FI vänder svart till vitt och hat till kärlek.

Ja jag kan inte låta bli att skriva en blänkare om FI, detta på grund av den exempellösa skjuts media i allmänhet och SvD i synnerhet ger partiet. Det liberala och lättkonservativa SvD:s ambition är förmodligen att FI skall knapra procent från V och MP, för att underlätta för Alliansen i det kommande riksdagsvalet. På den vänstra kanten i svensk politik äger man tydligen inte tillräckligt med strategiskt tänkande för att räkna ut denna i grunden mycket enkla taktik. Machiavelli skulle rotera i sin grav. Självklart kan taktiken slå fel. FI kan få för mycket röster och komma över riksdagsspärren, då tillfaller ju deras röster plötsligt det rödgröna blocket. Vågar vi gissa på att chefredaktören på SvD därför har en ganska tuff granskning av partiet i sin byrålåda? Om FI ser ut att komma över riksdagsspärren kan det vara bra att ha en rejält tuff granskning av partiet, detta för att kunna balansera röstetalet strax under fyra procent. Alltmedan de rödgröna partistrategerna i princip fattar noll. Har de överhuvudtaget någon som tänker på den sidan? 

I dagens SvD pratar FI:s kandidat Soraya Post om kärlek, så här säger hon till SvD.

– Min övertygelse är att man måste ta debatten och möta hat med kärlek.

Nu verkar det alldeles uppenbart att det mesta hatet står vänsterelement och diverse antirasister för. Mötesstörningar och våldsaktioner börjar bli legio från den kanten. I dag leder de även hatligan på nätet vågar jag nog påstå. FI själv stoltserar med sådana kärleksfulla personer som Tiina Roos, som när det begav sig slog ned meningsmotståndare inom partiet på öppen gata. Vi har en rad kärleksyttringar som hyllandet av SCUM – manifestet samt talrika planer på vad de skall göra med män när de väl får makten, inga av dem låter frestande för de som råkar vara född till man. Dessutom har vi ju själva Schymans uttalande att svenska män inte är bättre än talibaner, eller hur orden föll. Listan kan göras lång, men detta kongressuppträdande från 2005, som kanske inte andas direkt kärlek, kan vi inte undanhålla publicum. 

Det är populärt för media och journalister att gräva i SD:s sp kallade "rötter" är någon som sett minsta tecken på att media gjort en ansats att gräva i FI:s betydligt färskare rötter? 

Vidare skriver Post så här i sin artikel.

- De andra partierna har inte bemött grodorna, de har låtit SD uttrycka sig rasistiskt utan att säga emot.

Media och politiker har inte gjort annat än fokuserat på SD:s grodor. De har letat efter dem med elektronmikroskåp. Däremot har man tydligen glömt bort alla FI:s talrika praktgrodor inför detta val. Vi får väl se hur bra FI går i de två kommande valen. I vilket fall har vi aldrig sett maken till medieexponering av ett litet parti, tryggt parkerat utanför riksdagens portar. Det är en medial hype som nästa borde få chefredaktörerna att i hemlighet rodna. Det oblyga sätt de för fram FI på tyder på att de inte ens tänker låtsas spela efter några demokratiska eller pressetiska regler längre. Media och journalister skall i hyfsade demokratier spegla opinionen, inte driva egen opinionsbildning. Var gränserna går kan många gånger vara svårt att avgöra och det finns självklart många gråzoner. I fallet FI (och för allt i världen MP) inför valen detta år, har man tydligen kastat alla betänkligheter över bord. Var är reaktionerna från våra annars så aktiva statsvetare? Var är reaktionerna från mediegranskarna? Det är Nu ni skall reagera, inte i något boksläpp om tre år som knappt någon läser. 

Att manipulera opinionen

Jesper Strömbäck skriver i sinn utmärkta bok om politisk opinionsbilning och medier ”Kampen om opinionen!” hur medier interagerar med politiska partier. Boken beskriver utmärkt vilka aktörer som påverkar vilka och hur opinioner bildas för olika intressen. Materialet bygger till stor del på forskning av det svenska politiska landskapet och våra medier. På sidan 129 skriver Strömbäck följande.

Genom att beställa och publicera opinionsmätningar skaffar sig medierna en trippelroll: de beställer opinionsmätningar, de rapporterar om dem och de tolkar resultaten (Petersson m.fl. 2006). Därmed kan medierna skaffa sig ett totalt grepp över problemformuleringsprivilegiet.

Efter Strömbäcks kloka ord läser vi denna artikel om en debatt mellan Löfvén och Reinfeldt i SVT, där Schyman, som inte deltog i debatten, utsågs till vinnare. Schyman, som med sitt parti fick 0,4 % i sista valet, och 2006 fick 0,68 % (då skrev media att 25 % kunde tänka sig att rösta på partiet). Ett mer klockrent exempel på Strömbäcks ord får vi nog leta länge efter. Vidare skriver Strömbäck på sidan 130 följande.

Att medierna oftast själva är uppdragsgivare till opinionsmätningarna och att mätningarna oftast fokuserar på det politiska spelet illustrerar att medierna fungerar som aktiva aktörer i den politiska kommunikationen. De är inte passiva förmedlare av andras budskap. De speglar inte endast opinionen. De är också med och formar opinionen.

Efter dessa upplysande ord läser vi följande artikel, också från SvD, där vi får en lätt känsla av att tidningen i själva verket driver ren opinionsbildning. Schyman framställs som karismatisk ledare och det skall förklara hennes partis framgångar. Vän av ordning undrar om hon inte var lika karismatisk 2006 och 2010. SVT har genom Sifo gjort en väljarundersökninginför EU-valet. I den undersökningen fick Fi hela 3,2 %, en mycket bra siffra. Vi undrar om den håller sig till valet. Om den inte gör det kanske SVT och Sifo kan lära sig något. Vi avslutar med Strömbäck utmärkta ord på sidan 172.

Med andra ord: Mediernas syfte med opinionsmätningarna tycks inte i första hand vara att spegla opinionen och ge folket en röst i den politiska opinionsbildningen. Syftet tycks snarare vara att skaffa sig ett redskap för att kommentera, recensera och tolka politiken på ett sätt som uppfattas som demokratiskt och journalistiskt legitimt. Medierna skulle kunna använda opinionsmätningar för att ta pulsen på demokratin och folkviljan men använder dem i stället oftast för att ta pulsen på det politiska spelet.  

Det är Maria Sveland som lyckats tysta meningsmotståndare

Jag har aldrig varit med om att en bok marknadsförts lika intensivt som Maria Svelnads ”hatet”. Det har varit artiklar och reklamplats både här och där. Bokförlagen väljer självklart själva vilka böcker de vill marknadsföra och på vilket sätt de gör detta, i syfte att sälja så mycket som möjligt. Att Svelands bok någonsin skall bli en storsäljare likt Lapidus ”cash-böcker” är mycket svårt att tro. Just därför anar man att Sveland har både åsiktsfränder och vänner på avgörande positioner i vårt mediala system. När det gäller marknadsföring finns inget övrigt att önska för Sveland och hennes bok ”hatet”.

Paulina Helgeson recenserar Svelands alster i SvD med rubriken ”Hatet kan inte längre förnekas”. Det är alltså samma tema som våra medier spunnit så ivrigt på under vintern. Arga unga män med bristande litterär förmåga som varken förstår storslagenheten med feminism eller det mångkulturella samhället ”hatar” när de på sitt understundom överdrivet mustiga språk kritiserar åsikter som de uppfattar får förtur i tidningarnas spalter. Den marknadsföring som Svelands bok fått lär inte motbevisa deras teser om ”förtur” för vissa åsiktsriktningar. I underrubriken står det så här i Helgesons recension.

Ändå finns hatet där, och Maria Sveland visar i sin nya bok att hoten mot feminister iscensätts av välorganiserade nätverk. 

Jasså, verkligen? Jag tänker inte läsa Svelands bok men välorganiserade nätverk som gör sig skyldiga till olaga hot borde väl polisanmälas? Fällande domar borde avslöja dessa ”organiserade” nätverk vars medlemmar består av semantiskt handikappade personer vars enda överlägsna förmåga då skulle vara att organisationsförmågan. Man kommer osökt att tänka på feministen Eva Lundgrens teorier om avancerade manliga närverk som under rituella former slaktade och åt upp småbarn, för att sedan begrava resterna någonstans utanför Pershagen. Eftersom Lundgren var forskare i genusteori så renderade fantasierna en hel del övertid hos Stockholms poliskår. Vidare i Helgesons text så står det följande.

Men Maria Svelands syfte med boken är just att visa att de som hatar, hotar och till och med dödshotar varken är särskilt enstaka eller galna, i bemärkelsen sinnesförvirrade, utan har en tydlig strategi, både personligen och i de nätverk där de ofta ingår – att skrämma till tystnad.

Hot och även personangrepp är ett gissel som vi alla borde ta starkt avstånd ifrån. Att en medveten strategi skulle gå ut på att skrämma t.ex. Sveland till tystnad är osannolikt och måste, i de fall några omfattas av sådana idéer, komma från sinnesförvirrade personer. Svelands bok har fått en enorm marknadsföring för att det skikt av människor som omfattas av hennes åsiktspaket (eller tankefigurer för att använda nyspråk) har en enorm medial makt. Att försöka ”tysta” personer vars hela kapital bygger på medial makt måste vara tidernas vansinnigaste strategi. Tvärtom är öppen saklig debatt sannolikt det mest effektiva sättet för Svelands mer verbala åsiktsmotståndare att vinna gehör för sin sak. Sannolikt är också saklig debatt med meningsmotståndare något Sveland och hennes åsiktsfränder inte är speciellt sugna på. Detta bekräftas också när Sveland intervjuas i Journalisten.se. Så här står det där.

Du är också kritisk till att debattörer som Pär Ström bjuds in av medierna. Varför ska de hållas kort?
 – Därför att de konsekvent förvränger fakta och är på en så låg nivå att det är absurt att bjuda in dem till debatter. Jag tror inte alls på tryckkokaridén, att vi måste ut med alla åsikter i luften. Tvärtom, ju mer rasister och sexister får uttrycka sig i medier, desto mer öppnar man för hat och en vulgariserad debatt. Jag vet inte hur många gånger de har ringt från SVT Debatt och vill att jag ska komma och tjafsa med Pär Ström, men det vore helt meningslöst. Ett annat problem är att mediedebatterna är så korta, svartvita och positionerande i dag. Jag tror att vi måste våga vägra ta debatten.

Låt oss se, dels anser Sveland och hennes meningsfränder att åsiktsmotståndarna försöker skrämma dem till tystnad. Dels anser Sveland att ”vi måste vägra ta debatten”. Hur man än logiskt försöker få ihop Svelands olika ståndpunkter så landar man i slutsatsen att det enda rätta för Sveland vore om hon oemotsagt fick föra fram sina åsikter, medan alla de som har en för henne avvikande åsikt, borde tystas definitivt. Sveland förfasar sig över de vulgära typer som skriver i kommentarsfälten, samtidigt som hon för allt i världen inte vill föra en civiliserad debatt (tjafsa) med underlägsna typer som Pär Ström. 

Delvis har ju Sveland vunnit. Det är inte Sveland som tystnat på grund av ohyfsade typer i kommentarsfälten. Det är Per Ström som tystnat på grund av framgångsrika kampanjer från ” kända svenska journalister, etablerade författare och uppburna kulturpersonligheter”, allt medan Svelands bok marknadsförs med en frenesi som för tankarna till kampanjen för massvaccination med Pandemrix. På tal om hat så erfor dessutom Ström så mycket hat från den massmedialt starka klick boende på Södermalm med Miljöpartiet och latte som gemensam nämnare, att han kände sig tvingad att lämna debatten helt, en debatt Sveland enbart känner förakt för. Det de semantiskt undermåliga nätkommentatorerna uppenbarligen misslyckats med, att tysta kritikerna, har tydligen de kulturellt högstående surdegshipsterna på Södermalm lyckats med.     

Hat är en känsla som det är svårt att direkt göra något åt. Däremot kan man åtgärda orsakerna till denna känsla. Några åtgärder vore att visa lite mindre förakt för de som hyser andra åsikter än vad Sveland och hennes åsiktsfränder står för. En annan sådan åtgärd vore att erkänna rätten för de som inte är lika kulturellt högstående som Sveland, att uttrycka sin åsikt. Då har vi ännu inte talat om avlägsna och avancerade projekt som att visa respekt för sina meningsmotståndare och liknande. Det är ett alldeles för långt och svårt steg för Svelands kamrater och får väl snarast betraktas som en framtidsvision att någon gång i en avlägsen framtid försöka nå upp till.

Hat och näthat

De stora tidningarna och TV-kanalerna har publicerat flera inslag om det så kallade "näthatet" ofta förekommande på vissa systemkritiska hemsidors kommentarsfält och under även under kommentarsfälten på vissa tidningsartiklar. I princip alltid har problemet framställts som att det är människor starkt kritiska till vår immigrationspolitik som gått över gränsen för det passande. Någon gång har även kommentarer som tangerar det som går under benämningen "olaga hot" uppmärksammats, även om så pass grova kommentarer är mycket sällsynta. Självklart har vi problem med kommentarer där gränsen för en passande debatton passerats med marginal. Det är också helt uppenbart att en del av dessa kommentarer kommer från grupper av människor som betecknas som immigrationskritiska. 


Det de stora medieaktörerna glömmer att nämna i sammanhanget är att vänstern och allehanda immigrationsbejakande grupper förfaller till samma låga debatton. När jag googlar över artiklar i ämnet hittar jag en (1) artikel som tar upp näthatet ur ett annat perspektiv. Den är skriven av Sakine Madon och Fredrik Krohnman. Författarna skriver om att journalister och krönikörer i princip ägnar sig att samma hat som de omtalade "trollen" i Avpixlats kommentarsfält, fast de gör det stort uppslaget i tidningarna. Så här skriver de.

Att ha åsikter som inte delas av journalistkollektivet är som att vara sist i klassen med att få de senaste märkesskorna, eller inneprylen för stunden.
Och likt mobbare på en skolgård tvekar journalisten och krönikören inte en sekund att inför allmän beskådan basun­era ut vem som tycker fel, och vem som är dum i huvudet. 

Varken Madon eller Krohnman hör till de systemkritiska leden. Att de har rätt behöver alltså ingen tvivla på. Även SVT tillåter sig rejält uttagna svängar när det gäller att exponera hat mot vissa grupper. Täppas Fogelberg tilläts skriva så här om Lars Vilks.

Dra in hans bevakning och lägg ut stormningen av hans hus på Youtube.

Detta säger alltså Fogelberg i en artikel på SVT-debatt, inte anonymt i en kommentar. Ja, då har vi liksom satt ribban för det tillåtna. Senast är det Per Ström som kastat in handduken då han enligt egen utsago inte orkar med mer näthat och mediehat från testosteronstinna feminister. Vi tar några klipp från Ströms artikel.

Sällan har jag mötts av en vilja till seriös debatt om vad jämställdhet egentligen är. I stället för att bemöta mig i sak har invektiven haglat, härskartekniken svingat sig till nya höjder och hånskratten ekat. [...] 

En av aktivisterna gav mig en teckning med ett avskuret manligt könsorgan.Feministerna hade använt Facebook för att under devisen ”Operation dicken: Kukmätning med Pär Ström” trumma ihop folk till mötessabotaget. [...] 

Kända journalister, krönikörer, mediepersonligheter, etablerade författare och uppburna kulturpersonligheter har bildat en hatmobb som drar fram som orkanen Sandy för att krossa dem som har fräckheten att inte följa tyckarelitens åsiktsdekret. [...] 

Nu har ”Vita kränkta män” istället en tecknad karikatyr av mig som profilbild. Tidigare har de i sin logg publicerat morbida fotomontage på mig, bland annat ett där jag blir halshuggen och det här ovan där jag blir korsfäst.Blodet sprutar.[...] 

Mycket av hatmobbens framfart sker i sociala medier. Men även Sveriges Radios journalister och stora papperstidningar har sällat sig till mobben. Observera återigen att jag inte syftar på saklig kritik – sådan välkomnar jag – utan på lynchmentalitet och härskarteknik.

Många av de som lagt sitt oresonliga hat i dagen mot Ström är också mångkulturförespråkare (jag har kontrollerat vissa namn som bl.a. Ström själv nämner, samt tittat lite på Facebook-gruppen "Kränkta vita män"). Ofta har just dessa personer inte utbrutit med sitt oresonliga hat mot SD eller andra systemkritiker, trots att det är mycket troligt att de hyser minst lika mycket hat mot SD. Varför har de inte gjort detta? Sannolikt för att de mycket väl vet att de får svar på tal. De beter sig som typiska mobbare. De ger sig på ett offer de vet de kan besegra. Där de befarar att de möter betydande motstånd, tar de sin Mats ur skolan.   

En annan feminist som debatterat mot Ström är Katerina Janouch. Nu när Ström deklarerat att han lämnar debatten om jämställdhet p.g.a. avancerat hat och förtal så skriver Janouch på SVT-Debatt att "hon lyfter på hatten för att Per Ström äntligen lämnat genusdebatten". Detta säger rätt mycket av dagens debattklimat. Nu lyfter man på hatten när någon debattör som inte delar de egna åsikterna kastar in handduken p.g.a. allt hat och förtal man utsatts för. Hela vår samhällsdebatt tenderar att bli någon slags Robinson-såpa där man skall mobba ut de med fel åsikter. Det kan nämnas att jag ett tag följde Janouch på twitter, men avföljde henne då hon lät aggressiv t.o.m. när hon twittrade om sex.  

Vi ser också med all önskvärd tydlighet att näthatet (mediehatet t.o.m.) kommer lika mycket från vänstern och från feminismen. Detta nämns som sagt mycket sällan i de artiklar som gärna vill framstå som seriösa och tar upp problemet med näthat.  

Till sist så måste det med skärpa påpekas att en saklig och hövlig ton i debatten gör att argumentet får mångdubbel tyngd. De med en agenda om mångkultur och en oansvarig immigrationspolitik vill sannolikt att systemkritiker skall gå över gränsen, så ofta som möjligt. Det tjänar deras sak. En saklig och verserad ton gör att hela debatten blir så mycket mer obekväm för de som har något att dölja. Ofta förlorar den person som tappar besinningen och kontrollen i en debatt. Dessutom är det inte motdebattören man skall vinna över eller besegra, utan alla de som läser eller hör debatten.  

Fallet Assange - del två

Journalisterna Helene Bergman och Andres Carlgren tar upp en del märkligheter i fallet Assange på DN-debatt i dag. Journalisterna har anmält den extremfeministiske åklagaren Marianne Ny till JO. Ärendet avslogs efter en dag. Det känns väldigt typiskt. Många som anmält politiskt känsliga ärenden till JO har fått avslag efter exakt samma tidsperiod. 

Polisinspektören som tog emot Ardins anmälan var bekant med målsägaren och är känd som extremt politisk korrekt samt som extremfeminist (Irmeli Krans). Den första åklagaren lade ner ärendet. Claes Borgström anmälde sig frivilligt som målsägarbiträde till de båda kvinnorna. Det är alltså samma Borgström som var advokat till Thomas Quick, när denne blev dömd till en massa mord, som han nu ett efter ett blir frikänd för. Borgström vände sig till sin extremfeministiske kamrat, åklagare Marianne Ny. Självklart öppnade denne åklagare ärendet på nytt. Assange stannade därefter hela 5 veckor i Sverige för att vara tillgänglig för rättsprocessen. Inget hände så han lämnade landet till slut. 

Utan att försvara Assanges beteende i Ardins säng så är det alldeles uppenbart att tokfeminister påverkat hela förloppet, tokfeminister som dessutom utnyttjat sina personliga bekantskaper i det svenska samhället. 

Länk DN  

UPPDATERING:

Brita Sundberg-Weitman, docent i folkrätt skriver på SVT Debatt ungefär samma sak som Bergman och Carlgren. De uppgifter som de två artiklarna har gemensamt har hög sannolikhet. Ordinarie chefsåklagaren lade först ned åtalet. Advokat Claes Borgström tog ett eget initiativ och kontaktade sin bekant Marianne Ny, som öppnade åtalet igen. Dessa uppfigter förekommer i båda artiklarna. Länk SVT-Debatt.

UPPDATERING 2:

Eftersom vi börjat nysta i detta fall är det lika bra att vi också nämner Borgströms replik på DN-debatt i dag. Borgström nämner inget om polisen som först tog emot Ardin och väninnans anmälan, möjligen för att han inte vet något om detta. Borgström tillbakavisar dock uppgifterna att han skulle ha tagit initiativet i kontakten med flickorna. Detta kan mycket väl stämma, men det rimmar illa med vad Ardin tidigare sagt, nämligen att hon enbart ville att Assange skulle HIV-testas. Borgström vidhåller dock att det var han som tog initiativet att fallet skulle omprövas. Han tillbakavisar närmare bekantskap med Marianne Ny, men tillstår att de träffats, bl.a. på ett seminarium om jämställdhet. Nåväl, i dessa sammanhang är Sverige en liten ankdamm, så det går knappast att undvika bekantskap i dessa kretsar.  

Borgström glider undan frågan om Assange stannat 5 veckor i Sverige, men påstår att det inte gått att få tillstånd ett förhör med honom. Vi vet inte vad som stämmer här (förutom att det måste anses som troligt att Assange verkligen sannade i 5 veckor) det borde dock gå att få till en polishämtning, vilket det ju nu blir frågan om i alla fall, dessutom från utlandet.  

Jämställdhetspolitiken i riksdagen

Sven-Olof Sällström SD debatterar jämställdhet i riksdagen. Tycker det är ett givande och roligt tal av Sällström. Klart värt att lyssna på. Vi hoppas att länken fungerar. Klicka på 3. Sven-Olof Sällström. Länk.

Vem skapar rädsla och tystnad?

En sociolog, Carin Holmberg och en statsvetare, Maud Eduards har skrivit en artikel i DN där de konstaterar att samhällsklimatet har förändrats de senaste åren. Enligt de två författarna så har ett hatiskt samhällsklimat växt fram där högerkrafter reagerar starkt mot allt det vänstern vanligtvis pumpade ut i media, utan att någonsin få kritik. Som grädde på moset försvarar de användandet av Breivik som effektivt slagträ. Enligt författaren så går det att hitta likheter mellan Breiviks manifest och vissa av högerns tankesmedjor. Nu är det ju så att i ett manifest på 1500 sidor går det säkert att hitta likheter med alla tankesmedjor, även vänsterns. Speciellt sedan hela manifestet var förvirrat och spretade åt alla håll. Det är både osakligt och oseriöst att hitta likheter i enskilda uttalanden och jämföra det med organisationer som inte hade något alls med Breivik att göra. Lika lite bör någon bli anklagad för att vara Marxist, bara för att man är tveksam till att riskkapitalbolag som driver friskolor för ut vinster till skatteparadis. Så här skriver författarna i sin artikel.

Vissa antifeminister och kvinnohatare går så långt som att propagera för våldtäkt och mord. Det är uppgifter som borde leda till ramaskrin i ett demokratiskt samhälle. Ingen människa ska behöva utstå hotelser av det här slaget.

De är inte bara antifeminister, de är dårar. Sådana dårar finns tyvärr i alla politiska läger. Jag har inte sett dessa hot, i sådana fall tar man ju kraftigt avstånd från dem. Sverigedemokraterna tyckte nog också att det borde orsaka ett ramaskri när de blev utsatta för politiskt våld, i verkligheten. Men det uteblev det också. Välkommen till verkligheten. Vidare i artikeln.

Feministrörelsen påstås ha lagt grunden till högerns hat genom att hävda att förtryck ger samma resultat oavsett kulturell inramning, och att förövarens etnicitet är av ringa betydelse för den som utsätts för hot om våld och övergrepp eller blir mördad. Det lurar en obehaglig nationalistisk tanke i debatten, att om svenska feminister bara höll med om att invandrade män är mer problematiska än svenska män så skulle hatet inte vara så utbrett.

Förövarens etnicitet är av ringa betydelse för den som blir utsatt för ett visst kvantum förtryck och våld. Jag håller i alla fall med författarna om just detta. Det är precis lika illa om en svensk man kastar ut sin dotter från en balkong som om en man från främmande kultur gör det. Det författarna missar är att det är betydligt vanligare att män från vissa främmande kulturer gör just detta. I stället för att ta upp detta manifesta uttryck för våld så nämner inte feministerna det, utan koncentrerar sig på att män tjänar lite mer än kvinnor. Ja svenska män dricker sprit och misshandlar ibland sin fru. Det är illa och straffen för detta bör skärpas. Även reglerna för åtal och andra restriktioner bör skärpas. Men i stället för att arbeta för en lagskärpning, så tjatar feministerna om dessa familjetragedier, samtidigt som de glömmer, eller inte ser det mest uppenbara förtryck från andra kulturer. Jag hatar inte feminister för det, jag bara saknar förtroende för dem. Vidare i artikeln.

Vi vill återföra diskussionen till den ursprungliga frågan. Det farliga med hatet är att det skapar ett samhällsklimat av rädsla och tystnad som i förlängningen påverkar alla. Vi går mot ett samhälle där feminister och andra som höjer sina röster tvingas tiga för att inte utsättas för hot och våld. Det demokratiska samtalet undergrävs, något som välkomnas av extrema grupper.

Vi har levt i ett klimat av rädsla och tystnad. Ingen vågade opponera sig mot de mest befängda uttryck för tokfeminism. Göran Persson såg sig nödgad att stolt deklarera sin feminism. Hur många feminister har blivit utsatta för våld p.g.a. sina åsikter? Ingen vågade kritisera feminismen innan Evin Rubar gjorde sitt program "Könskriget". Dessutom blev Rubar hotad av feminister när hon gjorde programmet. Efter programmet släppte fördämningarna och fler började kritisera feminismens mest extrema uttryck. Ett demokratiskt samtal innebär att alla inte tycker likadant, ja det kan t.o.m. innebära att alla inte kallar sig feminister. På tal om "extrema grupper" så är det rätt många som betraktar tokfeministerna som rätt extrema. Till sist så skriver författarna detta.

Tanken att ”jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det” är ett motto som sällan hörs i dag. Kritiken av Svelands artikel och motståndet mot feminism som politik ger näring åt en extremhöger med starkt konservativ och rasistisk människosyn, som hellre skramlar med vapen än för en öppen diskussion.  

Författarna missförstår hela det demokratiska samtalet. De avslöjar detta mycket tydligt när de säger "kritiken mot Svelands artikel och motstånd mot feminismen". I en demokrati med yttrandefrihet måste det vara fullt tillåtet att kritisera Svelands artikel. Det måste vara tillåtet att vara motståndare till feminismen, speciellt dess mer extrema former. Den metod författarna använder i sin artikel är att alla som inte gillar feminismen och Svelands artikel måste vara extremhöger och rasistisk. Stigmatisering av meningsmotståndare är rakt motsatt Evelyn Halls devis som säger "jag håller inte med dig, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det". När jag och andra "säger det" så målas vi ut som rasister. 


För första gången på länge för vi en öppen diskussion. Tyvärr har en viss typ av kulturvänstern och feministerna levt så länge i en skyddad verkstad så de klarar inte den öppna diskussionen. De känner inte igen att man plötsligt får motargument och blir kritiserad. De klarar inte en debatt med sakargument utan gnäller om rasism och extremhöger. Det är inga sakargument, det är att försöka stigmatisera sina motståndare. Det har fungerat förr och det fungerar delvis nu också, men det fungerar allt sämre. 

Länk DN

Vår tids häxprocesser

Vi var några stycken som tittade på Uppdrag granskning onsdagen den 2a november. Vi var några stycken som blev upprörda. Programmet handlade om det mycket uppmärksammade Sandvikenfallet där barnen till en familj blev omhändertagna på mycket lösa grunder, som senare visade sig vara direkt felaktiga.

Programmet handlade om en familj där socialtjänsten tog barnen ifrån sina föräldrar efter en diffus anmälan från en syster till barnens mamma. Den politiker i socialnämnden som hade ansvaret för beslutet att omhänderta familjens barn gjorde ett mycket oprofessionellt intryck och litade fullständigt på socialtjänstens utredare. Dessa utredare ville inte ställa upp för en intervju i programmet och vi har ingen aning om vilka uppgifter de grundat sitt ödesdigra beslut på. Hela tragedin börjar med en anmälan från systern till barnens mamma. Samma syster, som alltså ringde in anmälan om sexuellt övergrepp, ville helgen efter att hon gjort sin anmälan, att de anmälda föräldrarna skulle sitta barnvakt åt hennes barn. Själva anmälan gällde två hastiga beröringar av pappans könsorgan, som pappan genast avvisat. Detta intygar sedan hela familjen.
Vi måste ha en stark lagstiftning mot övergrepp mot barn. Samhället måste reagera med kraft mot alla övergrepp mot skyddslösa barn. Men att socialtjänst kan omhänderta barn på ytterst lösa grunder t.ex. efter obekräftade uppgifter förmedlade efter ett telefonsamtal är horribelt. Att omhänderta barn utan att ens försöka göra något som kan kallas undersökning, skapar rättsosäkerhet åt andra hållet. Barn mår inte heller bra av att omhändertas, görs det på felaktiga grunder så skadar själva lagstiftningen och myndigheterna i sin tur barnen. Dessutom skall inte vuxna människor bli rättslösa bara för att vi vill skydda barnen i vårt samhälle.

En mängd felaktigheter av olika myndigheter presenterades i Uppdrags Gransknings program. Det kanske allvarligaste var själva förhöret med ena dottern där förhörsledaren, på order av åklagaren, styrde vad dottern skulle säga med ledande ord, som upprepades ett stort antal gånger. Dessutom styrde förhörsledaren dottern med rörelser och kroppsspråk. Övertrampen från åklagaren och förhörsledaren var så grova att någon form av kännbara reprimander helt enkelt måste komma ifråga. Vi i vårt land kritiserar ju gärna rättssystemen i andra länder, underförstått att vi själva är näst intill felfria. Detta är något vi måste ta under omprövning, speciellt om inte de som gjort sig skyldiga till tjänstefel korrigeras på ett adekvat sätt.
Politiskt måste vi också konstatera att på vissa brott reagerar och agerar myndigheterna med en oerhörd kraft. Vi anar att den feministiska samhällsparadigm som varit dominerande under ett antal år satt sina spår inom rättsväsendet, domstolsväsendet och de lagstiftande politiska församlingarna. Självklart skall samhället skydda det uppväxande släktet i vårt samhälle efter bästa förmåga, men när själva juridiken och rättspraxis influeras av en aggressiv feministisk diskurs är det i slutänden barnen som i stället tar skada (och vuxna självklart). Ett utmärkt exempel på detta är det uppmärksammade Sandvikenfallet. Så här skriver Per Hagvall (M) i en SvD-artikel.

Att ha sex med någon under 15 år klassas sedan 2005 som våldtäkt, även om varken hot eller våld förekommit. Frivilligt sex med en 14,5-åring straffas nu hårdare än grov misshandel. Den gamla lagen om tvång och utnyttjande räckte utmärkt för sitt syfte, att förhindra övergrepp. Men de som drev igenom lagen ville sända “en signal”, en signal som sannerligen plockats upp av oroliga barnmorskor och ungdomar som nu undrar om deras kärlek är smutsig.

Väldigt många människor har över köksborden beklagat sig över de låga straffen för grova misshandelsfall och t.o.m. mord som ofta döms ut. Det är dock inget som våra folkvalda lyssnat speciellt mycket på. I stället har våra politiker skärpt sexuallagstiftningen så den blivit helt orimlig. I princip en hel ungdomsgeneration skulle kunna dömas om deras handlande kom till de rättsvårdande myndigheternas kännedom. Att stifta lagar för att ”sända signaler” kan ibland undergräva tilltron till hela vårt rättssystem, vilket de flesta insatta jurister vet om. Tyvärr har denna kunskap inte nått våra ”signalerande” politiker.
Även barnrättsjurist Lena Celander-Jörgensen bekräftar på SVT-Debatt det tunnelseende både sociala myndigheter och även andra myndigheter har när det gäller övergrepp mot barn. Vid vissa misstänkta övergrepp överreagerar myndigheterna och omhändertar barn på i princip obefintliga grunder. I andra fall så ser de mellan fingrarna på det mest hårresande sätt.
En annan viktig aspekt på Sandvikenfallet och den oerhörda energi och beslutsamhet som de sociala myndigheterna lade i dagen i detta fall, är med vilken total avsaknad av energi och beslutsamhet samma myndigheter visar när det gäller de s.k. balkongflickorna. Alltså flickor vilka plötsligt sägs falla från balkonger under obegripliga omständigheter. Dessa flickor har som av en händelse alltid hört hemma i familjer med skamproblematik. Det olyckliga fallet från balkongen har ofta föregåtts av en period med gräl och ”förlorad heder”, där fäderna och i vissa fall bröder försökt stoppa ett alltför västerländskt beteende. Vad är den nitiskhet och beslutsamhet att till snart sagt varje pris skydda barn när det gäller dessa fall?

Maria Schottenius skriver så här i en krönika på DN-kultur.

Sara Mohammed hos stödföreningen ”Glöm aldrig Pela och Fadime” säger att poliser undviker att ställa viktiga frågor till de misstänkta på grund av att de är rädda för att bli kallade rasister. En polis som tillfrågas håller med. Man håller inne med vissa frågor för att man är rädd om sitt jobb.

Vi kan jämföra detta förhållande från polisens sida med hur de agerade i Sandvikenfallet. I det senare fallet omhändertogs barnen efter ett diffust telefonsamtal. I de fall som Mohammed tar upp faller flickor från balkonger på de mest märkliga sätt utan att något händer. Inga blir gripna, inga blir dömda. Kontrasten är total och det indikerar att politiska paradigmer styr agerandet för myndigheterna. De som säger sig agera enbart för barnens bästa måste väl i rimlighetens namn agera med samma allvar när det gäller alla barn, oavsett vilken kultur de kommer ifrån. En kritisk fråga är hur socialtjänsten i Sandviken agerar om de får ett förtvivlat telefonsamtal från en ung flicka där pappan förbjuder henne att klä sig som övriga skolkamrater och som förbjuder henne att prata med pojkar. Kan vi lita på ett lika nitiskt agerande då?



Länk SVT

Länk SvD Hagvall

Länk SVT-Debatt Celander-Jörgensen

Länk DN-kultur Schottenius

Göteborgs Universitet är med och finansierar näthatet

Jag skall inte skriva någon lång artikel om Göteborg Universitets suspekta samarbetspartners, eftersom så många andra bloggar skrivit om detta. Men i samband med det omtalade näthatet så är det ändå anmärkningsvärt att det statsfinansierade Göteborgs Universitet samarbetar, genom sin genusinstitution, med organisationen "Queers mot kapitalsim". Denna organisation står som organisatör för "Heterohatets dag". Raden av hatfulla citat som "Queers mot kapitalism" producerat kan i princip göras hur lång som helst, jag skall inte trötta läsarna med eländet. Vi noterar bara att det inte är politiskt hat i allmänhet som menas med ”näthatet”, visst hat riktat åt ”rätt” håll passerar tydligen nålsögat utan större problem.

Självklart är det svårt att ta denna queer-organisation och även Institutionen för genusvetenskap på allvar. Det är finansieringen med statliga skattepengar som förfärar och kan anses vara en allmän angelägenhet. Det hat som organisationen ”Queers mot kapitalism” stoltserar med riktar sig tydligen även direkt mot regeringen och paret Reinfeldt. Om regeringen med Reinfeldt i spetsen vill fortsätta att med statliga medel understödja verksamheter som Institutionen för genusvetenskap, så har de all rätt att göra detta. Denna institution har genom sin samarbetspartner visat var de står politiskt och på vilken vetenskaplig nivå de verkar befinna sig. Det man kan begära är att regeringen deklarerar öppet vad det är de finansierar, samt att organisationer som ”Queers mot kapitalism” räknas in när vi skall summera det omtalade näthatet.

Länk PI

Länk Axess Göteborgs universitet i samarbete

Länk Axess Näthatet

Länk Newsmill

Det är dags att sätta ned foten mot åsiktspoliserna

Tidningen Corren har inte följt påbuden om hur man skall tycka i genusfrågor utan har publicerat texter och skrivit artiklar om bloggaren Tanja Bergkvist. Som om inte det vore nog så har dessutom en ledare i Corren dristat sig till att utnämna Bergkvist till en av Sveriges tyngsta granskare av genuspolitiken. Detta har retat upp docenten Roger Klinth något oerhört, som ställer Corren till svars. Klinth drar sig inte för att använda sitt allra tyngsta artilleri, han påstår nämligen att Correns genuspolitik liknar den SD för fram i sitt politiska program. 


Vår åsiktselit och åsiktspolis gillar ju olika, bara det inte är olika åsikter. Alla skall tydligen hylla den genuspolitik Klinth har som sitt levebröd. En annan sak som gjort docent Klinth upprörd är att ledaren, inte bara i referat av Bergkvist, utan själv använt ord som "genusvansinne" och "fördumningsindustri". Ledarskribenten har alltså använt de ord som verklighetens folk dagligen använder när de diskuterar Sveriges sjuka genusfixering. Så här skriver Lindh i en artikel publicerad i Corren.

Correns ledare i samma stil tillrätta med "hippiepedagogerna" inom dagisvärlden och "deras andliga arvtagare genuspedagoger och mångfaldskonsulenter" - som vill "frigöra människan från hennes traditionella lojaliteter till nationen, familjen och religionen". Uppenbarligen verkar Correns ledarskribenter ta avstånd från såväl vänsterblockets som alliansregeringens familje- och jämställdhetspolitik.   

Samt

Det enda parti som i sitt partiprogram kräver att genuspedagogik och mångfaldsarbete ska avskaffas och att familjen och nationen ska utgöra det svenska samhällets primära kollektiv är Sverigedemokraterna (SD)

Det är bara ett enda parti som på allvar vänt sig mot den påbjudna genuspolitiken. Ett parti som erhöll 5,7 procent av rösterna i det senaste riksdagsvalet. Men det folkliga stödet för SD:s politik i denna fråga är sannolikt massivt. Riksdagens åsikter i dessa frågor avspeglas inte i befolkningen, lika lite som det gjorde det i EMU-frågan eller den spritpolitik riksdagen så hett omhuldade till det blev frågan om medlemskap i EU.


Om jag är rätt informerad så lever vi i en demokrati där man faktiskt får anmäla en avvikande åsikt, till såväl vänsterblockets som alliansregeringens genuspolitik. För mig förefaller det dessutom som att alliansens och vänsterblockets genuspolitik är väldigt lika, då är det närmast en demokratisk skyldighet att någon vågar anmäla en avvikande åsikt. 


Det är exakt här det gått så fel i vår demokrati. Corren får inte anmäla en avvikande åsikt i genusfrågan, ety den går emot både den politik alliansen företräder och den politik vänsterblocken förespråkar. Nu är det så att båda dessa block har ungefär samma genuspolitik (annars skulle klimatet sannolikt vara lite mer tillåtande). Den logiska följden blir att man helt enkelt inte får hysa någon annan åsikt än den påbjudna. Exakt vad skiljer detta från åsiktsförtrycket i det forna Östtyskland? Den forna diktaturen hotade med Stasi (Ministerium für Staatssicherheit) i vårt land hotar man med SD (Sverigedemokraterna). Hur kan man i en demokrati hota med ett fullt demokratiskt parti som av folket är invald i riksdagen? Sist så skriver Klinth så här i sin artikel.

Mot bakgrund av detta menar jag att Corren är svaret skyldig.Vilken politisk ståndpunkt har egentligen tidningen i frågor om jämställdhet och mångfald? Är det i själva verket SD:s familje- och jämställdhetspolitik man torgför i ledare efter ledare? 

Corren är inte svaret skyldig till Klinth. Corren får tycka vad de vill på ledarplats utan att åsiktspolisen Klinth skall hota med politisk eller medial stigmatisering. Man måste få ha en annan uppfattning både i genusfrågor och i andra frågor än de sju systrarna. Speciellt som dessa partier är så rörande överrens i denna typ av frågor som genus och vissa andra frågor vi inte skall nämna just nu (hmm...). Corren får torgföra SD:s jämställdhetspolitik om de vill. I själva verket har kanske 90 procent av alla människor jag någonsin diskuterat dessa frågor med en liknande syn som SD på just detta område, långt fler än som lade sin röst på partiet. Det kan inte vara förbjudet att framföra samma åsikter som kanske 90 procent av befolkningen (men knappt någon i riksdagen) står för. 


Jag tycker att det regering och riksdag står för när det gäller genusfrågor är vansinne och snarast kan liknas vid en masspsykos. Det är min demokratiska förbannade rätt att tycka så och vore jag lika förmögen som familjen Bonnier så kunde jag starta ett tidningsimperium som torgförde dessa åsikter. Det är väl inte helt omöjligt att mitt imperium skulle slå ut en del av dagens tidningar. Skulle Klinth då anse att jag var svaret skyldig skulle jag visa honom ett av handens fingrar. Jag säger inte vilket då jag inte vill vara obscen. Klinth kunde ha argumenterat med fakta och relevanta argument, men det gjorde han inte i sin artikel. Han framförde i stället sublima hot som åsiktspolis. Det är dags att sätta ned foten för dessa självutnämnda (får vi hoppas) åsiktsterrorister, annars har vi ingen yttrandefrihet och åsiktsfrihet kvar snart.   


Länk Corren  

Dags att balansera debatten

Kvinnors Nätverk har hållit en manifestation i Rinkeby, av alla ställen. Muslimska ungdomar har enligt Stockholms Fria skrikit otidsenliga invektiv (som bloggen ogärna upprepar) till kvinnorna under deras manifestation. Händelsen var dock inte bagatellartat då det enligt SFT också förekommit rent fysiskt våld. Så här beskrivs händelsen i SFT.

Vi började spela musik och höll tal. Efter en stund kom det fram flera kvinnor i slöjor och ropade att de inte tvingats till att ha slöja och strax därpå kom det fram ungdomar från islamska kulturcentret. De skrek att vi var horor och sedan började de knuffas och försökte rycka ur sladdar från högtalarna och tvinga oss att sluta filma.

Det talas både på PI och Fria Tider om att media mörklagt händelsen för att inte ge en negativ bild av det så från media så omhuldade mångkulturella samhället. Jag var från början tveksam till om denna händelse faktiskt var en nyhet för vår rikstäckande media. Men eftersom fysiskt våld faktiskt förekommit och att aktionen riktat sig mot ett nätverk för kvinnor så får jag nog ändå hålla med PI och fria Tider, detta är normalt en nyhet som riksmedia borde tagit upp. Hade det varit ett gäng raggare som gjort sig skyldig till samma agerande hade det förmodligen stått i både DN och SvD. 


Annars börjar det märkas en tendens att alla nyheter som PI och Fria Tider tar upp men inte riksmedia betraktas som riksnyheter och ord som ”mörkläggning” hamnar på pränt. Jag tycker det börjar bli lite slentrian att hela tiden tala om mörkläggning så fort inte SvD skriver om en händelse. Det är faktiskt inte säkert att alla nyheter vi läser i PI och andra fora normalt skulle ha hamnat på SvD:s förstasida, även om det inte vore nysvenskar i huvudrollerna. Visst förekommer det mörkläggning, visst är den systematisk och visst är motivet att ge en ljusare bild av vårt mångkulturella samhälle än vad den i verkligheten är. Men för att behålla trovärdigheten krävs ändå att man använder ord som ”mörkläggning” med urskiljning och gör en rättvis bedömningen innan man slår på stora trumman. 


Efter denna förmaning efterlyser vi vår annars så aktiva och debattglada feministiska rörelse. Hallå! Var är ni? Skall ni inte reagera? Här har vi ju ett utmärkt exempel på hur mörka mansdominerande krafter t.o.m. rent fysiskt attackerar ett kvinnligt nätverk, samt kallar dem för en massa otrevliga saker. Eller gör gärningsmännens religion alternativt etniska härkomst hela historien ointressant för våra annars så aggressiva feminister? Skall vår ibland så rabiata feministrörelse ha någon trovärdighet kvar så vill det till att de reagerar på händelser som dessa, trots att gärningsmännen råkar ha en annan etnisk och kulturell hemvist än hatobjektet nummer ett, den vita medelålders mannen.   

Länk SFT

Alla dessa utrikespolitiska experter (och genusforskare)

En utrikesexpert vid FOI går ut (eller blir våldintervjuad) i en DN-artikel och påstår att Khaddafis dagar är räknade. Det behövs ingen utrikesexpert för att räkna ut det. Vi såg tidigare på Rapport att militären gått över på demonstranternas sida. Det är ett säkert tecken på att regenternas dagar är räknade, det kan faktiskt vem som helst räkna ut. Det vore bättre att alla dessa utrikespolitiska experter kunde tala om för oss ickeexperter hur man skall stava till Khaddafi, jag vet inte hur många olika stavningar jag sett den senaste tiden. Ju mer expert, ju märkligare stavning verkar vara ledstjärnan. 


Bo Inge Andersson är ett skånskt skämt. Han är så penibel när han upprepar det som just sagts i den senaste nyhetssändningen, fast med stora initierade gester, att man börjar flina generat framför TV:n. Han säger absolut ingenting utöver det vi precis fått reda på i nyhetsinslaget, det blir mer en personlig vinkling (väldigt personlig) av dagens nyheter. Till Anderssons försvar skall sägas att han understundom är roande.  


Och så har vi Eva Elmsäter, SVT:s utrikespolitiska primadonna. Hennes ansikte är gravallvarligt, nästan sorgset, likt en läkare som står i begrepp att meddela en patient att hon har en elakartad tumör. Hela hennes uppenbarelse andas gravallvar och seriositet. Tyvärr tillför inte heller hon så mycket mer än det vi precis fått veta, eller förstått med den enklaste logik, i den senaste nyhetssändningen. Ett undantag när det gäller Elmsäter är när det handlar om Östeuropa, där har hon ofta en egen vinkling och en del bakgrundskunskaper. När det gäller andra områden, som Egypten och Nordafrika så står hon tyvärr på Bo Inge Anderssons nivå, nästan i alla fall. 


Jag kan inte låta bli att kommentera en notis där det meddelas oss arma stackare att professor Eva Lundgren slutar som genusforskare på Uppsala universitet. Jag har skrivit en åtta, nio artiklar om Lundgren på denna blogg. På ett perverst sätt fascinerar denna varelse (Eva Lundgren) mig. Det är bara att gratulera Uppsala som lyckats bli av med Lundgren. Så här står det i notisen.

Universitetet menar att hon inte har kunnat integreras i en större utbildnings- och forskningsmiljö.

Integreras i en större utbildnings och forskningsmiljö? Låt mig då påminna om att 1993 slog Eva Lundgren larm om att en djävulssekt grävt ner 30 barn utanför Södertälje, efter att sekten utsatt de små barnen för diverse obeskrivliga saker. Hela Mälardalens poliskår gav sig ut och grävde med medhavda spadar där Lundgren pekade. Lundgren hade dessförinnan sagt i TV att hon hade bevis för massakern och att det rörde sig om en manlig sammanslutning med patriarkala förtecken. Inga nedgrävda barn hittades. Jag förstår att t.o.m. Uppsala universitet har svårt att ”integrera” Lundgren, hon är nämligen bindgalen. 

Länk DN Khaddafi 

Länk SvD Lundgren

Länk Robsten Slagen dam (en artikel från denna blogg signerad 2004, det ni!)

Nazismen inom oss

Vi har alla en gnutta av nazismen inom oss, även i dag. Här kan vi se vår dolda inre nazism skymta fram. Videon producerad av Tanja Bergkvist.

Schyman får publiceras på DN-debatt mitt i valrörelsen

Gudrun Schyman och hennes Feministiskt initiativ får publicera sig på DN-debatt när valrörelsen är som hetast. Schyman har tydligen beställt en egen undersökning där en massa glädjesiffror presenteras. Bl.a. skulle denna undersökning visa att 15 procent av valmanskåren skulle kunna tänka sig att rösta på Fi. Inför förra valet publicerade tidningarna uppgiften att 25 procent av valmanskåren skulle kunna tänka sig att rösta på Fi, det verkliga resultatet blev dock att Fi erhöll 0,68 procent av rösterna. 


SD fick i förra valet ungefär fyra gånger så många röster som Fi, dessutom ligger SD över riksdagsspärren i de flesta opinionsundersökningar. Vi väntar nu ivrigt på att Jimmie Åkesson får in en artikel av samma längd som Schyman, som ju fått en massa chanser att föra fram sitt parti. Schyman själv har suttit i riksdagen, både som partiledare för V och som politisk vilde, då hon i själva verket arbetade för Fi. Vad gäller själva artikeln så är den mest tröttsam att läsa, men vi tar med ett citat, nämligen detta.

Vänster-högerkonflikten är en kamp vars socioekonomiska och ideologiska frontlinjer formulerats av män utifrån mäns erfarenheter, och för en väljarskara bestående av män i en tid då kvinnor inte hade rösträtt.

Så här skulle en rabiat feminist kunna uttrycka sig, men om samma feminist varit partiledare för V så tar man sig för pannan, då blir det för magstark helt enkelt. Förövrigt så är den gamla vänster-högerskalan alltmer obsolet, där kan jag hålla med Schyman. Alla partier trängs som sagt i mitten nuförtiden. Dessutom börjar frontlinjen alltmer gå mellan det politiska och mediala etablissemanget som står mot folket. Frontlinjen går mellan det politiskt korrekta och det inkorrekta, verkligheten står mot flummiga osunda ideal och visioner. En sådan flummig vision är förövrigt Fi med dess elitfeminism. 


Till slut låter vi Fi presentera sin kampsång. Hade SD gett ut en sådan trudelutt om t.ex. muslimer hade t.o.m. jag kunnat acceptera om TV4 refuserat den. 






Länk DN

Varför är alla feminister så tysta nu när ni verkligen skall höras?

Sanna Rayman skriver på ledarplats i SvD om en SFI-klass där män från Uzbekistan ställt krav på att kvinnorna skall "vara tysta när män lyssnar". Kvinnorna skall enligt de uzbekiska männen sitta bakom en skärm (från början fanns säkert krav på skilda klassrum). Man har också konstaterat, föga förvånande, att denna ordning där kvinnan skall tiga och inte ens synas i församlingen, inverkat menligt på inlärningen av det svenska språket. Så här beskriver Rayman situationen på skolan.

På Hjalmar Strömerskolan i Strömsund har muslimska män, främst från Uzbekistan, infört nya värdegrunder för undervisningen. Här har det ställts krav på könsseparerade klasser, på att kvinnor inte ska få tala när män lyssnar osv. Det har, föga förvånande, inverkat menligt på kvinnornas talträning och utbildning överlag. Och än värre – skolan har även tidvis gått separationskraven till mötes genom att gömma (!!!) kvinnor bakom en skärm i klassrummet.

Tydligen har rektorn för skolan skrivit till DO som i sin outsägliga feghet och politiska korrekthet lämnat ärendet utan åtgärd. Rayman konstaterar, med en självklarhet och en slutledningsförmåga som ett barn skulle kunna presterat, att DO egentligen är ett skämt. Det finns dock en massa andra slutsatser och frågor som Rayman kunde ställt om hon hade ambitionen att sticka ut hakan lite längre (i denna artikel sticker hon inte ut hakan alls, DO är en institution som precis alla normalbegåvade människor hånler åt). 


Schyman debatterade ju med Åkesson härförleden och visade upp en upprördhet av dignitet för att kvinnor tjänar sämre än män i genomsnitt. Samtidigt påstod hon (och en massa andra debattörer från mainstream-sektorn av svensk politik) att Åkessons syn på jämställdhet var alltför tunn. Men när har Schyman och andra feminister någonsin reagerat på dessa uppenbara och tydliga brott mot allt vad jämställdhet innebär? 


Schyman och i detta fall en massa andra feminister (och faktiskt en massa debattörer som inte kallat sig för feminister) påstår att Åkesson "är ute efter invandrare" eftersom han ofta tar upp exempel med människor av utländsk härkomst. Men när har sådana saker som krav på att kvinnor skall sitta bakom en skärm och hålla tyst förts fram i klasser där etniska svenskar i huvudsak går? Dagens svenska feminister vill helt enkelt inte ta i dessa uppenbara fall av grov könsdiskriminering. De vill i stället plocka fram förstoringsglaset för att syna den svenska lönebildningen (som ju sker utan direkt politisk inblandning). Det kan ju vara så att en kvinna tjänar en hundralapp mindre för samma jobb som en man.  


Förövrigt är det väl tveksamt om man överhuvudtaget skall ha asyl och uppehållstillstånd när man som första åtgärd i sitt nya hemland för fram krav som de uzbekiska männen gjort. Har man verkligen flytt för sitt liv från en diktatorisk regering om man som första åtgärd i sin nya fristad vill plocka bort alla kvinnor från klassrummen? Reaktionen från de svenska myndigheterna borde vara glasklar, acceptera våra regler och vår syn på individen eller åk någon annanstans. Detta sagt av en person som inte ens kallar sig feminist, det du Schyman!

Länk SvD

Olle Wästberg om våldtäkterna i Sverige

Jimmie Åkesson och Gudrun Schyman debatterade i Agenda under söndagskvällen. Åkesson påstod att våldtäkterna ökade i vårt land medan Schyman i princip påstod motsatsen. Enligt det nyhetsbrev Olle Wästberg regelbundet skickar ut så ger i alla fall han Åkesson rätt. Så här skriver han.

Bara Lesotho har fler våldtäkter än Sverige i den internationella brottstatistiken från FN-organet UNDOC, United Nations Office on Drugs and Crime.  Sverige har ungefär dubbelt så många våldtäkter per 100.000 invånare som land nummer tre på listan, USA. Och antalet våldtäkter har ökat ytterligare i sommar. Länk

Det är en trist statistik. Alla inser att siffror kring anmälningar av våldtäkt är problematiska med olika definitioner och anmälningsbenägenhet. Men att den svenska våldtäktsstatistiken går åt helt fel håll erkänns av nästan alla.

I New York – där stigmatiseringen kring våldtäkter är jämförbar med den i Sverige och där definitionen var oförändrad under många år – har antalet ökat något under det senaste året, men minskat med 73 procent sedan den nya brottsbekämpningspolitiken infördes för 15 år sedan och ligger på en historiskt mycket låg nivå. 1990 våldtogs 3.126 kvinnor, förra året 1.200. I Sverige var 2009 siffran 5.937. Det är tyvärr talande. Länk

Här en intressant artikel om New York-polisens arbete i ett av stadens mest problemfyllda områden:

Schymans svar på Åkessons påstående att våldtäkterna ökar i vårt land var att vi förändrat vår definition av våldtäkter. Om nu inga andra länder har samma definitioner som Sverige borde vi kanske aldrig ha ändrat vår definition av våldtäkt. Schyman talade också om att anmälningsbenägenhet av våldtäkter ökat i vårt land. Det kan den dock mycket väl ha gjort i andra länder också. Det är ju, för att använda Schymans egna teorier, samma patriarkala förtryck överallt.


Debatten mellan Schyman och Åkesson var ett friskt inslag mellan blockens eviga träta om skatterna och alla löften de så friskt öser på med inför valet. Det som inte var ett friskt inslag var att Bengt Westerberg och en journalist från det vänstervridna Arena fick kommentera debatten efteråt. Två personer, den ena mer politiskt korrekt än den andra fick alltså sitta och leka experter efter en debatt där den ena debattdeltagaren var deras absoluta huvudmotståndare! Betecknande nog så kommenterades nästan enbart Åkesson, Schyman glömde man nästan helt bort i sina kraftigt vinklade kommentarer.

Feminismen politiskt bankrutt i Sverige

På samma närupplaga kan man i DN läsa om en kvinna som skall stenas för otrohet i Iran, hon erkände efter 99 piskrapp enligt artikeln. Lite längre ned kan man läsa att Gudrun Schyman och Fi skall elda upp 100,000 kronor för att manifestera mot orättvisa löner mellan kvinnor och män.

Jag är osäker på om Fi verkligen kommer att elda upp så mycket pengar, det skulle vara en oerhört dum manifestation. Ingen lågavlönad människa skulle sannolikt rösta på partiet efter en sådan uppvisning i överflöd på pengar, då återstår lite mer välbesuttna människor som Benny Andersson. Det är i själva verket rätt förmögna människor som står bakom detta budskap att kvinnor tjänar för dåligt, Schyman som låter sin handväska åka taxi för hundratusentals kronor och Benny Andersson som nog inte äter torrt franskbröd utan pålägg till frukost. Trovärdigheten närmar sig absoluta nollpunkten.

I själva verket visar gamla undersökningar att skillnaden i inkomster om man tar hänsyn till alla parametrar som tjänst, antal anställningsår och ansvar att skillnaden i lönenivå mellan män och kvinnor är försvinnande små. Mina sympatier ligger hos den kvinna i Iran som skall stenas till döds om inte världsopinionen lyckas stoppa vansinnet. Hon har inga hundratusen att elda upp, hon får inget stöd av varken Schyman eller stenrike Benny Andersson. Ibland undrar jag om vi inte fått det för bra i vårt land, människor har tappat all verklighetsförankring. Det mentala avståndet har dessutom ökat mellan det politiska etablissemanget och valmanskåren. Vi får en vag känsla av att detta etablissemang inte ens kan förställa sig vad vanliga människor 8verklighetens folk om man s vill) tycker eller hur de reagerar på olika utspel.

Länk DN stening

Länk DN Schyman

UPPDATERING:
De brände verkligen upp pengarna! Länk SvD
Verkar som att ingen tänkt på att det faktiskt är olagligt att bränna pengarna.

Dessa genusfundamentalister

Jag har sett rubriken skymta förbi ögonen på SvD när jag skummat nätupplagan för att eventuellt försöka hitta något intressant. Rubriken heter ” Nästan bara män i fysikböckerna” och jag är så innerligt trött på dessa genusfundamentalister , så ända fram till denna morgon har jag lyckats att undvika artikeln. Nu tog jag mig dock tid att skumma artikeln i alla fall, kanske ett misstag. Alla negativa förväntningar infrias med råge, finns det något tristare än när så sker? Så här skriver de två kvinniga författarna Ann-Marie Begler och Josefin Brüde Sundin (två kvinnor, skall det inte vara en man åtminstone?) i sin artikel.

I ett vanligt läromedel i fysik för grundskolan finns 14 bilder på personer som utför tekniska arbetsuppgifter. Samtliga dessa personer är män. I samma bok finns 16 bilder på personer som associeras till vetenskap. 14 av dessa är män.

Så typiskt att inte ens tala om vilket läromedel de har valt ut för sitt lilla exempel, så kvinnligt. Ja, egentligen skall ju hälften vara kvinnor, hälften av utländsk härkomst, ety annars kan vi associera vetenskap till den vita rasen. Kanske några skall vara handikappade också, annars kan man få idén att handikappade är ointelligenta, o.s.v. i all oändlighet. Vidare i den genuscertifierade artikeln.

Både i undervisningen och i läromedlen läggs tyngdpunkten på att beskriva naturvetenskapliga resultat. Hur kunskapen kan användas hamnar i skymundan. Om det överhuvudtaget tas upp är det flyktigt, i samband med historiska tillbakablickar, som presenteras långt bak eller i tonade rutor vid sidan om.

Att naturvetenskapliga resultat väger tyngre än pikanta detaljer hur en viss princip används är kanske inte så konstigt för en man, det är kunskaper som skall läras in och inte en massa lustigheter, som kanske kan äga ett visst kuriosavärde. Det förefaller alldeles naturligt att lära sig hur t.ex. en laserstråle är uppbyggd i stället för att lägga undervisningens tyngd på att AFA kan använda dessa laserstrålar mot poliser och andra vid demonstrationer. Vi läser med förfäran vidare i artikeln.

Undervisningen förefaller fokusera på färdiga fakta. Indirekt förmedlar läromedlen en känsla av att här finns ingen plats för människor eller de utmaningar och problem som samhället behöver lösa. En undervisning som använder läromedel som fastnat i historiska lagar och samband utan att diskutera kunskapens användning och relatera till viktiga aktuella samhällsfrågor och även framtida sådana, kan knappast bidra till utbildningens grundläggande syften.

Nu kom det, det riktiga feministiska grundskottet mot allt vad kunskap heter. Fakta är det hemskaste som finns och kvinnor anställda på det statliga skolinspektionen skall helst visa förakt för allt vad fakta och kunskaper heter tydligen. Dessa två kvinnor spär på alla genusbaserade fördomar en stackars vit medelålders man kan tänkas ha. Bara satsen ”som fastnat i historiska lagar och samband” säger det mesta och här borde man sluta läsa helt enkelt. Ja tyngdlagen är trist och tråkig, 9,8 m/s² (en kropps acceleration vid markytan) har gällt väldigt länge, ja sedan vårt solsystems uppkomst faktiskt (och ännu längre tillbaka självklart), borde man inte hotta upp denna lag nu? Kanske 9,8 m³ vore mer spännande. Jag önskar mig mer än något annat att andra personer än de två artikelförfattarna får bestämma vad som skall vara ”utbildningens grundläggande syften”. Till sist så dräper författarna till med denna slutreplik.

Elevernas intressen, åsikter och delaktighet behöver beaktas och ses som en tillgång i strävan efter att öka elevernas lust att lära fysik. Detsamma gäller elevernas kreativitet och nyfikenhet.

Ju roligare (över en viss gräns i alla fall) lärarna försöker göra undervisningen, ju tråkigare kommer omotiverade elever tycka att den är. Det blir som att ge ett barn onsdagsgodis för att det tjatar så mycket, är det någon som tror tjatet kommer att upphöra? Vissa saker måste man helt enkelt lära sig, oavsett vissa elevers särintressen. Hur skall elever som försiktigt tassat omkring på en tusendel av det kunskapsområde som kallas fysik kunna styra undervisningen på ett vettigt sätt? Skall t.ex. ett gäng avmagrade finniga tonåringar med hoodtröjor få styra fysikundervisningen till laser, och speciellt då vad man kan göra med gröna laserstrålar, bara för att de är påstridiga mot lärarna?

Själv är jag nyfiken på varför Sverige hela tiden rasar i internationella kunskapstester gentemot andra (måhända mindre politiskt korrekta) länder. Kreativitet för mig är att komma med vettiga förslag för att hejda denna utveckling, och de två författarnas förslag och idéer lär bara öka hastigheten i raset. Om sådana personer som de två artikelförfattarna får styra vår utbildning, så lär raset för vår skola i internationella tester anta den gamla trista lagen om accelerationen hos en fallande kropp, 9,8 m/s².

Länk SvD

Shachar om genuscertifiering och moderaterna

Nathan Shachar har skrivit en mycket bra artikel på Newsmill om den genushysteri och den vansinniga genuscertifierings-kampanj som just nu härjar våra universitet. Allt skall vara genuscertifierat på våra universitet enligt Shachar, också sådana saker och avhandlingar som enligt allt sunt förnuft omöjligt kan ha något med genus att göra. Det märkliga är dock att politiker, som helt uppenbart inte kan vinna några väljare på genushysterin, ändå flörtar med genustalibanerna. Så här skriver Shachar i sin utmärkta artikel.

Vad man än anser om Moderaternas finansminister Anders Borg och om deras partisekreterare Per Schlingmann så inte är de dumma. Ingen av dem betraktar världen utifrån genus-talibanernas grodperspektiv. Om mindre än 1% av svenska folket står bakom Feministiskt initiativ, hur många av moderaternas väljare gör det? 0,1%? 0, 001? Siffran är så låg att den knappt torde vara åtkomlig för statistisk mätning. Inga moderater vill höra talas om åsiktsreglering på universiteten, men flera av partiets ledande talesmän kurtiserar med de destruktiva tendenserna. Av taktiska skäl? Illa övertänkt taktik i så fall, med tanke på de egna väljarnas böjelser.

Det är en gåta varför ledande moderater flörtar med hysteriska genusfundamentalister och de idéer dessa står för. Det måste vara uppenbart även för en förståndshandikappad partistrateg att ett parti som Moderaterna inte kan vinna några väljare på denna märkliga flört. En orsak till att man ändå vill hålla sig väl med genusfundamentalisterna är sannolikt att man nog räknar med att inte tappa så många väljare på det heller.

Lösningen på gåtan kan sökas i att vi har en kraftfull spelare till på den politiska spelplanen, förutom partierna och det röstande folket, nämligen media. Dagens politiskt korrekta media speglar inte bara det politiska spelet i vårt land, de deltager uppenbarligen själv i spelet. Man behöver bara titta på medias roll i flyktingpolitiken för att glasklart kunna konstatera detta. Ekvationen kan möjligen se ut enligt följande, genom att flörta med de hysteriska genusfundamentalisterna så varken vinner eller tappar man väljare, däremot slipper man få arga och hungriga journalister på halsen om man släpper lagom stora munsbitar till fundamentalisterna.  Det som skulle kunna göra ekvationen felaktig är att ett nytt parti dyker upp som alternativ till trötta moderatväljare, som fått nog av genustalibanerna.

Länk Newsmill