Public Service och de ryska bröderna





Vi har en stor mediekoncern som vi lite slarvigt kallar för det anglofierade Public Service, alltså fritt översatt, en mediekoncern som skall tjäna allmännyttan. Den är till stor del finansierad genom licenser och här därigenom krav som övriga medier inte har. En koncern som tjänar allmännyttan skall vara objektiv och opartisk, sträva efter självständighet och inte ta partipolitisk ställning utan objektivt granska verkligheten och politiska partier. Denna roll är speciell för SVT och det är en roll som övriga mediekoncerner inte har och inte ens säger sig vilja ha. Eva Hamilton säger så här på SVT:s hemsida.

För tv-avgiften får du program som är oberoende, opartiska och sakliga. I Sverige är det bara public service som har det uppdraget.    

Ovanpå detta finns det också journalistiska och pressetiska principer, som i alla fall en del journalister säger sig vilja leva upp till. Dessa principer är rätt väl beskriva i Hanne Kjöllers bok ”En halv sanning är också en lögn”. Bl.a. skriver Kjöller så här i boken:

 

Journalister ska varken hjälpa eller stjälpa. Vi skall inte stå på ”de godas sida”. Vi skall inte stå på någon sida.

Andemeningen i det Kjöller skriver och som är citerat av journalisten Anna-Maria Hagerfors är att media skall förhålla sig neutral till politiska opinioner och försöka skildra verkligheten och fakta så gott det går. Självklart är detta extra viktigt för allmännyttan. I dagarna har SVT upprepade gånger tagit upp fallet med två ryska bröder som fått slutgiltigt avvisningsbeslut av Migrationsöverdomstolen. SVT meddelar att pappan redan är avvisad till Ryssland och att mamman gått under jorden. SVT spelar på tittarnas känslor med budskapet att bröderna borde få stanna. Om de får stanna så överprövas Migrationsöverdomstolens slutgiltiga beslut och undergräver hela systemet med domstolar som avgör asylärenden, som samtliga partier (och största delen av media) hyllade när det infördes. Dessutom kan man undra vad som skall hända med mamman. Skall hon erhålla uppehållstillstånd efter att bröderna fått det blir det p.g.a. att hon trotsat ett domstolsbeslut och gått under jorden. Får hon inte uppehållstillstånd skiljer man familjen åt genom att ge bröderna detta. I sanning en märklig ordning, som nog kommer att bilda skola framöver hur man erhåller uppehållstillstånd.

För det första måste man kritisera SVT för att de så hårt belyser ett enskilt fall, utan att belysa migrationspolitiken och effekterna av olika beslut för hela vårt samhälle. För det andra belyser inte SVT det som talar emot att ge bröderna uppehållstillstånd, t.ex. att Rysslands trots stora demokratiska brister ändå har någorlunda fria val, vilket borde omöjliggöra politisk asyl. Kjöller skriver så här om fallet Ganna, den äldre kvinnan som saknade släktingar i hemlandet.

Ingen media frågar efter kostnaderna för en ändrad politik, vilket man gör inom alla andra områden. man frågar efter kostnaderna för reformer inom äldrepolitiken, förskolan, skolan kriminalvården och politikerna får redogöra för finansieringen. Men de ekonomiska konsekvenserna för en ändrad politik för familjeåterförening är det i det närmaste tabu att nämna de ekonomiska konsekvenserna eller finansieringen. Kjöller konstaterar självklart att tar man pengar från ett område så måste man finansiera detta från ett annat område, eller höja skatten.

Det Kjöller skriver om fallet Ganna är minst lika aktuellt i fallet med de ryska bröderna och vi kan konstatera att SVT brister i sitt uppdrag som ett allmännyttigt medialt företag. Kjöllet ägnar en ganska stor del av sin bok åt att kritisera de ”oberoende experter” SVT och andra mediekoncerner använder sig av i olika frågor. Michael Hess Sverigedemokraterna, uttryckte på Facebook vilka straffmetoder som används av muslimska (islamiska) grupper inom vissa områden och schatteringar av religionen. Dessutom uppkom en diskussion om vad som påbjöds i Koranen. Jag vill med skärpa påpeka att jag själv inte har en aning om vad som gäller i sakfrågan. Jag har varken studerat Koranen eller rest runt i de aktuella områdena. Inte heller har jag objektivt läst in mig på de lokala sedvänjorna i de aktuella områdena (dock har Hjärpe själv sagt att våldtäkter förekommer i vissa områden, dock inte religiöst påbjudna).

Det jag starkt kritiserar är det val av expert SVT använde sig av, nämligen islamologen Jan Hjärpe. Mattias Gardell, som också brukar få träda fram i liknande sammanhang och Hjärpe har aldrig någonsin fällt en kritisk kommentar om religionen islam. Det måste vara uppenbart för alla tänkande människor och en större del av Tv-publiken att dessa två ”experter” kommer att försvara islam till varje pris och i vilken fråga som det än handlar om. Inte ens svenska ärkebiskopar försvarar tillnärmelsevis kristendomen med samma energi och entusiasm som dessa två herrar försvarar islam, ändå städslas de regelbundet som ”oberoende experter”. SVT kan lika gärna använda sig av någon imam på Södermoskén som expert och kritisk granskare nästa gång, de kommer förmodligen vara ungefär lika ”oberoende”.

Det är ganska typiskt, men likväl lika oacceptabelt, att islamologen Hjärpe under SVT:s intervju plötsligt får uttala sig om SD som parti. Är han oberoende partipolitisk granskare också? Misstag nummer två SVT. Dessutom säger Hjärpe att det inte står något om den aktuella frågan i Koranen. Nu står det tveksamheter i Bibeln, ja t.o.m. i Nya Testamentet, tveksamheter vi ändå tar avstånd ifrån och aldrig praktiserar (t.o.m. om hur man behandlar kvinnor enligt bibliskt bevandrade personer jag talat med). Skulle Hjärpes uttalande stämma om Koranen är Bibeln alltså betydligt värre än Koranen. Jag studsade till när jag hörde avsnittet då jag trodde att Hjärpe skulle anföra att det visserligen står tveksamheter i Koranen (precis som i Bibeln) men att de vanligtvis inte praktiserades.

 

De som vill lägga ned den mediala allmännyttan är fel ute. Det är den enda mediekoncernen som ens har ett uppdrag att vara opartisk. Övrig media försöker inte ens vara opartisk och har det inte som uppdrag. Eftersom jag växte upp i ett samhälle där man åtminstone kände till innebörden i begreppen opartiskhet, objektivitet och fakta, är jag svag för dessa begrepp och vill inte kasta dessa på sophögen. Att lägga ned allmännyttan skulle faktisk vara att kasta begreppen på sophögen och helt överge dessa goda dygder. Det skulle vara en veritabel katastrof för vårt debattklimat och för utvecklingen av övrig media. På sikt kanske ett hot mot hela demokratin. Jag försvarar allmännyttan, men snälla SVT, lyssna på vad Kjöller säger om ”casejournalistik” och ansträng er lite grand för att använda er av oberoende experter som med ett minimum av god vilja, kan kallas just oberoende.

Måste vi locka fler internationella studenter?

Inte mindre än två artiklar i DN (1, 2) tar upp frågan om att locka fler internationella studenter till Sverige. Bakgrunden är att regeringen avskaffade det unikt svenska regelverket som gav studenter från världens alla hörn gratis utbildning i vårt land [prop 2009/10:65]. Orsaken till regeringens reform var att systemet inte fungerade, vilket också Riksrevisionen konstaterade i sin rapport [RiR 2008:22]. Nästan hälften av alla ansökningar var förfalskningar, vilket överbelastade myndigheten som skulle kontrollera ansökningarna. Resultaten var klena för stora grupper av utländska studenter och de lärde sig många gånger inte ett ord svenska. Många fullföljde inte sin utbildning men tog upp platser för andra studenter. Dessutom har vi haft problem med att få studentbostäderna att räcka till för våra inhemska studerande [regeringens propp 2013/14:59 sid 8 ”på 9 av landets främsta studieorter får inte alla studenter bostad under första höstterminen”]. Enligt budgetpropositionen 2012 (område 16, 4.3.6. sid. 70) så var läsåret 2008/2009 en fjärdedel av alla nybörjare utländska studenter, det var en orimlig och absurd hög siffra. Allt detta kostade självklart skattebetalarna en massa pengar.

Den första artikeln om tredjelandsstudenter är publicerad på DN-debatt (var annars?) och är undertecknad av ett stort antal intressenter, dels från högskolevärlden och dels från näringslivet. I artikeln tar undertecknarna upp det faktum att högskolorna tappat en stor del av studenterna som tidigare kom utanför EU-området (korrekt terminologi är här tredjeland d.v.s. ej medborgare i EES eller Schweiz) vilket var själva idén med reformen. Vi skulle ju konkurrera med kvalité var regeringens målsättning, inte vara ett mål för studenter enbart för att vi som enda nation erbjöd gratis utbildning. Det lustiga med artikeln på DN-debatt är att de själva bekräftar bilden av studenter som enbart väljer utbildningsland där det kostar minst. Detta gör de när visar upp statistik som är menad att stärka deras tes. Man kan befara att de studenter som enbart är ute efter gratis utbildning är mindre målmedvetna och motiverade att fullfölja en svår och krävande utbildning. Artikelförfattarna anser att stipendierna för att locka hit studenter bör öka. Så här skriver de i sin artikel.

Som representanter för näringslivet och den högre utbildningen anser vi att det minskade antalet utomeuropeiska studenter ger helt fel bild av Sverige som internationell aktör. Nu måste vi göra något. Att regeringen utlovat ytterligare 100 miljoner kronor för stipendier riktade till biståndsländer är självklart positivt. Men Sverige behöver också kunna konkurrera om studenter från andra länder. Det som behövs för att få dem att komma hit är fler stipendier. För att locka dem att stanna kvar behövs förnyade visumregler och en klar målinriktning från universitet och näringsliv.

Under 2013 satsade regeringen 160 miljoner kronor sammanlagt på stipendier. Denna satsning skall öka enligt regeringens budget 2014, med minst 50 miljoner till 2015 (område 15/16 sid 84). Om nu näringslivsrepresentanterna tycker det är så viktigt med stipendier varför satsar de inte själva pengar på detta? Sverige bör ha ett stipendiesystem för tredjelandsmedborgare. Det är en form av hjälp till utvecklingsländer. Men om vi med alla medel lockar dem att stanna i Sverige, blir det självklart ingen hjälp för dessa länder. I Sverige råder det ingen brist på utbildad arbetskraft, vilket det gör i många tredjeländer. Det vi saknar är avancerad spetskompetens. Ytterst få av dessa studenter kommer att utgöra denna saknade spetskompetens. Speciellt med tanke på att forskarutbildning fortfarande är avgiftsfri i vårt land.

Självklart har vi behov av t.ex. läkare, efter att regeringen på 90 talet skar ned antalet utbildningsplatser. Men läkare måste kunna språket och som Riksrevisionen konstaterade, många internationella studenter lär sig ju inte svenska språket. Dessutom är läkare något som tredjeländer är i skriande behov av.

Att visumreglerna skall luckras upp ytterligare för att utländska studenter från tredjeland skall söka arbete är inte heller rimligt, som både debattartikel-författarna och krönikören Susanna Birgersson föreslår. Vi har redan mycket (alltför) generösa regler för arbetskraftsinvandring och de studenter som är eftertraktade på svensk arbetsmarknad kan lätt få en anställning innan examen, då får de stanna i Sverige. I själva verket har de som går för arbetslivet relevanta utbildningar, redan arbete vid examen i mycket hög utsträckning i vårt land. Riksrevisionen påpekar i sin rapport RiR 2008:22 att många utländska studenter bara försvinner efter avslutade studier, utan kontroll från någon myndighet. Att då ytterligare luckra upp regelverket är inte vettigt. Dessutom så har ju representanter från näringslivet skrivit under artikeln. De kan väl själva se till att erbjuda arbete innan examen, om de nu anser att det finns en sådan kompetensreserv att hämta.

Artiklarna i DN bär prägel av partsinlagor och utslag av särintressen. Näringslivet vill ha en överetablering på arbetsmarknaden, om inte annat för att få ned lönenivåerna. Detta utan omsorg om resten av samhället och skattebetalarna. Högskolorna får ersättning per student. Klarare än så kan ett särintresse knappast definieras. Politikernas uppgift är att se till hela samhället och alla medborgares väl.

Om SD:s offerroll och lokaltidningen Södra Sidan

Det talas ofta från etablerade politiker och journalister om Sverigedemokraternas ”offerroll”. Det menas att SD aktivt söker en roll där valmanskåren skall tycka synd om dem och försöker framställa en bild där gammelmedia och övriga riksdagspartier mobbar SD och inte kör med rent spel. Självklart kan man vinna politiska poäng kortsiktigt om man aktivt spelar på dessa ”tycka synd om” känslor hos valmanskåren. Det är bara att se på Ny Demokrati och intervjuerna med Bert Karlsson och t.ex. Olle Stenholm. Karlsson blev sågad jäms med fotknölarna men vann ändå folkets sympati. Att denna taktik skulle fungera långsiktigt, om man själv söker rollen är det nog få som tror [Annika Hamrud analyserar ”Journaliststudier” sid 11].

I veckans lokaltidning Södra Sidan så tar även folkpartisten Jan Jönsson upp SD:s offerroll. Även han menar att partiet spelar på denna roll. Dessutom får han utan att riskera bli motsagd, uttala sig om rasism i samband med SD. Jönsson får ett helt uppslag till sitt förfogande, vilket måste betraktas som mycket generöst av Södra Sidan. Här måste vi dock ifrågasätta om SD aktivt söker en offerroll eller om det faktiskt är så att SD särbehandlas, när t.ex. en folkpartist på ett helt uppslag får tillfälle att breda ut sig över ett annat riksdagsparti. Kan vi tänka oss att en Sverigedemokrat får ett helt uppslag att breda ut sig över Folkpartiet eller Socialdemokraterna? Eller kan det ligga något i att SD inte blir behandlad rättvist i realiteten? Om nu Södra Sidan skall undvika att SD får en offerroll borde den beredas tillfälle till replik. Här finns en unik chans att råda bot på det Jönsson tar upp i artikeln angående offerrollen. Jag har e-postat Södra sidan med följande budskap:

Hej!Jag läste sista numret av Södra Sidan i går och kunde inte låta bli att höja på ögonbrynen en smula. Hela förstasidan pryds av kommunstyrelsens ordförande och gruppledare för Socialdemokraterna i Botkyrka, Katarina Bergren, sittande i avslappnad lotusställning (nätupplagan ute i skogen orienteringsklädd, för att komplettera bilden). På sidan sex får så folkpartisten Jan Jönsson ohämmat breda ut sig över hur hemska SD är. Nu har svenska folket valt in SD i Sveriges riksdag, trots en något njugg inställning från svensk media, får man väl ändå säga. Detta borde borga för att både pressetik och vanlig hederlig moral träder in och ger SD replikrätt.

Vi får se om Södra Sidan motverkar SD:s offerroll genom att ge partiet replikrätt på Jönssons artikel.

UPPDATERING:

Södra Sidan har erbjudit SD en replik på högst 1000 tecken eftersom partiet blev direkt apostroferat i Jönssons artikel. 

Vi tackar för det!