DN:s ledarredaktion analyserar partiledarstriden inom KD där Mats Odell tagit upp kampen mot Göran Hägglund. Redaktionen för fram två, som de säger, "sanningar". Den ena sanningen är att opinionssiffrorna under Hägglunds tid dykt ned under riksdagsspärren. Det går inte att argumentera mot siffror, svart på vitt. Den andra sanningen är att Hägglund har en allomvittnad popularitet. Det stämmer säkert också. Jag skulle med största säkerhet ha mycket roligt och trivas alldeles utmärkt under en middag i sällskap med Hägglund. Saken är den att middagen inte skulle påverkat mig hur jag sedan skulle röstat på valdagen. Visst tappade Göran Persson röster för att media så ivrigt påtalade hans bufflighet. Att vrida detta åt andra hållet, genom påståendet att Hägglunds allmänna hygglighet skulle dra några röster, låter sig inte göras på samma enkla sätt.
Ledarredaktionen för sedan fram diverse resonemang i sin artikel om ledarstriden mellan Odell och Hägglund. Det är ganska oviktiga och för allmänheten ointressanta aspekter som lyfts fram i texten. DN:s redaktion tycks inte förstå att allt faktiskt inte handlar om personen som för fram budskapet, utan att det är själva budskapet som avgör eventuell framgång. Så här står det till sist i artikeln.
Vad Odell har för ambitioner när det gäller politikens innehåll vet vi inte. Men om han vann partiledarstriden skulle den segern i sig förändra Kristdemokraterna. De kristet konservativa skulle flytta fram sina positioner och partiet framstå som mer tillbakablickande.
Jag tror redaktionen slarvat lite med avslutningen av sin artikel. Vi vet faktiskt att KD skulle bli mer, som Odell själv säger, värdekonservativt vid ett partiledarbyte. Vi vet faktiskt ganska väl var Odell står i många frågor. Vad är det redaktionen inte vet? Att partiet skulle framstå som mer tillbakablickande är verkligen en sanning med modifikation. Framstår partiet som framåtblickande nu? Framstår C med sin ultraliberalism som framåtblickande? Ja det gör de faktiskt, det är bara det att deras framtidsvision ger allmänheten skrämselhicka. Ledarredaktionen är snarare liberal än konservativ, därför ger de all konservatism epitet som tillbakablickande. Om det nu är viktigt att lära sig av historiska sekvenser som introduktionen till andra världskriget, kanske man också kan lära sig av andra bitar ur historien. Det är lite märkligt att en kort bit ur historien, som utspelade sig i Tyskland på 30-talet lyfts fram med alla tillbuds stående medel, medan all annan historia ses som fullständigt oviktig och snarast liknas som ett tecken på demens.
En intressantare artikel om den ideologiska kampen inom KD är den intervjuartikel med Odell som publicerades den 18e i förra månaden i DN. Här ger Odell sin syn på hur han blivit behandlad i regeringen och av sin egen partiledning. Det framstår som troligt att regeringen ser Hägglund som en oerhört mycket bekvämare samarbetspartner än Odell. Därigenom får ju självklart Hägglund den övriga regeringens stöd i maktkampen. Detta är ju dock inte riktigt samma sak som att Hägglund skulle vara det optimala för KD. Så här säger Hägglund om värdekonservatism och risken att SD skall ta väljare från KD.
De har tagit vår partiblomma, de brukar kopiera våra motioner i riksdagen och bara lätt ändra dessa. De försöker ta över traditionella värderingsfrågor. Vi behöver bli tydligare i klassiska kristdemokratiska frågor som de försöker annektera, som abortfrågan, kristna högtider och traditioner med skolavslutning i kyrkan.
Men snälla Odell, ni har ju övergivit de frågor SD tar över. Om ni slänger viktiga frågor på sophögen kan ni inte bli arga för att någon annan plockar upp dessa. När det gäller motioner så slirar Odell lite på sanningen här. Jag har plockat upp en (1) bra motion från KD. Jag skrev om den helt och hållet, med egna formuleringar, därefter lämnade jag in den till min riksdagsledamot. Men visst, motionen var från början en enskild motion från KD. Den var bra, den skulle gjort Sverige till ett bättre land om den mot all förmodan skulle gått igenom. Politikers ansvar borde rikta sig mer mot folket och landet än det egna partiet, vilket Odells reaktion belyser här.
SD försöker självklart inte ta traditionella värderingsfrågor från KD som Odell påstår. Sanningen är ju att KD övergivit dessa och att det numera bara är SD som förfäktar dessa. Om KD fortfarande stod för dessa frågor så skulle ju inte Odell ha startat sin kamp om partiledarposten (och SD skulle sannolikt haft några färre röster vid det senaste valet). Därefter säger dock Odell något som borde stå självklart för alla tänkande människor och som jag framfört ett otal gånger. Så här står det i artikeln.
Han tycker att det är fel att konkurrera i politikens social-liberala mittfåra där 40 till 50 procent av väljarna finns.
– Om vi däremot skulle verkligen sikta in oss på de cirka 10 till 15 procent som tycker att familjen är en oerhört viktig byggsten och att det är viktigt för ungdomar att få med sig en etisk kompass i livet. Då tror jag det finns goda förutsättningar.
Vi har kanske en väljarandel på 60 procent som i grunden inte är socialliberala. Många väljare röstar också på det alternativ de tycker är minst dåligt bland alternativen i svensk politik, utan att etikettera sig som socialliberala. Odells beräkning på antalet presumtiva väljare som skulle kunna tänka sig ett konservativt alternativ, med olika prefix, är oerhört lågt. Jag är säker på att siffran skulle kunna räknas mycket högre, speciellt i samband med en ekonomisk politik som inte ligger alltför långt till höger. Riksdagen är väsentligt liberalare än det folk som valt denna riksdag.
Länk DN ledare
Länk DN Odell
