Aron Etzler är fast
stationerad i vänstern. Han har både varit med i Ung Vänster och varit med att
grunda Attack. Detta hindrar dock inte att han skrivit insiktsfullt om de nya
moderaternas skenbara omvandling från ett hopplöst överklassparti till ett
stylat och strömlinjeformat parti som gått hem i stugorna hos alla de med
Villa, Vovve och Volvo. Den brännande frågan är hur mycket av moderaternas
politik som egentligen förändrats sedan dagarna då Gösta Bohman liberaliserade
partiet och vände sig bort från en hel del gamla konservativa värderingar.
Klart är att liberaliseringen under Reinfeldt fortsatt, kanske av rent
ekonomiska skäl. Det skulle ha varit omöjligt med alla skattesänkningar,
samtidigt som man behållit en stor del av välfärdssystemen och dessutom ägnat
sig åt en extremt generös immigrationspolitik, utan att ha urholkat t.ex. försvaret
och järnvägsunderhållet.
Det Etzel menar är i alla
fall att Reinfeldt lyckades, där Bo Lundgren fullständigt misslyckades, fast de
båda i princip hade samma sakpolitik. Hur är detta möjligt? Först kan vi
konstatera att vi knappast uppfattar Lundgrens politik densamma som Reinfeldts,
det är en fingervisning om hur väl De Nya Moderaterna har lyckats. Det Etzler
menar att moderaterna har gjort är att först neutralisera inarbetade negativa
föreställningar eller associationer om partiet. Reinfeldt med kompanjoner har
förutsett vilken kritik som skall komma och vilka svaga punkter partiet
faktiskt har för denna kritik. Det kan t.ex. röra sig om föreställningen om M
som ett överklassparti. Man neutraliserar det genom att föra fram De Nya
Moderaterna som ett Det Nya Arbetarpartiet. Det var därför man i princip
förbjud valarbetarna i inför valet 2006 att bära för tunga guldsmycken.
Huvudbudskapet var sedan att
föra fram M som ett parti för hela Sverige i allmänhet och alla som arbetar i
synnerhet. Inom begreppet ”alla som arbetar” ryms självklart moderaternas gamla
väljargrupper likväl som städare och sopåkare. På så vis neutraliserade man
moderaternas association som ett parti för speciella intressegrupper
”särintressen”. Därefter tog man sig ann uppgiften att omförpacka sina budskap
som i debatten fått en negativ klang, till helt nya budskap i helt nya
förpackningar. Bo Lundgrens ”skattesänkningar” blev i stället
”jobbskatteavdrag”. Det belastade begreppet ”privatiseringar” blev till
”mångfald”. Man får säga att de lyckades mycket bra med sin omförpackning.
Vissa gamla förslag som uppfattats omöjliga att förpacka om och som aldrig gått
hem i folkdjupet övergav man helt enkelt. Exempel på det är turordningsreglerna
och vissa av fackets rättigheter. Dessa förslag saknar större betydelse för
Reinfeldt och hans nya medarbetare, om det samtidigt innebar att de kunde
erövra regeringsmakten och få igenom sina andra omförpackade tyngre förslag. Så
här skriver Etzel i sin bok om Reinfeldts inställning.
Men Reinfeldt hade inte mycket till övers för de andra borgerliga partierna, allra minst Folkpartiet, som han betraktade som medhjälpare till Socialdemokraterna. När han skapade en mjukare framtoning för Moderaterna var det inte för att göra reträtt. Han tänkte inte ge upp någonting.
Nej i princip har inte
Reinfeldt givit upp några tyngre moderata politiska frågor alls.
Skattesänkningar och privatiseringar har genomdrivits med stor frenesi.
Arbetskraften har inom många områden blivit billigare p.g.a. den fria
rörligheten och de uppluckrade reglerna för arbetskraftsinvandring.
Moderaterna får det dock allt
svårare när alla gamla förslag redan är ”ompackade”. I dagarna såg vi ett
obegripligt förslag
om att regeringen (om den sitter kvar) skall ta bort skattelättnader för
pensionssparare. Borg vill ”styra om” pensionssparandet till en helt annan
sparform. Ingen valfrihet här således, samt höjd skatt. Att regeringen tydligen
accepterar och offrar näringar som lastbilsbranschen på den fria rörlighetens
altare har vi med bedrövelse konstaterar. Men tydligen kan moderatledningen gå
ännu längre. Enligt Expressen
tänker sig Borg ett Sverige i princip utan jordbruk. Trots en mjukare
framtoning, trots all ”omförpackning” så kan moderaterna gå hur långt som helst
i sin liberala dröm. Ett rent skräckscenario för vårt land tonar fram där inte
bara Folkhemmet, utan hela vår nationella struktur hotas.
För att finansiera hela
moderaternas program med sänkta skatter, välfärd, och en kostsam immigration
har man fram till nu tvingats dra in resurser för försvaret och
järnvägsunderhållet. Nu har man dock kommit till en punkt när det inte går,
eller är politiskt möjligt att mjölka så mycket mer ur att dra in resurser för
”särintressen”. Lågkonjunkturen verkar bita sig fast och vid horisonten skymtar
höjda oljepriser. Snart kan det bli allvar.






