Vissa fakta i målet

Mediestormen antar oanade proportioner när en 2,5 år gammal film anländer till Expressen, en film där delar redan publicerats förut. Nu har hela filmen kommit i Expressen ägo, genom en läcka. Läckan är en persons (och möjligtvis hans kumpan) bitterhet och hämndbegär, och ingen inre konflikt som viss media gett uttryck för. Filmen uppvisar ett oacceptabelt beteende, speciellt när den gäller riksdagsledamöter. Till saken hör förståss att allt utspelade sig innan personerna blev invalda i riksdagen. I den mediala dramaturgin spelar dock en sådan petitess ingen roll, kanske skulle det inte ens ha spelat roll om det gällde personer från ett annat parti. En annan aspekt är att Sverigedemokraternas ledarskikt till stor del består av väldigt unga människor. Lite äldre stadgade personer med familj och välbetalda arbeten har av outgrundlig anledning visat sig tveksamma att slå in på en politisk bana för SD, trots att de delar exakt samma verklighetsbeskrivning.

Källan (och möjligtvis hans kumpan) fortsätter att mata media med uppgifter. När det inte längre gäller vad man kan se på film, utan ren hörsägen, så kan man dock ta ut svängarna. En anonym källa säger till DN att partiledningen kände till filmens innehåll. Nu är det så att precis alla inblandade säger att endas två personer hade hela filmen i sin ägo. Den ena av dessa var Ekeroth som filmade det hela. Det är dessutom osäkert om Ekeroth ens såg hela filmen själv. Den andra var ”källan”. Absolut ingen annan har haft filmen i sin ägo. Precis alla jag pratat med (och det är många) säger samma sak. Om ”källan” lämnat filmen till sin kumpan eller kumpaner i pluralis spelar ingen roll. Vi pratar här om ljusskygga personer som inte anser att de fått den karriär de själva anser att de gjort sig förtjänta av. Med facit i hand kan vi nog konstatera att de nog inte haft den moraliska resning som krävs för en framgångsrik och välförtjänt karriär.

I tveksam media har det framförts tankar om att det skall vara den gamla legendariska ”bunkerfalangen” som legat bakom Expressen-läckan. Denna uppgift har framkallat skrattkonvulsioner så våldsamma att initierade personer olyckligt fallit från sina stolar. Läckan kommer från den rakt motsatta gruppen, om man nu inte tar i beaktande att detta är historiska grupper som de facto inte längre existerar (fast människorna bakom grupperna finns ju självklart kvar, vilket orsakat en del missförstånd om gruppernas existens).

Som en magnifik höjdpunkt på medias produktion av tråkiga händelser, så utnämns Christian Westling av DN till riksdagsledamot, trots att han hade plats 50 på riksdagslistan. Kanske att DN:s redaktion redan tagit ut framtida opinionsmässiga framgångar för SD i förskott. Inte ens den mest inbitne SD-medlem skulle inteckna förmodade framtida framgångar på detta oblyga sätt. Nu har DN tagit bort hela artikeln, vilket vi tackar för.

Självklart är detta ett bakslag för SD och lika självklart har vissa personer uttryckt sig på ett mycket olämpligt sätt. Riksdagsmän kan inte uttrycka sig på ett sätt som inte ens vanliga gräsrötter tillåts göra, inte ens en sen natt (vilken övergått i tidig morgon) i berusat tillstånd och sinnet fullt av frustration. Tyvärr blir inte regeringens immigrationspolitik bättre av att dessa händelser uppdagats. Inte heller Sveriges EU-politik blir bättre av att SD fått sig en knäpp på näsan. Journalistkårens glädje är svår att missa när de ivrigt cirklar kring SD:s kansli i jakten på att få fram några lösryckta kommentarer. Precis som att den politik som en sannolik majoritet av journalistkåren bekänner sig till plötsligt fått mer relevans för att ett par företrädare för SD fallit ur ramen för över 2 år sedan. Låt mig vara tydlig på denna punkt, - så är det inte. Medias uppgift är att granska makten, man kan väl säga att det är vad de just nu gör, till viss del.

Vi kräver inte att media skall granska alla moderata eller socialdemokratiska företrädare på samma sätt som SD:s företrädare. Men det vore demokratisk mycket välkommet om de ägnar samma iver åt att granska den politik SD kritiserat övriga partier för, som de granskat SD:s företrädare. Att kritiskt eller objektivt granska en politik allt fler ur valmanskåren börjat tveka inför är den tredje statsmaktens ansvar, minst lika mycket som att granska enskilda företrädare för olika partier.  


Hat och näthat

De stora tidningarna och TV-kanalerna har publicerat flera inslag om det så kallade "näthatet" ofta förekommande på vissa systemkritiska hemsidors kommentarsfält och under även under kommentarsfälten på vissa tidningsartiklar. I princip alltid har problemet framställts som att det är människor starkt kritiska till vår immigrationspolitik som gått över gränsen för det passande. Någon gång har även kommentarer som tangerar det som går under benämningen "olaga hot" uppmärksammats, även om så pass grova kommentarer är mycket sällsynta. Självklart har vi problem med kommentarer där gränsen för en passande debatton passerats med marginal. Det är också helt uppenbart att en del av dessa kommentarer kommer från grupper av människor som betecknas som immigrationskritiska. 


Det de stora medieaktörerna glömmer att nämna i sammanhanget är att vänstern och allehanda immigrationsbejakande grupper förfaller till samma låga debatton. När jag googlar över artiklar i ämnet hittar jag en (1) artikel som tar upp näthatet ur ett annat perspektiv. Den är skriven av Sakine Madon och Fredrik Krohnman. Författarna skriver om att journalister och krönikörer i princip ägnar sig att samma hat som de omtalade "trollen" i Avpixlats kommentarsfält, fast de gör det stort uppslaget i tidningarna. Så här skriver de.

Att ha åsikter som inte delas av journalistkollektivet är som att vara sist i klassen med att få de senaste märkesskorna, eller inneprylen för stunden.
Och likt mobbare på en skolgård tvekar journalisten och krönikören inte en sekund att inför allmän beskådan basun­era ut vem som tycker fel, och vem som är dum i huvudet. 

Varken Madon eller Krohnman hör till de systemkritiska leden. Att de har rätt behöver alltså ingen tvivla på. Även SVT tillåter sig rejält uttagna svängar när det gäller att exponera hat mot vissa grupper. Täppas Fogelberg tilläts skriva så här om Lars Vilks.

Dra in hans bevakning och lägg ut stormningen av hans hus på Youtube.

Detta säger alltså Fogelberg i en artikel på SVT-debatt, inte anonymt i en kommentar. Ja, då har vi liksom satt ribban för det tillåtna. Senast är det Per Ström som kastat in handduken då han enligt egen utsago inte orkar med mer näthat och mediehat från testosteronstinna feminister. Vi tar några klipp från Ströms artikel.

Sällan har jag mötts av en vilja till seriös debatt om vad jämställdhet egentligen är. I stället för att bemöta mig i sak har invektiven haglat, härskartekniken svingat sig till nya höjder och hånskratten ekat. [...] 

En av aktivisterna gav mig en teckning med ett avskuret manligt könsorgan.Feministerna hade använt Facebook för att under devisen ”Operation dicken: Kukmätning med Pär Ström” trumma ihop folk till mötessabotaget. [...] 

Kända journalister, krönikörer, mediepersonligheter, etablerade författare och uppburna kulturpersonligheter har bildat en hatmobb som drar fram som orkanen Sandy för att krossa dem som har fräckheten att inte följa tyckarelitens åsiktsdekret. [...] 

Nu har ”Vita kränkta män” istället en tecknad karikatyr av mig som profilbild. Tidigare har de i sin logg publicerat morbida fotomontage på mig, bland annat ett där jag blir halshuggen och det här ovan där jag blir korsfäst.Blodet sprutar.[...] 

Mycket av hatmobbens framfart sker i sociala medier. Men även Sveriges Radios journalister och stora papperstidningar har sällat sig till mobben. Observera återigen att jag inte syftar på saklig kritik – sådan välkomnar jag – utan på lynchmentalitet och härskarteknik.

Många av de som lagt sitt oresonliga hat i dagen mot Ström är också mångkulturförespråkare (jag har kontrollerat vissa namn som bl.a. Ström själv nämner, samt tittat lite på Facebook-gruppen "Kränkta vita män"). Ofta har just dessa personer inte utbrutit med sitt oresonliga hat mot SD eller andra systemkritiker, trots att det är mycket troligt att de hyser minst lika mycket hat mot SD. Varför har de inte gjort detta? Sannolikt för att de mycket väl vet att de får svar på tal. De beter sig som typiska mobbare. De ger sig på ett offer de vet de kan besegra. Där de befarar att de möter betydande motstånd, tar de sin Mats ur skolan.   

En annan feminist som debatterat mot Ström är Katerina Janouch. Nu när Ström deklarerat att han lämnar debatten om jämställdhet p.g.a. avancerat hat och förtal så skriver Janouch på SVT-Debatt att "hon lyfter på hatten för att Per Ström äntligen lämnat genusdebatten". Detta säger rätt mycket av dagens debattklimat. Nu lyfter man på hatten när någon debattör som inte delar de egna åsikterna kastar in handduken p.g.a. allt hat och förtal man utsatts för. Hela vår samhällsdebatt tenderar att bli någon slags Robinson-såpa där man skall mobba ut de med fel åsikter. Det kan nämnas att jag ett tag följde Janouch på twitter, men avföljde henne då hon lät aggressiv t.o.m. när hon twittrade om sex.  

Vi ser också med all önskvärd tydlighet att näthatet (mediehatet t.o.m.) kommer lika mycket från vänstern och från feminismen. Detta nämns som sagt mycket sällan i de artiklar som gärna vill framstå som seriösa och tar upp problemet med näthat.  

Till sist så måste det med skärpa påpekas att en saklig och hövlig ton i debatten gör att argumentet får mångdubbel tyngd. De med en agenda om mångkultur och en oansvarig immigrationspolitik vill sannolikt att systemkritiker skall gå över gränsen, så ofta som möjligt. Det tjänar deras sak. En saklig och verserad ton gör att hela debatten blir så mycket mer obekväm för de som har något att dölja. Ofta förlorar den person som tappar besinningen och kontrollen i en debatt. Dessutom är det inte motdebattören man skall vinna över eller besegra, utan alla de som läser eller hör debatten.