Antirasismens rötter

Det går slentrian i det mesta här i livet, så även kritik mot polisens arbete. Går något snett, blir man störd, hörs det obehagliga oljud, är den givna reaktionen – polisen varför gör ni inte ert jobb? Vi har en skattefinansierad polis som skall beivra alla handlingar som bryter mot brottsbalken, i teorin. Vuxna människor brukar förstå att det ofta finns en skillnad mellan teori och praktik. Tyvärr kommer det nog alltid vara så, vi kommer aldrig få uppleva det perfekta samhället. I går höll Jimmie Åkessons ett torgmöte på Norrmalmstorg som kunde genomföras så att publiken hörde hela talet utan större problem (i alla fall från den plats jag stod på). Det var en hel del motdemonstranter, som ibland bröt mot lagen. Polisen ingrep, såvitt jag kunde bedöma, resolut och omedelbart.

De flesta motdemonstranter utstötte läten som i skrift kan beskrivas som ett långdraget ”bhuuuuuuu”. I grundskolan vill jag minnas att vi kallade detta för ”bu-rop”. Dessutom hade de påfallande unga demonstranterna vänligheten att vända ryggen mot talarstolen, vilket hade det goda med sig att man lätt kunde urskilja åhörare och tillresta demonstranter ifrån varandra. Alla politiska partier har rätt att hålla torgmöten och framföra sitt budskap. Tyvärr ingår det i de demokratiska reglerna att polisen kan- och skall inte ingripa mot människor som utstöter missnöjda läten eller vänder sin unga kropp åt ett visst håll. Var gränsen går till mötesstörning är väl flytande, men använder demonstranterna någon form av hjälpmedel i sina missnöjesyttringar är gränsen definitivt passerad. Sammantaget tycker jag att polisen skötte sin uppgift väl i går på Norrmalmstorg, tack för det.

Problemet ligger egentligen inte i motdemonstrationerna och polisens arbete, om det sker som i går. Problemet ligger i hur alla dessa politiskt ganska obevandrade unga människor har fått sin uppfattning om Sverigedemokraterna. Majoriteten av ungdomarna som demonstrerade i går har sannolikt mycket vaga uppfattningar om vad de olika partierna står för, men de vet att Sverigedemokraterna är hemska. Exakt hur har de bibringats denna ”kunskap”?

Här har självklart media ett mycket tungt ansvar. Medier och journalister pumpar ut sin propaganda att Sverigedemokrater är hemska och inte står för ”allas lika värde” samtidigt som de behandlar SD och dess medlemmar allt annat än lika. De gör det sannolikt i syfte att SD inte skall erhålla allt för många röster vid nästa val, eftersom en stor del av media och journalistkåren antingen är knuten direkt till politiska partier, eller i varje fall står för en helt annan politik. En bieffekt är dock att de inympar hat hos unga och många gånger väldigt formbara människor. I handling blir alltså effekten den rakt motsatta, mot det budskap media så intensivt pumpar ut. Det blir lite som Chang Frick beskrev i en utmärkt krönika. Klassen hade en temadag mot mobbning där grupparbete skulle genomföras. Ingen reflekterade över att Frick fick sitta själv i en alldeles egen grupp. Dessutom berömde läraren gruppernas presentationer, samtidigt som de i praktiken inte låtit Frick deltaga i någon grupp.

Detta för oss osökt till vad som händer i våra skolor i dag. Det trillar in rapporter från barn/ungdomar som upprört meddelar sina föräldrar att lärarna talat om för klassen att Sverigedemokraterna skall man inte rösta på, det är icke-demokratiskt parti, eller att skolan arrangerar ett skolval där SD inte finns som alternativ. Senast i raden kom det rapporter från Tyresö och kunskapsskolan där. I Skollagen står det tydligt i kap.1, 4§

Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.

I Läroplan för skolan grundskolan står det ännu tydligare på sid 9, nämligen så här.

Saklighet och allsidighetSkolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram. Den ska framhålla betydelsen av personliga ställningstaganden och ge möjligheter till sådana. Undervisningen ska vara saklig och allsidig. Alla föräldrar ska med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.

En del av de ungdomar som demonstrerade i går mot Åkesson hade kanske kommit fram till sin uppfattning alldeles på egen hand. En ganska försiktig gissning är nog att de flesta av ungdomarna inte fått en saklig och allsidig utbildning, att de inte fått ta del av skilda uppfattningar, att de inte beretts möjlighet till personliga ställningstagande. Blir man varse som förälder att informationen om de politiska partierna är vinklat skall man ovillkorligen anmäla detta till Skolinspektionen på följande webbfomulär:

http://www.skolinspektionen.se/sv/Anmalningar/Att-anmala-till-Skolinspektionen/gor-din-anmalan-har/

Låt oss göra ett inte alltför svårt tanketest för att i någon mån kompensera för skolans brister i sitt demokratiska uppdrag. I går under talet på Norrmalmstorg så måttade en av de tongivande motdemonstranterna (se bild) en spark mot en ung flicka som kanske vägde 45 kg och var av utländsk härkomst. Hon var uppenbart inte av svensk härkomst utan snarare av samma härkomst som den sparkande motdemonstranten. Jag såg hela händelseförloppet och det utspelade sig enligt följande. Motdemonstranten stod och skrek, viftade med armarna och såg mycket aggressiv ut. Flickan gick fram och mälde något, förmodligen yppade hon kritik mot motdemonstranten, som efter ett par hotfulla och aggressiva tillmälen måttade en spark mot flickans huvud. Sparken missade och demonstranten höll på att tappa balansen. Nu till skoluppgiften.

A.   Försökte demonstranten sparka flickan för att han trodde att hon var rasist eller för att hon kritiserade mannen?

B.    Om svaret blir det sistnämnda, att mannen blev arg för att flickan hade mage att kritisera honom, kan det innebära indicier på att hela rörelsen agerar under åtminstone delvis falsk flagg. Att det handlar mer om politiska åsikter än om ”allas lika värde”?

Kultur och vänsteretablissemanget rusar till undsättning

Janne Josefsson visade i Uppdrag Granskning onsdagen den 7e maj upp det vänsterextrema våldet. Programmet visade upp alla misstag grupperna gör sig skyldiga till och med vilken feghet de ofta uppvisar i samband med sina dåd. Bristande research är bara förnamnet när de planerar sina aktioner. Likaså blev det i programmet uppenbart att medlemmarna i dessa autonoma grupper har mycket svaga föreställningar om demokratibegreppet, om de ens bryr sig. De någorlunda normala människor som råkade se programmet, politiker som andra medborgare, har mycket svårt att hysa någon sympati för grupperna och deras aktioner.

Just att programmet framställde de vänsterextrema grupperna så naket och i en realistisk dager gör naturligtvis att den grupp journalister och kulturpersonligheter som ibland öppet, ibland lite i skymundan, sympatiserat med dem tvunget måste släta över det som framkom i Josefssons program. Detta överslätande kan göras på olika sätt, som t.ex. att programmet inte var tillräckligt grävande, eller så fokuserade det på en oskyldig artist eller så är ju det högerextrema våldet ändå så mycket värre (vilket inte stöds av polisens eller SÄPO:s statistik). En annan metod som varenda journalist med självaktning behärskar är att man slår ned på verifierbara sakfel, och gör det till huvudnummer. Detta fast det i grunden inte ändrar själva huvudpoängen en millimeter.

Malin Ullgren skriver så här på DN kultur (var annars) om Uppdrag Granskning och inslaget med Sebbe Staxx.

Premissen verkar vara: Han delar Revolutionära frontens tanke att vi lever i en skendemokrati, som utövar våld mot underklassen. Premissen verkar vara: Sebbe Staxx gör sig skyldig till våldsromantik. Många människor gillar Sebbe Staxx musik. Många av dem är säkert vänster. Jag vet inte riktigt vad vi ska kalla den sortens journalistik, men definitivt inte ”grävande”, troligen inte heller ”viktig”.

Nej, premissen framkom ganska tydligt i programmet. Staxx romantiserade Revolutionära Fronten och har gjort reklam för dem, samt både uttalat sig och burit T-tröjor som indikerar ett liknande ställningstagande som RF. Som känd artist är det då inte orimligt att man blir ifrågasatt av ett TV-team.

Kajsa Ekis Ekman skriver för ETC och sågar Josefssons program för att hon påstår att Josefsson demoniserar vänsterextremisterna. Det är alltså inte t.ex. sverigedemokrater som regelbundet demoniseras av media, utan de autonoma grupperna som demoniseras av Josefsson i hans program. Dessutom efterlyser Ekman en jämförelse och belysning av det högerextrema våldet. Nu var det en hel vecka innan senaste programmet Josefsson gjorde ett program om högerextremismen och dess våld. Svårt för Ekman att minnas kanske.

Martin Aagård skyndade också till undsättning efter Josefssons program, kanske med den minst lyckade artikeln av alla. Aagårds artikel är svårbegriplig och underlig, plötsligt läser vi om fotbollsklubbar och fotbollsvåld. Det är också ett allvarligt problem, självklart, men knappast ämnet för Josefssons program den aktuella kvällen. Så här skriver Aagård.

Men när det är dags för ställa någon mot väggen skippar Josefsson fotbollsklubbarna och väljer istället att förhöra popartisten Sebbe Staxx. Revolutionära fronten har nämligen figurerat i hans videos. Han talar överraskande väl för sin sak.

 

Jasså Josefsson skippar fotbollsklubbarna? Hur kom fotbollsklubbarna in i detta resonemang överhuvudtaget? Var det någon annan som saknade fotbollsklubbar under Josefssons program? Aagård avrundar resonemanget genom påståendet att Staxx talade överraskande väl för sin sak. Jag får nog anmäla en avvikande åsikt därvidlag.

Det här var några exempel på hur det skrivande vänsteretablissemanget rusade till undsättning när de förstod att Josefssons program nog var väl magstarkt för de flesta normalfuntade människor. Någonstans förstod det att metoderna, urvalet av offer och hela konceptet, som det visades upp i TV, äger nära noll i stöd bland svenska folket.

Frågan varför det mer vänsterorienterade kultur och journalistetablissemanget stöder rena våldsgrupperingar är intressant och kanske inte helt entydig. Roland Poirier Martinsson på SvD är väl en del av förklaringen på spåren i denna artikel, där han skriver.

Till benknäckeriet har de adderat en romantisk aspekt. Bakom de magra revbenen bultar ett hjärta som svultits så hårt att det blivit konstnärligt känsligt. Härifrån leder ett spår till svensk hiphop, seriekonst, kulturjournalistik och dikt.[…]

Det är väl ena skälet till att delar av den radikala kulturvänstern skänker sina terrorister stöd: att det finns en familjelikhet mellan den etablerade, radikala kulturvänstern och gatstenskastarna. De kan ha roligt på samma efterfester.

Vi får också inte glömma det uppenbara skälet att våldsvänstern faktiskt, rent konkret, fungerar som redskap mot dem som tycker annorlunda och som man avskyr så mycket. Vänstern framställer sig gärna som ”de goda”, detta rent intellektuellt, men avsky och hat handlar om känslor. Det är en ganska lätt procedur att rationalisera bort paradoxen att ”de goda” stödjer våld på ibland helt oskyldiga människor. Hur många invaderande krigshärar, som mördat och plundrat, har inte sett sig själva som godhetens apostlar?

Fallet Joy Rahman och mordet i Sätra 93 är till slut över

När jag som vanligt skall plöja igenom morgonens nyheter ser jag att Joy Rahman har avlidit i Bangladesh, DN, SvD. Rahman anklagades och dömdes för mordet på 72-åriga Märta Pettersson 1993. Rahman arbetade vid tidpunkten som hemvårdare åt Pettersson och blev tämligen omedelbart misstänkt för mordet. Rahman hade besökt kvinnan under kvällen hon mördades och det fanns inga uppgifter på att någon annan varit där under kvällen. Rahman hade också tillgång till den lägenhet som textilbandet vilket Petterson ströps med kom ifrån. Textilbandet härrörde från en lägenhet där en annan vårdtagare som Rahman arbetade med bodde. Rahman hade också besökt denna lägenhet två gånger den 21 maj 93, kvällen då Pettersson mördades. Ingen annan person hade besökt både Petterssons lägenhet och lägenheten med textilbandet, såvitt känt. Rahman blev först dömd av både tingsrätt (93) och hovrätt (94) och satt sedan 8 år i fängelse för mordet.

Journalisten Dick Sundevall engagerade sig i fallet och gjorde några dokumentärer om fallet. Tillsammans med advokaten Peter Althin drev Sundevall fallet till resning, som beviljades 2002 med röstsiffrorna tre justitieråd mot två. Efter ännu en rättegång i Svea hovrätt frikändes Rahman och beviljades ett skadestånd på cirka 8 miljoner kronor. Rahman åkte sedermera till Bangladesh där han startade en rörelse med mikrolån. Tyvärr blev Rahman misstänkt och häktad för mord även i Bangladesh, men dock aldrig dömd för gärningen.

Fallet Rahman har berört många människor, så även mig. Åsikterna om Rahmans skuld går vitt isär. En del är övertygade om hans oskuld och att ett rättsövergrepp har skett, andra är minst lika övertygade om hans skuld. Vissa skrivningar i domstolshandlingarna är mycket besvärande, bl.a. detta.

Till grund för den fällande domen mot J.R. anförde hovrätten i huvudsak följande. Genom obduktionsresultatet och vittnesmål om M.P:s vanor samt fynd som gjorts befanns det utrett att hon bragts om livet under senare delen av eftermiddagen eller under tidiga kvällen den 21 maj 1993 (som var en fredag). Det fick anses klarlagt att M.P. i bostaden förvarat en större summa pengar som inte kunnat återfinnas under brottsutredningen; en given utgångspunkt var därför att gärningsmannen velat komma åt hennes pengar. Företagen kriminalteknisk utredning visade att det textilband som använts som snara vid dådet hörrörde från en julbonad som tillhörde I.A., som i likhet med M.P. var vårdtagare hos hemtjänsten i Sätra. Den enda rimliga förklaringen till att bandet återfunnits hos M.P. var att en person som genom sitt arbete haft möjlighet att besöka både I.A. och M.P. tagit bandet med sig och sedan använt det för att strypa M.P. Sannolikheten talade för att tillgreppet av bandet skett i nära anslutning till gärningen. J.R. hade besökt I.A. den 21 maj 1993 såväl under förmiddagen som under eftermiddagen. Han hade alltså kunnat ta med sig bandet från hennes lägenhet för att därefter uppsöka M.P. - Av brottsplatsundersökningen framgick att gärningsmannen efter dådet använt två flaskor tändvätska av märket T-gul i ett försök att bränna kroppen. Förekomsten av en prislapp, som påträffats i en plastkasse omedelbart bredvid M.P:s kropp, med den tryckta texten "Prisma Mat Kr 18.40", vilket belopp överensstämde med butiken Prisma Mats dåvarande ordinarie pris på T-gul, gav starkt stöd för åklagarens påstående att de två flaskorna T-gul inköpts i denna butik. J.R. hade den aktuella dagen efter arbetets slut besökt butiken, som låg nära hans bostad i Skärholmen, och köpt fyra paket kaffe. Denna uppgift överensstämde med ett butikskvitto som han lämnat till hemtjänsten. Enligt butikens kontrollremsa hade två flaskor T-gul som enda varor köpts vid samma klockslag, 16:11, och i samma kassa som J.R. köpt de fyra paketen kaffe. M.P. hade såvitt känt ingen tändvätska eller anledning att ha någon sådan i sin bostad, varför gärningsmannen måste ha anskaffat T-gul och haft tändvätskan med sig dit. - Utredning om J.R:s spelvanor och ekonomiska förhållanden tydde på att han vid tiden i fråga var i behov av pengar. - Han hade även haft tidsmässigt utrymme att utföra gärningen.

Vid en samlad bedömning av vad som framkommit om J.R:s besök hos I.A. och hans möjlighet att där omhänderta textilbandet, om samtidigheten av J.R:s inköp av kaffe och det instämplade köpet av tändvätska och om tändvätskeflaskorna och den prislapp som återfunnits på brottsplatsen i förening med övriga anförda omständigheter fann hovrätten i likhet med tingsrätten.

 

Svea hovrätt frikände Joy Rahman efter att media följde fallet noggrant. Det innebär inte, som vissa medier skriver, att han är oskyldig, bara att skuld inte kan bevisas. Vissa debattörer undrade hur känsliga våra domstolar är för mediebevakning. Leif G.W. Persson uttryckte sig kryptiskt en gång i programmet Efterlyst om att Peter Althin var en lite FÖR duktig advokat. Jag har alltid undrat om det då var något speciellt fall han tänkte på. Nu är fallet i alla fall definitivt avslutat då Rahman rapporteras ha avlidit i Bangladesh. Enligt hörsägen på internet letade polisen aldrig efter någon annan gärningsman efter att Rahman frikändes. Det känns inte troligt, inte alls, att någon cold case-grupp skall börja rota i fallet. Klart är att någon mördade Märta Pettersson, det står utom allt tvivel. Klart är också att ingen definitivts fällts för mordet (Rahman frikändes ju slutligen).

Vi kommer aldrig få klarhet i det mordfall som skedde i Sätra 1993. Vi kan inte VETA säkert vem som brutalt mördade den 72-åriga kvinnan. Om Rahman var oskyldig, har han fått återupprättelse genom Althin och Sundevall. Märta Pettersson och hennes släktingar har dock inte fått upprättelse. Vi kan konstatera att människor på vissa positioner i samhället har haft ett oerhört mycket större intresse att återupprätta Rahman, än Märta Pettersson, DET kan vi veta säkert.          



Öppet brev till Britta Svensson Expressen

Detta är ett öppet brev till Britta Svensson Expressen .

Hej Britta.

Vi hade en diskussion på Facebook, där vi kom fram till den geniala idén att faktiskt kontakta en journalist, i stället för att bara beklaga oss. Det är ju inte så konstruktivt i längden.

Du vill gärna se ansiktena och namnen på de som kommenterar, skriver du i din senaste artikel [Expressen, Det är sorgligt, och får mig att skämmas över Sverige 20131212]. Jag tycker det är en fullt rimlig begäran, om man som många kommentatorer, tar ut svängarna utöver gränsen för det osmakliga, och i undantagsfall, det olagliga. Däremot är jag inte beredd att förbjuda anonymitet, ety det skulle strida mot demokratiska yttrandeprinciper. Däremot skall självklart alla politiska företrädare framträda med namn och till fullo stå för sina åsikter. Jag är den förste att med kraft instämma i detta.

 

Problemet är som bekant uthängningen av ickepolitiska och icke officiella personer. Här har personer hängts ut som i vissa fall använt ett ovårdat språkbruk. Inte nog med det, Expressen samarbetar med den ökända (får man nog säga) Researchgruppen. Denna illustra grupp har lagt ut över 6000 konton offentligt, med synliga användarnamn och illa maskade e-postadresser. Dessa adresser fungerar i Disqus som inlogg. Bland de som är fullt offentligt sökbara finns bland annat mitt disquskonto, som nu är öppet för så kallad rape, av lindrigt databegåvade tonåringar. Om nu någon finnig antirasistisk tonåring kapar mitt konto, p.g.a. att Researchgruppen (som ni samarbetar med) lagt ut kontouppgifterna, så kan denne skriva vad som helst i mitt namn. Det lustiga (för mig rätt olustiga) inträffar då att du kan skriva en ny artikel om hur jag uttrycker mig på nätet. Möjligheterna till nya artiklar synes oändlig, enbart kreativiteten sätter gränser. Tyvärr får detta mig att skämmas över det publicistiska Sverige.

Jag har ett antal lästa böcker i min bokhylla som enligt uppgift används i journalistutbildningar. Enligt samtliga dessa böcker om journalistik så bryter Expressen nu mot all journalistisk etik. Vill du inte bara se namn och bild, utan även pratat med en som relativt sparsamt ändå skrivit en och annan kommentar, finns jag tillgänglig på tele 070 825 15 49 till kl 16 i eftermiddag. Därefter stänger jag av telefonen och tar en välförtjänt helg.

Ha en trevlig helg Britta, den är säkert välförtjänt även för dig.      

Tillägg utanför brevet, eftersom Svensson inte ringde upp. (Och har undanbett sig alla samtal enligt Expressens växel samt har hemligt telefonnummer).

Jag tar oerhört starkt avstånd från ett par av de fall av rent vidriga kommentarer som uppdagats. Jag/vi skall inte bara ta avstånd, vi måste också vara självkritiska här. Fundamentala grunder i partiets politik verkar också ha gått vissa medlemmar fullständigt förbi. Här får vi alla ta ansvar och försöka utbilda människor i vissa grundläggande principer. Det här är inte bara retorik, utan vi har missat en viktig del i vårt ansvar för att utbilda/sålla i vår medlemskader. Det är vårt ansvar och ingen annans. Här har vi fallerat och förtjänar berättigad kritik.

Dock så framstår det i Svenssons artikel och bl.a. i SVT:s nyhetsrapportering att det skulle vara många företrädare för SD som gjort väldigt grova övertramp. Det har vi faktiskt inte sett i den faktiska konkreta rapporteringen. Många är inte medlemmar bakom kontona och i de fall de varit det, är övertrampen inte av den grova art som lyfts fram som exempel i media.

Likaså framstår det i medierapporteringen som att det bara kommer hatfyllda kommentarer från den nationella rörelsen. Det är också helt fel. Jag har mest följt kommentarerna på SVT-Debatt. Där är språkbruket och kommentarerna på samma nivå från vänsterhåll (och den mångkulturella rörelsen) som de lägsta från den nationella rörelsen. Detta har påtalats oändligt många gånger, men media verkar inte ta till sig denna uppgift. En annan bortglömd aspekt på detta är att t.ex. artiklar från Åsa Linderborg och Katarina Mazetti som väl ligger på samma låga och hatiska nivå som de flesta av de så kallade ”hatkommentarerna”. Om det nu är förkastligt att ge uttryck för sitt hat i kommentarsfälten, borde det vara minst lika illa att ge utlopp för liknande känsloläge i artiklar publicerade i gammelmedia.

Till sist. Vi när också en ständigt molande misstanke om att nivån och mängden på hatkommentarerna är överdriven. Som jag tidigare skrev, så har undertecknad mest följt kommentarerna på SVT Debatt. Hatfyllda kommentarer är faktiskt relativt ovanliga, och när de uppträder kommer de lika ofta från vänsterhåll. Jag läste en 300 kommentarer under Mazettis berömda ICA-artikel. De allra flesta kommentarer höll en hövligare ton än vad Mazetti själv gjorde i sin artikel. Rena hot lyste med sin frånvaro och en del kommentarer höll väl samma otrevliga ton som Mazetti själv höll i sin artikel. Hur dessa kommentarer framställdes i media vet vi. Det lät från medialt håll som om kommentarsfälten var rena orkestern i hot och hat.

Hanne Kjöller skrev en bok med titeln ”En halv sanning är också en lögn”. Britta Svenssons artikel innehåller säkert en fjärdedels sanning, men eftersom tre fjärdedelar av verkligheten saknas så är det långt ifrån en korrekt beskrivning av denna verklighet. Framförallt så kan samarbetet med researchgruppen och vad de sysslar med inte på något sätt försvaras. Som en indikation på detta är det faktiskt ytterst få av de som normalt stämmer in i den offentliga vuvuzela-orkestern mot SD och andra nationella, som i dag försvarar Expressens agerande.    

 

Avrivna slöjor och målade naglar

Under VM i Moskva målade Emma Tregaro sina naglar i olika färger, som en protest mot en lag Ryssland infört som enligt några uppgifter var direkt riktade mot homosexuella och enligt andra uppgifter handlade om propaganda för homosexualitet riktade mot barn. Vad som stämmer och hur lagen ser ut går inte att få klarhet i. Ingen direktöversättning av den ryska lagen har presenterats, vad jag vet, i svensk media. Detta innebär att Tregaros demonstration grundar sig på en lag som ingen riktigt vet hur den egentligen ser ut. Det svenska medieetablissemanget var oerhört snabba med att hylla Tregaro för sitt mod. Den som inte blev hyllad för sitt mod var guldmedaljören Abeba Aregawi som frankt deklarerade att hon inte kunde stödja Tregaros aktion p.g.a. sin religion. En del medier och journalister reagerade så hårt mot Aregawis uttalande att de tyckte att ”all glädje över guldet försvann”.

För det första så avslöjar vissa journalister, även sportjournalister, hur politiska de i verkligheten är och hur mycket de egentligen tar ställning. Betänk ”all glädje över ett svenskt guld försvann”. Detta gäller självklart långtifrån alla journalister.

För det andra så undrar vi vem som egentligen visade mod. Var det den som gick emot den korrekta uppfattningen eller den som blev hyllad av den svårt PK-drabbade journalistkåren? Det var ju knappast risk för att rysk polis skulle storma stadion för att en deltagare målat naglarna. Riktigt så dum är inte ens Putin, vilket alla vet om.

För det tredje så legitimerar man politiska ställningstaganden i dessa tävlingar, vilket var ett tydligt ställningstagande från svenska journalister. Det är trevligt om demonstrationerna går i linje med de egna uppfattningarna, men hur blir det den dag de inte gör det?

För det fjärde, hur skall man i framtiden agera när det hålls tävlingar i vissa asiatiska, afrikanska och sydamerikanska länder? Det finns en mängd nationer där Ryssland framstår som ett under av tolerans mot homosexuella. Blir det inte lite märkligt att demonstrationerna uteblir om man tävlar i dessa länder? För vi misstänker starkt (och i vissa extrema fall t.o.m. hoppas) att de kommer att utebli.

Med det sagt så skulle jag med största säkerhet rösta emot att de nämnda lagarna infördes i Sverige, hur de nu ser ut. Själva lagarna är inte den heta potatisen utan det är hur media hanterar det hela. Jag blir själv inte heller upprörd över att Tregaro målade naglarna. Låt oss vara ärliga, vem har brytt sig om hur idrottsstjärnorna målat sina naglar förut? Vem har ens lagt märke till det? Jag har t.o.m. en överslätande attityd mot att idrottsmän gör politiska ställningstaganden där de tangerar det tillåtna, bara de gör det av egen övertygelse. Jag vet ju hur svårt det är att hålla tyst när man tycker något. Men ansvarsfulla journalister och idrottsledare skall då självklart hålla en striktare linje. Dessutom har svenska idrottsmän - kvinnor inte utmärkt sig för någon djupare politisk analys, historiskt sett.

 

Slöjdemonstrationen

En kvinna i Farsta blev misshandlad enligt uppgift för att hon bar slöja. Om uppgifterna stämmer så är det ju helt oacceptabelt och gärningsmannen borde lagföras och dömas, kanske för grov misshandel till fängelse. Uppgifterna om vad som hänt har dock gått kraftigt isär och det har på nätet funnits ett virrvarr av olika uppgifter och spekulationer. Ingen förutom kvinnan själv vet vad som hänt och kvinnan själv har inte uttalat sig, det har däremot alla andra gjort. I detta läge går politiker och en del mediepersonligheter ut och demonstrerar mot diskrimineringen av dem som bär slöja. Vi vet inte vad som hänt och luften är full av spekulationer, men Veronica Palm och Åsa Romsson kan inte vänta med att själva dra på sig slöja som sympatiåtgärd. I själva verket vet vi inte ens hur vanligt det är med diskriminerande eller trakasserier mot de kvinnor som bär slöja, ingen undersökning har mig veterligen utförts.

Det märkliga är att politiker (mediepersonligheterna kan vi lämna därhän) inte väntar några dagar tills de vet vad som hänt. Hur reagerar dessa politiker i ett allvarligt krisläge med bristande information? Kommer de läsa sig till vad som troligen hänt på sociala medier och fatta beslut därefter?

Kvinnan blev inte diskriminerad, hon blev misshandlad. Ingen har gett uttryck för en önskan att gärningsmannen skall åka fast och lagföras för brottet. Ingen har föreslagit att vi kanske skall skärpa straffen för oprovocerad misshandel. Ingen har föreslagit att vi kanske skall ha fler poliser på gator och torg för ökad trygghet, i stället har man i sympati dragit på sig ett huckle som enda åtgärd. Det duger inte för ansvarsfulla politiker. Man har inte ens tänkt på att kanske föreslå en undersökning för att utröna hur allvarligt problem det är med diskriminering av dem som öppet bär religiösa symboler. Anar vi här att det hela varit en jakt på politiska godhetspoäng?

AP-gate - kort sammanfattning med kommentarer

Eftersom intresset ändå verkar ganska stort för en till synes ganska liten händelse så är det väl ändå på sin plats att sammanfatta händelsen kring de e-postmeddelande som Aftonbladet har kommit över på oklar väg. Ett par e-postmeddelanden har blåsts upp till ofantliga dimensioner medvetet. Dagens Media talar om ”krishantering på kansliet” där de i verkligheten vankar omkring precis som de brukar (jag är där just nu och någon kriskänsla infinner sig inte, snarare fredagskänsla). Själva det uppenbara uppförstorandet av en relativt modest händelse är det första vi noterar. 

Aftonbladet har kommit över e-post på oklara grunder. Vi vet inte hur de kommit över e-posten. Det kan röra sig om slarvig e-posthantering, ren hackning eller att en redaktionsmedlem lämnat över e-post för pengar. Vi skall komma ihåg att det kan röra sig om stora pengar. En SD-medlem på en viktig post fick ett erbjudande av David Baas på en halv miljon kronor för en hårddisk. Nu är det ingen tidning som betalar dessa summor för denna e-post, här rör vi oss på helt andra nivåer. I vilket fall borde man nog först utreda hur e-posten kommit Aftonbladet tillhanda. Är det på lagliga grunder eller olagliga? En läsare av denna blogg har konstaterat Anna Trobergs PP totala ointresse för att reda ut saken. Det ointresset kom plötsligt kan vi väl säga. Inte heller har Aftonbladet visat upp e-posten, vilket också borde vara kutym vid dessa tillfällen. 

Expo talar om att Ekeroth skall betala skatt för pengar han förmedlat till Avpixlat, p.g.a. den e-post som Aftonbladet kommit över (dessutom på oklara grunder). Att den e-posten skulle ligga till grund för ett ändrat beslut av Skatteverket är skrattretande. Det skulle vara all time high i oseriöst handläggande av en myndighet och en praktskandal. Förmodligen har massvis med människor skickat liknande e-post till AP med råd och tips. Dessutom vill det nog till att e-posten blir offentlig, i sin helhet med fullständiga brevhuvuden, om Skatteverket skall titta på det. Det skulle i.o.f.s. vara intressant och skulle nog klargöra en gång för alla hur e-posten kommit Aftonbladet tillhanda. Jag kan inte förstå annat än att det då visar sig att Aftonbladet kommit över e-posten på olaglig väg eller att de röjer sin egen källa. Omöjligt för en tidning med självaktning, men det kanske inte Aftonbladet har. 

Att Ekeroth bl.a. förmedlar pengar åt Avpixlat har varit känt länge. Att han har viss kontakt och sannolikt är den enda eller en av två tre som någonsin har träffat redaktionen har också varit känt länge. Allt detta framförs som braskande nyheter. Själv har jag träffat Mats Dagerlind några gånger, utan att med ett ord nämna Avpixlat, tro det eller ej. Exakt vad är nytt i detta? 

Stor sak görs också av att Åkesson vägrat träffa Aftonbladets journalister. Hela saken framställs som en allvarlig kris och att partiledaren gömmer sig. Sanningen är den att detta är en för liten händelse med alldeles för lite substans för att en partiledare skall låta sig intervjuas av journalister, som dessutom beter sig som dårar. Enligt den beskrivning som Åkessons flickvän har givit av journalisternas beteende skulle tillkallad polis genast ha avhyst dem. Det är frågan om att helt ogenerat urinera på annans tomt, att hoppa som en galning framför flickvännens bil, att banka på dörren så djuren gömmer sig av rädsla etc. etc. Ja, andra partiledare har råkat ut för samma sak, bl.a. Mona Sahlin. Det var inte rätt ens när Sahlin blev utsatt för det, men nu gäller det en sak av betydligt mindre dignitet. Jämförelsen blir nästan löjlig. Låt oss påminna Aftonbladet om att journalistkåren är den yrkesgrupp som röner lägst förtroende av alla yrkesgrupper enligt undersökningar. Låt oss också påminna om att förtroendet i dag är betydligt lägre än när de barrikaderade sig utanför Sahlins hem en gång för länge sedan. Det låga förtroendet verkar välförtjänt. 

Låt oss konstatera att SD varken styr eller kan påverka innehållet i Avpixlat. Själv har jag skickat in rättelser som det inte tagits notis om i redaktionen. Flera andra högt uppsatta medlemmar har samma erfarenhet. Vi vet i princip inte vilka som ingår i redaktionen förutom de som gått ut med namn som krönikörer (det är mycket rakryggat och bra gjort, tack alla ni namngivna krönikörer). Övriga i redaktionen har förklarat att de är t.ex. rädda att förlora sin försörjning om de går ut med sin identitet. Många medlemmar som jag känner läser Avpixlat, många gör det inte. Att SD skulle vara beroende av Avpixlat som Expo påstår stämmer inte. Avpixlat fanns inte när SD äntrade demokratins finrum, nämligen riksdagen.

Avpixlat kallas så frekvent ”hatsajt” av Expo och andra journalister att man nästan misstänker allmänt pandemi av Tourettes syndrom. En allmän farsot har naturligtvis inte brett ut sig men det visar paradoxalt nog journalisternas eget hat mot Avpixlat. Jag står för vad jag skriver på denna blogg och SD står för det de skriver på sina allmänna fora. Att vi skulle ha ansvar för eller ens stå för det som skrivs på Avpixlat är horribelt. Lika horribelt som om Löfven fick stå till svars för vad som skrivs på Aftonbladets kultursidor av Linderborg. Avpixlat har dock lyckats fånga en mycket stor publik. Redaktionen arbetar hårt och enträget utan egen vinning. De har också lyckats slå sönder en del av den politiska korrektheten och det är väl det som väcker etablissemangets oresonliga hat. 

Till sist, det är en brist av SD att inte ha en egen sida med löpande uppdateringar på nätet. Sedan det gamla SDK lades ned efter riksdagsinträdet finns ingen sådan sida. Med en sådan sida skulle inte ens Expo kunnat påstå att Avpixlat var SD:s kanal. Det är en brist som med tiden bör åtgärdas, också för att undvika debacle som det om Avpixlat. Det kan mycket väl vara så att frånvaron av en sådan sida utgör själva grunden för AP-gate.

Polisens agerande i Husby

De flesta av oss har säkert hört talas om kravallerna i Husby, västra Stockholm. En okänt men stort antal bilar har stuckits i brand, en skola och ett garage har brandskadats. När polis och brandkår anlänt har de mötts av stenkastande ungdomar. Våra tidningar har efter de sociala mediernas ankomst, balanserat mellan att kritisera polisen för att ha fällt mycket olämpliga kommentarer och ungdomarnas beteende. Tiden då allt ansvar för grova lagbrott kunde skyllas på olämpliga men förflugna kommentarer från ordningsmaktens sida verkar vara förbi. Alltför många kommentarer i de sociala medierna kan inte helt ignoreras från våra traditionella medier.

Från vänsterhåll talas det om kravallerna har sociala orsaker, fler poliser lär inte lösa problemen enligt dessa debattörer, som Ann-Margarethe Livh (V). Så här säger hon i SvD (betaltjänst).

Nedläggning av skolor och bibliotek, indragning av SL-kort för gymnasieelever, så gott som inga resurser för lokalt föreningsliv och lokal kultur. Listan kan göras hur lång som helst. Tänk tanken hur det skulle vara om vi haft dessa verksamheter kvar.[…]

Detta är sociala problem och kan bara lösas med sociala satsningar. Vi beklagar gårdagens våldsamma händelser i Husby. Det gör även de boende i Husby. Men frågan är nu hur vi går framåt. Det måste vi göra tillsammans med de boende i Husby. Inte mot dem, inte ovan deras huvuden, inte på låtsas. Listan ovan på utvecklingen i Järva är en dyster bild, och så länge den fortsätter är lösningen politisk – inte polisiär.

Självklart har kravallerna sociala orsaker, vi kan knappast tänka oss dessa kravaller i Djursholm. Att några bibliotek och lokal kultur skulle lösa dessa problem är dock mer än lovligt naivt. Beror på frånvaron av upplopp i Djursholm att ungdomarna där har tillgång till lokal kultur och bibliotek? Självklart inte. Vi får nog konstatera att den mångkulturella visionen har baksidor som nu börjar visa sig. Den immigrationspolitik vi för nu kostar pengar och en viss samhällig nedrustning följer av att pengarna inte räcker till. Att det också uppstår starkt segregerade områden där framtiden för många ser mörk ut, på riktigt, är också en följd av en ohållbar politik. ”Långsiktigt hållbar” verkar vara något av modeord i politiken, men denna politik är inte långsiktigt hållbar.

Vi har varken arbete eller bostäder som klarar av den immigration vi nu ägnar oss åt. Ungdomarna har gjort en riktig analys, många av dem kommer få det svårt i framtiden. Att de nu ägnar sig åt fullständigt kontraproduktiv verksamhet är nog ingen nyhet för de flesta.

DN konstaterar i en ledare att föreningen ”Megafonen” är långt ute i periferin vad gäller vårt gemensamma samhällskontrakt. Något annat är inte möjligt om man vill behålla ett minimum av trovärdighet. Självklart måste DN uppväga sitt ställningstagande från Megafonen med att även kritisera polisen. Så här skriver de.

Det är bedrövligt om polisen har använt sådant språkbruk. Har ordningsmakten ingenting lärt och ingenting förstått? Poliser som talar nedsättande om andra människor förstör inte enbart sitt eget rykte, utan hela kårens.

Självklart skall polisen varken ge uttryck för rasistiska tillmälen eller låta känslorna ta över i mycket pressade situationer. Kritiken är i sig befogad. Tyvärr har den inte ett dugg med kravallerna i Husby att göra. Ingen är så naiv så att han tror att upploppen hade stannat av eller att upploppet ens har accelererat för att enskild polisman verbalt gått över gränsen. Det är två helt olika problem vi talar om.

Prioriteringen är också märklig. Att bränna ner hela bilparker, skolor, garage, demolera ett helt affärscentrum, kasta sten på ordningsmakten och grov misshandel av tjänsteman jämställs i viss media av verbala övertramp hos enskilda polismän, övertramp som dessutom ännu inte är verifierade. Det är helt enkelt inte rätt att väga upp kravallerna med dessa verbala övertramp, övertramp som mycket väl kan belysas i enskilda artiklar och eventuellt beivras efter att kravallerna klingat av. Så här skriver DN om den skjutne 69 mannen som av vissa anges som orsak till upploppen (vilket jag betvivlar).

De knapphändiga uppgifterna från skotten i Husby tyder på att polisen bröt mot flera av dessa riktlinjer. Händelsen har redan anmälts till riksenheten för polismål i Malmö.  

Här lägger DN bränsle på en brasa utan att ha verifierade uppgifter. Vilka uppgifter har DN kommit över? Vem har uppgifterna kommit ifrån? Hur kan DN skriva att ”de knapphändiga uppgifterna tyder på att polisen bröt mot flera av dessa riktlinjer”? Att på detta sätt gå ut med fullständigt overifierade uppgifter som mest liknar rena rykten från starkt partiska personer är att svika sitt journalistiska uppdrag. Återigen är det ett sätt för ledarredaktionen att väga upp den kritik de trots allt riktat mot vänsterorganisationer. Det är ytterst osäkert om dödsskjutningen ens har något med upploppen att göra. Alla förstår nog att händelsen ligger nära till hands att använda som argument.

I en akut situation måste polisen återställa lag och ordning på svenskt territorium. Lagen och samhällets ordningsmakt skall åtlydas. När bilar och hus brinner är det försent både med dialog och med vänsters recept om fler lokaler för föreningsliv. När ungdomar satt eld på bilar är det inte vuxna polismäns uppgift att föra dialog med dem. De skall lagföras och föräldrarna skall betala vad som kan bevisas att deras barn förstört. Även den enklaste pedagogik förespråkar att barn och ungdomar måste lära sig var gränserna går. Det är inte att vara ”snäll” om vuxenvärlden abdikerar mot sitt gränssättande uppdrag. 

UPPDATERING:

Expo har också reagerat på upploppen runt Stockholm

Europakonventionen som retoriskt tillhygge - Reva

I samband med polisens Reva-projekt har det stormat om metoder och tillvägagångssätt för hur polisen arbetar med att hitta och avvisa människor som befinner sig i vårt land olagligt. Inte bara de väntade kulturpersonligheterna har höjt sina röster utan också en del politiker, företrädesvis socialdemokratiska sådana. De vet ju att de inte behöver ta så stort ansvar eftersom de sitter i opposition. Fakta och ett långsiktigt ansvar lyser med sin frånvaro i debatten. De socialdemokratiska EU-parlamentarikerna Anna Hedh och Marita Ulvskog skriver så här i DN.

Slentrianmässiga id-kontroller på personer som inte "ser svenska ut" är helt och hållet avskyvärt och går emot Europakonventionen som Sverige skrivit under.

Katarina Berggren vice ordförande i Polisstyrelsen uttrycker sig så här i Aftonbladet

Jag blir verkligen bekymrad över de erfarenheter som många invånare i Botkyrka upplever på väg till jobb eller skola, där man upplever sig diskriminerad. Det handlar om stockholmare, som är födda i Stockholm, men som har ett utseende som bygger på att de har utländsk bakgrund

Nu sker kontrollerna bara på personer som utnyttjat kollektivtrafiken utan att ha betalat för sig, som ledarbloggen på SvD konstaterar. Struntar man i att betala för sin resa bryter man mot lagen, om någon politiker har en annan åsikt för de vara så goda att meddela detta. Sitter man i Polisstyrelsen så kanske man borde överväga om man skall sitta kvar där med en sådan inställning. Är man på väg till ”jobb eller skola” får vi hoppas att man har ett giltigt färdbevis med sig, då slipper man nämligen bli kontrollerad.

Jag har själv rest varje morgon till Stockholms stad och jag har inte sett röken av vare sig någon kontrollant eller Reva-polis. Problemet har sannolikt förstorats upp enormt. Däremot har jag ett flertal gånger stött på personer som äskat bidrag för deras leukemisjuka barnbarn, vackert porträtterat på ett fotografi och ibland ackompanjerat av rumänska folksånger på dragspelsmusik. Vi har ett samhällsproblem med att människor befinner sig i landet olagligt och det är polisen och statsmakternas åliggande att åtgärda detta problem. Ofta ser dagens populistiska politiker och kulturpersonligheter inte skogen för bara enskilda träd. Därmed inte sagt att alla åtgärder skulle vara tillåtna eller etiskt försvarbara. Skulle polisen kontrollera personer enbart på utseende skulle deras handlande vara svårare att försvara (även om det lagmässigt och t.o.m. enligt Europakonventionen fortfarande skulle vara korrekt).

I en ledare på DN nås också en del riktigt låga retoriska och tankemässiga bottennapp. Så här skriver redaktionen.

I berättelserna om människor som stoppas och avkrävs identifiering bara på grund av utseende saknas till och med fernissan. Sådan kontroll är inte tillåten.

För det första gäller det människor som reser utan betalning, ett klart lagbrott och en klar felaktighet av ledarredaktionen på DN. För det andra har polisen all rätt att fråga om ID-handlingar, påståendet att detta skulle vara olagligt är hårresande. Sedan är det en annan sak att man som medborgare har rätt att vägra gå med på en sådan kontroll.

Även en del kulturpersonligheter har fått rejält med medialt utrymme för att ”rasa” mot de elaka poliserna. Ann Heberlein (yrke, kulturpersonlighet i största allmänhet med kristen profil [måhända]) skriver på DN kultur följande.

Ingenting, inte ett ord, inte en stavelse, antyder att det är människor det handlar om, riktiga män, kvinnor och barn med drömmar, rädslor, viljor, ja en hel massa liv. Det där ”verkställighetsarbetet” handlar om människors liv. Om att människor, ännu en gång, får sitt liv raserat och drömmar krossade, på ett ”rättssäkert och effektivt” sätt.

Jag förvånar väl alla när jag ger Heberlein rätt. Det är många människor som får sina drömmar krossade och kanske sina liv raserade. Hela migrationssystemet krossar sannolikt många drömmar och många liv. Arbetslöshet och kriminalitet krossar också mångas drömmar och att leva innebär att man kan råka ut för hårda bakslag. Nu kan man fråga sig om dessa drömmar ändå går att förverkliga när man väl fått avslag på sin asylansökan. Det handlar snarare bara om att acceptera den verklighet som redan ligger för handen.

En genomtänkt migrationspolitik med klara och tydliga ramar skulle sannolikt minska antalet krossade drömmar, även om det skulle innebära att betydligt färre fick uppehållstillstånd i vårt land. På lång sikt finns ingen annan utväg än att människor måste förverkliga sina drömmar i sina hemländer och därmed utveckla dessa länder och göra dem drägliga att leva i. Det är en smärtsam insikt för många men det är också en nödvändig insikt.

Vi håller också på att glömma bort att det är politikers och andra beslutsfattares uppgift att föra en långsiktigt ansvarsfull politik, snarare än att hela tiden snappa åt sig populistiska poäng i en Robinsson liknande tävling där ”snällaste” får stanna kvar. Politiker skall långsiktigt bedöma vad som är bäst för nationen och det folk som valt dem, även om detta skulle innebära att DN:s ledarredaktion inte utser dem till dagens politiker eller beslutsfattare. När yrkespolitiker med en lön i Bryssel som verklighetens folk inte ens kan drömma om, kommer dragandes med Europakonventionen och FN för att hindra och skambelägga polisens arbete, då har skam gått på torra land. 

Jihad i Sverige

Boken Jihad av Magnus Sandelin är både en förfärande och tillfredställande läsning. Förfärande för de politiska missförhållanden som avslöjas i boken och tillfredställande för att Sandelin så uppenbart inte själv har några politiska intressen i de frågor han behandlar och inte kan beskyllas för att ha en agenda av att vilja vinkla verkligheten. Politisk vinkling av samhällsfenomen står tyvärr i motsatsförhållande till den objektiva sanningen alltför ofta. Sandelin håller sig såvitt det går att bedöma, hela tiden på det sakliga planet.

Sandelin skildrar i sin bok människor boende i Sverige som i huvudsak (men inte alltid) har rötter i främmande kulturer och som på olika sätt dras med i extrema rörelser med muslimsk inriktning. Det är för en betraktare mycket lätt att se gemensamma drag hos de unga män och några kvinnor som i det trygga Sverige radikaliserats och dragits med i en extrem islamistisk rörelse. Nästan alla har de haft det trassligt under uppväxten och ofta finns det något slags trauma med i bagaget, såsom föräldrar som har skiljt sig, dödats eller bara försvunnit. Problem i skolan med både lärare och kamrater, där det förekommit våldsinslag, är nästan den mest signifikanta gemensamma nämnaren. Därefter har en period av kriminalitet inträtt med både våld, rån och andra grövre lagbrott. Ungdomarna har sedan blivit häktade och kanske dömda, varefter de gradvis vänt sig till religionen för att få ett svar om mening och sammanhang i livet. Alternativt har religionen och radikaliseringen gjort sitt intåg efter en utlandsresa till ett muslimskt land. Föräldrarna (påfallande ofta singularis, föräldern) har märkt att deras barn plötsligt blivit lugn, skötsam, men oroande introvert.

De har också drivits i armarna på al- Shabaab av starka skuldkänslor, som värvarna för extremistorganisationerna skickligt spelar på och utnyttjar (omvittnas flera gånger i boken). Adepterna har matats med berättelser och filmer med hur deras muslimska bröder för en hård och obeveklig kamp i Afghanistan, Somalia och Irak, ofta innebärande svåra umbäranden och död [bl.a. PM från SÄPO, 2011-10-21 ur 0105-K079-11].

I själva verket fungerar västliga demokratier som baser för terrorverksamhet (eller hur man nu betecknar verksamheten) riktad mot de mer eller mindre legitima regeringar som de i Afghanistan, Somalia och Irak. Från en handbok skriven av Ayman al-Zawahiri upphittad i Brandbergens källarmoské uppfattas Sverige som en fristad för terrorism där man relativt ostört kan bedriva stödverksamhet för sin verksamhet. Organisationer som explicit har uttryckt detta är al-Qaida och GIA. En av de ledande ideologerna inom al-Qaida, Mus’ab al-Suri som regelbundet har besökt Sverige har i en självbiografi beskrivit hur de skandinaviska länderna fungerat som plattformar där man obehindrat kan sprida jihadistisk propaganda. Detta p.g.a. ländernas slappa säkerhetstjänster och möjligheterna för aktivisterna att utnyttja dessa länders välfärdssystem [Architekt of global Jihad, av Brynjar Lia, sid 107].

Slutsatsen att västliga demokratier med sina transfereringssystem och generösa asylpolitik i själva verket underlättar för terrorverksamhet, är mycket lätt att dra i beaktande av uppgifterna från Brynjar Lia. Terroristerna (eller jihadkrigarna, undertecknad tar inte ställning i denna fråga) får en fristad där de kan planera, bedriva värvningskampanjer och samtidigt försörja sig på respektive nations välfärdssystem. Sannolikt har de flesta av de aktuella nationernas säkerhetstjänster stramat upp sin verksamhet i dag, så även Sveriges SÄPO. Däremot har ingen uppstramning av asylpolitiken skett, åtminstone inte i Sverige.

Inställningen till värdlandet där ”jihadkrigare” åtminstone formellt fått en fristad från förföljelse, präglas inte av tacksamhet. Sandelin intervjuar i boken en person som från Sverige resten ned till ett träningsläger för jihadkrigare i Afghanistan, i boken kallas han Ali. Vid ett samtal mellan en shejk och Ali i träningslägret utspelar sig följande samtal:

- Då frågade han om jag hade haft svenskt medborgarskap när jag blev muslim. Jag svarade nej och då sade han att jag inte har något avtal med Sverige. Sen frågade han om Sverige krigar mot muslimer. Jag svarade ja, för när Clinton skickade missiler mot träningslägren i Afghanistan tyckte Sverige att det var bra. Då sade han att jag kan behandla Sverige som en fiende, att jag har rätt att spränga kyrkor eller ambassader, och att jag kan slå ner människor och råna dem på deras pengar.

Det är omskakande för en västerlänning att en religiös ledare (i den mån shejken var detta) kan uppmuntra till rån och våld på detta sätt. Vi skall också påpeka att Ali i dag har lämnat den extrema miljön och i dag lever ett laglydigt liv som en mer moderat muslim. Ali fördömer dessutom numera allt våld i sin intervju med Sandelin.         
         
Boken Jihad handlar om en rad av människor, men ett ur vissa synpunkter typiskt öde är det Makram gick till mötes. Sandelin kan inte intervjua Makram eftersom han sprängde sig själv till döds 2010 i Mosul, Irak tillsammans med ett antal andra personer. Makram var från början inte särskilt religiös. Makrams fru, som nu är änka kommer från Finland och har självkonverterat till islam. Änkan har haft en stökig uppväxt men träffade av en slump Makram. De gifte sig när Makram ”av tristess” immigrerat till Sverige. Så här står det om Makrams flytt till Sverige i Jihad.

Utan att ha några egentliga politiska skäl hade Makram ansökt om asyl i Sverige. Jessica råkade se papperen när hon tittade i en väska som tillhörde honom.

Det framgår också att Makram kom från en relativt välbärgad familj. När Makram gifter sig med en svensk medborgare får han uppehållstillstånd. Efter en resa till sitt hemland blir så Makram alltmer religiös och påverkar också sin fru som också konverterar och blir nästan lika radikal som Makram. En process där de Makram och hans fru påverkar varandra till att bli alltmer radikala tar sin början. Till slut får Makram också skuldkänslor för de som kämpar och ibland dör för islam i främst Somalia, Afghanistan och Irak. Makram åker ner till Irak för att strida mot amerikanarna. Han blir svårt sårad och återvänder hem. Efter ett tag, när det är uppenbart att SÄPO är dem i hälarna, åker han ner för det definitiva uppdraget.

Den som också ledde Makram in i Jihad var en ökänd terrorist vid namn Mohammed Moummou. De träffades i en källarmoské belägen i Brandbergen, som är välkänd för extremism. När hela världen visste att Moummou var en terrorist, vi talar om varenda polismyndighet och säkerhetstjänst i hela den västliga hemisfären, så frystes Moummous banktillgångar. I Sverige utlöste detta en våldsam kritik där riksdagsledamot Alice Åström (V) ifrågasatte rimligheten att en svensk medborgare fick sina tillgångar frysta utan att det prövades i svensk domstol.

Både Makram och Moummou umgicks flitigt med personer utan uppehållstillstånd i Sverige. Makrams fru säger också i intervjun med Sandelin att de personer som påverkade Makram att börja sitt krig fortfarande finns kvar i Rinkeby. Så här beskriver Makrams änka den islamistiska miljön i Rinkeby.

Det hatet finns överallt bland barnen här, och det är inte okej. De barn som växer upp med sina fäders hat mot myndigheter, mot USA, mot ickemuslimer. De är de barnen som fått sitta och titta på filmer i datorn med halshuggningar. Det kommer inte att bli roligt för SÄPO att hantera när de här pojkarna blir stora. Det måste samhället göra något åt redan nu om det skall fungera i framtiden.

Moummou var en mycket tungt belastad terrorist med ett ansenligt bagage som åkte på flera resor. Moummou hade SÄPO efter sig under lång tid. Till slut hade de inspelade samtal där han diskuterade terroristuppdrag i klartext. Moummou blev åtalad och fälld i tingsrätten. I hovrätten blev han dock frikänd, med motiveringen att al-Shabaab inte är terroriststämplad i Europa. Sandelin antyder dock att det massmediala intresset påverkade rätten att frikänna Moummou. En del antydningar om hudfärg och rasism kunde hittas i tidningarna artiklar om målet, vilket hade avsedd effekt.
    
Moummou är också död. Han sprängde sig själv till döds tillsammans med tre kvinnor i Mosul. Nu kan inte ens Alice Åström tveka om Moummous handel och vandel.  I eftermälet till Moummou står det att han slängde sitt svenska pass i soptunnan när han började sitt sista uppdrag. 

Utan att ta ställning till konflikter i andra världsdelar kan vi konstatera att en förkrossande majoritet av de personer som från Sverige rest ned och ställt sig till förfogande för terrornätverk och därmed förknippad verksamhet har fått asyl eller uppehållstillstånd på mycket tveksamma eller direkt felaktiga grunder. Fouad Mohamed Qalaf bodde tre år i Sverige, innan han flyttade ner till Somalia 2004 och där som hög ledare av al-Shabaab gav order om stening av en 13-årig flicka som blivit våldtagen [Al-Shabaab: the internationalization of militantislamism  in Somalia and the implications for radicalisations processes in Europé]. Hassan Guleed och hans familj blev nekad asyl både i Nederländerna och i Tyskland, men fick asyl i Sverige. År 2004 greps Guleed av milis i Mogadishu och det konstaterades att han ägnat sig åt avancerad och grov terrorverksamhet som nedskjutning av ett passagerarflygplan och diverse bombattacker [JTM-GTMO Detainee Assassment, Hassan Guleed, 19 september 2008, Department of Defence (Wikileaks).

Listan på människor som uppenbart saknat alla asylskäl men som ändå erhållit detta i Sverige och sedan ägnat sin tid åt terrorverksamhet kan göras ändå längre utifrån Sandelins bok. En moderat imam, Sheik Abdirahman, som förmodligen haft relevanta asylskäl säger så här i boken.

Mitt islam är kärlek och tolerans, och en privatsak mellan mig och Gud. Salafisternas islam är något annat. Det är hatfyllt. Det är bara krig som gäller för dem, men varför är de då i Sverige? Demokrati kallar de för ”kuffr”, något för ”icke troende”.

Det är inte utan att man frågar sig samma sak som Abdirahman, vad gör alla dessa Jihadkrigare i Sverige? Den röda tråden i de problem SÄPO har med misstänkta terrorister är att de fått asyl på uppenbart felaktiga grunder. Om den lilla del av de få som ägnar sig åt terrorism erhållit sina uppehållstillstånd på felaktiga grunder, kan man undra om inte samma förhållande gäller för alla de som inte håller på med denna verksamhet. Sandelin träffar en del moderata muslimer som aldrig skulle förespråka våld som politiskt medel. De är sannolikt i stor majoritet av de muslimer som befinner sig i vårt land, detta förtjänar att påpekas, men gör inte de mycket uppenbara bristerna i vårt asylsystem mindre allvarliga. Människor har dött p.g.a. att jihadkrigare erhållit en bas i Sverige. Vi vet inte om Makram utvecklat sin radikalism om han inte kommit till Sverige, men vi vet att han aldrig borde ha fått komma hit utom som turist.

Sandelin menar också i en bok att våra domstolar tagit intryck av ett medialt tryck, som okritiskt tagit parti för många som åtalats för terrorism. Detta är inte heller i enlighet med vanlig rättssäkerhet, speciellt sedan det visat sig att många medier inte bemödat sig eller kunnat ta del och bedöma den bevisning som funnits. Ytterst är det regeringens och riksdagens ansvar att rätta till de uppenbara missförhållanden i det Svenska samhället som Sandelin lägger i dagen, där media också har misskött sin uppgift.

Sammanfattning, fakta och egna slutsatser från boken: Jihad Magnus Sandelin förlag: Reporto

En liten granskning av Lindeborg och Aftonbladet

Det börjar bli en smula tröttsamt att skriva artiklar om svensk media, men en artikel till blir det då vi tittar lite på Aftonbladets kulturredaktions sista kampanj. Jag håller med Linderborg och hennes kulturredaktion om att en del kommentarer på diverse systemkritiska hemsidor går över gränsen för det passande. Det kanske t.o.m. är så att någon kommentar passerar gränsen för det lagliga. Jag har själv i kommentarsfält markerat mot opassande kommentarer och ibland har t.o.m. kommentatorn därefter tagit bort sitt alster. Men poängen är att även gammelmedia måste hålla sig vissa regler. De är ibland (t.ex. inför valet 2010) lika hatfyllda som de mest upprörda kommentatorerna på Avpixlat och Fria tider. De håller sig inte heller till sanningen utan för fram lögner och grova vinklingar. Om jag ljuger om min granne kan jag i värsta fall bli åtalad. Det är inte rimligt att landets press kan föra fram konkreta lögner och sprida dessa ut över landet i fall där en privatperson skulle fällas i domstol. Så här skriver Linderborg.

Vi har för få yttrande- och tryckfrihetsmål i Sverige. I inget annat land är ordet så fritt, men det betyder inte att vi helt saknar lagstiftning.

Ja vi har för få yttrandefrihetsmål i Sverige. Tidningar som Aftonbladet (och Expressen) borde granskas mycket oftare och hårdare. Det som inte är tillåtet på hemsidor kan rimligtvis inte vara tillåtet för en dagstidning, som att medvetet sprida felaktiga uppgifter om namngivna personer. 

Det handlar självklart inte om att begränsa vår fria press. Det handlar om att tidningar rent juridiskt inte kan få sprida förtal och lögner som vore åtalbart för privatpersoner. Om det är förbjudet för privatpersoner att handla med illegala vapen så gäller detta journalister också, en yrkesgrupp som ligger på en absolut bottenplats för folkets förtroende. Samma sak gäller förtal och spridande av lögner, i alla fall medvetna lögner. Så här skriver Linderborg i en av sina tre kampanjartiklar.

De flesta rasistiska uttalanden anses ske inom lagen, och det blir lätt så när brotten inte är exakta utan föremål för tolkningar. Av allt att döma kommer de tre sverigedemokrater som skrikit ”babbe” på öppen gata åt en kille vars förfäder inte kan påstå sig vara släkt med Gustav Vasa, gå fria eftersom de bara skrikit det till honom.   

De flesta rasistiska uttalanden sker sannolikt utanför lagen. Däremot kan man kritisera regeringens immigration/integrationspolitik helt lagligt. Här har vi tyvärr också en helt medveten lögn av Linderborg. Det var inte tre Sverigedemokrater som skrek det nedsättande ordet, det var en (1) person. Två människor blir här utsatta för en medveten och uppenbar lögn, utan förmildrande omständigheter. Linderborg vet att hon ljuger och förtalar två personer här, varav den ene dessutom är lindrigt offentlig. Hon skriver detta i Aftonbladet med en enorm spridning. Detta är ett praktexempel på en ren och medveten lögn som borde vara åtalbar. 

Linderborg skriver:

Vad får man skriva och inte skriva?

Man får inte ljuga om två människor Linderborg, som du gör i citatet ovan. Din pappa kanske inte hade ork att lära dig detta som barn, men så är det faktiskt. 

Har du läst nåt som borde granskas – mejla oss

Ja, jag borde skicka in denna artikel till er. Men jag struntar i det, vi befinner oss på olika planeter och jag kunde lika gärna försöka kommunicera med en marsmänniska via gröna antenner som med dig Linderborg.    

Jag skrev en kommentar under en artikel på SVT-Debatt där jag visade hur Åsa Linderborg argumenterade på ett ganska hatfyllt sätt. Linderborg andas samma hat och samma förakt som en del systemkritiska kommentatorer på en del bloggar. Kommentaren försvann på det mest märkliga sätt, men hade den varit kvar så hade jag sannolikt inte skrivit denna artikel. En person bad mig upprört att visa källor på det som enligt mig ”andades hat” från Linderborg. Jag hämtade exempel från de tre kampanjartiklarna där Linderborg uttryckt följande epitet:

"Ja, vi vill stoppa skiten" 

"Nu granskar vi skiten" 

"järnrörssajterna" 

"Den här skiten måste granskas" 

"Järnrörssajternas" 

"järnrörssajterna - Avpixlat, Fria Tider" 

"Att Karin Olsson, kulturchef på liberala Expressen, skulle utslunga samma anklagelse och därmed placera sig bland järnrör och nynazister, var mindre väntad." 

"I Karin Olssons grälsjuka värld blir en granskning av hur lagen om hets mot folkgrupp ska tolkas ett hot mot kultursidornas moraliskt högstående samtal.”

Dessa citat är alltså hämtade från endast tre artiklar från Linderborg, som jag av lättförklarliga skäl inte länkar till (fast jag gör det i alla fall om AB ringer, 1, 2 och 3). En snabb genomläsning av dessa citat ger vid handen att min första bedömning nog står sig. Linderborgs argumentationsteknik är på en lägre nivå än vad de använder sig av på de hemsidor hon och kulturredaktionen skall granska. Till sin kampanj har Aftonbladets kulturredaktion hyrt in jurister, för att riktigt penetrera vad lagen säger om hur man får uttrycka sig i skrift. Så här skriver Linderborg i en av sina artiklar angående detta:

"I måndags startade vi en blogg där vi gav exempel hämtade från järnrörssajterna, uttalanden som jurister sen fick kommentera. Den bloggen har vi tvingats ta ner eftersom vi med den kan misstänkas för just det vi vill motverka - hets mot folkgrupp."

Linderborg och hennes kulturredaktion fick alltså plocka ner sin egen blogg. Stark jobbat PG. Det kan ju vara så att en kulturredaktion nog skall syssla med kulturella saker och inte ge sig in i juridiken. Vad kulturredaktionerna på landets kvälls och morgontidningar står politiskt vet hela Sveriges folk sedan 60-talet och är i princip ett stående skämt bland verklighetens folk vid sina köksbord. T.o.m. Göran Hägglund har ju plockat några lätta politiska poäng på detta, innan han slokörat traskade tillbaka till fållan efter ett par arga artiklar av några upprörda kulturskribenter.   

Jag är ingen anhängare av Karin Olsson och vi hyser förmodligen diametralt motsatta politiska åsikter. Här får man dock erkänna att Olsson nog vinner denna mediala gyttjebrottning mot Linderborg, dessutom på fallseger. När Linderborg skriver att Olsson placerat sig bland nynazister och järnrör har hon foulat ut sig själv.