Det finns en hel del som jag inte håller med om i Stefan Olssons bok "Handbok i konservatism". Det finns också andra saker där jag misstänker att Olsson helt enkelt har misstagit sig, alltså det rör sig om rena faktafel. Men det bästa i Olssons bok är å andra sidan riktigt, riktigt bra. Det bästa i boken är kapitlet om svensk identitetspolitik och varför vi behöver sluta oss samman i nationer. Olsson anger fyra skäl att värna och slå vakt om vår nation. Så här skriver han om det första argumentet. Från sidan 128 och framåt.
Jag brukar tänka på fyra skäl till att vi ska slå vakt om vårt land, värna vårt lands plats i världen, försvara det mot yttre hot, känna stolthet över det och arbeta för att det ska vara en bra plats att bo på.
Ett första skäl är att ett eget land ger folk ett hem som de kan kalla sitt. Det är en fråga om trygghet. Världen är en osäker plats och för att skydda oss mot såväl mänskligt framkallade som naturliga hot måste vi sluta oss samman. Statens främsta uppgift är som bekant att stå för detta skydd... [...]
Genom att tillhöra folkgruppen svenskarna ingår man i ett kollektiv som förväntas hjälpa en om man skulle hamna i nöd. Nationen fungerar på samma vis som familjen fast i större skala. Familjen är den gemenskap som för de flesta är det kollektiv där man kan få hjälp med allt, det sociala skyddsnät som man alltid kan ty sig till oavsett vad som händer. Det är i familjen man kan räkna med att andra kommer att bistå en utan några som helst krav på motprestation. Men i ett internationellt perspektiv är familjen otillräcklig, och det är här som nationen träder in som det kollektiv som kan ge trygghet.
Här kan vi också konstatera att kosmopoliterna inte har några svårigheter att inse fördelarna med nationstillhörigheter för kurder, serber, kosovoalbaner och palestinier. Däremot har de uppenbara problem att föra över samma logik på vårt eget folk, vilket ter sig både märkligt och ologiskt. Hur viktigt det är med nationen blir dock plötsligt uppenbart när våra mer våghalsiga journalister hamnar i svårigheter utomlands. Då är det nationen Sverige, med sina företrädare som skall agera och kämpa för våra journalister. Detta ger även våra kosmopolitiska vänner uttryck för. Så här skriver Olsson om argument två.
Ett andra skäl att vårda Sverige som land är att det är viktigt för en individ att ha en nationell identitet. Det är viktigt att kunna säga att man är svensk. Jag vet inte varför det är på det viset. Vad en identitet är har det skrivits hyllmeter om och jag kan inte förklara de psykologiska mekanismer som ligger bakom, men det är så här vi människor fungerar. Vi vill kunna säga vilka vi är. I Sverige vet vi att vi alltid frågar varandra vad vi jobbar med. Vi identifierar oss med våra yrken. I andra länder frågar man kanske i stället vilken religion en person har, vilket språk han talar eller vilken del av landet han kommer ifrån. Man kan också identifiera sig med en musikstil, ett fotbollslag, ett politiskt parti eller kanske en hobby... [...]
Men kanske har också identiteten en social funktion som ett sätt att kommunicera med andra. Genom att säga att man är svensk markerar man sin tillhörighet till gemenskapen. Därmed tar man också på sig de skyldigheter som följer som följer med detta medlemskap.
De mer multikulturella och kosmopolitiskt inriktade människorna finner sin identitet just i visionen om mångkultur, godhet och motstånd mot sådana som undertecknad. Det blir en inverterad identitet för dessa kosmopoliter. Hur viktigt det är med en nationell identitet ser vi under olympiska spel, hockey VM och andra idrottstävlingar. Även ivriga sympatisörer till AIK och Djurgården finner sin identitet genom idrottsklubben, då i mindre skala. Ju mer förbjudet det blivit att älska nationen, ju mer fanatiska sympatisörer har våra idrottsklubbar fått. Vi människor måste helt enkelt ha något att identifiera oss med, det är ett grundläggande mänskligt behov. Så skriver Olsson om det tredje argumentet.
Ett tredje skäl till att gemenskap som just svenskar är viktig att slå vakt om är att vi också är en gemenskap i kulturell bemärkelse som gör att vi lätt förstår varandra. Vi behöver sociala konventioner för att koordinera oss med varandra, och språket är den viktigaste konventionen. Men språket är bara en av miljontals konventioner. Små saker som ett höjt ögonbryn eller en diskret harkling ingår också i vårt att kommunicera med varandra. Dessa små tecken kan förmedla hela paket av åsikter. En bekymmersrynka i pannan i fel ögonblick under ett viktigt möte på jobbet kan göra att man förlorar ett viktigt kontrakt eller att projektet som man har arbetat hårt för blir indraget. Det är dessa små men viktiga detaljer som gör att kulturkrockar är svåra... [...]
Ibland sägs att denna sociala kod är exkluderande gentemot utlänningar och att den därför skulle vara ett problem. Saken är dock den att alla sociala sammanhang har någon form av social kod och också måste ha det. Det finns inget konventionslöst socialt sammanhang... [...]
Den kulturella förståelsen skapar en trygghet genom att man kan räkna med att bli förstådd av andra i sin omgivning.
Vår samvaro skulle bli olidlig utan alla de nationellt underförstådda konventioner vi praktiserar i vår kommunikation. Inom familjen behöver pappan bara grymta eller göra en min för att resten av familjen skall förstå att han är irriterad på något. Nationellt vet vi att vi inte har fått arbetet när personalchefen med glad stämma säger, "ring inte oss vi, ringer er". Vi sätter oss inte ner och väntar på samtal från företaget, vi börjar genast söka andra arbeten. Så här skriver slutligen Olsson om det sista argumentet.
Slutligen, ett fjärde skäl att värna om gemenskapen Sverige är just gemenskapen. Som jag redan har skrivit på flera ställen i denna bok är människan en social varelse, både emotionellt och praktiskt sett. Vi är en bara en grupp individer som råkar befinna sig samtidigt på samma geografiska plats, utan vi är medlemmar i en organisation. Radikala individualister brukar påpeka att detta medlemskap inte är frivilligt och att alla idéer om att vi skulle ingått ett ömsesidigt kontrakt med varandra är felaktigt. Saken är dock den att om vi skulle börja om från början är det mest sannolika att vi faktiskt antingen skulle ingå ett ömsesidigt kontrakt med varandra eller också frivilligt ansluta oss till någon form av samhällsgemenskap. Värdet av att ingå i en gemenskap ligger på samma sätt som i en familj i gemenskap i sig...[...]
Genom nationen kan man uppnå en sådan känsla av gemenskap över ett vidsträckt område och med många människor inblandade. Nationen kan om den fungerar väl förmedla samma känsla av gemenskap som man kan hitta i en fotbollsklubb, en kyrkokör eller någon annan gemenskap som är viktig för den enskilda individen.
Men gemenskapen har också ett instrumentellt värde, den skapar solidaritet. Med solidaritet menar jag viljan att ställa upp för andra, en ömsesidig överrenskommelse om att hjälpa varandra.
Om vi inte hade ett ömsesidigt kontrakt, som också byggde på känslan av samhörighet och tillit, skulle det inte vårt skattesystem fungera. Vem vill bara ge bort pengar, om det inte finns ett gemensamt kontrakt? I samma kontrakt ingår det att vi hjälper gamla över gatan, vi ropar till blinda som håller på att promenera ner i en grop. Vi hjälper bortsprungna barn och vi ringer ambulans om vi hittar någon som är skadad. Vårt kontrakt är i dag inte så starkt att vi ingriper när någon blir misshandlad (det förekommer också naturligtvis).
På somrarna är jag ofta ute och cyklar på smala krokiga vägar. Ofta får jag då bilar bakom mig som inte vågar köra om mig, då sikten framåt är begränsad. Jag brukar testa den allmänna tilliten (styrkan i vårt gemensamma kontrakt) genom att vinka förbi bilar när jag har fri sikt, men inte bilen. Skulle jag vinka fram bilen vid fel tillfälle kan en krock, med i värsta fall dödlig utgång, bli följden. Förvånansvärt många bilister litar på mina vinkningar. Det måste innebära att vi fortfarande har ett starkt samhällskontrakt med stor tillit till varandra. Jag önskar att våra politiker vårdade detta samhällskontrakt lite mer, i stället för att fatta beslut som på sikt eroderar vår gemensamma tillit. Att bygga upp en nationell tillit är ett oerhört svårt och långsiktigt projekt. Tyvärr kan det raseras snabbare med betydligt mindre resurser.
Jag planerar en artikel om svensk identitetspolitik, baserad på boken "Handbok i konservatism", Stefan Olsson har ett mycket bra kapitel i detta ämne. Så länge tänkte jag bjuda på en liten visa av Odalmannen. Visan handlar om vår tids godhetens apostlar. Ofta passar det bättre att säga vissa saker i visform till toner och lite ironi. Odalmannen är enligt ryktena ingen annan än Åke Bylund, Mörbyligan. Varsågoda:
Frågan om Breivik är psykisk sjuk har stötts och blötts. Första beskedet från ansvariga psykiatriker är att han är psykisk sjuk och lider av svårartade psykoser. Nu har ett helt annat besked kommit där det påstås att Breivik inte är sjuk och inte ens behöver medicin. Det senaste beskedet kommer från en grupp av tre psykologer och en psykiatriker. Att två helt olika besked kommer från två olika grupper experter är häpnadsväckande. Det är svårt att förklara hur häpnadsväckande det är men om en kirurg påstår att att någon brutit benet och en allmänläkare påstår motsatsen så har en av läkarna väldigt fel och borde i princip byta arbete.
Psykisk sjukdom kan inte jämföras med att bryta benet tänker kanske någon? Jo för en psykiatriker är skillnaden i princip obefintlig mellan att bryta benet eller inte, och skillnaden mellan att vara fullt frisk (som jag) eller att lida av svårartade psykoser. Det finns inte på kartan att en psykiatriker inte kan avgöra skillnaden mellan en fullt frisk människa och en som lider av svårartad schizofreni. Det är i princip jämförbart med att en kirurg inte skulle kunna avgöra om en person har brutit benet eller inte.
I själva sakfrågan har vi utomstående lekmän ingen aning, vi är inga psykiatriker och vi har inte undersökt Breivik. Vi bara konstaterar att något är väldigt fel, experter skall helt enkelt inte kunna komma fram till så olika slutsatser. Breivik lär få tillbringa resten av livet bakom galler oavsett diagnos, så där lär utfallet inte spela någon större roll. En annan märklighet är att tre stycken psykologer undersökt Breivik. Det är ungefär jämförbart med att en tandtekniker undersöker om en patient har brutit benet. Även en psykolog kan självklart avgöra om Breivik lider av allvarliga psykoser, precis som att en tandtekniker kan avgöra om vi har brutit benet, men det är inte det optimala och naturliga.
Vi misstänker att det gått politik i frågan. Det är inte så förvånande, det går ju politik i allt nuförtiden. Forskningsrapporter från våra stora universitet kan vara politiskt styrda och kriminologer låter sig ibland helt styras av politiska krafter. Det är beklämmande att högutbildade yrkesmän kan låta sig tubbas av politiska krafter. Det minskar förtroendet för hela det civila samhället i förlängningen.
Historiskt sett har Socialdemokraterna varit en huvudmotståndare till de systemkritiska grupper som önskar sig en restriktivare immigrationspolitik. Bilden börjar i någon mån bli en annan. Redan inför valet 2010 tog Reinfeldt en del uppseendeväckande ställningstagande, bl.a. när det gäller politiskt våld, som gör att Reinfeldt börjar tona fram som en huvudmotståndare för de som vill se en annan immigrationspolitik. Oavsett vem som är huvudmotståndare till de systemkritiska grupperna, så tjänar dessa grupper på att det finns en politisk motståndare till Reinfeldt, utöver SD. Att Alliansen i princip saknar politiskt motstånd i dagsläget är något alla förlorar på förutom alliansen själv.
I det senaste utspelet från S mot Juholt är det Ylva Johansson som på sin blogg och riktar kritik mot partiledaren. Att Johansson offentligt går ut med kritik när mediedrevet i princip lagt sig, måste skvallra om svåra interna maktstrider. Johansson pekar i sin artikel ut Juholt som ansvarig för det ras S gjort i olika opinionsundersökningar. Att Juholt gjort sig skyldig till en del obegripliga grodor står utom allt tvivel. Att Juholt inte är en optimal partiledare står lika klart. Frågan är dock vem i det socialdemokratiska partiet som skulle ta över efter Juholt? I dagsläget finns det inte någon trovärdig kandidat överhuvudtaget. De som eventuellt skulle vara lämpade att ta över partiledarposten, t.ex. Nuder och Bodström, har varit tillräckligt smarta att tacka nej till ett sådant uppdrag. Det kan vara så att intelligenta människor inte frivilligt utsätter sig för dessa interna vendettor som närmast för tankarna till Camorran i Neapel. Som kuriosa kan vi nämna att när Sahlin fick intern kritik, så var det alltid en kör av kvinnor vilka skrek ut att kritiken har sin grund i att Sahlin är kvinna. Vi undrar nu om Juholt röner kritik enbart för att han är man?
Rent politiskt verkar det för en utomstående som att S missat givna politiska poäng. Oerhört många människor är trötta på den privatiseringshysteri som gör att inte ett enda pendeltåg någonsin går i tid. Lika många finner det stötande att skattepengar som skall gå till undervisning hamnar i utländska skatteparadis. Det är lika märkligt att partistrategerna i S inte förstår att om man satsar politiskt på människor vilka lever av bidrag, så slutar de som arbetar till slut att rösta på partiet. Dessa givna politiska frågor har S av outgrundliga orsaker inte tagit tillvara (låt vara att de själva deltagit i denna politik).
Efter att Sahlin avgick skulle S i princip vara fria att lägga sig mellan M och SD i immigrationsfrågan. I en demokrati handlar det till syvende och sist att erbjuda alternativ till väljarna. Finns inga alternativ så röstar människor på Anders Borg, så enkelt är det.
Läser vi kommentarerna på Ylva Johanssons blogg så är en del insiktsfulla, åtminstone delvis. Andra präglas av ursinne eller av den interna maktkampen. Jag publicerar några exempel här.
Fru Johansson har rätt i att den svenska skolans kvalitet har försämrats. Vi kanske bör påminna oss om att det var med hjälp av Vänsterpartiet kommunisterna där Ylva Johansson var riksdagsman som tillsammans med Socialdemokraterna drev igenom kommunaliseringen. Där började nedförsbacken för skolan med det kommunala ansvaret och upplösning av regelverket för skolan...
Slaine said... Jag röstade på sossarna förra valet. Jag måste bara skriva att jag tycker det är oerhört stötande med era falangstrider.
Juholt attackerades av motståndare i partiet redan då han tillträdde. (T ex av Bodström). Sedan sitter hans motståndare och läcker uppgifter till pressen för att bli av med honom. Han har faktiskt inte gjort något fel! Reglerna var helt oklara. Han trodde att han gjorde rätt.
SFurustrand said... Jag tycker det är så fullkomligt fel det ni gör. Ni sänker ert eget parti genom dessa attacker på partiledningen! Vad händer om Juholt byts ut förresten? Kommer ni att ge er på nästa partiledare på samma sätt? Förmodligen... Tror ni att folk vill rösta på ett sådant parti, och tror ni att folk har förtroende för en partiledare som inte stöttas av hans egna partikamrater? Knappast...
Indoktrinerade "Ljugholt" fanatiker är blinda för verkligheten, det ser vi ju bevis på här så som Susanne RV. Låt dem hållas så är man snart ner på 10%. 70-talet är borta för alltid, bidragssamhället var ju ett misstag av astronska mått, vilket ju även Palme erkände. Erlander och Co må rotera i sina gravar när de hör retoriken från dessa bakåtsträvare.
Släng ut dessa "vänsterflummare" och låt S bli ett arbetarparti i och med tiden. Ett parti där varje medborgare gör rätt för sig, där begränsade sociala skyddsnät finns när dessa behövs samt skapar förutsättningar för varje individ att utvecklas och bidraga till samhällets utveckling. Bevare oss för någon "sekt" som står och jublar och åt "Ljugholt" på någon intern kongress. Totalt frånvarande om vad en modern arbetare har för behov, dreglandes inför någon potentiell framtida toppost.
dick said... det här var det sämsta hitills! partiet har svikit sin ideologi och sina visioner och försöker verka i dubbelheten att säga ett och göra ett annat, det går bara inte och det är inte personen Juholts fel, så du lägger sten på bördan i ett jättekänsligt läge, hur kan du nu? - hur man än ser det Ylva är ditt utspel en stor skada och ofattbart klumpigt, samma klubb som Östros m fl, Juholts tabbar ter sig som smålöjligheter och oförargerliga i jämförelse, socialdemokratin kommer aldrig att driva bättre borgerlig politik än moderaterna, (jag menar att det är det ni gamlingar försökt i många år) då kunde lika gärna Reinfelt ta över S,
Anders R said... Det är fascinerande att se hur socialdemokatin verkligen anstränger sig för att hålla liv i ett mediedrev som hade ebbat ut för länge sedan om det bara vore för Juholts misstag.
Partiets sjunkande siffror beror framför allt på den fundamentala oförmågan att samarbeta inom partiet, på interna kombattanter som hellre ser partiet söndras än viker från sin egen strävan att mätta sin makthunger.
Det vi ser nu är troligen en historisk förminskning av socialdemokratins storlek och betydelse i svensk politik som antagligen blir permanent. Och det är de flesta i partiet, inte minst du själv, mer skyldiga till än Juholt.
En kommentar påtalar att Johansson själv är ansvarig för skolans kommunalisering. En annan kommentar tar upp företeelsen att höga socialdemokrater själva läcker uppgifter till media, och underblåser hela konflikten. En annan kommentar tar upp problemet med bidragspolitiken. Det finns väl en hel del märkliga och osammanhängande kommentarer, samt en hel del som innehåller korn av sanning. Skulle någon partistrateg kunna sålla agnarna från vetet skulle nog många svar finnas bland dessa kommentarer.
Vi går utan tvivel mot ett intressant politiskt år. Hur kommer bataljerna i riksdagen att gestalta sig? Kommer SD tillsammans med övrig opposition att kunna fälla regeringen i stora frågor? Det svagaste kortet i oppositionen är faktiskt MP, som väl ofta hamnar på Reinfeldts sida. Hur kommer socialdemokraterna att kunna hålla ihop sitt parti? Om nu Grekland och Italien går mot total bankrutt kan det bli ett riktigt intressant politiska år.
Antanas Mockus är född och uppvuxen i Colombia men hans föräldrar kom ursprungligen från Litauen. Mockus utbildade sig till både matematiker och filosof, det är dock inte för sina akademiska meriter han blivit berömd. Mockus har i stället blivit berömd för sina smått bisarra, men ändå effektiva insatser som politiker och borgmästare för den kanske våldsammaste staden i världen, Bogotá.
Det hela började när Mockus tjänstgjorde som rektor National University of Colombia, ett universitet som präglades av fullständigt kaos, våld och trakasserier. Vid en samling i den stora föreläsningssalen fick Mockus nog av att bli förnedrad. Han tog saken i egna händer och gjorde vad ingen rektor i Sverige någonsin skulle göra. Dock skall påpekas att jag själv bär på en obetvinglig lust att göra precis det Mockus gör 2:10 in i filmen, mot alla självutnämnda toleransens apostlar som i sin självgodhet inte ser sin egen intolerans. Ni självutnämnda godhetsapostlar kan gärna titta på filmen med högupplöst skärm samt använda förstoringsglas 2:10 in i filmen, så ser ni vad jag tycker om er förmenta tolerans och godhet.
En svensk rektor skulle säkerligen avpolletterats smidigt och snabbt efter ett tilltag liknande det Mockus gjorde sig skyldig till. I Colombia är dock gränserna inte riktigt så snäva som i vårt land. I stället för att snyggt förpassas till något dammigt kontor, vilket blivit följden i vårt land, så lyckades i stället Mockus bli vald till borgmästare i Bogotá. Under sin ämbetsperiod som borgmästare lyckades Mockus nå häpnadsväckande resultat med ytterst okonventionella metoder. Han fick t.ex. ned trafikolyckorna genom att anställa hundratals mimkonstnärer, som stod efter vägarna och gjorde fula grimaser åt de som bröt mot trafikreglerna. Mockus fick ned vattenåtgången genom att göra en film om hur viktigt det är att spara vatten, samtidigt som han själv stod i duschen under hela filmen.
I filmen nedan så ser vi bl.a. Mockus i ett vilt slagsmål med studenter, efter att en student kastat fekalier i ansiktet på en lärare. I Sverige skulle säkert Mockus blivit avsatt och anmäld för övervåld, medan en samlad mediekår, fällt gigantiska krokodiltårar över den stackars fattiga studenten med svår barndom. Det berättas också en del om de samhällsexperiment Mockus lyckades genomföra under sin tid som borgmästare.
Mockus lyckades faktiskt med sina okonventionella metoder göra Bogotá till en bättre och tryggare stad, det råder ingen tvekan om detta. Ekonomiskt har dock vår kreativa borgmästare lyckats sämre. Mockus borde haft en god ekonom vid sin sida, det hade sannolikt utgjort ett perfekt par. Nationellt har Mockus lyckats sämre. Han har ställt upp i presidentval men aldrig lyckats speciellt väl. Det kan också vara så att metoder som fungerar på det lokala planet, inte fungerar riktigt bra i nationell TV. Jag såg en film där Mockus plötsligt kastar ett glas vatten i ansiktet på sin politiske medtävlare, detta under ett i övrigt lugnt politiskt samtal. Nationellt kanske detta inte är så lyckat, även om det fungerar i Bogotá med sina väl tilltagna umgängesgränser.
Trots väldigt okonventionella metoder, fjärran från våra egna superstela politiker, så har Mockus lyckats med många projekt i sin hemstad Bogotá. Hans metoder har ställt normer och värderingar på ända och han har ändrat perspektivet på hur en politiker skall bete sig. Dessutom skulle den politiska världen vara oerhört mycket tristare utan politiker som Mockus. Även om Mockus kanske tagit ut svängarna lite väl mycket för svenska förhållanden, så anser jag att vi alla har något att lära av Antanas Mockus.
