Vilken förfärlig människosyn Moderaterna visar upp

Ett nytt centrum för hemlösa skall öppnas på Kapellgränd, Södermalm i Stockholm. Margareta Björk (M) ordförande i stadsdelsnämnden har reagerat starkt på detta och menar att bl.a brottsligheten kommer att öka. Så här säger hon i DN.

Vi har för många sociala institutioner på Söder, det har vi tyckt länge.
Södermalm har problem med stök, brott och oroligheter vid Medborgarplatsen och i västra Katarina.

Att anklaga en hel grupp och generalisera som Björk gör här skvallrar om en människosyn jag inte ställer upp på. Att på detta sätt skuldbelägga en hel grupp människor, som dessutom hör till samhällets botten luktar fascism lång väg. Jag vill påpeka att detta rör sig om en grupp som inte kan föra sin egen talan och som på det mest monstruösa sätt blir skuldbelagt av Moderaterna. Vad har Moderaterna för belägg på att det är hemlösa som utför dessa brott och detta stök? Det finns, som alla vet människor med bostad som också nyttjar alldeles för mycket alkohol och som bryter mot lagar. När jag läser statistik från BRÅ hittar jag absolut inget som säger att just hemlösa skulle göra sig skyldig till dessa saker som Björk påstår. Det är med all önskvärd tydlighet så att Moderaterna med Björk fiskar i grumliga vatten när de drar fram dessa ogrundade uppgifter. Vidare säger Margareta Björk så här i artikeln.

Problemen har tilltagit de senaste veckorna, med ungdomsgäng och andra gäng och med en stor ökning av missbrukare i Björns trädgård, många av dem övernattar

Nu påstår Björk att dessa trasiga människor övernattar också! Det luktar brunt om Björks grundlösa anklagelser mot grupper av människor som inte kan försvara sig. Detta utspel skvallrar om en människosyn vi inte trodde fanns kvar i vårt moderna svenska samhälle. Var är moderaternas humanism, vad har deras rättsliga och mänskliga patos någonstans? Vad säger Reinfeldt om detta fruktansvärda påhopp på våra allra svagaste medborgare? Vidare står det i artikeln:

Att landstinget i sommar öppnar ett centrum för hemlösa i området är inget stadsdelsnämnden välkomnar. En enig nämnd har flera gånger uttryckt att de sociala verksamheterna redan är för många. 

Det är alltså för många sociala verksamheter i staden anser stadsdelsnämnden. Var skall alla dessa människor ta vägen då undrar vi? Skall de avvisas till förorterna med all problematik som finns där med fattigdom, dåliga sjukvård och trångboddhet? Det skulle vara direkt inhumant och omänskligt att avvisa dessa människor till en miljö där de sannolikt kommer att fara illa. Stockholms stad är en rik kommun som borde ha råd att härbärgera dessa olyckliga människor. Det gäller att stå upp för en human människosyn och alla människors lika värde. Just därför skall dessa mindre bemedlade människor inte avvisas från Stockholms stad.

Länk DN

Varför har de så konstiga efternamn?

Människor får ju såklart heta vad de vill och det är bara trevligt med lite udda roliga namn. Mitt eget efternamn hör väl heller inte till de allra vanligaste kan jag väl avslöja, även om det är ett ursvenskt efternamn från torpartiden i vårt land (kanske ännu längre). Men när jag tittade i Facebook på medlemmarna i gruppen ”Liberaler mot Sverigedemokrater” så slogs jag direkt av ansamlingen av en speciell klang på efternamn som var mycket, mycket vanliga där.

Exempel på typer av efternamn som det drällde av i gruppen (300 medlemmar) är von Wachenfeldt (låter det måhända bekant?), Tenenbaum, Af Geijerstam, Steinbach, Heinrich, Stålhandske, Schöldström, Rothstein, Fare (ja, Stella Fare), Preifelt, Bard (ja Alexander i förnamn) samt Afzelius-Alm. Namn som Andersson, Pettersson och Lundström är definitivt underrepresenterade i denna samling av namn. Vi noterar en massiv överrepresentation av namn med tysk härkomst. Vi noterar också ett ”Af” namn och ett ”von” namn. Vi noterar likaså några kändisar som väl i en samling på 300 personer för anses våldsamt överrepresenterade. Likaså noterar vi att det är en speciell typ av kändisar som är med i gruppen, det är inga idrottsstjärnor, professorer eller företagare. 

Vitsen med att jag skrev denna artikel är att detta i alla fall indikerar det jag skrivit förut om de tre eliterna, den mediala, kulturella och politiska eliten. Jag skrev att de ofta står som politisk motståndare till ”verklighetens folk”. De hyser åsikter som inte har med förorternas verklighet att göra och de lever i sitt eget Sverige, företrädesvis i vissa stadsdelar av våra storstäder.  Förövrigt tycker jag Alexander Bard är en mycket fin och representativ företrädare för ”Liberaler mot Sverigedemokrater”.

Länk Facebook Liberaler mot Sverigedemokrater

Kan vi få ett svar Olofsson?

Jimmie Åkesson skrev en artikel i Aftonbladet där han gav uttryck för en oro för krav från muslimskt håll om särlagstiftning. Reaktionerna blev våldsamma och artikeln var väl inte skriven på det mest diplomatiska sätt kan vi väl konstatera, i alla fall inte som debattklimatet ser ut i vårt land. Lite senare satt Olofsson i SVT:s studio och debatterade med Åkesson om det vi kallar ”politisk islam”, alltså när religionen islam försöker påverka vårt land i politisk mening. Olofsson förnekade inte direkt att politisk islam har gjort sig hörd i vårt land vad jag kunde utröna, men hon förringade de krav som ställts av politisk natur från muslimskt håll.

När Åkesson pressade Olofsson med anledning av centerpartisten och muslimen Mahmoud Aldebe så vägrade Olofsson att gå i svaromål och började svamla om ”alla människors lika värde”. Jag visste att jag läst en artikel av Aldebe där han kräver särlagstiftning så jag har damsugit hårddisken efter artikeln och till slut hittade jag den, HÄR.

Aldebe kräver som ordförande i ”Sveriges muslimska förbund” 2006-04- 27 särlagstiftning för muslimer i ett brev till alla riksdagspartier. Detta publicerades i en artikel på DN. Så här står det bl.a.

Skilsmässor ska godkännas av en imam, kommunala skolor ska undervisa muslimska barn i hemspråk och religion i separata grupper, och flickor och pojkar ska inte få simundervisning tillsammans.

De mycket kontroversiella kraven kommer från Sveriges muslimska förbund med cirka 70.000 medlemmar. I ett brev från förbundets ordförande till de politiska partierna kräver ordföranden Mahmoud Aldebe särlagstiftning för muslimer. 

Lars Leijonborg avvisade mycket bestämt dessa krav från Aldebe, samma Aldebe som nu alltså gått med i Olofssons Centerparti och kandiderar till riksdagen för Centerpartiet.

Vi har religionsfrihet i detta land, det är inskrivet i grundlagen. Var och en har rätt att utöva sin religion om det inte krockar med Svensk lagstiftning. Men när en religiös rörelse tar politisk ställning och försöker påverka samhället så ger sig in i politiken på samma villkor som alla andra politiska organisationer och partier. En organisation som ger sig in i det demokratiska spelet och vill påverka samhället kan ju inte längre kräva att inte bli motsagt med hänvisning till religionsfriheten då det ju inte längre är religionen i sig som står i fokus utan att påverka samhället. Om Aldebe kommer in i riksdagen och kräver särlagstiftning, skall han då inte kunna bli motsagd p.g.a. religionsfriheten?

Länk DN 2006

Kommentarer om ”granskningen” av Åkessons artikel – Sanna Rayman

Sanna Rayman är definitivt ingen sympatisör av SD, men några kommentarer av den s.k. granskningen av Åkessons artikel i Aftonbladet förtjänar att lyftas fram, både som roliga och tänkvärda.  Så här skriver Rayman om Åkessons uttalande angående muslimska mäns överrepresentation i våldtäktsstatistiken.

Åkesson: Muslimska män är överrepresenterade i våldtäktsstatistiken.

Etablissemanget: Fel fel fel! Det vet vi faktiskt inte!

Jaha. Där fick han. Pilutta dig Jimmie! Vi vet faktiskt inte. För vi har slutat föra statistik över brottslingars härkomst, just för att täppa till truten på typer av din kaliber.
Vem vann?

Rayman uttalar sig också om den debatt som Åkesson hade i SVT med Maud Olofsson. Jag har tidigare i kommentarerna skrivit att Olofsson gjorde en bedrövlig insats i den debatten och Rayman håller naturligtvis med mig. Så här skriver hon om saken.

I SVT ser jag Maud Olofsson hösta in ytterligare några röster åt SD. Åkesson ställer en fråga till Olofsson gång på gång. Den är inte obefogad. Han undrar om det är möjligt att kandidera för Centerpartiet om man, som Mahmoud Aldebe, har förespråkat särlagstiftning för muslimer i Sverige. (Sharialag på familjerättsområdet)

För det första har Aldebe tagit tillbaka sitt förslag. Det gör mig förvisso inte särskilt lugn, han föreslog det ju, men det är obegripligt att Olofsson inte genast kontrar med detta. Det pågår även en debatt inom Centerpartiet om saken. Något av detta kunde Olofsson ha nämnt.

Men det gör hon inte. Hon besvarar frågan omväxlande med "Det viktiga är ju att du gör/tycker/säger..." eller "Det värsta med dig är..."
Hon lägger Åkesson på soffan, gör en kort psykoanalys om att han inte är "trygg i sin kultur". Till slut konstaterar Åkesson att han är mer rädd för Maud Olofsson än för muslimer.

Tror jag det. Som psykoanalytiker vore hon en katastrof. Om Åkesson nu vore otrygg - han ser rätt lugn ut i soffan - så verkar det högst otroligt att den rekommenderade terapimetoden skulle vara gällt gapiga utfall av typen "Det värsta med dig är att du är otrygg!!!"
Vem vann?

Vi måste påpeka liksom Stig i kommentarerna här att först så säger Olofsson att hon är trygg i sin egen svenska kultur, och tror inte Åkesson är trygg i just denna kultur. Därefter undrar hon om det överhuvudtaget finns någon sådan kultur. Det är faktiskt en självmotsägelse av rang. Jag tror dock inte en samlad massmediekår kommer att angripa henne för det, bara en känsla jag har.

I övrigt gör Olofsson en bedrövlig insats under debatten och när människor pratar om hat och ovilja så talar ju Olofssons ansikte och gnälliga retorik ett annat språk om vem som härbärgerar detta hat än den samlade pressen. Det är ofattbart att människor som själva inte hör till den politiska, mediala eller kulturella eliten faktiskt röstar på Olofsson.

Olofsson tillhör den politiska eliten och kommer från Ångermanland. Numera har hon en gård i Robertsfors kommun i Västerbottens län samt en lägenhet i huvudstaden får vi förmoda. Vad vet hon om den verklighet många människor i förorterna upplever? Bryr hon sig om de problem som människorna runt våra förorter upplever? Känner hon överhuvudtaget till alla dessa problem och den senaste tidens utveckling? Varför i herrans namn skulle t.ex. jag någonsin rösta på denna människa?

Länk SvD Rayman

Varför denna våldsamma reaktion?

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson skrev en debattartikel i Aftonbladet som väckte enorma reaktioner hos i princip all media i Sverige. Enskilda tyckare som Ian Wachtmeister har försvarat artikeln men i övrigt har det mediala etablissemanget gått till storm mot Åkessons artikel med en ursinnighet som t.o.m. förvånar en gammal räv likt mig. Varför denna enorma reaktion?

En orsak är väl att etablissemanget äntligen såg en öppning för attack, då tog man i rejält när man fick chansen. Försvaret av själva immigrationspolitiken har ju i princip alltid gått knackigt, men nu kunde man attackera då man ansåg att Åkessons artikel var i det närmaste hets mot folkgrupp. En pikant detalj i sammanhanget är att det mediemogulerna retat sig mest på verkar vara rubriken på artikeln, denna rubrik var dock självsvåldigt satt av Aftonbladet själv, och det med beräkning naturligtvis.

Själva innehållet i artikel då? Jag prövar ett nytt grepp och låter en dokumenterad ”icke SD:are” Stefan Stenudd göra en analys punkt för punkt av artikeln. Jag är naturligtvis mer positiv än Stenudd till artikeln och jag kan hitta punkter som Stenudd missat som talar till Åkessons fördel klockrent, men låt gå i demokratins namn. LÄNK

Som exempel på mediestormen I dagens SvD står det med fet rubrik att ”Dansk Folkeparti ger Sverigedemokraterna kalla handen”. Läser vi sedan artikeln består denna ”kalla handen” i detta uttalande av Dansk Folkeparti

När SvD ringer partiets presstjänst får man bara svaret att Dansk Folkeparti inte är intresserat av att lägga sig i andra länders valrörelser, och därför inte har något internationellt samarbete överhuvudtaget.

Av detta uttalande drar man alltså slutsatsen att DF ger SD ”kalla handen”. Inga slutsatser är tydligen omöjliga att dra nu när storsläggan skall användas.

I DN finns en artikel om att SD ”stulit Sverige”. Det är VD för Islamic center, Bejzat Becirov som gör detta uttalande. Becirov argumenterar genom att berätta hur illa hans familj farit under andra världskriget, vad detta har med SD att göra är en gåta. Sedan säger Becirov att ”muslimer vet vad SD är för parti och vad det står för”. Eftersom en del muslimer faktiskt ringt mig, också med Åkessons artikel som utgångspunkt, kan jag med emfas intyga att muslimer i allmänhet inte vet vad SD står för. 

Att media går till storm med sådant ursinne beror inte enbart av taktiska skäl, det måste handla om mer än så. Det beror sannolikt på att de mediala aktörerna blivit kränkta av att någon kritiserar det politiskt korrekta bygge som de med sådan omsorg byggt upp och vårdat så ömt. T.o.m. försök att ändra det grundläggande begreppet ”demokrati” och likställa det med ”mångkulturell” har gjorts för att försvara detta bygge. Många ur etablissemanget ser sin godhet och sitt människovärde vila på ställningstagande för det mångkulturella samhället. Inte konstigt då att reaktionerna blir så oerhört starka.

Länk DN

Länk SvD

Länk Stenudd

Länk Newsmill Wachtmeister


 

De tre eliterna

Människor som finner sig stå på samma sida som dem vilka är kritiska mot immigrationspolitiken, kriminalpolitiken, skolpolitiken, försvarspolitiken, globaliseringen och kanske även EU-politiken finner att deras argaste kritiker ofta kommer från någon av tre grupperingar eller samhällsklasser. Dessa samhällsklasser är den kulturella eliten, den mediala eliten eller/och den politiska eliten. Ett bättre begrepp än samhällsklass är ”eliter”, det är ett begrepp som infördes av den amerikanske sociologen Christopher Lasch. Det som skiljer dessa grupper från övriga grupper i vårt samhälle är inte i första hand inkomsten eller släktträdet utan yrket och åsikter, därför stämmer begreppet ”eliter” bättre än samhällsklass.

Den politiska eliten har Anders Isaksson beskrivit utmärkt väl i sin bok ”Den politiska adeln”. Isaksson skriver i sin bok hur dagens politiker enbart fokuserar på att bibehålla makten, eller att komma till makten och de eftersträvade positionerna, inte att kämpa för en ideologi eller att representera de väljare man blivit vald av. I dag när politiken blivit ett yrke för många så står det också mer på spel för politikerna. Förr hade många politiker ett annat yrke än den rena politiken, nu står jobbet på spel vid nästa val.

Demokratin har för dagens yrkespolitiker blivit mer ett medel än ett mål i sig. Det är inte konstigt att dagens politiker inte vågar säga vad de eventuellt tycker om de politiskt korrekta frågorna. Jag har träffat både företrädare för socialdemokrater, centerpartister och moderater som uttalat sig på ett sätt som skulle föranleda dem en skarp reprimand om de tillhört SD, men de håller tyst om sina åsikter i alla fall. Alla vet vad som gäller. Ett felaktigt ord som når offentligen så är karriären hopplöst förlorad. Här hjälper den mediala eliten till med ”renhållningen” på ett effektivt sätt.

Den Mediala eliten är en elit som härskar genom implicita regler och lagar, därigenom är den svårare att få grepp om än den politiska eliten. Däremot märks makten och styrkan hos den mediala eliten nästan mer än hos den politiska eliten. Det är heller inte svårt att se den homogenitet i vissa åsikter som den mediala eliten står för. Vilken erkänd journalist har kritiserat vår immigrationspolitik? Jo det HAR hänt, efter att de lämnat sin journalistiska bana. Som exempel på det kan vi nämna Elisabet Höglund som talade ut efter att hon gått i pension, LÄNK.

En annan journalist som beskrivit det i praktiken fungerar i den mediala eliten är Sakine Madon. I en artikel i Expressen så skriver hon så här. LÄNK

Stockholm toppar i popularitet; där bor hela 371 journalister som kan morsa på varandra i matbutiken och föreslå nästa brunch eller lattefika. Stockholms innerstad lockar 19 procent av samtliga svenska journalister - på en yta där tre procent av svenska folket bor.

I övrigt beskriver Madon hur journalisterna lever i en verkligen vi övriga inte känner igen oss i, och vice versa naturligtvis. De av oss som anser oss tillhöra ”verklighetens folk” tycker och känner inte som dessa journalister. Vi lever under andra villkor och har andra intressen än dem. Snart röstar vi inte ens som dem. Vi ”systemkritiker” har journalisterna i princip alltid som politiska motståndare. Det är så vanligt att vi räknar med det som den naturligaste sak i världen. Problemet är att så borde det inte vara i en demokrati. Josefsson har i ett svagt ögonblick talat om journalisternas ohälsosamma förhållande till den politiska eliten.   Så här sade han (Om media som domare och bödel" i SVT 24:s 24 Direkt" fredagen den 28 september 2007.), textat från Youtube.
 

Äh, det är... Ja, alltså... Det ligger mycket djupare än så. Det är väl att det är nog få länder i världen, tror jag, som är så eni... Alltså, det finns en samsyn om så oerhört mycket. Man har samma värderingar - det är alltså övre medelklass-värderingar, som finns väldigt mycket i journalistkåren - och det spelar ingen roll om man står till vänster eller höger. Alltså, det vill jag verkligen säga: Vad man säger är en sak, vad man gör är en annan sak, va.

Alltså, sådant hyckleri finns, va. Och i detta hycklande samhälle har ju Lars Danielsson varit en viktig makthavare och jobbat precis under den som kanske, faktiskt, har hycklat mest i det här landet. Och där finns då journalistkåren... i de rökridåerna finns vi, va. Sedan spelar det ingen roll om man käkar middag då och då. Det kanske inte är så bra, jag vet inte. Men det sitter MYCKET djupare än så. Det sitter i språket, i tanken, i sättet.

Man kan kritisera Josefsson för mycket genom åren, men han har också sagt en och annan sanning.

Den kulturella eliten är den svåraste gruppen att få grepp om och här är bilden grumligare och svagare än för två övriga eliterna. Inte mycket är heller skrivet om denna elit i detta sammanhang och banden med de övriga eliterna är mer komplicerade och kanske svagare. Vi kan konstatera att Göran Hägglund vågade kritisera just denna elit, sannolikt för att fiska röster på trötta medborgare, LÄNK - LÄNK. Är det någon som tror att Hägglund skulle ha vågat kritiserat någon annan elit? Reaktionerna från kulturetablissemanget lät inte vänta på sig, reaktionen blev stark. Förmodligen var stödet från den kulturella eliten svagt redan från början för KD och Hägglund hade inte mycket att förlora. När det gäller stödet för ett parti som SD så är stödet från den kulturella eliten försvinnande liten. Detta är också ren självbevarelsedrift av kulturarbetarna. Skulle Malena Ernman komma ”ur garderoben” som SD-sympatisör skulle vi säkert aldrig mer få se henne i TV-rutan.

Den kulturella eliten bor ofta där den mediala eliten bor (men inte alls så koncentrerat), den tycker ofta som vänsterblocket av det politiska etablissemanget, aldrig som systemkritikerna. Den vurmar för HBT-rörelsen, feminism och det multikulturella samhället.

Dessa eliter sjunger ofta toleransens lov men uppvisar en påfallande intolerans när någon står upp för åsikter som de inte gillar, då beskylls dessa för ”intolerans” fast det är precis vad de själva just då visar upp. Denna paradox verkar de själva dock inte upptäcka trots att de också påtalar sin egen grupps överlägsna utbildning och intelligens, till skillnad från de ”bonniga” snusande mörkermännen. De sjunger demokratins lov fast de själva beter sig odemokratiskt så fort någon på allvar tycker annorlunda. De talar om deras egna fina människosyn och motståndarnas hemska människosyn, fast de inte tvekar att frysa ut och stigmatisera sina politiska motståndare på alla upptänkliga sätt. De talar varmt och ihållande om mångfald, fast deras mardröm är att ett parti med en något annorlunda agenda skall komma in i riksdagen.

Ränderna går nog aldrig ur det mediala etablissemanget

Sverigedemokraterna har avhållit sina landsdagar i skånska Ljungbyhed. Det är ett vackert landskap vi möter mitt i Skåne där solen och molnen tävlar om herraväldet. Landsdagarna avhölls i en konferensanläggning som fordom var krigsflygskola. Ljungbyheds krigsflygskola startade redan 1928 och lades ned 1998. Som ett monument står en jättelik gravsten över den anrika krigsflygskolans bortgång. Många av deltagarna på landsdagarna tyckte att det jättelika gravmonumentet också symboliserade förfallet av vår fordom så välmående och välordnade samhälle. Kunde landsdagarna hållas på ett bättre ställe?

Mötet var dessutom oerhört positivt och lyckat. Stämningen var så positiv och förtröstansfull inför framtiden att man kunde ta på den. Många deltagare sade att detta var det bästa ”årsmöte” (det heter ju landsdagar numera) de någonsin bevistat. Talen av Åkesson och Söder var kanske de bästa de någonsin gjort, detta var en allmän uppfattning.

I DN skriver journalisten Staffan Kihlström om exakt samma landsdagar jag själv bevistade. Jag känner till exakt allt Kihlström skriver om i sin artikel följaktligen, ändå så slås jag av hur oerhört denna journalist tagit ut svängarna för egna tolkningar, tolkningar som är ljusår från de som deltagarna gjorde. Jag antar att ränderna aldrig går ur det mediala etablissemanget. Så här skriver Kihlström i sin artikel.

Kritiken mot invandringspolitiken är fortfarande partiets sammanhållande kraft, vilket inte minst visade sig vid helgens partikonferens. Invandringskritiken är dock lite mer aptitligt förpackad, till exempel som partiets nya arbetsmarknadspolitik.

Men de gamla ränderna har inte gått ur hos många ledamöter och flera i partiledningen. Bland dem återkommer ord och fraser som om inget har förändrats. Ordet ”massinvandring” används flitigt.  

Jag och många andra behöver inte ”förpacka” invandringskritiken alls. Det är en oansvarig och vansinnig immigrationspolitik Sveriges regeringar fört sedan 1975, hur många gånger och på hur många sätt måste vi påtala det? Ordet ”massinvandring” är det rätta ordet, om en nation på 9 miljoner invånare tar emot 100,000 immigranter på ett år så är det ”massinvandring” enligt alla definitioner, ja t.o.m. 50,000 och sannolikt 25,000 skulle räcka för att begreppet skulle vara adekvat. Inget har dessutom förändrats, det som var massinvandring för 15 år sedan är det i dag också, dessa relativister går för långt ibland. Vidare skriver Kihlström så här i sin artikel.

Partisekreterare Björn Söder var också rakt på sak, och fick stående ovationer när han talade om kulturarvet, om att svenskarna måste ”överföra sina värderingar från generation till generation”, om att ”vi har ett land som vi ska överlämna till våra efterkommande”, och om vad Sverigedemokraterna tydligt talar om för de invandrare som inte vill assimilera sig med de infödda svenskarna: ”Passar det inte så är det bara att åka hem.

Vad exakt vad det för fel på det Söder sade? Här vill man ju ha en adekvat analys av Kihlström men en sådan uteblir. All kultur är bra, förutom om det kombineras med ordet ”arv” då är det jättedåligt. Är det så Kihlström menar? Att människor försöker överföra sina värderingar från generation till generation är ett allmänmänskligt mönster, alla generationer världen över försöker och har försökt just med detta. Även Socialdemokraterna försöker överföra sina värderingar till den uppväxande generationen genom att påverka skolpolitiken, det kan dock inte ses som ett ”allmänmänskligt” beteende. Även Kihlström försöker sannolikt att överföra sina värderingar till läsarna genom denna artikel. Till slut skriver Kihlström så här i sin artikel.

Björn Söder var inte mindre tydlig och sade att Sverigedemokraterna ska ”bekämpa det förräderi som pågår i riksdagens korridorer”.

Frågan är hur många procent av väljarna som verkligen sympatiserar med den analysen.

Ja Kihlström, det är frågan, och den får vi snart svar på. Det är ju val nästa år och då får de som tycker att det verkligen pågår ett förräderi i riksdagens korridorer emellanåt att få tillfälle att ge uttryck för just detta genom valsedeln.

Länk DN