Varför är du fortfarande kvar Rayman?

Sanna Rayman skriver en ganska rolig men ändå träffande artikel om publicistklubben och även andra debattörers ställningstagande till dagens politiska konst i vårt land. De två projekt som naturligtvis står i fokus är Vilks omtalade rondellhund samt då Ecce Homo-utställningen där Jesus framställdes naken och som homosexuell med början till en erektion. Så här skriver Rayman i sin artikel.

Och även i denna omgång av dramat Vilks har vi fått vår beskärda del av texter som pliktskyldigt inleds med nån rad om att yttrandefrihet är viktigt, för att sedan övergå i ett försiktigt, men lystet tassande runt tanken att Lars Vilks minsann får skylla sig själv som ådrar sig mordhot.

Jag har själv uppfattat många texter på detta sätt. Det är varje debattörs fria åsikt att tycka så, men när samma debattörer sedan försvarar Ecce Homo med näbbar och klor blir det riktigt intressant. Vidare skriver Rayman så här i sin artikel när hon jämför konstfacksstudenten Nug som gjorde en film där en tunnelbanevagn förstördes, med Vilks rondellhund.

Kulturskribenternas vilja att förstå Nugs verk var emellertid tydlig. Man vände och vred, funderade över vad han ville säga och om huruvida debatten också var en del av verket. Man fann budskap, skönhet, råhet och noterade – inte utan beundran – att hans konstnärliga provokation var ett smart sätt att slå igenom och skapa sig ett varumärke.
I fallet Vilks uteblir tolkningsförsöken och dylik beundran. Nu tas både provokation och varumärkesbyggande som en indikation på att Vilks inte är en riktig konstnär, ”bara” en provokatör. Det som var smart hos Nug är graverande hos Vilks.

Det är här Rayman träffar rätt i solarplexus på våra kulturskribenter. Det Nug kallade ”konstverk” var en solklar lagöverträdelse. Man kan t.ex. inte som konstfacksstudent filma ett rått personrån och kalla det konst, speciellt inte om man samtidigt misstänks för att själv iscensätta det. Nästa steg blir i så fall att alla de kriminella nätverk vi har i vårt land bara filmar sina värdetransportrån och plötsligt kallar dessa rån för ”performance art”.

Många kulturskribenters svärmande för Nug, Anna Odell och Paul Holländer står i bjär kontrast till deras reaktion när sedan Vilks utmanar en religion som inte hade något inflytande i vårt land för några decennier sedan. Tänk tanken att Vilks hade gjort sin teckning på 60-talet, förmodligen hade inte en enda människa reagerat i vårt land. Alla reaktioner från främmande makt skulle skrattats bort. Vad är den stora förändringen? På samma sätt skulle Odells och Nugs ”konst” varit fullkomligt omöjliga under samma tidsperiod. Nu säger nog konstkritiker och den kulturelit som försvarar den politiskt korrekta paradigmen (för det är egentligen det de gör) att samhället och debattklimatet utvecklats sedan 60-talet. Ja, det sade man säkert också i Romariket när dess förfall blivit manifest för alla objektiva bedömare. Förmodligen bär varje framgångsrikt samhälle också på fröet till sin egen undergång. Vidare så står det i Raymans artikel så här.

Vilks är ”lycklig” över uppmärksamheten skriver Peter Kadhammar i Aftonbladet (11/3) och låter mellan raderna förstå att Vilks excentriska reaktion på mordkomplotten är avslöjande, oklart hur.
Vilks är helt enkelt en bråkstake som de flesta instinktivt vill ta avstånd ifrån. Jag kan förstå instinkten. Nug skadade bara vårt gemensamma goda, medan Vilks sårar. Eller antas såra, jag tror att sårandet överdrivs kraftigt, de flesta muslimer tar detta med en trött suck.

Jaha, om nu Vilks är lycklig över uppmärksamheten (jag tror även han är rädd, även om han inte vill erkänna det, det vore ju att ge motståndarna en halv seger) vad var då Anna Odell och Nug? Kadhammar försvarar Odells konst förbehållslöst, så här står det på SRs hemsida.

Författaren och Aftonbladetreportern Peter Kadhammar är inte heller orolig.
– Jag har väldigt svårt att tro att det här skulle få några konsekvenser för det eventuella waraffande vi får se i framtiden. Jag kan nämligen inte tänka migf att Anna Odell blir dömd.
Varför inte?
– Sverige är ändå ett litet, ganska hyggligt land där man förstår vad Anna Odell ville göra. Det hon gjort har inte inneburit någon särskild skada. Att då släpa henne inför rätta... Det är möjligt att det måste göras, att åklagaren har någon sorts åtalsplikt, men att domstolen skulle fälla henne har jag väldigt svårt att tro.

Sverige är ett litet ganska hyggligt land enligt Kadhammar, mot Odell, men inte mot Vilks. Här avslöjar sig Kadhammar som den falske försvarare av konsten han är. Vilks var politiskt inkorrekt på allvar, det föll inte Kadhammar på läppen. Däremot vill Kadhammar gärna demonstrera hur ”open minded” han är när Odell gör sin ”performance art”. Måhända är psykvårdens arbetare lite mer tillåtna måltavlor än islam.

Rayman skriver att även publicistklubbens ordförande, Ulrika Knutsson, sällat sig till den kategori kulturkritiker som Kadhammar tillhör. Det jag undrar över Rayman är, varför har du inte redan gått ur denna publicistklubb?

Länk SvD

Länk SR Kadhammar