutom var bidragssystem och annat inte särskilt utvecklade i USA på den tiden så att försörja sig själv eller svälta gällde naturligtvis. 


Emigrationen var från svenskt håll en ren arbetskraftsinvandring med dagens språkbruk. Det finns helt enkelt inga möjligheter till en sådan emigration i dag. Det finns inga stora områden att odla upp eller stora industrier att söka anställning i. Vidare så skriver Diere så här i sin artikel.

Amerikaner såg dem som en tillgång och inte som ett problem. De betraktade USA som sitt hemland och sig själva som amerikaner. Här upplevde jag den största skillnaden.

I Sverige talas det om första, andra, tredje och fjärde generationens invandrare. Gud vet hur många generationer det kommer att ta innan man blir accepterad som svensk.

Att amerikaner ser annorlunda på somalierna har säkert sin förklaring i att det inte är svenska folket som erbjudit sitt land till denna folkgrupp (och andra) utan Sveriges politiker. Befolkningen i vårt land har aldrig blivit tillfrågad eller ens informerad om vår immigrationspolitik, någonstans slår det igenom i människors inställning och möjligen bemötande. 


Samtidigt har jag, efter att själv bevistat Florida, insett att det inte går att komma till USA utan pass eller andra handlingar. Vid min egen inresa var kontrollerna rigorösa, in absurdum. Här ger vi asyl till människor som själva slängt sina dokument efter att ha landat. Naturligtvis spelar det en roll att USA till stor del består av nyligen immigrerade folkgrupper, så är fallet inte i vårt land. Till slut skriver Diere så här i sin artikel.

Det jag kom till insikt om i Minnesota och i mötet med svenskättlingarna där var betydelsen av min egen kultur. Jag uppskattar och ser på den med annorlunda ögon idag. Visst finns det negativa inslag i varje kultur men det finns mycket att vara tacksam och stolt över.

Det är förmodligen våra politikers förnekande av den svenska kulturen som gör att vi inte på ett öppet och ärligt sätt kan bejaka andra kultur. Det blir mycket märkligt om våra politiker och andra påtryckningsgrupper förnekar vår egen kultur och snarast misstänkliggör denna, samtidigt som vi skall bejaka andra kulturer (som vi ju bevisligen inte har svårt med när vi reser utomlands). 


Samtidigt så har våra politiska och mediala makthavare svårt att sätta gränsen för oacceptabla kulturella uttryck från andra kultursfärer. Det gör det ändå svårare att möta andra kulturer. Om vi på ett naturligt sätt förhöll sig till vår egen kultur, samtidigt som vi på ett klart sätt kunde sätta gränser för de inslag i andra kulturer vi inte accepterar, skulle förhållandet till andra kulturer i gemen förbättras som genom ett trollslag. Skulle dessutom svenska folket öppet få debattera och vara med om att bestämma vår immigrationspolitik skulle klimatet förbättras oerhört, även för de vi då skulle ta emot i vårt land. 


En självklar första åtgärd om gemene man fick påverka immigrationspolitiken skulle med största säkerhet bli att här precis som i USA får man inte uppehållstillstånd med oklar identitet eller om man slängt sina resedokument. Avslutningsvis måste vi dock notera att Sverige ändå är ett populärt mål för diverse immigrantströmmar, trots vår reserverade hållning och vårt besvärliga språk. 

Länk SvD

Ni får en kulturelitstämpel i stället

Det redan omtalade nätverket "Nätverket Folkmusiker mot Främlingsfientlighet" går i dag ut och publicerar en artikel där de ängsligt tar avstånd från "främlingsfientliga" och nationalistiska krafter i vårt land. Författarna till artikeln påstår att de nationalistiska krafterna i vårt land utnyttjat folkmusikern och all den kultur som hör till denna för sina egna syften. Det kan till en del stämma, men nio gånger av tio så talas det om "svensk kultur" vilket knätofskulturen bara är en liten försvinnande del av. Så här skriver de många författarna i sin artikel.

Kanske för att schablonbilden av svensk folkkultur aldrig får en chans att nyskapas och omdefinieras i medier, från att vara begränsad till en nationalromantisk midsommaridyll till att även spegla de faktiska utövarnas, publikens och forskarnas bild.

Här försöker folkmusikerna själva kidnappa ett begrepp, folkmusik kan väl inte plötsligt kallas "svensk folkkultur"? Förövrigt får dessa folkmusiker gärna sälla sig till Sahlin som i tidningen "Euroturk" sagt att denna folkmusikkultur är töntig. Att det finns forskare som ägnar sig att studera knätofsarnas historia visste jag inte, men det skulle vara intressant att ta del av vad dessa har att säga. Vi noterar i alla fall att ingen av författarna till artikeln har en forskartitel. Vidare så skriver knätofsgänget så här.

Vår uppfattning är att den kultur och musik som följt med de senaste årtiondenas invandring och dessförinnan har berikat och inte förminskat folkkulturen i Sverige. Dessa influenser vill vi inte vara utan.

Jag har lite svårt att förstå vem nätverket argumenterar emot egentligen. Vem har försökt förbjuda eller ens påverka vilka folkmusikerna tar intryck ifrån? Eller vem bryr sig det minsta om det? Jag förknippar mest "immigrantmusik" med Latin Kings och Lilleman. Jag är inte förtjust i Latin Kings men gillar Lilleman. Vad har detta med något politiskt alls att göra? Jag föredrar förresten att lyssna på Lilleman än på dessa gnisslande fioler, alla dagar i veckan. Jag skulle dock aldrig uttrycka mig lika nedsättande som Sahlin om dessa ivriga utövare. 





När man läser listan på undertecknarna så får man dessutom att dessa knätofsfundamentalister måste ligga nära vår kulturella elit, frågan är rentav om inte rätt många av undertecknarna kan anses tillhöra denna elit. Vad vår kulturella elit står vet vi bättre än vad 2 + 2 är, denna elit förnekar sig aldrig och vi förväntar oss att de skall sälla sig mangrant till det politiskt korrekta.

Länk SvD

Invandringens negativa aspekter diskuteras inte - provocerande konst

Expojournalisten Lisa Bjurvall skriver på DN-debatt ett svar till en föregående artikel av Neuding och Lundberg där de vill att invandringens baksidor börjar diskuteras. Bjurvall menar i sin artikel att invandringens baksidor visst diskuteras och att det i stället är invandringens fördelar som skall lyftas fram för att mota tillbaka de "främlingsfientliga" krafterna i samhället. 


Nu är det så att journalistiskt och nyhetsmässigt så skall tidningar och andra medier överhuvudtaget inte göra sådana bedömningar utan rapportera verkligheten som den är utan några som helst hänsyn, vare sig åt det ena eller andra hållet. Återigen måste vi fråga oss vad man får lära sig i dagens journalisthögskolor. Eleverna som går ut från journalistutbildningen verkar inte ens behärska de mest grundläggande journalistiska och demokratiska begrepp. Vidare skriver Bjurvall så här i sin artikel.

Att invandring skulle vara ett tabu diskussionsämne är ett av extremhögerns vanligaste – och mest uppenbart lögnaktiga – argument. På samma sätt som det inte existerar någon hotande ”islamisering” av Sverige, är den påstådda munkaveln på invandringskritiker en myt. Tvärtom har det ofta varit de negativa aspekterna av invandring som lyfts fram de senaste åren. Upplopp och spirande extremism i invandrartäta områden som Rosengård, slöja, burka och andra kontroversiella muslimska huvudbonader, och troende muslimers roll i det sekulära Sverige är ämnen som regelbundet dyker upp i debatten.   

För det första är det inte "extremhögern" som för fram argumentet att immigrationsproblematiken aldrig diskuteras, det är Sverigedemokrater, Folkpartister och en massa andra grupper som också påstår detta. Sedan är det så att de negativa aspekterna av vår invandring rapporteras som nyheter, vilket Bjurvall själv pekar på, men invandringen i sig diskuteras aldrig. Det ÄR tabu med sådana diskussioner. Jag har under mitt ganska lång liv aldrig sett (eller hört) två politiker diskutera invandringens fördelar respektive nackdelar. 


Seriösa diskussioner om effekterna av invandringen, på vilket sett det påverkar vårt samhälle, hur många av de som får asyl som verkligen behöver skydd, varför så många saknar giltiga papper eller vilka effekter invandringen får på de länder vilka folk flyttar från, ser vi aldrig. Att sedan våra medier rapporterar om upploppen i Rosengård är ju en helt annan sak och kan ju inte ersätta en seriös diskussion. 


Länk DN


SD och kulturen


Lars Amréus och Mats Persson, ordförande respektive generalsekreterare för Riksförbundet Sveriges Museer, skriver i en artikel på SvD om att SD "vill avveckla kultur som provocerar". Nu är det inte så att SD vill avveckla denna sorts kultur, SD vill däremot dra in de statliga bidragen till sådan kultur, vilket är en helt annan sak. Om en vuxen man vill ställa sig på scen och pinka inför publik så skall inte skattebetalarna vara med och betala "kalaset". Men är det så att hela föreställningen bär sig själv kan inget parti hindra sådana föreställningar, i alla fall inte om dylika konstformer håller sig inom lagens råmärken. Så här skriver de två författarna i sin artikel.

Med årets valresultat är det dock alltså slut på den samsynen i riksdagen. Sverigedemokraterna säger sig vilja avveckla alla anslag som går till kultur vars syfte är att ”chockera, uppröra och provocera”. I stället ska kulturen ”ha ett konstruktivt syfte och en bred folklig förankring”. Att de menar allvar är tydligt i Skåne, där de har ett starkt fäste. En fotoutställning på museet Kulturen i Lund stämplades av partiet som ”pervers”.

En del av den kultur som blivit statligt eller kommunalt finansierade kan betecknas som ren pornografi, annat har som absolut enda syfte att provocera och chockera. Skattebetalarna kan faktiskt inte välja om de vill vara med och finansiera denna typ av konst, hur demokratiskt är det? Då är det faktiskt demokratiskt att ett politiskt parti vågar ta diskussionen och dessutom anmäla en avvikande uppfattning än den allmänt rådande (bland politiker). 


Till slut måste vi ändå påpeka att Mats Persson och Lars Amréus hyllar konst som chockerar och rör upp känslor. Med tanke på detta måste Sverigedemokraternas valframgång kommit som manna från himlen för dem. Ingen konst, hur pervers den än varit, har rört upp känslor och chockerat som SD:s inträde i den svenska riksdagen. Persson och Amréus får se detta som provocerande konst helt enkelt.


Länk SvD 

Vem bär på fördomar och inskränkt trångsynthet?

Det var ju länge sedan konst innebar en vacker tavla eller skulptur som man enbart kunde studera med upphöjd njutning. Numera skall ju konst och tillhörande kultur provocera, tänja gränser, få oss som publik att reagera. Konsten skall få oss att möta våra inre gränser, våra tabun och krossa våra fördomar. Ju mer provocerande konsten är, ju bättre är den. En man som kissar inför publik är stor konst som t.o.m. sponsras med pengar från skattebetalare. När Jesus framställs naken som homosexuell så når vår moderna konst sin absoluta höjdpunkt, om den inte nås när en ung man från konstfack filmar när en av skattebetalarna finansierad tunnelbanevagn slås sönder.

Just därför bli jag så mycket mer förvånad när Vilks stoppas från en konstutställning i snapphanarnas Skåne (egentligen inte naturligtvis). Motiveringen från arrangörerna är att de inte vill bli inblandade i debatten om rondellhundarna. Jasså de vill inte bli inblandade i en debatt? Hur var det nu med att provocera, att tänja gränser, att möta våra inre gränser och fördomar och allt annat vi matats med från konstvärlden när de genomfört någon upprörande ”performance” på skattebetalarnas bekostnad?

Är det månne så att Vilks rondellhund väckte debatt på allvar, inte den kvasidebatt om konstens roll i samhället som kanske är den bekväma och önskvärda debatten för vår kulturelit. Blir det debatt på allvar och på ”riktigt” vill man inte längre vara med. Då återstår frågan vem som verkligen behöver möta sina inre gränser och fördomar, publiken eller kulturetablissemanget.

Länk SvD

Det tredje etablissemanget

Det står flera artiklar om diktaren och muslimen Mohamed Omar som först blev hyllad diktare, i kultursverige, vanligt folk visste som vanligt inte vem han var. Sedan kom Omars mer extrema sida fram och till slut så tvingades samma etablissemang ta avstånd från honom. Det är väl nu när Omar gått ut och förnekat förintelsen som han blivit känd för en bredare publik. Det är lite ödets ironi faktiskt, hade Omar bara lämnats i tysthet hade i princip ingen av ”verklighetens folk” varken vetat vem Omar var eller känt till hans förnekelser. Det kulturella etablissemangets behov av en ”reningsprocess” gjorde att Omars åsikter fick större spridning. Dessutom var det ju det kulturella etablissemanget som från början lyfte upp Omar. Hela historien om Omar är historien om vårt kulturella etablissemang. Så här står det i artikeln av Stefan Eklund.

Ett faktum som avslöjar kultur- offentlighetens missriktade välvilja mot allt som man kan sätta etiketten invandrarlitteratur på. Vi har gjort vårt bästa för att särskilja och krama ihjäl författare som Jonas Hassen Khemiri, Alejandro Leiva Wenger, Marjaneh Bakhtiari med flera. Detta är en av anledningarna till att Omar länge tilläts framföra sina ytterlighetsåsikter i seriösa sammanhang – en person utan Omars bakgrund som kritikerälskling hade förstås aldrig fått komma till tals med samma orimligheter. Den svenska kulturella offentligheten reagerade helt enkelt för sent och Omar hade tillgång till en massmedial scen även efter att hans nyvunna extremism blivit känd.

Jag skäms en smula men jag har aldrig hört talas om Hassen Khemiri, Leiva Wenger eller Marjaneh Bakhtiari (jag kan knappt stava till deras namn heller, trots att jag ljudar bokstav efter bokstav), dessa personer har alltså blivit ”ihjälkramade” av vårt kulturella etablissemang. Det råder väl inget tvivel om att jag och vårt kulturella etablissemang lever i skilda världar. Vi har sannolikt mycket få beröringspunkter, vi tycker olika, vi har skilda arbetsförhållanden, vi har olika värderingar och vi tänker och pratar sannolikt om helt olika saker.

Vårt kulturella etablissemang har förmodligen mer gemensamt med samma etablissemang i andra länder än vad det har med mig och mina gelikar. Allt taget i beaktande, är det konstigt att jag och mina gelikar kommer att rösta på olika partier vid höstens val?   

SvD

Varför är du fortfarande kvar Rayman?

Sanna Rayman skriver en ganska rolig men ändå träffande artikel om publicistklubben och även andra debattörers ställningstagande till dagens politiska konst i vårt land. De två projekt som naturligtvis står i fokus är Vilks omtalade rondellhund samt då Ecce Homo-utställningen där Jesus framställdes naken och som homosexuell med början till en erektion. Så här skriver Rayman i sin artikel.

Och även i denna omgång av dramat Vilks har vi fått vår beskärda del av texter som pliktskyldigt inleds med nån rad om att yttrandefrihet är viktigt, för att sedan övergå i ett försiktigt, men lystet tassande runt tanken att Lars Vilks minsann får skylla sig själv som ådrar sig mordhot.

Jag har själv uppfattat många texter på detta sätt. Det är varje debattörs fria åsikt att tycka så, men när samma debattörer sedan försvarar Ecce Homo med näbbar och klor blir det riktigt intressant. Vidare skriver Rayman så här i sin artikel när hon jämför konstfacksstudenten Nug som gjorde en film där en tunnelbanevagn förstördes, med Vilks rondellhund.

Kulturskribenternas vilja att förstå Nugs verk var emellertid tydlig. Man vände och vred, funderade över vad han ville säga och om huruvida debatten också var en del av verket. Man fann budskap, skönhet, råhet och noterade – inte utan beundran – att hans konstnärliga provokation var ett smart sätt att slå igenom och skapa sig ett varumärke.
I fallet Vilks uteblir tolkningsförsöken och dylik beundran. Nu tas både provokation och varumärkesbyggande som en indikation på att Vilks inte är en riktig konstnär, ”bara” en provokatör. Det som var smart hos Nug är graverande hos Vilks.

Det är här Rayman träffar rätt i solarplexus på våra kulturskribenter. Det Nug kallade ”konstverk” var en solklar lagöverträdelse. Man kan t.ex. inte som konstfacksstudent filma ett rått personrån och kalla det konst, speciellt inte om man samtidigt misstänks för att själv iscensätta det. Nästa steg blir i så fall att alla de kriminella nätverk vi har i vårt land bara filmar sina värdetransportrån och plötsligt kallar dessa rån för ”performance art”.

Många kulturskribenters svärmande för Nug, Anna Odell och Paul Holländer står i bjär kontrast till deras reaktion när sedan Vilks utmanar en religion som inte hade något inflytande i vårt land för några decennier sedan. Tänk tanken att Vilks hade gjort sin teckning på 60-talet, förmodligen hade inte en enda människa reagerat i vårt land. Alla reaktioner från främmande makt skulle skrattats bort. Vad är den stora förändringen? På samma sätt skulle Odells och Nugs ”konst” varit fullkomligt omöjliga under samma tidsperiod. Nu säger nog konstkritiker och den kulturelit som försvarar den politiskt korrekta paradigmen (för det är egentligen det de gör) att samhället och debattklimatet utvecklats sedan 60-talet. Ja, det sade man säkert också i Romariket när dess förfall blivit manifest för alla objektiva bedömare. Förmodligen bär varje framgångsrikt samhälle också på fröet till sin egen undergång. Vidare så står det i Raymans artikel så här.

Vilks är ”lycklig” över uppmärksamheten skriver Peter Kadhammar i Aftonbladet (11/3) och låter mellan raderna förstå att Vilks excentriska reaktion på mordkomplotten är avslöjande, oklart hur.
Vilks är helt enkelt en bråkstake som de flesta instinktivt vill ta avstånd ifrån. Jag kan förstå instinkten. Nug skadade bara vårt gemensamma goda, medan Vilks sårar. Eller antas såra, jag tror att sårandet överdrivs kraftigt, de flesta muslimer tar detta med en trött suck.

Jaha, om nu Vilks är lycklig över uppmärksamheten (jag tror även han är rädd, även om han inte vill erkänna det, det vore ju att ge motståndarna en halv seger) vad var då Anna Odell och Nug? Kadhammar försvarar Odells konst förbehållslöst, så här står det på SRs hemsida.

Författaren och Aftonbladetreportern Peter Kadhammar är inte heller orolig.
– Jag har väldigt svårt att tro att det här skulle få några konsekvenser för det eventuella waraffande vi får se i framtiden. Jag kan nämligen inte tänka migf att Anna Odell blir dömd.
Varför inte?
– Sverige är ändå ett litet, ganska hyggligt land där man förstår vad Anna Odell ville göra. Det hon gjort har inte inneburit någon särskild skada. Att då släpa henne inför rätta... Det är möjligt att det måste göras, att åklagaren har någon sorts åtalsplikt, men att domstolen skulle fälla henne har jag väldigt svårt att tro.

Sverige är ett litet ganska hyggligt land enligt Kadhammar, mot Odell, men inte mot Vilks. Här avslöjar sig Kadhammar som den falske försvarare av konsten han är. Vilks var politiskt inkorrekt på allvar, det föll inte Kadhammar på läppen. Däremot vill Kadhammar gärna demonstrera hur ”open minded” han är när Odell gör sin ”performance art”. Måhända är psykvårdens arbetare lite mer tillåtna måltavlor än islam.

Rayman skriver att även publicistklubbens ordförande, Ulrika Knutsson, sällat sig till den kategori kulturkritiker som Kadhammar tillhör. Det jag undrar över Rayman är, varför har du inte redan gått ur denna publicistklubb?

Länk SvD

Länk SR Kadhammar

Bilder från en svunnen tid

Jag kan inte hjälpa att jag frossar i Lars Epsteins Stockholmsartiklar och de bilder han presenterar. Det är ofta nya bilder som han själv tagit som han visat tillsammans med bilder från en annan tid. Den artikel han nu skrivit om det gamla Klara är verkligen intressant.

Gamla Klara var det gamla Stockholm, en stadsdel med förnimmelser om en annan tid och en annan stad. Gamla Klara var även bohemernas stadsdel, där hängde Nils Ferlin med andra mer eller mindre bohemiska skribenter i stadsdelens ruffiga kaféer. Jag har sett gamla Klara i svartvita filmer, även med Ferlin i en av rollerna faktiskt. Stadsdelen utövar en märklig och nästan mystisk lockelse på mig, säkert något en psykolog borde ta en titt på. Det är ju så att allt inte har blivit bättre med åren. Stockholm har mist mycket av sin charm och värme, något som även artisten Orup lagt märke till och även skrivit en sång om.

Vi skall inte romantisera för mycket. När människor som uppnått mogen ålder ser tillbaka så tenderar forna tider att framstå i ett rosa skimmer, så är det. Gamla Klara var till viss del fallfärdig, det var nödvändigt att riva en hel del av de gamla fallfärdiga byggnaderna. Men den totalskövling av kvarteret som socialdemokraterna Joakim Garpe och Hjalmar Mehr satte i verket har jämförts i förstörelse med bombningarna av Warszawa under 2a världskriget. Den nya bebyggelse som uppfördes efter den närmast patologiska rivningen var så otrivsam och så människofientlig att den borde vunnit pris för just detta.

Nu har politiska broilers i de olika ungdomsförbunden med ungdomlig kaxighet börjat tala om Stockholms ”skyline” och att göra om Stockholm till en världsmetropol. Det var kanske det Mehr och Garpe drömde om också, med förfärande resultat. Låt oss acceptera vår stad som den är, huvudstad i ett välmående, glest befolkat och lagom stort land. De som bedåras av New Yorks skyline och myllrande människomassor kan flytta dit. Själv vill jag bevara den gamla känslan i vår stad, en känsla som till stor del är borta för alltid tyvärr.

Som kuriosa kan jag nämna att jag i min ungdom träffat Epstein några gånger (han har säkert glömt det så min anonymitet på bloggen är inte hotad). Lasse var en trevlig och rätt ödmjuk kille som faktiskt utbildade sig till journalist. Enligt honom själv så tröttnade han på att varje dag ringa till Mats Hult (någon som kommer ihåg honom?) för att kolla fakta och uttalanden så han sadlade om till fotograf, något han sannolikt aldrig ångrat. Läs gärna Epsteins artikel om det Gamla Klara och titta på bilderna, det är de värda tycker jag.

Länk DN

Stockholm behöver människovänlighet mer än miljövänlighet och en förändrad skyline

En rubrik som får mig att höja på ögonbrynen är ”Stockholm behöver fler skyskrapor”, artikeln publicerad i SvD är skriven av två centerpartister och det får mig inte att sänka ögonbrynen. De två centerpartisterna är Per Ankersjö och Lukas Forslund som båda beskriver sig som ”Gröna liberaler”. I alla fall Per Ankersjö är känd inom stockholmspolitiken, bl.a. för att han gick på tvärs mot sitt moderparti i frågan om trängselavgifter. Så här skriver de två centerpartisterna i sin artikel.

Förra gången stockholmarna gick till val så överskuggades de flesta valfrågorna av trängselavgiftsdebatten. När vi nu börjar närma oss val igen så är det mycket som tyder på att frågan om skyskrapors vara eller icke vara kan bli det här valets stora vattendelare. Ska Stockholms silhuett bibehållas till varje pris eller ska Stockholm få nya moderna inslag i sin ”skyline”? 

Är det inte näpet när två bondeförbundare talar om ”skyline”. Man får direkt associationer till New York och den i.o.f.s. något förändrade skyline denna stad har. Jag själv växte upp i Stockholms förorter och på den tiden så fanns det i princip inga centerpartister i Stockholm. De höll till på landsbygden och om någon sade att två centerpartister skulle börja tala om att förändra Stockholms ”skyline” under min livstid så skulle jag helt enkelt inte trott på det.

Centerpartisterna tycker att Stockholms ”skyline” skall bli en kommande valfråga för Stockholm. Är inte frågor som trygghet i staden, arbetslösheten i vissa förorter, kriminalitet, bilbränder och bostadspriserna viktigare frågor? Vidare så skriver centerpartisterna så här i artikeln.

Det finns i Stockholm starka konservativa krafter som tillåts dominera stadsplaneringen. Förhållningssättet de har är inte bara mossigt och visionslöst, det är också ett direkt hot mot ambitionen att låta Stockholm bli en ”grön metropol”.    

Stockholm är redan en ”grön metropol”. Ett sätt att låta den fortsätta vara en grön metropol är att inte låta den växa. Framförallt Centerpartiet propagerade förut för att landsbygden och mindre städer också skall leva. Denna politik verkar ha övergivits fullständigt nu när Stockholmarna skall lockas att rösta på Olofsson. Dock har ju städer en naturlig tillväxt som politiker inte skall peta för mycket i överhuvudtaget. Men tar vi t.ex. bostadsbristen så kan vi konstatera att vi har hela förorter befolkade av nya medborgare inflyttade från utlandet. Arbetslösheten är på vissa håll bedövande stor i dessa enklaviserade förorter och det är inte en ”naturlig” tillväxt av staden. Det handlar mer om att landsmän vill bo tillsammans för att känna sig trygga. Till slut så står det så här i artikeln.

Genom ett skyskrapeförbud kan vi också missa möjligheten att däcka över de trista spåren och vägarna norr om Centralen och få den spännande stadsmiljö som Centerpartiet föreslagit när det gäller det framtida Västra City.
I Centerpartiet anser vi att gammalt kan möta nytt och att miljövänlighet är en självklarhet i en växande storstad. Om Stockholm ska bli den metropol som alla talar sig så varma för så kan vi inte fortsätta att se på vår stad som ett museiföremål.

För det första så har vi en ”spännande” förortsmiljö redan nu. Vi har områden där våra innevånare inte vågar gå ut vid mörkrets inbrott. Det är ett brännande problem som dessa centerpartister aktar sig noga för att prata om.
För det andra så skriver de två politikerna om miljövänlighet väldigt ofta i sin artikel. Just när det gäller Stockholm och dess framtid vore det bättre att prata om ”människovänlighet”. Vi vill ha en stad där vi kan trivas i och känna oss trygga. Jag är ju själv ingen ungdom längre men att trängas ännu mer i citykärnan skulle definitivt inte få mig att trivas bättre.  
För det tredje, i förorterna så talar alla sig varma för ökad trygghet och en människovänlig bebyggelse. Det är nog mest ”innefolket” i stadskärnan som pratar om detta med en världsmetropol. Stockholm kommer aldrig att bli ett nytt europeiskt New York, en väldigt dålig och ogästvänlig kopia kan vi skapa om vi anstränger oss riktigt mycket. De som trivs i New York kan väl flytta dit, svårare är det inte.

Stockholms (ja Sveriges) mest kritiserade byggprojekt var rivningen av de gamla Klarakvarteren, den s.k. Norrmalmsregleringen. Det var en del socialdemokrater med Joakim Garpe och Hjalmar Mehr som drev på denna gigantiska omvandling av staden. I Wikipedia så står det så här om Norrmalmsregleringen.

Omvandlingen av Nedre Norrmalm har både kritiserats och beundrats både i Sverige och utomlands, och räknas som en av de större och mest genomgripande cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden, även inberäknat de städer som skadades svårt under kriget.

Precis, en del menar att förstörelsen var större i Stockholm än i de städer som drabbades av svåra bombningar under 2a världskriget. Det var nödvändigt med en sanering och renovering av de gamla Klarakvarteren, vissa hus höll på att rasa ihop av egen kraft. Frågan var hur det nya Norrmalm planerades och uppfördes. Storslagna och ”spännande” visioner av ofta inflyttade politiker ger sällan en människovänlig och trivsam miljö för stadens innevånare. Låt oss inte göra om det gigantiska misstag socialdemokraterna med Joakim Garpe och Hjalmar Mehr i spetsen genomförde, de är faktiskt Stockholms mest hatade politiker. Låt oss också ta itu med förorternas brännande problem innan vi försöker genomföra några våta drömmar av tuppkammade politiker.

Länk SvD

Helt rätt om dagens perversa konst

I SvD skriver ledarredaktionen en artikel om dagens snedvridna och smått perversa konst, en artikel jag tror hade varit omöjlig för bara tre år sedan. Vi har nästan omärkligt genomgått ett paradigmskifte under denna korta tid vad gäller värderingar på vissa områden. Jag kritiserar ju ofta artiklar i dagens press men denna artikel håller jag med av hela mitt hjärta. Jag läser och tänker, - så rätt!

Ledarredaktionen skriver om hur märklig, pervers, ful konst utövas och i vissa kretsar upphöjs till något spännande och positivt utmanande. Konstens högsta och kanske enda mål är att provocera, få människor att bli arga eller ledsna. Nu kanske människor inte vill bli provocerade och det är inte fastslaget att det i sig är positivt eller utvecklande att bara bli provocerad utan direkt logisk orsak. Så här står det i artikeln.

Gör det du, gör det nu, gör det utan att fundera över vilka följder det kan få. Resultatet blir inte sällan därefter: impulsivt, ursinnigt, våldsamt.
Men en gång ville konsten någonting mer. Den ville erbjuda kontraster till vardagen och visa människor att det, trots allt, är värt att leva. Livet kunde skildras som skönt, dess utövare som vackra.
Det uppstod så ett försonande anslag i konsten. Kanske eftersom den målades och mejslades ut med handen och inte med huvudet

Just detta förstår sannolikt vartenda dagisbarn på varenda förskola i hela landet, det märkliga är att man inte förstår det på t.ex. konstfack. Det är i sig oerhört märkligt och borde vara föremål för sociologiska och psykologiska studier. Vidare så står det i artikeln så här.

Det tidigare uppdraget för konsten har förvandlats till ett helt annat. I stället för att skänka värdighet åt livet handlar det numera många gånger om att kärlekslöst understryka tillvarons fula och obehagliga sidor, och sedan kräva den totala inlevelsen i dem.

Den perversa konsten kan inte kräva någon inlevelse alls av allmänheten om den inte vill engagera sig. Det värsta som hände när Ecce Homo-utställningen turnerade runt landet var tydligen att folk ryckte på axlarna åt utställningen. Jag minns fortfarande hur kulturjournalister nästan krävde av människor som intervjuas att de skulle reagera starkt på något sätt. Som socialkonservativ kräver jag själv att inga skattemedel går till denna typ av konst, vill människor se ”konsten” så får de betala för den. Ingen människa skall dock tvingas finansiera denna typ av konst via skattsedeln, sedan får den vara hur ”smal” som helst. Till sist så står det i artikeln.

Helt kort menar Scruton att det han ogenerat kallar skönhet är ett mänskligt behov. Utan det sköna och det estetiskt vilsamma riskerar vi att förlora insikten om livets betydelse.
Det är kanske en hårdragen slutsats. Men hur det än är med detta är det inte bra att moralisk relativism och det som är obehagligt mer och mer tycks bli kulturens mål. För nu som då behöver den andra, bredare kulturen sina motbilder.

Det som författaren kallar ”kulturens mål” har väl att göra med något allmänt förfall i samhället. Det framgångsrika och tidvis välmående romerska riket led också av ett inre förfall efter århundraden av framgångsrikt samhällsbygge. Varje framgångsrikt samhälle har självdestruktiva krafter inom sig, fröet till sin egen undergång finns i alla utvecklade samhällen. Vi behöver inte bejaka dessa destruktiva krafter och vi kan avslöja dem som det de verkligen är, just destruktiva och perversa företeelser.

En kommun i Norrland finansierade något som de ansåg vara konst. Konsten bestod i att en vuxen människa kissade inför publik. Varje barn på varenda förskola i landet skulle utbrista ”usch vad äckligt!”. Att inte vuxna människor förstår samma sak är ett mycket allvarligt symtom på sjukdom i vår samhällskropp. I varje friskt och sunt samhälle skulle hela kommunledningen omedelbart fått avgå. En intressant iakttagelse är också att se vilka grupper i vårt samhälle som stödjer och hyllar t.ex. Joanna Rytels genomperversa ”konst”.

Länk SvD

Apropå svensk kultur

I en artikel på SvD står det att utländska kulturföreningar skall granskas för att få ekonomiskt stöd av staten. Bakgrunden är att en förening ordnade en regimvänlig Eritreafestival. Så här står det i artikeln.

Det är konsekvensen av sommarens starka kritik mot att den regimvänliga Eritreafestivalen fick kommunalt stöd, totalt 210 000 kronor under fyra år. ”Det får aldrig mer hända igen”, sa kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt.

Den stora frågan är inte det ekonomiska stödet till föreningen som ordnade festivalen. Den stora frågan är hur medlemmarna i föreningen kunde få uppehållstillstånd i vårt land. Om de är regimvänliga, hur i hela världen har de då fått asyl? Till slut står det så här i artikeln.

Den plötsliga skärpningen av kraven för föreningsbidrag är en följd av en extern rapport om stödet till Eritreafestivalen. Rapporten blev klar för drygt tre veckor sedan och klarlägger att Eritreas informationsministerium fanns representerat bland de 10 000 besökare som kom till Eggeby gård mellan Tensta och Husby i månadsskiftet juli-augusti i år. Arrangörerna, som menar sig ha världens största exil-eritreanska festival, ger enligt rapporten regimen sitt stöd såväl i åsikter som med pengar.

Det måste i sammanhanget vara en bifråga huruvida dessa föreningar får ekonomiskt stöd eller inte. Den stora frågan är återigen hur människor som stöder den sittande regimen kan få uppehållstillstånd i vårt land. Har de flytt från den regim de stödjer eller hur går det ihop? Fråga nummer två är varför dessa föreningar skall få statligt stöd överhuvudtaget, vad är det man vill främja med skattebetalarnas pengar? Är det gruppernas inhemska kultur? Enligt staten och de politiska företrädarna så är det faktiskt immigrantgruppernas kultur man vill stödja. Detta utan att de får frågan om det finns någon nationsspecifik kultur och hur den ser ut får vi förmoda. Det är ju bara den svenska inhemska kulturen som blir ifrågasatt på det viset.

Länk SvD