Sandelin skildrar i sin bok människor boende i Sverige som i huvudsak (men inte alltid) har rötter i främmande kulturer och som på olika sätt dras med i extrema rörelser med muslimsk inriktning. Det är för en betraktare mycket lätt att se gemensamma drag hos de unga män och några kvinnor som i det trygga Sverige radikaliserats och dragits med i en extrem islamistisk rörelse. Nästan alla har de haft det trassligt under uppväxten och ofta finns det något slags trauma med i bagaget, såsom föräldrar som har skiljt sig, dödats eller bara försvunnit. Problem i skolan med både lärare och kamrater, där det förekommit våldsinslag, är nästan den mest signifikanta gemensamma nämnaren. Därefter har en period av kriminalitet inträtt med både våld, rån och andra grövre lagbrott. Ungdomarna har sedan blivit häktade och kanske dömda, varefter de gradvis vänt sig till religionen för att få ett svar om mening och sammanhang i livet. Alternativt har religionen och radikaliseringen gjort sitt intåg efter en utlandsresa till ett muslimskt land. Föräldrarna (påfallande ofta singularis, föräldern) har märkt att deras barn plötsligt blivit lugn, skötsam, men oroande introvert.
De har också drivits i armarna på al- Shabaab av starka skuldkänslor, som värvarna för extremistorganisationerna skickligt spelar på och utnyttjar (omvittnas flera gånger i boken). Adepterna har matats med berättelser och filmer med hur deras muslimska bröder för en hård och obeveklig kamp i Afghanistan, Somalia och Irak, ofta innebärande svåra umbäranden och död [bl.a. PM från SÄPO, 2011-10-21 ur 0105-K079-11].
I själva verket fungerar västliga demokratier som baser för terrorverksamhet (eller hur man nu betecknar verksamheten) riktad mot de mer eller mindre legitima regeringar som de i Afghanistan, Somalia och Irak. Från en handbok skriven av Ayman al-Zawahiri upphittad i Brandbergens källarmoské uppfattas Sverige som en fristad för terrorism där man relativt ostört kan bedriva stödverksamhet för sin verksamhet. Organisationer som explicit har uttryckt detta är al-Qaida och GIA. En av de ledande ideologerna inom al-Qaida, Mus’ab al-Suri som regelbundet har besökt Sverige har i en självbiografi beskrivit hur de skandinaviska länderna fungerat som plattformar där man obehindrat kan sprida jihadistisk propaganda. Detta p.g.a. ländernas slappa säkerhetstjänster och möjligheterna för aktivisterna att utnyttja dessa länders välfärdssystem [Architekt of global Jihad, av Brynjar Lia, sid 107].
Slutsatsen att västliga demokratier med sina transfereringssystem och generösa asylpolitik i själva verket underlättar för terrorverksamhet, är mycket lätt att dra i beaktande av uppgifterna från Brynjar Lia. Terroristerna (eller jihadkrigarna, undertecknad tar inte ställning i denna fråga) får en fristad där de kan planera, bedriva värvningskampanjer och samtidigt försörja sig på respektive nations välfärdssystem. Sannolikt har de flesta av de aktuella nationernas säkerhetstjänster stramat upp sin verksamhet i dag, så även Sveriges SÄPO. Däremot har ingen uppstramning av asylpolitiken skett, åtminstone inte i Sverige.
Inställningen till värdlandet där ”jihadkrigare” åtminstone formellt fått en fristad från förföljelse, präglas inte av tacksamhet. Sandelin intervjuar i boken en person som från Sverige resten ned till ett träningsläger för jihadkrigare i Afghanistan, i boken kallas han Ali. Vid ett samtal mellan en shejk och Ali i träningslägret utspelar sig följande samtal:
- Då frågade han om jag hade haft svenskt medborgarskap när jag blev muslim. Jag svarade nej och då sade han att jag inte har något avtal med Sverige. Sen frågade han om Sverige krigar mot muslimer. Jag svarade ja, för när Clinton skickade missiler mot träningslägren i Afghanistan tyckte Sverige att det var bra. Då sade han att jag kan behandla Sverige som en fiende, att jag har rätt att spränga kyrkor eller ambassader, och att jag kan slå ner människor och råna dem på deras pengar.
Det är omskakande för en västerlänning att en religiös ledare (i den mån shejken var detta) kan uppmuntra till rån och våld på detta sätt. Vi skall också påpeka att Ali i dag har lämnat den extrema miljön och i dag lever ett laglydigt liv som en mer moderat muslim. Ali fördömer dessutom numera allt våld i sin intervju med Sandelin.
Boken Jihad handlar om en rad av människor, men ett ur vissa synpunkter typiskt öde är det Makram gick till mötes. Sandelin kan inte intervjua Makram eftersom han sprängde sig själv till döds 2010 i Mosul, Irak tillsammans med ett antal andra personer. Makram var från början inte särskilt religiös. Makrams fru, som nu är änka kommer från Finland och har självkonverterat till islam. Änkan har haft en stökig uppväxt men träffade av en slump Makram. De gifte sig när Makram ”av tristess” immigrerat till Sverige. Så här står det om Makrams flytt till Sverige i Jihad.
Utan att ha några egentliga politiska skäl hade Makram ansökt om asyl i Sverige. Jessica råkade se papperen när hon tittade i en väska som tillhörde honom.
Det framgår också att Makram kom från en relativt välbärgad familj. När Makram gifter sig med en svensk medborgare får han uppehållstillstånd. Efter en resa till sitt hemland blir så Makram alltmer religiös och påverkar också sin fru som också konverterar och blir nästan lika radikal som Makram. En process där de Makram och hans fru påverkar varandra till att bli alltmer radikala tar sin början. Till slut får Makram också skuldkänslor för de som kämpar och ibland dör för islam i främst Somalia, Afghanistan och Irak. Makram åker ner till Irak för att strida mot amerikanarna. Han blir svårt sårad och återvänder hem. Efter ett tag, när det är uppenbart att SÄPO är dem i hälarna, åker han ner för det definitiva uppdraget.
Den som också ledde Makram in i Jihad var en ökänd terrorist vid namn Mohammed Moummou. De träffades i en källarmoské belägen i Brandbergen, som är välkänd för extremism. När hela världen visste att Moummou var en terrorist, vi talar om varenda polismyndighet och säkerhetstjänst i hela den västliga hemisfären, så frystes Moummous banktillgångar. I Sverige utlöste detta en våldsam kritik där riksdagsledamot Alice Åström (V) ifrågasatte rimligheten att en svensk medborgare fick sina tillgångar frysta utan att det prövades i svensk domstol.
Både Makram och Moummou umgicks flitigt med personer utan uppehållstillstånd i Sverige. Makrams fru säger också i intervjun med Sandelin att de personer som påverkade Makram att börja sitt krig fortfarande finns kvar i Rinkeby. Så här beskriver Makrams änka den islamistiska miljön i Rinkeby.
Det hatet finns överallt bland barnen här, och det är inte okej. De barn som växer upp med sina fäders hat mot myndigheter, mot USA, mot ickemuslimer. De är de barnen som fått sitta och titta på filmer i datorn med halshuggningar. Det kommer inte att bli roligt för SÄPO att hantera när de här pojkarna blir stora. Det måste samhället göra något åt redan nu om det skall fungera i framtiden.
Moummou var en mycket tungt belastad terrorist med ett ansenligt bagage som åkte på flera resor. Moummou hade SÄPO efter sig under lång tid. Till slut hade de inspelade samtal där han diskuterade terroristuppdrag i klartext. Moummou blev åtalad och fälld i tingsrätten. I hovrätten blev han dock frikänd, med motiveringen att al-Shabaab inte är terroriststämplad i Europa. Sandelin antyder dock att det massmediala intresset påverkade rätten att frikänna Moummou. En del antydningar om hudfärg och rasism kunde hittas i tidningarna artiklar om målet, vilket hade avsedd effekt.
Moummou är också död. Han sprängde sig själv till döds tillsammans med tre kvinnor i Mosul. Nu kan inte ens Alice Åström tveka om Moummous handel och vandel. I eftermälet till Moummou står det att han slängde sitt svenska pass i soptunnan när han började sitt sista uppdrag.
Utan att ta ställning till konflikter i andra världsdelar kan vi konstatera att en förkrossande majoritet av de personer som från Sverige rest ned och ställt sig till förfogande för terrornätverk och därmed förknippad verksamhet har fått asyl eller uppehållstillstånd på mycket tveksamma eller direkt felaktiga grunder. Fouad Mohamed Qalaf bodde tre år i Sverige, innan han flyttade ner till Somalia 2004 och där som hög ledare av al-Shabaab gav order om stening av en 13-årig flicka som blivit våldtagen [Al-Shabaab: the internationalization of militantislamism in Somalia and the implications for radicalisations processes in Europé]. Hassan Guleed och hans familj blev nekad asyl både i Nederländerna och i Tyskland, men fick asyl i Sverige. År 2004 greps Guleed av milis i Mogadishu och det konstaterades att han ägnat sig åt avancerad och grov terrorverksamhet som nedskjutning av ett passagerarflygplan och diverse bombattacker [JTM-GTMO Detainee Assassment, Hassan Guleed, 19 september 2008, Department of Defence (Wikileaks).
Listan på människor som uppenbart saknat alla asylskäl men som ändå erhållit detta i Sverige och sedan ägnat sin tid åt terrorverksamhet kan göras ändå längre utifrån Sandelins bok. En moderat imam, Sheik Abdirahman, som förmodligen haft relevanta asylskäl säger så här i boken.
Mitt islam är kärlek och tolerans, och en privatsak mellan mig och Gud. Salafisternas islam är något annat. Det är hatfyllt. Det är bara krig som gäller för dem, men varför är de då i Sverige? Demokrati kallar de för ”kuffr”, något för ”icke troende”.
Det är inte utan att man frågar sig samma sak som Abdirahman, vad gör alla dessa Jihadkrigare i Sverige? Den röda tråden i de problem SÄPO har med misstänkta terrorister är att de fått asyl på uppenbart felaktiga grunder. Om den lilla del av de få som ägnar sig åt terrorism erhållit sina uppehållstillstånd på felaktiga grunder, kan man undra om inte samma förhållande gäller för alla de som inte håller på med denna verksamhet. Sandelin träffar en del moderata muslimer som aldrig skulle förespråka våld som politiskt medel. De är sannolikt i stor majoritet av de muslimer som befinner sig i vårt land, detta förtjänar att påpekas, men gör inte de mycket uppenbara bristerna i vårt asylsystem mindre allvarliga. Människor har dött p.g.a. att jihadkrigare erhållit en bas i Sverige. Vi vet inte om Makram utvecklat sin radikalism om han inte kommit till Sverige, men vi vet att han aldrig borde ha fått komma hit utom som turist.
Sandelin menar också i en bok att våra domstolar tagit intryck av ett medialt tryck, som okritiskt tagit parti för många som åtalats för terrorism. Detta är inte heller i enlighet med vanlig rättssäkerhet, speciellt sedan det visat sig att många medier inte bemödat sig eller kunnat ta del och bedöma den bevisning som funnits. Ytterst är det regeringens och riksdagens ansvar att rätta till de uppenbara missförhållanden i det Svenska samhället som Sandelin lägger i dagen, där media också har misskött sin uppgift.
Sammanfattning, fakta och egna slutsatser från boken: Jihad Magnus Sandelin förlag: Reporto
