Utanförskapets karta blev bortglömd

Folkpartiet gjorde innan de själva hamnade i regeringsställning politik av att antalet utanförskapsområden ökade i Sverige [länk DN 2006]. Folkpartiet hade förvisso rätt. År 1990 hade Sverige 3 (tre) utanförskapsområden med de kriterier Folkpartiet tillsammans med SCB satte upp som kriterier på ett sådant område. Kriterierna var och är att färre än 60 procent av de i arbetsför ålder hade ett arbete, samt att andelen av grundskolans elever som lämnade skolan med fullständiga betyg låg under 70 och/eller att färre än 70 procent inte röstade i det senaste kommunalvalet.

 

Från 1990 till 2006 ökade antalet sådana områden från 3 till 156 stycken. Detta är ju en högst oroande utveckling och Folkpartiet med de övriga Allianspartierna gjorde stor sak av att den socialdemokratiska politiken hade misslyckats med utvecklingen i dessa områden [länk DN 2005]. Folkpartiet menade att med en liberal politik skulle man komma tillrätta med problemet.

 

Tyvärr så slutade Folkpartiet av outgrundliga orsaker att uppdatera utanförskapets karta när de själva blev ansvariga för den förda politiken. Kartan har alltså inte uppdaterats sedan 2006, inte av Folkpartiet i alla fall. Däremot har Tino Sanandaji fått i uppdrag att uppdatera kartan av stiftelsen Den Nya Välfärden, samt att då använda exakt samma kriterier som Folkpartiet och SCB en gång gjorde. Uppdraget innebar att Sanandaji uppdaterade utanförskapets karta från 2006 till 2012, också med hjälp av SCB.

 

Vad visar då resultaten av Sanandajis undersökning, lyckades Folkpartiet vända trenden med sin liberala politik? Det här visar den nya rapporten:

 

Slutsatsen är att utanförskapet, enligt Folkpartiets definition, fortsatte att expandera mellan 2006 och 2012. År 2006 klassades alltså 156 av Sveriges omkring 4 800 bostadsområden som utanförskapsområden. År 2012 hade antalet utanförskapsområden ökat till 186 stycken.

 

Av Sveriges befolkning levde 5,4 procent i utanförskapsområden år 2006. Andelen hade ökat till 5,9 procent år 2012. I absoluta tal handlade det om omkring 488 000 personer år 2006 och omkring 566 000 personer år 2012.

 

Förvärvsfrekvensen i utanförskapsområdena för personer i arbetsför ålder var 50,7 procent år 2006. Motsvarande siffra för andra bostadsområden i Sverige var 78,3 procent. Mellan år 2006 och 2012 ökade förvärvsfrekvensen för boende utanför utanförskapsområdena med 0,5 procentenheter. I utanförskapsområdena, däremot, sjönk förvärvsfrekvensen under samma period med 0,6 procentenheter.

 

Tyvärr lyckades inte folkpartiet med övriga Allianspartier vända trenden de heller. Antalet utanförskapsområden har ökat. Förvärvsfrekvensen har minskat i utanförskapsområden, medan den ökat utanför dessa. Samma sak med skolresultaten som visar på en liknande utveckling. I utanförskapsområdena ökade andelen elever utan kompletta slutbetyg från årskurs 9, medan den minskade utanför dessa områden. Inte heller Alliansens liberala politik har alltså inte rått på den trista utvecklingen i vårt land gällande utanförskapsområden.

 

Ordförande för Den Nya Välfärden, Patrik Engellau drar i introduktionen till undersökningen denna slutsats.

Partiet [FP, min anm.] var uppenbarligen övermodigt när det ”garanterade” att vända trenden. Det finns ingen anledning att tro att Folkpartiet inte haft goda ambitioner. Det borde mana inte bara Folkpartiet, utan även andra partier, till eftertanke. Dagens invandringspolitik verkar inte fungera hur kompetenta och välvilliga de politiker än må vara som hanterar den.

Vi anar att Engellau är något på spåren i sina avslutande ord. Om nu befintliga och kommande makthavare inte vill lyssna på ett visst riksdagsparti, kanske de kan lyssna på Engellau och Den Nya Välfärden. Dagens politik har i alla fall bevisligen misslyckats.

De nygamla moderaterna

Aron Etzler är fast stationerad i vänstern. Han har både varit med i Ung Vänster och varit med att grunda Attack. Detta hindrar dock inte att han skrivit insiktsfullt om de nya moderaternas skenbara omvandling från ett hopplöst överklassparti till ett stylat och strömlinjeformat parti som gått hem i stugorna hos alla de med Villa, Vovve och Volvo. Den brännande frågan är hur mycket av moderaternas politik som egentligen förändrats sedan dagarna då Gösta Bohman liberaliserade partiet och vände sig bort från en hel del gamla konservativa värderingar. Klart är att liberaliseringen under Reinfeldt fortsatt, kanske av rent ekonomiska skäl. Det skulle ha varit omöjligt med alla skattesänkningar, samtidigt som man behållit en stor del av välfärdssystemen och dessutom ägnat sig åt en extremt generös immigrationspolitik, utan att ha urholkat t.ex. försvaret och järnvägsunderhållet.

Det Etzel menar är i alla fall att Reinfeldt lyckades, där Bo Lundgren fullständigt misslyckades, fast de båda i princip hade samma sakpolitik. Hur är detta möjligt? Först kan vi konstatera att vi knappast uppfattar Lundgrens politik densamma som Reinfeldts, det är en fingervisning om hur väl De Nya Moderaterna har lyckats. Det Etzler menar att moderaterna har gjort är att först neutralisera inarbetade negativa föreställningar eller associationer om partiet. Reinfeldt med kompanjoner har förutsett vilken kritik som skall komma och vilka svaga punkter partiet faktiskt har för denna kritik. Det kan t.ex. röra sig om föreställningen om M som ett överklassparti. Man neutraliserar det genom att föra fram De Nya Moderaterna som ett Det Nya Arbetarpartiet. Det var därför man i princip förbjud valarbetarna i inför valet 2006 att bära för tunga guldsmycken.

Huvudbudskapet var sedan att föra fram M som ett parti för hela Sverige i allmänhet och alla som arbetar i synnerhet. Inom begreppet ”alla som arbetar” ryms självklart moderaternas gamla väljargrupper likväl som städare och sopåkare. På så vis neutraliserade man moderaternas association som ett parti för speciella intressegrupper ”särintressen”. Därefter tog man sig ann uppgiften att omförpacka sina budskap som i debatten fått en negativ klang, till helt nya budskap i helt nya förpackningar. Bo Lundgrens ”skattesänkningar” blev i stället ”jobbskatteavdrag”. Det belastade begreppet ”privatiseringar” blev till ”mångfald”. Man får säga att de lyckades mycket bra med sin omförpackning. Vissa gamla förslag som uppfattats omöjliga att förpacka om och som aldrig gått hem i folkdjupet övergav man helt enkelt. Exempel på det är turordningsreglerna och vissa av fackets rättigheter. Dessa förslag saknar större betydelse för Reinfeldt och hans nya medarbetare, om det samtidigt innebar att de kunde erövra regeringsmakten och få igenom sina andra omförpackade tyngre förslag. Så här skriver Etzel i sin bok om Reinfeldts inställning.

Men Reinfeldt hade inte mycket till övers för de andra borgerliga partierna, allra minst Folkpartiet, som han betraktade som medhjälpare till Socialdemokraterna. När han skapade en mjukare framtoning för Moderaterna var det inte för att göra reträtt. Han tänkte inte ge upp någonting.  

Nej i princip har inte Reinfeldt givit upp några tyngre moderata politiska frågor alls. Skattesänkningar och privatiseringar har genomdrivits med stor frenesi. Arbetskraften har inom många områden blivit billigare p.g.a. den fria rörligheten och de uppluckrade reglerna för arbetskraftsinvandring.

Moderaterna får det dock allt svårare när alla gamla förslag redan är ”ompackade”. I dagarna såg vi ett obegripligt förslag om att regeringen (om den sitter kvar) skall ta bort skattelättnader för pensionssparare. Borg vill ”styra om” pensionssparandet till en helt annan sparform. Ingen valfrihet här således, samt höjd skatt. Att regeringen tydligen accepterar och offrar näringar som lastbilsbranschen på den fria rörlighetens altare har vi med bedrövelse konstaterar. Men tydligen kan moderatledningen gå ännu längre. Enligt Expressen tänker sig Borg ett Sverige i princip utan jordbruk. Trots en mjukare framtoning, trots all ”omförpackning” så kan moderaterna gå hur långt som helst i sin liberala dröm. Ett rent skräckscenario för vårt land tonar fram där inte bara Folkhemmet, utan hela vår nationella struktur hotas.

För att finansiera hela moderaternas program med sänkta skatter, välfärd, och en kostsam immigration har man fram till nu tvingats dra in resurser för försvaret och järnvägsunderhållet. Nu har man dock kommit till en punkt när det inte går, eller är politiskt möjligt att mjölka så mycket mer ur att dra in resurser för ”särintressen”. Lågkonjunkturen verkar bita sig fast och vid horisonten skymtar höjda oljepriser. Snart kan det bli allvar.  

Den (ny)liberala visionen börjar visa sig i vårt samhälle. Vi ser tiggare och kåkstäder växa upp runt storstäderna i vårt land. De som reagerar på denna förslumning anklagas ibland för ”ge sig på en svag grupp”, när det i själva verket är hela samhällsutvecklingen många ställer sig frågande inför. Människor som har växt upp i ett samhälle utan kåkstäder och tiggare, får det svårt att se positivt med en utveckling där tiggare och kåkstäder blir ett naturligt inslag i miljön. Med tiden kommer medborgarna att vänja sig vid kåkstäder och tiggare överallt. Då kan nästa steg tas i den nyliberala omdaningen.

Det nyliberala tricket

Åsikter har framförts lite då och då att det är Moderaterna och Socialdemokraterna som har ett gemensamt intresse i immigrationspolitiken och främst dessa är huvudaktörer för att stå emot SD:s och numera en rätt stor folklig opinion som vill se en restriktivare immigrationspolitik. Senast i Aftonbladet förde Anders Lindberg fram dessa synpunkter i en artikel [S borde ändra flyktingpolitik, A Lindberg, 2013 10 09]. Det är också en allmän uppfattning att dessa partier och båda de politiska blocken har ett gemensamt intresse av nuvarande omfattande immigrationspolitik, en uppfattning som understryks och cementeras av partiernas framträdande i riksdagen. Självklart stärks denna bild av otaliga tidningsartiklar och politiska utspel på olika nivåer runt om i landet. Ibland skymtar det dock fram i olika sammanhang att Socialdemokraterna och framförallt LO intar en något restriktivare hållning än deras liberala motsvarighet. Denna slutsats är inte på något sätt märklig, vilket kommer att framgå här.

Ytligt sett har det röd-gröna blocket och Alliansen samma syn på immigrationspolitiken och de står i dagsläget emot SD och en allt större folkopinion. Hur kan denna samsyn mellan blocken ligga för handen när deras samhällsvisioner skiljer sig så pass mycket? Här ligger en konflikt som förr eller senare måste komma till ytan. Vänsterblockets vision (där MP är ett frågetecken i sammanhanget) är ett välfärdssamhälle med försvarliga transfereringar mellan rika och fattiga. Ord som solidaritet har stor tyngd och de röda partierna försvarar allmän sjukvård och sociala skyddsnät. Den nyliberala visionen ser helt annorlunda ut med en fri arbetsmarknad där arbetstagarnas konkurrens förhindrar att lönerna stiger för mycket och slår ut företagen. Ett stort mått av individuell frihet ligger i denna diskurs men också en anorektisk stat där de sociala skyddsnäten är minimala. Att det i förlängningen innebär att samhälle med stora grupper arbetslösa eller extremt lågavlönade arbetare där de sociala skillnaderna är större än vad blåögda socialdemokrater ens kan mardrömma om, förnekar inte ens de som öppet bekänner sig till nyliberalismen.

Att vår immigration påverkar hela samhället i grunden förnekar inte någon från något parti. Man behöver inte vara någon intellektuell arvtagare till Einstein för att förstå att något av blocken i svensk politik är lurad och att det andra blocket är vinnare, oavsett vad som sägs i den politiska debatten eller vilka röstsiffror som respektive block erhåller vid de allmänna valen. Ett välfärdssamhälle med solidariska transfereringar är helt enkelt inte kompatibelt med en alltför vidlyftig immigration. Det håller aldrig i längden. Den nuvarande immigrationspolitiken slukar resurser på så många olika nivåer att alla uppräkningar blir oseriösa. Vi ser i dag att vården inte räcker till för alla [länk SVT], segregationen och permanent arbetslöshet blir allt större problem [Länk DN], polisen får större och större problem att upprätthålla ett tryggt samhälle [länk SVT*, Aftonbladet] samt att andra funktioner i välfärdsapparaten börjar krackelera. Samhällets omdaning går obönhörligt mot den nyliberala samhällsvisionen och det röd-gröna blocket verkar inte förstå åt vilket håll utvecklingen går och i den mån de gör det, att de faktiskt själva bidrar till utvecklingen genom den konsensuspolitik de för angående immigrationen. Det välfärdssamhälle de röd-gröna säger sig vilja värna är helt enkelt inte kompatibel med den immigrationspolitik de så gärna vill ha en blocköverskridande överenskommelse om. Samhället drivs obönhörligt mot den liberala visionen eftersom samhällets resurser är ändliga.

På den liberala sidan behöver man inte prata så mycket om vilket samhälle man egentligen vill ha, utvecklingen går ju dit de vill i alla fall. Liberalerna kan lugnt använda de av motståndarnas så populära fraserna om ”humanitet”, ”allas lika värde” och liknande, för att försvara immigrationen, som ganska snabbt kommer att erodera det välfärdssamhälle man i alla fall inte vill ha. Dessutom tjänar det ökade utbudet av arbetskraft som en lönedämpare. Det blir två flugor i en smäll således. Det är bara att gratulera nyliberalerna till detta nyliberala trick, som lyckats över all förväntan. Media och enskilda politikers obetvingliga lust att framstå som goda har också spelat liberalerna rakt i händerna.

Det brukar framställas som om Alliansen och de röd-gröna ligger mycket nära varandra politiskt, i alla fall när det gäller immigrationspolitiken. I den bästa av världar, där riktiga analyser gjorts och där sakargument används, så skulle de röd-gröna, konservativa och kanske även socialliberaler ligga betydligt närmare SD än de nyliberala och liberaler av andra schatteringar. Tanken skrämmer säkert politiker från de röd-gröna mer än den värsta klimatallarmistiska vision som någonsin presenterats, men någon gång måste fjällen falla från ögonen på de mest inbitna värdegrundshysteriker.

* Antalet uppklarade brott har dock stadigt ökat enligt statistik från BRÅ, där 2012 utgör ett undantag då färre brott klarades upp.

Kritik av liberal kritik

Problemet med Europa är att man inte kan hantera och integrera invandrare. Och det här misslyckandet kommer att ha katastrofala följder framöver, utan tvivel. Jag tror inte det finns något som oroar mig mer. När jag ser hur europeiska städer har utvecklats, ser jag enbart problem framför oss. Och, du vet, det vi såg i Stockholms förorter nyligen är bara ett mycket begränsat exempel på den typ av problem vi kommer att få se i större städer framöver. Tänk bara på Paris.

Detta säger Niall Ferguson (gift med Ayaan Hirsi Ali) i en intervju med Paulina Neuding, publicerad i Neo. Neuding som nu verkar har repat lite mod efter att ha trampat PK-eliten lite väl hårt på tårna. gör en bra intervju med Ferguson, som utvecklar sina farhågor angående den utveckling Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet är inne på. Nåväl denna artikel initierar SvD:s chefredaktör Tove Lifvendahl att bemöta de hemska framtidsvisionerna Ferguson målar upp i en egen artikel på SvD. Detta självklart för att lugna alla nyliberala medelklassare som redan är indoktrinerade i den gällande paradigmen. 

Lifvendahl målar tvärt emot Ferguson upp den gängse bilden av det mångkulturella paradiset. Vi skall alla samlas kring basarerna på Hötorget och riktigt känna oss som en stor familj där alla vill varandra väl, arbetar och betalar skatt samt hyllar den svenska feminismen. Så här skriver Lifvendahl.

Ferguson pekar på något väsentligt; de skandinaviska välfärdssystemen har byggt på en socialt homogen arbetskraft, och för att systemen ska fungera som tänkt måste avvikande element hållas ute. När heterogeniteten tilltar, rämnar designen. 

Avvikande element måste självklart inte alls hållas ute om de klarar av arbetsuppgifterna och det finns lediga arbeten. Det visade om inte annat arbetsinvandringen under 60-talet. En chefredaktör skall hålla sig för god för slikt svammel. Vidare i texten.

System som är statiska och bygger på att alla startar från samma utgångsläge och har ungefär samma ambitioner och förutsättningar, är dömda att förtvina i den allt mer dynamiska tillvaro som både tekniska landvinningar och migrationen bidrar till. 

Det Lifvendahl menar här är att vi skall acceptera en låglönemarknad där immigranter som inte kan språket och i övrigt har mycket bristfällig utbildning kan få arbete. Alltså ett nyliberalt samhälle där vi kan glömma alla avtal på arbetsmarknaden. Man får gärna var för ett sådant samhälle och rösta för det, bara man är öppen med premisserna. Jag är starkt emot det och fruktar att det blir enorma slumområden med hög kriminalitet. Jag fruktar också att vi skapar ett samhälle med gated communities där kaos och bedrövelse råder utanför murarna. Allt annat än det humana paradis som målas upp alltså. Vidare i texten.

”Vi vill inte ha något B-lag i vårt land!” säger den homogena eliten och fördömer människosmugglarna. Men vad de inte berättar är att den förment omsorgsfulla inställningen också innebär att Medelhavet kommer fortsätta att skörda liv.

Det är svårt att bena upp vad Lifvendahl menar här. Jag trodde i min enfald att alla fördömde människosmugglarna. De bryter mot lagen och stämplar till brott mot utlänningslagen. När exakt blev det ok att bryta mot lagen? Ofta hör vi historier att dessa smugglare häver sina passagerare överbord om något går snett. Det är svårt att inte fördöma dem. Sedan är det snarast Lifvendahl som har en ”förment” inställning. Under 60 och 70talet dog i princip inga på Medelhavet, alla visste att de ändå inte skulle få asyl. Det går självklart att vrida utvecklingen dit igen, om man vill. Vidare i texten.

Trots allt finns hopp. Människan har en unik funktion i hjärnan som medger en flexibel förmåga att vidga uppfattningen om vi:et.[…]

Svammel, svammel.

Samarbetet och omtanken om nästan har inte varit gulliga accessoarer i människosläktets persona, utan haft en direkt evolutionär betydelse.

Man undrar vem Lifvendahl argumenterar emot. Ingen är väl emot samarbete och omtanke. Underligt nog har vi betydligt mindre samarbete och omtanke om våra grannar nu än när jag växte upp i detta land. Säg hur kan det komma sig? Går inte utvecklingen någonstans åt fel håll? Svamlet i artikeln blir understundom påfrestande, men vi dissekerar en sista sats av Lifvendahl. 

Vi:et med människorna i vattnet utanför Lampedusa är kanske ännu inte lika starkt som vi:et med dem i Norge. Men vad Rojas underströk och Ferguson missar i intervjun är att vi:et är under förändring, och den processen är irreversibel.

Det Lifvendahl kallar ”vi:et” kan mycket väl vara under förändring, både i positiv och/eller negativ bemärkelse. Vi kan mycket väl utvidga ”vi:et” i denna internet-ålder. Det Lifvendahl missar är att det inte har ett dugg med det sönderfall Ferguson tecknar, har inget med en misslyckad immigrationspolitik att göra. Dessutom visade sig "vi-känslan"   i forna Jugoslavien vara tämligen reversibel. 

Många svenskar vill avveckla en vansinnig immigrationspolitik för att den uppenbarligen inte fungerar och snarare skapar avstånd och sönderfall än den ”vikänsla” Lifvendahl talar om. En dysfunktionell immigrationspolitik bidrar till stora problem som faktiskt drabbar människor på sikt, människor av kött och blod. Politikernas uppgift är att förvalta landet så att problemen blir så små som möjligt, inte tvärt om. Att man sedan döljer en misslyckad politik med irrelevanta känsloargument gör inte saken varken bättre eller finare. Lifvendahl kanske skulle utsträcka ”vi:et” till alla flyktingar i och utanför Syrien som just nu saknar mat och medicin, och inte bara utsträcka den till de relativt förmögna människor som har råd att betala en flyktingsmugglare. För att nu föreslå en konkret övning i ”vi-känsla”. 

Krigshets från liberalt håll när det gäller Syrien

Vi läser under veckan artikel efter artikel i svensk press (och speciellt DN) där det framgår att västmakter skall attackera Syrien för en påstådd kemgasattack som dödade kanske upp emot 1000 civila. Speciellt DN med dess chefredaktör Peter Wolodarski verkar påfallande positiv till en attack. I en ledare jämför han situationen med andra konflikter, på ett okritiskt sätt. Klart är att något hänt som dödat ett stort antal civila i Syrien. Det kan mycket väl vara någon slags militär kemisk gas som släppts ut av någon. Det kan också mycket väl vara Assadregimen som utfört en gasattack. Saken är den att ingen än så länge vet vem som utfört attacken. Vi vet inte ens vad som använts och hur. Även om det skulle visa sig att Assad utfört en attack så är det ren tur att t.ex. DN då får rätt. De tar för givet att en part utfört en attack utan att vänta på FN:s svar från undersökningar de utfört.

Att John Kerry går ut offentligt och anser det bevisat att Assad beordrat en gas-attack genom att som han själv påstår, tittat på youtube filmer är så oseriöst att t.o.m. Wolodarski borde ha reagerat. En militär expert på Kungliga krigsvetenskapsakademin anser dessutom att det i alla fall inte rör sig om Sarin, genom att ha tittat på samma filmer som Kerry. Det refereras också till ett uppsnappat telefonsamtal från en syrisk befälhavare. Detta samtal, som det presenteras i media, är tveksamt bevismaterial, minst sagt. Det påstås att det enbart är den syriska regimen som har tillgång till Sarin, vilket tidigare motbevisats av FN. Ja, nu vet vi ju inte ens vad man använt i det aktuella fallet. Frågetecknen klarnar kanske så småningom.

Som kuriosa kan vi nämna att inte ens CIA verkar vara lika övertygade som våra svenska medier och amerikanska politiker, enligt Russia Today. Brittiska parlamentet har i natt med alla tveksamheter angående gas-attacken, sagt nej till en militär intervention. DN går då genast ut med en artikel där de i braskande ordalag förklarar att USA minsann kommer att genomföra attacken ändå. Man har svårt att dölja glädjen inför detta faktum (som mycket väl kan visa sig stämma).  

Jag påstår inte att Assad är oskyldig till attacken som dödade ett stort antal oskyldiga. Det kan komma fram indicier/bevis som pekar åt det hållet. Jag påstår att än så länge vet vi i princip ingenting. Även om det skulle komma fram indicier som pekar på Assadregimen, så är de ställningstagande DN, Kerry och Obama gjort nu oansvariga och oseriösa. De orkade- ville inte vänta på bevis. Så ivriga var de att genomföra en intervention. Varför är de så ivriga? Tror de att det blir demokrati och fred om rebellerna vinner kriget? Det tror inte jag.

Jag är inte pacifist, jag anser att omvärlden ibland måste gå in militärt för att stoppa uppenbar slakt av civila. Jag anser att FN verkligen borde ha gått in i Rwanda 1994. Det var uppenbart att hutumilisen slaktade obeväpnade civila tutsier. Jämför situationen med Syrien och dagens rebeller. Det fanns i Rwanda ingen tvekan om vem som var ”god” och vem som definitivt var ond. Jämför med Syrien i dag. Vad gjorde FN och västvärlden i stort när folkmordet i Rwanda pågick som värst? Jo de drog tillbaka alla sina trupper från landet. Denna skamfläck i västvärldens historia kan inte göras ogjord genom att man genomför ogenomtänkta aktioner i dag, som Wolodarski tycks tro.

Förövrigt…
Undrar vi hur det går med utredningen av attacken mot den slöjbärande kvinnan som attackerades i Farsta. Hon blev nämligen attackerad en andra gång enligt SR, av flera män i sin hemkommun. Enligt uppgift ville männen då att hon skulle ta tillbaka sin anmälan. En mycket märklig uppgift om kvinnan blev attackerad första gången av en okänd man p.g.a. hennes tro.

Nu har ju prominenta politiker som Åsa Romsson och Veronica Palm demonstrerat i sympati med den slöjbärande kvinnan, så vi hoppas att inte media tappar allt intresse i frågan. Vi måste ju se till att gärningsmannen,… ähum, gärningsmännen lagförs och döms för gärningarna. Eller hur?              

Bland popliberaler & vänstertroll – politiska diskussioner på nätet

Nu när sajten Avpixlat ligger nere av en förmodad överbelastningsattack kan det vara läge att stilla fundera över de sociala interaktioner som sker på våra populära sociala forum, interaktioner som ju talrika gånger belysts i gammelmedia (så varför inte även här?). Först så skall det sägas att dessa politiska diskussioner varken skall underdrivas men heller inte överdrivas. En hel del människor har låtet sig övertygas av diverse bloggar som Avpixlat när de plötsligt sett igenom den så omsorgsfullt uppbyggda politiska korrektheten. Det är också så att många väljare läser väldigt lite på nätet. De går helt enkelt inte att nå via detta forum. Den stora betydelse dessa sajter ändå har bidrar också till att de utsatts för den förmodade överbelastningsattacken som just nu ligger för handen, en attack med mycket begränsad politisk betydelse som alla förstår. Den folkliga status dessa sajter har innebär också att diverse osanna anklagelser kommer från t.ex. Expo. Oftast innebär anklagelserna att Avpixlat skulle vara något partiorgan till SD, trots att övertygande bevis flera gånger lagts fram på motsatsen. Lögnerna måste ses som en ren politisk propagandakampanj.

Oavsett om politiska diskussioner sker på sajternas kommentarsfält, på Facebook eller på Twitter så sker den eventuella nyttan inte genom att man ”vinner” diskussionen eller påverkar den man diskuterar med. Detta händer i princip aldrig och en sådan inställning är i princip kontraproduktiv. Den eventuella nyttan handlar om att andra människor (man aldrig märker av) läser och tar intryck av debattören. Det handlar inte om att få sista ordet eller vara mest högljudd. Det handlar om att alltid argumentera sakligt, med respekt och aldrig hänge sig åt personangrepp. Det är inte för motdebattören man diskuterar, det är för den tysta publiken. En annan kontraproduktiv argumentationsmetod är att tvinga på människor sin åsikt. Detta fungerar i princip heller aldrig och skapar snarast en motreaktion. Stå för dina åsikter, argumentera för dem men låt människor slutligen tro på vad de vill. Återigen, det är inte för den aktuella motdebattören man argumenterar.  

SD:s väljare kommer från höger i huvudsak från konservativa skikt inom moderaterna och möjligtvis KD. En del centerpartister har också funnit för gott att lämna sitt gamla hembygdsparti. Från vänster är det i huvudsak gamla betongsossar och folkhemssossar som lämnat stugvärmen, eftersom de kliat sig i huvudet lite för länge inför dagens politik. Även en del klassiska vänsterpartister som undrat var solidariteten med arbetarklassen plötsligt tagit vägen, kan ta det avgörande steget. Många av dessa kan söka sig ut på nätet för att skapa sig en bild av läget och SD. Många finner andra vägar att söka sig fram politiskt. Vi som är insatta i den systemkritiska rörelsen står där och svarar på frågor, är ärliga och uppriktiga, utan att pådyvla någon någonting.
 
På sociala forum har det understundom skett att systemkritiker försökt skapa kontakt med ”popliberaler” med status som mediepersonligheter. Alltså liberaler som i grunden står för en liberal vision med en oansvarig immigrationspolitik, men som tagit avstånd från de mest uppenbara vansinnigheterna med den politiska korrektheten och mångkulturalismen. Dessa mediepersonligheter (som påfallande ofta är kvinnor) skriver understundom bra artiklar när de vågar angripa de helt uppenbara vansinnigheterna de sett mitt framför ögonen. De publicerar dessutom artiklarna med en noga uträknad frekvens så de inte skall komma alltför ofta. SD sympatisörer har väl, mycket på grund av att vara långvarigt utsvultna på erkännande från medieeliten, ibland försökt skapa någon slags samförståndsanda efter att någon bra artikel publicerats. Vilket inte har fungerat utan mötts med en mer eller mindre häftig reaktion, ibland obegripligt häftig.
  
Framförallt så har dessa popliberaler i grunden en annan samhällsvision, de är också livrädda för att brännmärkas av den politiska korrekthet de redan så smått irriterat. Att dessa popliberaler skulle lämna den bekväma stugvärmen, de ändå tillåts vara kvar i (om inte annat som alibi) för att uppträda hederligt och behandla alla människor som just människor, finns inte på kartan. Bara glöm det. Jag har själv följt en del av dessa popliberaler på twitter, så som jag följer en massa andra människor med olika politisk uppfattning och ibland (ändå sparsamt) interagerat med dem. Men när det är lättare att interagera med vänstertrollen än med de ängsliga popliberalerna, blir det skrattretande och gränsen för tålamodet har nåtts. Det är inte här vi skall skära våra lagrar, vilket vi vetat redan från början.

Så slutligen kommer vi till rena SD-medlemmar (ni andra kan sluta läsa här). Det finns ett inte obetydligt antal medlemmar som av slentrian oftast fortsätter att på t.ex. Facebook vara vän med uteslutna medlemmar som agerat ytterst partiskadligt. De kan t.ex. ha haft ett tätt informationsbyte med kvällstidningarna mot ekonomisk ersättning, tagit ut pengar från partiet utan att ha arbetat för dem och ägnat sig åt andra oegentligheter. Vitsen med att fortfarande ha kvar en kommunikation via nätet med dessa personer måste betecknas som ytterst tveksam. Om vi inte vill vara vänner med David Baas kanske vi skall fundera på om vi vill vara vänner med de han intensivt samarbetat med.    

Journalisternas politiska agenda – nyliberala visionen – asylskäl

Helena Riviére skriver på Newsmill att hon samband med drevet mot Billström tycker sig märka att journalister på vissa nyckelpositioner verkar ha en egen agenda att avsätta Billström. Dessutom är det viktiga i samma agenda att skrämma en eventuell ny migrationsminister så denne inte ens vågar fundera på någon åtstramning i migrationspolitiken. Den sista slutsatsen är inte Riviéres utan min egen men den är desto mer uppenbar. Journalister med en viss politisk åskådning driver helt uppenbart en politisk agenda för att driva igenom just den politik de själva står för.

I en demokrati förväntar vi oss att pressen agerar enligt de principer vi vanligtvis förknippar med yttrandefrihet, åsiktsfrihet och ett visst mått av opartiskhet. Vi förväntar oss att journalistkåren bevakar samtliga partier och politiker någorlunda objektivt och även kritisera dessa politiker i den mån detta är befogat. Journalisterna är inte hindrade att dra politiska slutsatser samt att spekulera angående effekterna av olika politiska förslag. Inte heller strider det mot några principer om en politisk märkt tidning på t.ex. ledarsidan ger uttryck för sin politiska åskådning. Men när en grupp journalister, som alla ”råkar” ha samma agenda och politisk åskådning uppenbart påverkar både politiker och den allmänna opinionen för att i grunden skrämma politiker till att gå i en viss politisk riktning, har vi definitivt rört oss bort från demokratins yttersta gränser. Det som i Billströmsaffären beskrivs som en ”kraftfull opinion” består av samma grupp journalister och politiker som redan innan deklarerat sin hållning i migrationspolitiken. Ja, självklart har ”opinionen” kryddats med en sedvanligt rabiat hoper från ”twittervänstern”.

Att en bredare opinion inte sett igenom detta mediala spel och gett uttryck för detta är förvånande. Någon gång måste den Potemkinkuliss som media och små grupper av högljudda verklighetsfrånvända migrationsliberaler avslöjas. Det måste ske vid en motattack med stöd av partiledaren, om nu en enskild minister är den som hamnar i blåsväder. Nu fick inte Billström detta stöd av sin partiledare och då borde han ha avgått under värdiga former, samt påtalat det orimliga i hela affären. Hade Billström gjort detta hade han sannolikt stärkt sin position långsiktigt, men kraftigt försvagat sin partiledares position.

Den nyliberala visionen

Jag dristade mig att följa med en kamrat till Kungens kurva, då han skulle införskaffa några elektroniska varor med tvivelaktig nyttovärde. Vi stegade in på Media Markt och jag kunde snabbt konstatera de låga priserna. Den enormt vidsträckta affären var vid denna tid, kl. 17:30 full av människor som dreglade över diverse elektroniska produkter. Det slog mig plötsligt att detta är en del av den nyliberala visionen. Fler människor från jordens alla hörn (det var mycket tydligt denna kväll i Media Markt), fler människor som konsumerar och fler aktier i diverse affärskedjor.

Vi har ju många gånger hört att antalet arbeten inte är konstant och att arbeten kan skapas av immigrationsströmmar. Självklart finns det säkert ett par extra affärskomplex i Kungens kurva p.g.a. vår immigrationspolitik. Självklart har det skapats extra vinster för dem som äger aktier i dessa affärskedjor. Det är ju dock inte samma sak som att vi nationellt sett tjänar på denna politik. Räknar man in alla minusposter med arbetslöshet och annat så är ju alla seriösa ekonomer överrens om att hela politiken är en minuspost. Skulle vi i stället för att importera arbetskraft få en del av alla de arbetslösa i arbete skulle vinsten samhällsekonomiskt bli enorm.

Självklart tjänar aktieägare och andra grupper på den genom migration utökade marknaden, medan skatterna blir högre och välfärden sämre för vanliga inkomsttagare. Lönerna pressas också nedåt för enklare arbeten p.g.a. ökad konkurrens om arbetena. Detta är ju en politik i riktning mot den nyliberala vision som Centerpartiet fick backa något på inför deras stämma i dagarna. Att utvecklingen i verkligheten går mot denna vision är en helt annan sak. Det är uppenbart att Sveriges väljarkår inte vill ha denna utveckling, inte ens inom Centern verkar det finnas en klar majoritet för denna vision. Ändå så drivs utvecklingen i riktning mot denna nyliberala vision genom helt andra beslut på helt andra områden som arbetskraftsinvandring och övrig immigrationspolitik.

En nedmontering av vårt välfärdssystem börjar också märkas. Denna nedmontering märks inte så mycket genom direkta beslut utan att resursbrist uppstår där det tidigare fanns tillräckliga resurser. Andra tecken på nedmontering av välfärdssystemet kan vara lokala beslut som rör t.ex. färre antal sängplatser på vissa sjukhus eller att viss medicin inte finansieras genom det allmänna längre. En långt gången privatisering som innebär billigare service men sämre kvalitet och urvattnat ansvar är också ett tecken i tiden. Det märkliga är att dagens vänster som traditionellt försvarat vårt välfärdssystem vägrar se uppenbara samhälleliga konflikter mellan den migrationspolitik de så varm omhuldar och den välfärdsmodell som i alla fall tidigare, utgjort ryggraden i deras politiska vision. Hur länge dagens vänster kan driva detta dubbelspel återstår att se. 


Asylskäl för jihadister

Svenska Dagbladet och SR tar i en artikel upp företeelsen att unga muslimer åker från det trygga Danmark för att delta i det Syriska inbördeskriget. Enligt artikeln har danska politiker gett uttryck för att det strider mot ”danska värderingar” att delta i ett heligt krig. De danska socialdemokraternas talesman Ole Haekkerup säger att de unga männen borde utvisas omgående om och när de återvänder hem, just p.g.a. dessa värderingar som ett heligt krig är ett uttryck för.

Att väga värderingar är svårt och vanskligt, även nordbor ägnade sig fordom åt heliga krig med en annan religion som grund. Resonemanget utgör nog en snårskog av olika argument och överväganden. Däremot torde det stå utom allt tvivel att människor som frivilligt reser till krig för att deltaga med liv och lust saknar asylskäl. Det främsta argumentet både från svensk och danskt håll är ju att människor flyr från krig och elände. Om det nu visar sig att dessa asylsökande och även de som redan erhållit asyl, reser till krig och elände, så borde även den mest svagbegåvade politiker förstå att asylskälen saknar grund.  

Maud Olofssons nybyggardröm finns i Secondigliano

När jag läser Roberto Savianos bok "Gomorra" så slår det mig att camorrans affärsverksamhet i Neapel måste vara en tillspetsad variant av Maud Olofssons vision  "nybyggarlandet". Den napoleanska camorran skiljer sig väsentligt från den mer kända Cosa Nostra med säte huvudsakligen på Sicilien. Camorran är mer en renodlad affärsrörelse där traditioner och familjeband spelar mindre roll än för den sicilianska maffian. Det är inte bara narkotika och vapen som camorran sysslar med, det är lika mycket kläder, skor och olika elektronikprodukter som finner sin väg från producent till konsument. Affärsidén är billig produktion, främst i Kina eller i Neapels slumkvarter, undvikande av alla skatter och sedan billig försäljning. Utmärkande för Camorran är konkurrens, extrem fri företagsamhet (var man sin egen lyckas smed) och mord på konkurrenter.


När någon bryter mot regeln att aldrig meddela sig med polisen slår Camorran till hårdare  än t.o.m. Maffian. I Savianos bok beskrivs ett mord där en person angett en klanledare och sedan får sitt straff. Den lösmynte (om de nu tog rätt person) dödades genom att i timmar bli slagen med en spikklubba, efter att de skurit av diverse kroppsdelar. 
Självklart förespråkar inte den svenska nyliberalismens apologeter mord som affärsmetod (eller andra olagligheter), men det framställs i Savianos bok som den helt naturliga följden av den extrema företagaranda som präglar miljön i Neapel, ”starta ett företag och bli rik, eller gå under”. Det finns inget mellanting. Att hitta billig arbetskraft för Camorran är inte svårt i Neapels förslummade förorter. Det finns förorter likt Scampia och Secondigliano där i princip inte en enda människa har ett normalt och legalt arbete. Till skillnad från i vårt lands förslummade områden så lever inte speciellt många på statliga bidrag där. Så här beskriver Saviano den ekonomiska organismen i Neapel. 

Camorristi jagar inte affärerna, det är affärerna som jagar camorristi. Det kriminella företagandet logik, bossarnas sätt att tänka, sammanfaller med den mest otyglade nyliberalism. De regler som dikteras och utfärdas är samma regler som för affärer; profit och seger över varje konkurrent. Resten är av noll värde. Resten existerar inte. Att kunna bestämma över allas liv och död, att kunna lansera en produkt, skaffa monopol på en bit av marknaden och investera i avantgarde-sektorer är en makt som betalas med fängelse eller livet. Att ha makt i tio år, ett år, en timme. Det spelar ingen roll hur länge: att leva, föra befäl på allvar, det är vad som räknas.  Att segra på markandes arena och kunna blicka rakt in i solen som Forcellas boss Raffaele  Giuliano gjorde i fängelset. 

Saviano hyser möjligen åsikter en smula till vänster på den politiska skalan, men lite anar man Olofssons nybyggarland om man samtidigt tittar på utvecklingen i våra ”utanförskapsområden”. En stor skillnad är vårt lands traditioner och omfattande bidragssystem, vi kommer sannolikt aldrig att hamna på den nivå som Neapel ligger i när det gäller kriminell verksamhet. Hur tänker och fantiserar det uppväxande släktet i förorter som Scampia och Secondigliano? Ett brev som en ungdomsbrottsling skickade till en fängelsepräst kastar lite ljus över detta.

Alla jag känner är antingen döda eller sitter i fängelse. Jag vill bli en boss. Jag vill äga stormarknader, affärer, fabriker, jag vill ha kvinnor. Jag vill ha tre bilar och när jag kommer in i en affär vill jag att man visar mig respekt, jag vill ha varuupplag över hela världen. Sedan vill jag dö. Men som en riktig man dör, en som verkligen bestämmer. Jag vill bli mördad.  

Måhända är detta en smula för magstarkt även för alla bävrars moder, Maud Olofsson. Men visionerna och mentaliteten finns där, det måste vi erkänna. Denna unga mans framtidsdrömmar skiljer sig inte så mycket från de visioner unga män från våra egna ”utanförskapsområden” går och bär på. Eftersom våra egna kriminella i vardande inte är uppväxta i Scampia eller Secondigliano, utan i snällare varianter som Rosengård, Fittja och Ronna är det troligt att de drömmer om en något annorlunda Final.


Tyvärr är det så att den italienska ekonomin skulle kollapsa utan den kriminella verksamhet som sker i Neapel, den skulle kollapsa effektivare än vilken låne eller skuldkris som helst. Handeln är så stor och omsätter så stora belopp att hela den italienska ekonomin är beroende av verksamheten. Tyvärr är det så att även vi i vårt land indirekt är inbegripen i verksamheten. Vi köper skor, elektronik och andra produkter (för att inte tala om kokain) som funnit sin väg genom Neapels hamn, utan att skattas, tullas eller belagts med några andra avgifter. Köper du ett par billiga gymnastikskor av god kvalité, så vet du  vilken hamn de passerat på väg in i Europa. Tror ni mig inte? Saviano beskriver mycket levande hur en underbetald textilkonstnär som arbetar åt Camorran i Arzano (grannstadsdel till Scampia och Secondigliano) en kväll tittar på Oscarsgalan och ser en av  de klänningar han själv förfärdigat med usel timpenning, sitta mycket snyggt på Angelina  Jolie. Om en Oscarsvinnare under galan kan bära en klänning tillverkad av smugglat tyg, förfärdigad av Camorran, då kan även ni mina damer och herrar, just nu bära på kläder av samma ursprung.          


Sverige är inte Italien och inte ens Rosengård är i närheten av Secondigliano. Men det finns tendenser som drar åt det hållet. Kriminella motorcykelgäng har växt upp i vårt land ganska nyligen, de fanns bara på film från USA när jag växte upp. Vi har utanförskapsområden, som de populärt kallas, där både billig arbetskraft finns att tillgå samt medlemmar att fylla på när kriminella nätverk behöver utöka sin medlemskader. Nu har vi också en kader av illegala immigranter där mer eller mindre skumma företag kan hyra in daglönare. Allt fungerade inte bra i det samhälle som jag växte upp i, men det som fungerade bra håller på att lösas upp i kanterna (för att uttrycka sig diplomatiskt). Politiskt är det främst Centerpartiets Maud Olofsson och hennes efterträdare Annie Lööf som håller i taktpinnen och pekar ut riktningen. 

Politik som karriärväg

Fredrik Federley har verkligen lyckats göra sig känd i breda folklager. Precis alla någorlunda politiskt intresserade vet vem Federley är, trots att ytterst få vet namnet på samtliga riksdagsmän. vad är det som gör Federley till en sådan kändis? Är det hans sakkunskap? Är det hans långa trogna tjänst inom Centerpartiet? Är det hans rakryggade sätt att stå för sina åsikter? Jag behöver inte ens ge svaren på ovanstående frågor, läsarna vet svaren själva. Ändå har Federley lyckats, han är ett namn, han är kändis och han lever på politik. 


I dagens DN skriver Federley och Lena Ek en artikel om den minskade friheten i samband med kampen mot terrorism. De båda författarna vill att Centern skall profilera sig som ett frihetligt parti som kämpar för de enskilda människornas frihet, samtidigt som de vill minska statens makt och framförallt kontroll över enskilda människor. Så här skriver författarna i sin artikel.

I Sverige drevs FRA-lagen igenom med tidvis hårdhänta medel gentemot skeptiska riksdagsledamöter. Det man bör påminna sig om i denna fråga är också att de två stora partierna var fullständigt överens om behovet av ökad övervakning – Socialdemokraternas motstånd handlade inte om sakfrågan. 

Just här går Federley för långt och han passerar gränsen för det anständiga. Federley är riksdagsmannen som gick ut och lovade sina väljare att inte rösta på FRA-lagen. Vad gjorde denna frihetens fanbärare när det väl kom till omröstning? Jo Federley röstade FÖR lagen. Det man bär påminna sig om var att Federley själv röstade för FRA-lagen oavsett vad de två stora partierna stod i frågan. Det man också bör påminna sig om var att även Centern var för FRA-lagen. I stället för att rannsaka sig själv och brutna löften till sina väljare så svamlar Federley om vilka motiv socialdemokraterna hade för sitt ställningstagande, som om Federley skulle vara expert på just detta. 


Skall Centerpartiet profilera sig som frihetens fanbärare som står upp mot otillbörlig övervakning av medborgarna? Låt oss se på den tilltänkta partiordföranden Annie Lööf, hur röstade hon i FRA-frågan? Tyvärr, hon röstade också för denna lag, vilket innebär att all trovärdighet borde vara borta för C i denna fråga. Dessutom gjorde hon samma piruetter som Federley innan frågan avgjordes. Förlåt nästan samma piruetter, hon är ju inte lika kvinnlig som Federley.  


Jag tillhör dem som föredrar vårt parlamentariska system framför det t.ex. Storbritannien praktiserar. Alla system har sina för och nackdelar. Om vårt system skall fungera i längden får man acceptera en viss partidisciplin (läs partipiska). Men vårt parlamentariska system ger också utrymme för att bryta mot partidisciplinen när den går helt på tvärs mot samvetet, Camilla Lindberg FP visade detta. Fredrik Federley och Annie Lööf bestod inte provet. 


På sikt måste det svenska folket återfå förtroendet för riksdagen och vårt politiska system. Det sätt SD har blivit behandlat på av både media och övriga partier har skadat detta förtroende. En annan sak som skadar förtroendet är att politik så uppenbart är en karriärväg för många riksdagsmän. Politik har blivit en väg för många till pengar, makt och kändisskap. Förmodligen har det till viss del alltid varit så och kommer väl alltid att vara, men det har blivit lite för uppenbart i vår tid. Politiker måste våga sätta sin politiska karriär på spel om det blir kritiskt. För att våga detta måste de ha en reträtt, ett alternativt arbete och karriär. Det är väl just här skon klämmer, vem skulle anställa Federley om han inte sysslade med politik? Vad har han för utbildning? Vad har han för expertkunskaper? Vad skulle han tjäna på ett alternativt jobb utanför politiken? Jag vet att jag inte skulle anställa honom, om jag inte drev en billig sylta i Shanghai.  

Länk DN debatt

Länk Wiki Federley

Länk FRA-pedia Federley

Länk Wiki FRA

Länk Wiki Lööf

Liberala lösningar – typiskt ”svenskt”

Liberala lösningar


Förbundsordförande för Centerpartiets Ungdomsförbund, Magnus Andersson skriver på bloggen ”Sveriges Resurser” om liberala lösningar för att tackla alla de problem vår immigrationspolitik för med sig. De liberala lösningar han beskriver är vanlig liberal politik, precis den politik som visat sig inte fungera. Det sitter faktiskt liberaler i regeringsställning och har så gjort ett tag nu. Så här skriver Andersson som slutkläm på sin artikel.


Vi behöver människor från andra länder som kommer till oss i Sverige. De människorna startar fler företag, ökar vår handel med utlandet och drar in pengar till statskassan. De måste börja ses som en resurs, en resurs som kommer till oss och som vi måste ta hand om, för på rätt sätt både bidrar och utvecklar människor Sverige och vår välfärd. Låt oss därför lösa de problem Sverige står inför, för annars kommer vi bli ensamma här i kalla Norden och stå med lång näsa när utrikeshandeln blir allt viktigare och vi inte har tillräckligt med arbetskraft för att klara äldreomsorgen i framtiden.


Vi behöver inte fler människor som kommer till vårt land. Vi har inte bostäder så det räcker åt de svenska ungdomar som trängtar efter att lämna föräldrahemmet. Där det händelsevis finns bostäder finns det absolut inga arbeten. Där det möjligtvis finns arbeten, i storstäderna, klarar inte infrastrukturen ett ökat tryck av ännu fler människor. Vi skulle egentligen behöva bygga om hela infrastrukturen för at klara en befolkningsökning i våra storstäder. Vad gör våra regeringar? De satsar inte ens pengar så det vanliga underhållet för våra kommunikationer fungerar. Jag vet inte om det är liberal politik att lägga ut all trafik på entreprenad och sedan strypa kostnaderna så att ingenting längre fungerar, men fler människor kan vi inte bli. 


Så har vi då denna arbetslöshet som undertecknad tjatar om. Om det nu råder sådan arbetskraftsbrist, varför får då alla de som är arbetslösa inte omedelbart en anställning? Ja det kan ju vara så att de arbeten som behöver arbetskraft inte kan hitta någon passande bland de 400,000 arbetslösa vi har. Frågan är då hur stor chansen är att dessa företag skall hitta någon passande bland de immigranter vi tar emot företrädelsevis från Somalia och Irak. Våra egna ungdomar kan i alla fall språket och har gått ut gymnasiet. 


Vi står redan med lång näsa här i kalla Norden. Vi har bedrivit en immigrationspolitik som våra grannländer ser på med fasa. Titta på Finland där Sannfinländarna blev näst största parti och där övriga partier bestämt tillbakavisade de obegripliga krav från svenskt håll som började yra om att inga övriga partier skulle samarbeta med Sannfinländarna. Där högg vårt politiskt korrekta etablissemang i sten så flisorna yrde omkring. Anderssons tal om utrikeshandel får vi väl skriva på kontot för ungdomligt oförstånd. Vi i vårt land måste nog komma till insikt om att vi nått vägs ände vad gäller vår egen politik. 


Länk Sveriges Resurser 


Typisk svenskt


Politiskt korrekta journalister och politiker brukar ibland påstå att det inte finns något ”typiskt svenskt.” När de skall vara riktigt spetsfundiga så kan de rentav ställa en, som de tycker, riktigt smart fråga, ”vad är typiskt svenskt, berätta?” Jag spelade för några dagar sedan memori med några barn i 9-årsåldern. Jag skäms för att deklarera det faktum att jag förlorade stort och faktiskt blev sämst av alla deltagare. Själva spelet hade som tema ”typiskt svenska företeelser.” Det var motiv som midsommar, kräftor, valborgsmässoafton, Kalmar slott, Visby ringmur, Ölandsbron, sjöbodar på Västkusten, röd stuga i skogen och mycket annat liknade. Jag frågade på skoj barnen vad temat för detta memori var. Barnen svarade ”ja det är Sverige liksom.” Klart och tydligt, en mening på 5 ord, varav två onödiga. 


Dessa barn kan alltså svara på journalisternas och politikernas kuggfråga utan problem. Det går ett TV-program där vuxna människor tävlar mot 5e-klassare. Jag tror programmet heter ”Smart som en femteklassare” eller något liknande. Nu visar det sig att årskurs tvåor är smartare än våra politiker och journalister också. Jag tror knappast att det blir ett TV-program om detta dock. 

Ännu en bra artikel, denna gång av en liberal på Newsmill

Jag skall inte posta två artiklar samma dag har jag bestämt, detta blir sista gången. Jag kan dock inte låta bli att uppmärksamma liberalen Helena von Schantz artikel på Newsmill, den är mycket träffsäker. Så här skriver von Schantz.

Och när folk som Jan Guillou och Yvonne Rwanda går i spagat i sin indignation över svensk säkerhetspolis och i sitt stöd för våra Ghazali och Munir tänker de alls på konsekvenserna för alla som flytt till Sverige undan fundamentalistiskt förtryck?

Annars är det ingen som överhuvudtaget tänkt på de som faktiskt flytt hit från fundamentalistiskt förtryck. Är det någon som tar upp frågan är det alltid någon hemsk främlingsfientlig person som man helst skall hålla avstånd till. Då är det bra att en liberal nu för första gången tar upp frågan. Det jag undrar över är hur fundamentalister kan få asyl i vårt land, vem är det de flyr ifrån? Militanta kristna? Vidare i sin artikel skriver von Schantz så här.

I somras blev en av mina partikamrater svårt misshandlad och trakasserad för att han av sina forna landsmän ansågs företräda fel parti. Förövaren sattes nästan genast på fri fot och gjorde samma sak igen. Lek med tanken att förövaren hade varit nynazist istället för islamist? Villka jätterubriker, vilka feta hänglås på fängelsedörren. Ändå är det som hände allvarligare i mina ögon. En man som har sökt asyl och medborgarskap i vårt land misshandlas och hotas när han deltar i en valkampanj. Men medan bilden av en nazist som förövare och en muslim som offer bekräftar vår världsbild skorrar bilden av en muslim som förövare och en annan som offer mot den. Därför vill vi inte ta till oss den. Därför bagatelliserar vi den. 

Här undrar man om det är en liberal eller Sverigedemokrat som skriver. Nyp er i armen, det ÄR en liberal. Någon har alltså blivit allvarligt attackerad för att han är med i Folkpartiet. Jag vet inte om Reinfeldt tycker mannen får skylla sig själv, fast det är en folkpartist som blev angripen, han har i alla fall inte kommenterat saken mig veterligen. I övrigt kan man bara nicka instämmande åt von Schantz målande beskrivning. Sist skriver von Schantz så här.

Den största risken de ser med terrorattacker i vår del av världen är ökad främlingsfientlighet bland svenskar.

Någon som känner igen detta? Jag och andra har nämligen påtalat just det faktum som von Schantz tar upp här. Även liberaler kan tydligen se verkligheten, bortom alla påbjudna uppfattningar som skall prägla den samhälleliga debatten. Jag tror uppriktigt sagt att vi blir fler och fler, från alla möjliga läger. Det nya året har börjat löftesrikt.

Länk Newsmill

Nej till arbetskraftsinvandring - den liberala agendan

I en ledare på DN (länk) skriver redaktionen om hur bra det är med arbetskraftsinvandring. Redaktionen hyllar miljöpartiet som är positiv till denna form av invandring (och all annan form av invandring också). Att sedan redaktionen noterar hur lätt Miljöpartiets Mikaela Valtersson och Moderaternas Tobias Billström kommer överrens i immigrationsfrågor är inget som förvånar, de har ju exakt samma agenda på denna punkt. Så här skriver redaktionen om arbetskraftsinvandringens fördelar.

Invandrarföretagen sysselsätter över 200.000 personer och bidrar med cirka 35 miljarder till Sveriges BNP.

Företagandet är koncentrerat till ett par stora branscher. Invandrade svenskar kör taxi, driver restauranger, skomakerier, frisörsalonger och godisbutiker i större utsträckning än infödda. Många – både utrikes och i Sverige födda – får sina första jobb i något av dessa företag.

Med tanke på den invandring vi haft sedan början på 80-talet är 200,000 sysselsatta personer en låg siffra. Dessutom så har vi en skriande stor ungdomsarbetslöshet, alla de jobb redaktionen skriver om skulle vara utmärkta första jobb för ungdomar, i alla fall om de har körkort. Vi vet att många invandrare driver restauranger, det är knappt några svenskar som gör detta nuförtiden nämligen. En djupare och seriösare analys skulle undersöka varför svenskar övergett restaurangbranschen och lämnat över dem till människor med utländsk härkomst. Vad än orsakerna är till denna process har jag en känsla av att det inte är en alltigenom samhällelig sund process. 


Den liberala agendan


DN:s redaktion är liberal precis som hela tidningen är liberal. Den likaså liberala organisationen "Näringslivets Ekonomifakta AB", som ägs av Svenskt Näringsliv propagerar intensivt för arbetskraftsinvandring (länk Alexandra Stråberg). Detta samtidigt som deras internetsida visar att vi i dag har en arbetslöshet på över 8 procent, ungdomsarbetslösheten ligger på runt 25 procent i vårt land (länk EF arbetslöshet). Varför propagerar då denna organisation så intensivt för arbetskraftsinvandring?  En ofta förekommande annons i SvD från Ekonomifakta skvallrar om orsaken, så här ser annonsen ut.


Annons  

Man vill pressa ned lönenivån så att företagen kan sänka sina arbetskraftskostnader. Åkesson har pekat på detta i flera av sina tal senaste tiden, självklart har han inte fått någon reaktion på detta. Nu kan det verkligen vara så att ungdomslönerna verkligen är för höga i vårt land, detta beroende på fackliga och partimässiga ställningstaganden. Denna höga nivå på ungdomslöner skall dock inte justeras genom arbetskraftsinvandring, det är fullkomligt vansinne. 


Den likaså liberala internetsidan "Migrationsfakta" (länk) propagerar också för arbetskraftsinvandring (och all annan invandring), denna internetsida drivs av den "gröna och liberala tankesmedjan FORES". Jag visste inte ens att det fanns en grön och liberal tankesmedja. FORES och Migrationsfakta målar upp ett invandringskritiskt parti som SD på det mest subjektiva och vinklade sätt man kan tänka sig. Samtidigt vill man få det till att deras information är kliniskt vetenskapligt objektivt, detta genom att hänvisa till en massa länkade källor. Nu är det så att själva källorna är allt annat än objektiva. En källa man använt sig av är den ökända Ulla Ekström von Essen vid Södertörns högskola, det är en person som hitintills inte lyckats får ett enda fakta rätt om SD. Denna von Essen är alltså en person som det liberala Migrationsfakta använder som vetenskaplig källa. Ingenting är för lågt eller förbjudet när det gäller att föra fram sitt budskap och arbeta för sin agenda. 


Ett exempel på hur Migrationsfakta arbetar är att de på en sida har en braskande rubrik som lyder "En av fyra läkare född utomlands" (länk). Nu behöver det ju inte vara ett hinder för en läkare att vara född utomlands. Läkare föds över hela världen och hur bra de är bestäms väl mest av vilken utbildning de får. En utländsk läkare är säkert lika bra (kanske bättre i många fall) än en svensk dito, beroende på utbildning och regelverk förståss. 


Men vi har exempel från Malmö där danska läkare skickades hem då språkförbistringen till slut blev ohanterlig. Danskarna har ju ett lite annat sätt att uttrycka numerära siffror, vilket fick till följd att ingen patient visste vad de hade i blodtryck, trots genomgången kontroll. En annan aspekt på detta är det Uppdrag granskning tog upp i ett av sina program. Läkarbristen i Sverige är självförvållad då Läkarnas eget förbund (Läkarförbundet) lobbade länge och intensivt för att minska antalet utbildningsplatser på läkarlinjen. Till slut gav en borgerlig regering med sig och minskade antalet platser rejält. Detta är i huvudsak bakgrunden till den läkarbrist vi har i dag (länk).


Varför vänsterblocket i svensk politik så ivrigt propagerar för invandring (men inte för arbetskraftsinvandring normalt sett) är en helt annan sak. En ledtråd har vi dock fått i denna valrörelse då rapporter duggar tätt om att socialdemokratiska övernitiska valarbetare formligen leder in våra nya medborgare i valbåsen, samt förser dem med de "rätta" valsedlarna, ja i vissa fall tydligen har allt redan varit färdigpaketerat i valkuvertet. 


Länksamling


DN-ledare

Alexandra Stråberg Ekonomifakta

Ungdomsarbetslösheten EF

Migrationsfakta - FORES

Migrationsfakta - läkare

DN läkarbristen

Newsmill valfusk socialdemokraterna, Gulan Avci

Vill Folkpartiet gå till val på fri invandring?

Återigen ger Folkpartiet dubbla intryck inför valrörelsen. Dagens DN innehåller en debattartikel från folkpartisterna Birgitta Rydberg och Christoffer Fagerberg där de propagerar för att regeringen skall lagstifta om papperslösas rätt till vård. Denna artikel går på tvärs mot de signaler framför allt Sabuni gett om en liten åtstramning av våra generösa regler när det gäller immigration och krav på anpassning till vårt samhälle. Så här skriver författarna i artikeln.

Att grundläggande mänskliga rättigheter ska gälla alla oavsett härkomst är något som borde vara självklart men inte är det, inte ens i Sverige

Det är absolut ingen grundläggande rättighet för all värdens medborgare att erhålla svensk sjukvård, det hela grundar sig på en helt felaktig syn på vad som är grundläggande mänskliga rättigheter. Om det vore en grundläggande mänsklig rättighet får all världens medborgare att erhålla svensk sjukvård, är det med all logik en grundläggande skyldighet för svenska medborgare att betala för denna sjukvård. Folkpartiet får gärna gå till val på denna skyldighet om de så vill. Vidare skriver folkpartisterna så här i sin artikel.

Att Sverige i dag placerar sig i botten tillsammans med Österrike i rankningen av vilka länder som är bäst på vård till papperslösa är ett enormt underbetyg för oss och det visar hur dåligt den svenska självbilden ibland stämmer överens med verkligheten. Det är ett fattigdomsbevis att vi inte kan ge denna ganska lilla grupp människor del av vår högkvalitativa vård.

Om nu Finland, Norge och Island ger så mycket bättre vård till papperslösa så kanske vi skall överta deras immigrationspolitik också. När det gäller generös immigrationspolitik lär vi ligga på en säker topplacering nämligen. Förövrigt har vi aldrig sett den undersökning som visar att vi skulle ligga i botten när det gäller vård till papperslösa. Liberaler hänvisar enträget till obestämbara uppgifter som i princip ingen tagit del av. Självbilden av oss svenskar och framförallt svenska politiker är den att vi är enormt blåögda och naiva. 


Det är också ett fattigdomsbevis att svenskar som jobbat och slitit hela sitt liv inte får den vård de behöver. Våra långa vårdköer är också ett fattigdomsbevis. Den armé av bostadslösa vi börjar få är likaså ett fattigdomsbevis, situationen i många skolor är också ett bevis på en form av nyfattigdom. Listan kan göras ännu längre. Till slut tar vi med detta stycke från liberalerna.

Vi behöver en lagstiftning som ger alla människor rätt till vård i Sverige, oavsett om du är medborgare eller papperslös. Vårt krav är lika enkelt som det är självklart för oss liberaler: vi vill ha ett system som ger människor vård efter behov, inte utifrån medborgarskap. För detta krävs att vi via lagstiftning ger papperslösa rätt till vård och att staten får ansvaret för att finansiera denna vård.

Vi behöver följa de lagar vi redan har. Har någon fått avslag på sin asylansökan förväntas denne lämna landet som Reinfeldt sade så påpassligt när han bevistade vårt granland Finland. Detta gäller också de som inte ens sökt asyl utan bara befinner sig här illegalt. Att stifta en lag som den artikelförfattarna föreslår skulle innebära att vi har lagar som går på tvärs mot varandra. I princip skulle en sådan lagstiftning peka mot fri invandring till vårt land. När dessa liberaler pratar om "staten" så är det naturligtvis skattebetalare som kanske inte själva får sina behov tillgodosedda. 


Att vi överhuvudtaget har alla dessa papperslösa i vårt land beror på vår slappa immigrationspolitik, samt det moras vårt regelverk i samband med immigration hamnat i. Vi hade inga papperslösa på sextiotalet, vi hade det knappast på sjuttiotalet heller. Varför hade vi inga papperslösa under dessa år? Såg Världen bättre ut på den tiden? Naturligtvis inte, den såg sämre ut på den tiden. En regel som den dessa unga liberaler föreslår skulle ytterligare öka det moras som vårt regelsystem befinner sig i, vilket ytterligare ökar strömmen av papperslösa. Därefter kommer nästa krav när de papperslösa blivit mångdubbelt fler. Uppehållstillstånd, rätt till bostad och bidrag står väl på dagordningen nästa gång.

Länk DN