Vår tids häxprocesser

Vi var några stycken som tittade på Uppdrag granskning onsdagen den 2a november. Vi var några stycken som blev upprörda. Programmet handlade om det mycket uppmärksammade Sandvikenfallet där barnen till en familj blev omhändertagna på mycket lösa grunder, som senare visade sig vara direkt felaktiga.

Programmet handlade om en familj där socialtjänsten tog barnen ifrån sina föräldrar efter en diffus anmälan från en syster till barnens mamma. Den politiker i socialnämnden som hade ansvaret för beslutet att omhänderta familjens barn gjorde ett mycket oprofessionellt intryck och litade fullständigt på socialtjänstens utredare. Dessa utredare ville inte ställa upp för en intervju i programmet och vi har ingen aning om vilka uppgifter de grundat sitt ödesdigra beslut på. Hela tragedin börjar med en anmälan från systern till barnens mamma. Samma syster, som alltså ringde in anmälan om sexuellt övergrepp, ville helgen efter att hon gjort sin anmälan, att de anmälda föräldrarna skulle sitta barnvakt åt hennes barn. Själva anmälan gällde två hastiga beröringar av pappans könsorgan, som pappan genast avvisat. Detta intygar sedan hela familjen.
Vi måste ha en stark lagstiftning mot övergrepp mot barn. Samhället måste reagera med kraft mot alla övergrepp mot skyddslösa barn. Men att socialtjänst kan omhänderta barn på ytterst lösa grunder t.ex. efter obekräftade uppgifter förmedlade efter ett telefonsamtal är horribelt. Att omhänderta barn utan att ens försöka göra något som kan kallas undersökning, skapar rättsosäkerhet åt andra hållet. Barn mår inte heller bra av att omhändertas, görs det på felaktiga grunder så skadar själva lagstiftningen och myndigheterna i sin tur barnen. Dessutom skall inte vuxna människor bli rättslösa bara för att vi vill skydda barnen i vårt samhälle.

En mängd felaktigheter av olika myndigheter presenterades i Uppdrags Gransknings program. Det kanske allvarligaste var själva förhöret med ena dottern där förhörsledaren, på order av åklagaren, styrde vad dottern skulle säga med ledande ord, som upprepades ett stort antal gånger. Dessutom styrde förhörsledaren dottern med rörelser och kroppsspråk. Övertrampen från åklagaren och förhörsledaren var så grova att någon form av kännbara reprimander helt enkelt måste komma ifråga. Vi i vårt land kritiserar ju gärna rättssystemen i andra länder, underförstått att vi själva är näst intill felfria. Detta är något vi måste ta under omprövning, speciellt om inte de som gjort sig skyldiga till tjänstefel korrigeras på ett adekvat sätt.
Politiskt måste vi också konstatera att på vissa brott reagerar och agerar myndigheterna med en oerhörd kraft. Vi anar att den feministiska samhällsparadigm som varit dominerande under ett antal år satt sina spår inom rättsväsendet, domstolsväsendet och de lagstiftande politiska församlingarna. Självklart skall samhället skydda det uppväxande släktet i vårt samhälle efter bästa förmåga, men när själva juridiken och rättspraxis influeras av en aggressiv feministisk diskurs är det i slutänden barnen som i stället tar skada (och vuxna självklart). Ett utmärkt exempel på detta är det uppmärksammade Sandvikenfallet. Så här skriver Per Hagvall (M) i en SvD-artikel.

Att ha sex med någon under 15 år klassas sedan 2005 som våldtäkt, även om varken hot eller våld förekommit. Frivilligt sex med en 14,5-åring straffas nu hårdare än grov misshandel. Den gamla lagen om tvång och utnyttjande räckte utmärkt för sitt syfte, att förhindra övergrepp. Men de som drev igenom lagen ville sända “en signal”, en signal som sannerligen plockats upp av oroliga barnmorskor och ungdomar som nu undrar om deras kärlek är smutsig.

Väldigt många människor har över köksborden beklagat sig över de låga straffen för grova misshandelsfall och t.o.m. mord som ofta döms ut. Det är dock inget som våra folkvalda lyssnat speciellt mycket på. I stället har våra politiker skärpt sexuallagstiftningen så den blivit helt orimlig. I princip en hel ungdomsgeneration skulle kunna dömas om deras handlande kom till de rättsvårdande myndigheternas kännedom. Att stifta lagar för att ”sända signaler” kan ibland undergräva tilltron till hela vårt rättssystem, vilket de flesta insatta jurister vet om. Tyvärr har denna kunskap inte nått våra ”signalerande” politiker.
Även barnrättsjurist Lena Celander-Jörgensen bekräftar på SVT-Debatt det tunnelseende både sociala myndigheter och även andra myndigheter har när det gäller övergrepp mot barn. Vid vissa misstänkta övergrepp överreagerar myndigheterna och omhändertar barn på i princip obefintliga grunder. I andra fall så ser de mellan fingrarna på det mest hårresande sätt.
En annan viktig aspekt på Sandvikenfallet och den oerhörda energi och beslutsamhet som de sociala myndigheterna lade i dagen i detta fall, är med vilken total avsaknad av energi och beslutsamhet samma myndigheter visar när det gäller de s.k. balkongflickorna. Alltså flickor vilka plötsligt sägs falla från balkonger under obegripliga omständigheter. Dessa flickor har som av en händelse alltid hört hemma i familjer med skamproblematik. Det olyckliga fallet från balkongen har ofta föregåtts av en period med gräl och ”förlorad heder”, där fäderna och i vissa fall bröder försökt stoppa ett alltför västerländskt beteende. Vad är den nitiskhet och beslutsamhet att till snart sagt varje pris skydda barn när det gäller dessa fall?

Maria Schottenius skriver så här i en krönika på DN-kultur.

Sara Mohammed hos stödföreningen ”Glöm aldrig Pela och Fadime” säger att poliser undviker att ställa viktiga frågor till de misstänkta på grund av att de är rädda för att bli kallade rasister. En polis som tillfrågas håller med. Man håller inne med vissa frågor för att man är rädd om sitt jobb.

Vi kan jämföra detta förhållande från polisens sida med hur de agerade i Sandvikenfallet. I det senare fallet omhändertogs barnen efter ett diffust telefonsamtal. I de fall som Mohammed tar upp faller flickor från balkonger på de mest märkliga sätt utan att något händer. Inga blir gripna, inga blir dömda. Kontrasten är total och det indikerar att politiska paradigmer styr agerandet för myndigheterna. De som säger sig agera enbart för barnens bästa måste väl i rimlighetens namn agera med samma allvar när det gäller alla barn, oavsett vilken kultur de kommer ifrån. En kritisk fråga är hur socialtjänsten i Sandviken agerar om de får ett förtvivlat telefonsamtal från en ung flicka där pappan förbjuder henne att klä sig som övriga skolkamrater och som förbjuder henne att prata med pojkar. Kan vi lita på ett lika nitiskt agerande då?



Länk SVT

Länk SvD Hagvall

Länk SVT-Debatt Celander-Jörgensen

Länk DN-kultur Schottenius

Migranternas tid, del 2

I min ålder är det sällan man får en "aha-upplevelse". I kväll fick jag dock en av dessa sällsynta upplevelser. Det var när en engelskspråkig expert med förtroendeingivande expertögon tittade rakt in i kameran och sade följande:

Det kan bli svårt att sälja in arbetskraftsimmigrationen nu när arbetslösheten ökar överallt i Europa.

Jag har varit kritisk till vår immigrationspolitik rätt länge. Men just i kväll förstod jag att multikulturalismen och immigrationspolitiken inte har med förnuft eller logik att göra, det är en religion. Denna religion står över alla argument, alla bevis och alla påtagliga manifestationer. Vi kan således lägga ned all förnuftbaserad debatt. 


Länk SVT  

SVT tar immigrationspolitisk ställning

SVT propagerar oblygt för den nuvarande immigrationspolitiken i sin serie "Migranternas tid". Som exempel på lönsam immigration tar de denna gång upp att var tredje läkare kommer från ett annat land. Många immigrerade läkare är mycket skickliga och gör ett bra arbete, men det är knappast ett argument för den immigrationspolitik vi nu för. I stället är det möjligtvis ett argument för en specialiserad immigration av den arbetskraft vi behöver. 


Bakgrunden till den läkarbrist vi har är att Läkarförbundet på 90-talet lobbade för att regering och riksdag skulle dra ned på utbildningsplatser. Läkarförbundet var oroligt för att det skulle bli ett överskott av läkare, vilket skulle dra ned lönerna för läkarkåren. Nu har vi alltså läkarbrist, mest beroende på att politiker lyssnade på Läkarförbundet intensiva lobbyverksamhet.


Det finns problem med utländska läkare. I Värmland dog en patient med hjärtinfarkt då läkaren inte förstod vad patienten sade. För ett par decennier sedan försökte man anställa danska läkare i Malmö, då det rådde brist på läkare i regionen. Det hela slutade med att läkarna fick åka tillbaka över sundet då ingen patient förstod vad de hade i blodtryck. Då talar vi alltså om grannlandet Danmark. 


Till sist så är det inte särskilt humant att dränera fattiga och underutvecklade länder på den utbildade arbetskraft de möjligtvis har i sina respektive länder. Vi må ha läkarbrist i vårt land, men det är inget mot den brist vissa andra länder lider av. På SVT förde de fram argumenten att vi hjälper utvecklingsländer om vi utbildar läkare, vilket är sant. Detta förutsätter ju självklart att de färdigutbildade läkarna flyttar tillbaka till sina hemländer, och då avhjälper de ju inte läkarbristen i vårt land. 


Visst kan och skall vi anställa läkare av utländsk härkomst. Det är dock ingen bra strategi att långsiktigt avhjälpa läkarbristen i vårt land. Vi skall självklart utöka antalet utbildningsplatser för läkare. Det finns många unga människor som studerar dag och natt för att komma in på läkarutbildningen och konkurrensen är benhård. Det saknas uppenbarligen inte intresse från vår ungdomsgeneration att utbilda sig till läkare. Varför inte ta vara på de resurser som finns, i stället för att nästan medvetet odla ungdomsarbetslösheten, även för högt utbildade ungdomar. 


Immigrationspolitiken är en fråga om politiska åsikter. Det är frapperande att SVT så klart tar ställning i en ren politisk fråga. 

Länk SVT

Länk Värmlands Folkblad

Länk Uppdrag Granskning läkarbristen          

Partipolitikens vånda

Enligt en braskande rubrik över en DN-artikel så skall 250 000 svenskar få vara med och utforma Miljöpartiets politik till valet 2014. Undertecknarna, med Fridolin i spetsen, menar att svensk partipolitik är på väg utför. Partierna vill ha människors röster, men vill inte värva överdrivet många medlemmar. Ju färre gräsrötter, ju större handlingsfrihet för partiledningar att styra budskap och politiken dit de tror att väljarnas sympatier befinner sig. 


Man kan utan vidare ge miljöpartisterna rätt i ovanstående analys. Tyvärr fungerar inte ens de snabba budskapens politik heller då yrkespolitiker i dag lever ett liv på behagligt avstånd från folkets köksbord och de diskussioner som förs där. Opinionsundersökningar kan inte ersätta kontakten med vanliga medborgare och verkligheten, det spelar ingen roll hur finurligt de är utformade. Dessutom finns en tendens att partistrateger tolkar undersökningsresultaten dit de själva vill. 


Att som Miljöpartiet bygga sitt partiprogram (om de nu menar allvar) på någon gigantisk verbal opinionsundersökning är ytterst tveksamt det med. Som Birger Schlaug så träffande sade i morgon-TV, "ett parti skall för fan stå för något och sedan får de väljare som sympatiserar med idéerna rösta därefter". Detta motsätter på intet sätt att politiker och partier har kontakt med den vanlige medborgaren. På lång sikt måste ju politiken rätta sig efter hur det verkligen ser ut i vårt samhälle, inte efter mer eller mindre fantasifulla visioner. Problemet i dag är att det råder en allvarlig brist i kontakten mellan politiker och verkligheten. Partier och yrkespolitiker (som kanske aldrig haft ett vanligt arbete utanför politiken) har i stället rosa visioner om hur de vill att samhället skall se ut. Signaler om att visionerna kanske inte är genomförbara eller rent av felaktiga från början tas inte på allvar. Just här skulle en ökad folklig kontakt vara av godo. Vi får se hur MP:s experiment slår ut i verkligheten. Jag hyser dock begränsade förhoppningar. Så här skriver författarna i sin artikel.


De närmaste åren vill vi i stället fokusera på att samarbeta med människor som i dag står utanför politiken. När Sverige går till val nästa gång ska det på varje arbetsplats, på varje högskola och i varje förening sitta någon som varit med och formulerat det gröna alternativet.


Redan här märker vi en bristande verklighetskontakt. På varje arbetsplats skall det sitta någon som formulerat det gröna alternativet. Är det meningen att MP:s partiprogram skall bli ett 3 böckers band på sammanlag 6000 sidor? Nåväl ambitionerna är väl i grunden riktiga.   


En annan DN-artikel som utgår från en nyligen publicerad doktorsavhandling tar också upp problemet med att partierna inte längre kan sägas vara folkrörelsebaserade. Flera allvarliga demokratiska problem är förknippade med den utveckling partipolitiken i vårt land tagit. Dessa problem beskriver statsvetare Sven Dahl och Hanna Hallin så här:  

• Utan en stor medlemskår riskerar partierna att förlora den naturliga kopplingen till väljarna och deras intressen. 

• Välorganiserade intressen riskerar att få ett oproportionerligt stort inflytande. 

• Blivande politiker skolas i en organisation där drivkraften för engagemanget är maktutövning. Det kommer tydligt att påverka vilka egenskaper och erfarenheter våra folkvalda har. 

• Samtidigt finns också risken att partierna i sin jakt på marginalväljarna väljer att ensidigt kanalisera intressen hos en liten väljargrupp – som för samtliga partier upplevs som avgörande för valutgången.

Vi ser tecken i dag på alla de brister som författarna tar upp. Att många yrkespolitiker är verklighetsfrämmande och brister i sin kontakt med väljarna såg vi i EMU-omröstningen och immigrationspolitiken. Ett exempel på välorganiserade intressen som drivit igenom sin egen agenda är Läkarförbundet som fick riksdagen att skära ner antalet utbildningsplatser för läkare, vilket fått negativa följder för hela vårt samhälle. Att exemplifiera politiker som enbart engagerat sig för maktutövningens skull är svårare, då vi ju inte vet vad som rör sig i huvudet på andra människor. Ett exempel på bristande erfarenhet måste ändå Gustav Fridolin vara som i princip gick direkt från gymnasiet till att bli riksdagsman (ja, Petzäll är ett annat exempel, för allt i världen).


Parlamentarisk demokrati är egentligen ett dåligt styrelseskick. Det är dock det minst dåliga styrelseskick vi känner till. Vi ser hur starka krafter hela tiden arbetar för att erodera verklig demokrati. Det krävs starka motkrafter för att upprätthålla medinflytandet för folket. Det riktigt allvarliga är när politiska krafter vill förändra själva begreppet "demokrati" till något de själva tycker låter bra, då är vi riktigt långt ute på det sluttande planet. Demokrati måste alltid, precis alltid, innebära att någon får hysa en annan uppfattning än du själv. 


Länk DN MP


Länk DN avhandling