Fula debattknep Bjurwald

Lisa Bjurwald, anställd på Expo och DN, skriver en artikel på DN där hon, liksom Miljöpartiet, propagerar för en generösare immigrationspolitik än vad vi redan har. Bjurwald är starkt kritiskt till det poängsystem som immigranter bedöms efter och som enligt henne praktiseras i Danmark. Nu vet alla att det också praktiseras i Kanada, ett land som ibland får stå som exempel på en lyckad immigration. Det gäller att välja sina exempel och lite snyggt tiga om valda detaljer, då kan man använda de flesta länder i sin argumentation. Därefter skriver Bjurwald så här i sin artikel.

Danmarks relationsapartheid är bara en pusselbit i den europeiska omformningsprocess där invandrares integritet körs över. Andra bitar är klädkrav, språkkrav och krav på boende i ”rätt” område. Målet är att slutprodukten ska vara till så stor nytta för samhället som möjligt. Den utsatta människans eget behov av exempelvis sjukvård – vilket grymt nog nekas de papperslösa – kommer i andra hand.  

Den enskilda människan behov av sjukvård? Det finns etniska svenskar som grymt nog inte heller får detta behov tillgodosett, därför att resurserna inte räcker till alla. Efter att en asylsökande fått avslag är det meningen att denne skall lämna landet, det är hela vitsen med vår lagstiftning. T.o.m. Reinfeldt har påtalat detta mycket basala faktum när han befunnit sig utomlands. Till sist konstaterar vi att behov av sjukvård inte är asylskäl och aldrig har varit det. Vidare skriver Bjurwald så här i sin artikel.

Här hemma talar Sverigedemokraterna om vår ”extrema” invandring. Men inget land i världen tvångsutvisar fler flyktingar till Irak – där våldet mot civila fortfarande är högst närvarande – än Sverige.

Sverige utvisar kanske flest ”flyktingar” till Irak, därför att vi tagit emot flest. Enbart Södertälje tog emot fler asylsökande från Irak än hela Nordamerika, det är extremt. En nation som Finland där flyktingströmmen är att likna vid en rännil jämfört med vår egen vårflod kan och behöver inte utvisa så många asylsökande. Detta är en ganska enkel matematik som även Bjurwald borde förstå. Till sist skriver Bjurwald så här.

Solidaritet och respekt måste vara vägledande ord för invandrings- och flyktingpolitiken. I många konflikthärjade länder är familjen mer central för en stabil livssituation än i Sverige. Att medvetet försvåra för nya svenskar att återförenas med sina barn och sin make eller hustru är omänskligt.

Vi skall ha en ansvarsfull och restriktiv immigrationspolitik, slagord och floskler skall inte vara vägledande. Hur respektfullt är det att göra sig av med sina identitetspapper när man satt ner foten på svensk mark? 


Jag tycker inte heller att familjer bör splittras, därför bör vi tänka om när det gäller de s.k. ensamkommande barnen. Jag tycker dock det är rimligt att en person som uppfyller alla krav för asyl och uppvisat tillförlitliga identitetspapper (d.v.s. inte slängt dem vid ankomst till vårt land) måste få ta hit sina barn och fru. Där skall det dock stanna. 


Bjurwald representerar den immigrationspolitik vi redan prövat, med förfärligt resultat. Den är inte ens human för dem som kommer hit och döms till ett liv i arbetslöshet och utanförskap, långt från sina rötter och sin egen kultur. Det blir inte bättre av att en del återskapar sin hemkultur i etniska enklaver, avskärmade från det övriga samhället. Det är liksom inget samhälleligt framgångsrecept att flytta hit och bygga sig en egen etnisk enklav. Hur skall vårt samhälle då se ut i framtiden om det blir en dominerande politik? 

Länk DN

NEJ till Miljöpartiets flyktingpolitik

Miljöpartiet går i en DN-artikel ut och ger sin syn på en miljöpartistisk flyktingpolitik, dessutom vill de göra upp med alliansen om denna politik. Miljöpartiets syn på flyktingpolitiken närmar sig i princip fri invandring och de gör avkall på vilka grundläggande principer som helst för att få en så generös flyktingpolitik som möjligt. Så här skriver de i sin artikel angående papperslösas rätt till vård.

Svensk hälso- och sjukvård är i världsklass men den är tyvärr inte till för alla som bor i landet. Flyktingar som fått avslag på asylansökan saknar tillgång till den och blir i dag beroende av sjukvårdspersonalens goda vilja eller ideella krafter. Detta är inte förenligt med Sveriges folkrättsliga åtaganden. Miljöpartiet anser därför att alla papperslösa ska ha rätt till samma hälso- och sjukvård som andra, till samma kostnad som andra.

Svensk hälso och sjukvård är inte till för alla i hela världen, det är fullkomligt omöjligt att en nation skall erbjuda sina resurser till hela världens befolkning. Speciellt sedan tillgängligheten redan försämrats för den inhemska befolkningen vad gäller akutvård bl.a. När man fått avslag på sin asylansökan är det meningen och i enlighet med alla nationella och internationella principer att man lämnar landet. Det är därför vi har hela vår asyllagstiftning, skall detta vara så svårt att förstå? Vidare står det så här i artikeln angående identitetspapper.

I dag krävs det att en flykting som beviljats asyl, ska ha ordnad bostad och försörjning innan han eller hon kan få återförenas i Sverige med sin närmaste familj. Nya hårda krav finns också om att anhöriga måste kunna styrka sin identitet och sitt släktskap för att över huvud taget anses vara anhörig till flykting i Sverige, något som många gånger är omöjligt för bland annat personer från Somalia och Afghanistan.

Självklart måste en förälder ha bostad och en försörjning innan denne tar hit sin övriga familj, var är det meningen att de skall bo annars och vem skall försörja dem? Samhället skall göra detta tycker Miljöpartiet men med Sveriges oansvarigt generösa immigrationspolitik börjar generositeten i vårt samhälle ta slut. Vad är det för problem med att bevisa sitt släktskap? I dag räcker det med ett enkelt DNA-test för att bevisa detta, är det omöjligt för personer från Somalia och Afghanistan att göra DNA-test? 


Det fanns en tid när alla asylsökande måste bevisa sin identitet för att överhuvudtaget få sin sak prövad, på den tiden hade över 90 procent av de asylsökande identitetspapper. När kravet slopades sjönk andelen asylsökande som kunde uppvisa papper på sin identitet drastiskt, vad det nu kunde bero på. 


Svensk asyl och immigrationspolitik har nåtts vägs ände. Vi har en asylpolitik som är markant generösa än omvärldens och allvarliga problem börjar ge sig till känna (milt uttryckt). Politiker som själva bor långt från problemen har mist kontakten med verkligheten och för en politik som skall få dem att framstå som så humana som möjligt. Nu leder denna politik till allt annat än ett humant och generöst samhälle. Miljöpartiets immigrationspolitik är fullt jämförbar med de tidigare förslagen från samma parti att slopa räntor och införa samhällslön för alla. Tänk er miljöpartiets vision av att vårt samhälle infört samhällslön och slopat alla räntor, samt kombinera detta med fri invandring. Enligt Miljöpartiet så är detta realistiskt men de som inte tror på att denna samhällsekvation går ihop får nog rösta på ett annat parti i nästa val.

Länk DN

Har Kurdo Baksi drabbats av en diktatorisk arvssynd?

Kurdo Baksi intervjuas i Second opinion och ger där sin syn på medias behandling av SD. Inte oväntat tycker Baksi att SD borde ha tigits ihjäl av media alternativt svartmålats ännu mer, om nu detta är möjligt. Så här uttrycker sig Baksi i Second Opinion.

De senaste tre åren har medierna anammat Sverigedemokraternas sätt att beskriva verkligheten. Jag förstår inte heller varför man skulle redovisa Sverigedemokraternas opinionssiffror så långt innan valet. Det ledde bara till onödig publicitet och gratisreklam.

Baksi kommer ju inte från en demokratisk kultur men man tycker ändå att han borde ha anammat de mest grundläggande demokratiska principerna under den långa tid han varit här. En sådan princip är att man inte tystar politiska motståndare för att slippa höra vad de har att säga. Denna princip gäller även politiska motståndare som man själv tycker har helt ”fel”. Det är ju så med politik, tycker alla likadant så brukar det tyda på en diktatorisk struktur i bakgrunden.

Annars var väl grundtanken med vår flyktingmottagning att de som flydde från diktaturer och grymma envåldshärskare skulle få en fristad i vårt subarktiska land. Det visar sig påfallande ofta att många som erhållit denna fristad i vårt land själva visar upp just de tendenser som de säger sig ha flytt ifrån. Kanske finns det någon slags arvssynd som poppar upp när vissa människor väl kommit undan sina diktatoriska plågoandar.

Länk Second Opinion

Experter försäkrar att Egypten inte kommer att utvecklas till en islamisk stat

I en relativt stort uppslagen artikel säger Leif Stenberg, chef för Centrum för Mellanösternstudier, att risken för att Egypten skall utvecklas till en islamsk republik, detta även om det Muslimska Brödraskapet tillåts delta i Egyptens framtida utveckling. Så här skriver Stenberg i sin artikel.

Muslimska brödraskapet är sammantaget den mest sammanhållna och mest erfarna av Egyptens oppositionsrörelser. Dock finns ingen större anledning att befara att rörelsen i den händelse en övergångsregering tillsätts kommer att driva tanken att genom en kupp eller med våld skapa en egyptisk islamisk republik. Snarare har rörelsen drivit idén om Egypten som ett rättvist samhälle genom en fungerande demokrati.

Det vore förmodligen ett allvarligt misstag inom övrig opposition att inte samarbeta med brödraskapet under en övergångsperiod och inlemma dessa i skapandet av en demokratisk process. I detta sammanhang är det betydelsefullt att inte demonisera Muslimska brödraskapet, utan att skapa och stödja förutsättningar för en bredare allians inom oppositionen.

Jag har själv ingen aning om hur stora riskerna är för att grupper eller organisationer skall försöka tillskansa sig makten med odemokratiska metoder, eller hur stor risken är att Egypten slutar som en islamisk republik. Jag hoppas att Stenberg har rätt nu när han på detta sätt går ut med en stor artikel i DN. Har han däremot inte rätt så kan man undra hur chefen för något som kallas ”Centrum för Mellanösternstudier” går ut i stor artikel när läget ser som mest kritiskt ut och gissar helt fel. I den bästa av världar skulle han då avgå som chef från sitt arbete och DN skulle gå ut med en artikel och åtminstone konstatera att de gett en felaktig bild till allmänheten. 


Broderskapsrörelsen Peter Weiderud har på ett liknande sätt gått ut i massmedia och försäkrat oss om att utvecklingen i Egypten inte kommer att leda till en odemokratisk islamisk stat. Han har dessutom gett uttryck för att de som är oroliga för en sådan utveckling förmodligen är islamofober. Nu är det ingen som tar Weiderud på allvar och han har fällt så många hårresande uttalanden genom åren så Weideruds senaste utspel kan nästan betraktas som ett av de mer sansade. Vi håller tummarna för att Weiderud (genom ren tur) och Stenberg får rätt, i annat fall är det vår skyldighet att påminna dem om vad de och DN försäkrat oss.

Länk  DN

Länk Newsmill Weiderud

Importerad fattigdom

I SVT:s nyhetsinslag visades i går ett reportage från en ensamstående mamma från Rosengård som ett exempel på en allt större fattigdom för allt fler barn. I dagens DN spinner man vidare på samma tråd, allt fler barn i vårt land lever i fattigdom. Inte heller artikeln i DN går någon hemlighet av att det ofta är utlandsfödda ensamstående föräldrar som lever under knapra förhållanden. Så här står det i dagens DN.

Varannat barn med ensamstående, utlandsfödd förälder lever i fattigdom. Det är diskriminering, menar Rädda Barnen.

– Sverige bryter mot barnkonventionen, säger general-sekreteraren Elisabeth Dahlin.

Vi undrar av Rädda barnen anser om alla de barn miljoner som lever under mycket värre förhållanden i Afrika och på vissa platser i Asien. Det måste enligt Rädda Barnen vara en diskriminering av oerhörda proportioner. Frågan är vem som diskriminerar dessa barn. Vem diskriminerar de barn som inte har råd med det senaste dataspelet i Sverige? Hur skall man häva denna diskriminering menar Rädda Barnen, höjda bidrag? 


Alla inblandade parter verkar mellan raderna förstå att det inte är tal om att komma ut på arbetsmarknaden för många av dessa fattiga människor. Det är väl här det gått snett. Vi har en immigration av människor där vi i princip vet att en stor del av dessa aldrig kommer att komma ut på vår arbetsmarknad. Ekvationen blir fullständigt omöjlig i förlängningen. Nu diskriminerar vi barnen till dessa människor om vi inte ger dem höjda bidrag. Det skall påpekas att även etniska svenska familjer lever under dessa förhållanden. Även ensamstående föräldrar som arbetar full tid kan ha det svårt med ekonomin. 


Utvecklingen mot fler familjer som lever under svåra ekonomiska förhållanden har ökat de sita åren. En förklaring är enligt artikeln följande.

En av förklaringarna till utvecklingen är att de reformer som gjorts de senaste åren gynnat dem som varit i arbete.  

Jag gillar inte alliansens politik till stora delar, men en utveckling där de som arbetar konstant skall försörja andra människor med sitt arbete är inte heller långsiktigt hållbart. Våra skyddsnät skall vara tillfälliga lösningar och inte permanenta sådana. Kvinnan som framträdde i gårdens inslag från Rosengård pratade om att hennes son inte hade de senaste TV-spelen. Mitt hjärta blöder inte direkt för de uteblivna dataspelen. En blind måste se att en vansinnig politik lett fram till den fattigdom som råder i Rosengård. Är det överhuvudtaget meningen att människorna där skall arbeta och försörja sig själva? Är det någon i regeringen eller riksdagen som ens funderat på om den nuvarande immigration eller integrationspolitiken är vettig? Vidare i artikeln så står det så här.

En annan förklaring är att trygghetssystemen utformades för en annan tid, när det var lätt att komma in på arbetsmarknaden.

Nu skall vi alltså ha trygghetssystem som räknar med att människor aldrig kommer in på arbetsmarknaden, vilket samhälleligt nederlag. När vi nu konstaterat att det råder hög arbetslöshet, trots hyfsad konjunktur, skall vi fortsätta med vår bisarrt generösa immigrationspolitik? Skall vi fortsätta med en forcerad arbetskraftsinvandring? Antagligen skall vi detta enligt regeringen, men vad är logiken i detta? 


Vi har genom en oansvarig immigrationspolitik och en slapp integrationspolitik skapat ett konstant utanförskap för stora grupper i vårt samhälle. Slutsatsen är inte enligt debattörerna i TV och tidningarna att vi skall förändra denna politik, utan ösa in mer pengar till dessa grupper så den felaktiga politiken inte märks så mycket. En i längden ohållbar politik, frågan är bara när man måste ta den beska medicinen. 

Länk DN

En flod av snömos och aningslöshet

Ärkebiskop Anders Wejryd skrev för några dagar sedan en artikel med anledning av förintelsens minnesdag. Artikeln innehåller inte på något sätt några överrakningar och vi läser samma förväntade honnörsord som vi hört många gånger förut. Egentligen är hela artikeln inget annat än svårdefinierat snömos som inte förpliktar till någonting utöver rena självklarheter som precis alla ställer upp på. Det vore en överdrift av episka dimensioner om någon påstod att Wejryd och Svenska Kyrkan sticker ut hakan mot det etablerade samhället. Vi skall dock analysera några av Wejryds stycken, trots att det är allt annat än spännande. Vi börjar med detta stycke.

Den, vars ögon man inte ser, kan man lättare förhärda sig emot. Det börjar försynt. Det är skönt att slippa ha andras livsvillkor nära sig. Det är bättre att få välja sina likasinnade, finnas i sitt bostadsområde där de flesta har det som jag, åka till sitt jobb där de närmaste arbetskamraterna har det rätt mycket som jag, ha sin fritid ensam eller med dem som man delar värderingar med, men som kanske bor rätt långt bort. Vi ska nog inte glömma vad det betytt för vårt land att människor med olika ekonomiska, sociala och utbildningsmässiga förutsättningar fått dras med varandra, delat skolor, hört till samma bygd och varit hänvisade till sitt närområde. Samtidigt vet vi vad detta också inneburit av ofrihet och begränsningar. Men ögonen har varit närmare varandra, särskilt när inte den sämre ställde har måst slå ner blicken. 

Just denna bekvämlighet att leva med likasinnade har ju bidragit till att vi fått etniska enklaver i vårt land, en utveckling som har många negativa effekter, det har Wejryd rätt i. Däremot har jag aldrig hört Wejryd eller någon annan kyrklig företrädare ta upp detta problem. Det kan också gälla våra etablerade politiker som lever långt ifrån verkligheten och driver en politik som saknar förankring i denna verklighet. Inte heller detta har jag hört några kyrkliga företrädare kritisera. Wejryds avslutning är nära nog obegriplig och kan tolkas på oerhört många sätt. Vi går vidare.

Den man inte ser kan nog ses som ett hot. Den som nog kan ses som ett hot blir det säkert. Så skapar vi oss våra fiendebilder. De växer och frodas på lagom håll. Idag är det islamisterna som finns längst upp i medvetandet. Begrepp blandas ihop, både med avsikt och på grund av okunskap. Fram växer en diffus fiendebild, inkluderande alla muslimer och ingen. "De" är främmande och farliga. "De" är icke-individer som är styrda av kollektivet. Men exakt vilka dessa "de" är tar vi oss inte tiden att fundera kring.  

Tyvärr så lever vi inte riktigt i den bästa av världar och alla grupper av människor vill oss inte väl. Det är just därför vi har haft ett försvar som nära nog är fullständigt nedrustat i dag. Det finns inbillade och verkliga hot. Var 11 septemberattacken mot World Trade Centers en inbillning? Eller de följande terrorattackerna i Spanien och London? 


Vi firade minnet av förintelsen och därför skrev Wejryd sin artikel. Denna förintelse hade i mångt och mycket sin grund i att övriga världen misslyckades med att identifiera hotet från nazisterna. Alltför många människor i den västliga hemisfären resonerade just som Wejryd och förklarade bort hotet från nazismen med någon slags humanistisk flum ”de kan inte vara så onda, de är ju ändå människor”. Allt det Wejryd säger om islamisterna kan sägas om alla politiska och religiösa grupper, ändå vet vi att vissa grupper som nazisterna och Khmer Rouge ställt till med ohyggliga massakrer. Det Wejryd presenterar är ju ingen nykter analys av en islamistisk hotbild, det är rent snömos. Kanske är det så att vissa grupper överdriver den hotbild Wejryd pekar på, kanske är det inte så, men kom med en nykter analys i stället för detta dravel. 


På 30 och 40-talet sade personer som Wejryd säkert samma sak om nazisterna, vi såg sannolikt inte ögonen på dem heller. Vi såg inte ögonen på ledarna för Khmer Rouge heller, kanske såg de snälla ut. Vi lever inte i en värld där alla tar varandra i famn och lever som i en universell jättepicknick, men det är just den bild Wejryd målar upp. Den som är fullständigt aningslös och naiv blir på sitt sätt medskyldiga till framtida katastrofer. De som på 30 och 40-talet förklarade bort det nazistiska hotet jämnade marken för vad som komma skulle.

Länk SvD

Det omtalade näthatet - Konflikten i Egyptien

Det omtalade näthatet


Redan tidigare har debaclet mellan Marcus Birro och Magnus Betnér varit uppe på denna blogg. En debatt som kanske redan fått lite för stora proportioner, vem är Betnér egentligen? Nu finns det dock en artikel på Second Opinion som egentligen handlar om programmet ”Kvällsöppet” och andra mer intressanta personer. Kvällsöppet med Lennart Ekdal handlade om näthatet och det var i det sammanhanget Birro och Betnér kom in i bilden. 


Debaclet Mellan Birro och Betnér kan redan anses som avhandlat, men i Kvällsöppet träder plötsligt två andra gamla bekantingar in, nämligen Robert Aschberg och Leo Lagercrantz. Så här står det om Lagercrantz i artikeln som är skriven av Nicklas Malmberg.

Birro medverkar på länk hemifrån i ett program som sedan kommer att präglas av det helt odefinierade ”näthatet”: Lennart Ekdal och den vikarierande bisittaren, Newsmill-redaktören Leo Lagercrantz, slänger sig sedan obehindrat med svepande synonyma uttryck som ”otrevligheter”, ”illvilliga kommentarer” och ”ett väldigt våldsamt språk på nätet”. Förutom några exempel på vad som skrivits om Birro och bloggaren Malin Wollin ges under hela programtiden inga ledtrådar vad som menas med dessa språkliga tegelstenar.  

Jag kan reda ut vad dessa ”språkliga tegelstenar” egentligen står för. Lagercrantz är den politiska korrekthetens självutnämnde försvarare och han ser sig själv som riddaren i blank rustning som drar en blank lans för att försvara de påbjudna uppfattningar vi har om mångkultur, immigration och andra liknande frågor. Lagercrantz är inte alls ute efter ett mer modest språk på nätet, han vill strypa möjligheterna att uttrycka sig för de som inte tycker som honom. Jag får t.ex. aldrig in en länk på Newsmill från denna blogg, hur mycket ”näthat” finns det på denna blogg? Hur mycket grovt språk eller rena personliga förolämpningar har in hittat i artiklarna här? 


Att debatten om näthatet egentligen handlar om att strypa den fria debatten om vårt samhälle, mångkulturen och immigration har jag misstänkt länge, och det blir allt tydligare att just så är fallet. Varför är det just Lagercrantz, Aschberg och Lena Sundström som hela tiden för fram dessa åsikter om näthatet? Har dessa tre namn något gemensamt tycker ni? Varför har förresten inte Sundström reagerat på sin twitterkompis Isobel Kamptz uttalanden på valnatten när hon skrek (på twitter) att hon ville döda någon och att hon ”hatade”? Jo för att det egentligen inte handlar om allmänt hat och grovt språk på nätet, utan om kritik av den förda immigration och integrationspolitiken. När personer som Birro så sakteliga börjar undra om allt verkligen står rätt till med vår nuvarande politik reagerar det submediala knektarna med kraft. Det bästa enligt dessa mediala ”wannabes” är att redan i förväg idiotförklara Birro, i fall det värsta skulle hända och Birro förklarar att han stödjer SD. 


Länk Second Opinion


Konflikten i Egyptien


På SVT-debatt skriver Roya Hakimnia en artikel om konflikten i Egypten och de krafter som satts i rörelse där. Vad våra intressen och sympatier i den konflikten hamnar är svårt att säga. Läget är komplicerat och vad de olika grupperna av demonstranter vill eller står för är inte glasklart. Vad jag kunnat utläsa är att det åtminstone finns två huvudgrupper av opposition, de kristna kopterna och det muslimska brödraskapet. Att läget är komplicerat förstår man när man läser Hakimnias artikel, hon är mer än lovligt naiv och verkar tro att om Mubarak faller så kommer de kristna kopterna och det muslimska brödraskapet leva sida vid sida i ett demokratiskt drömsamhälle. Jag och en del andra från vår kalla nord tror inte riktigt på detta scenario. När Shahen Reza Pahlavi störtades i Iran och muslimerna tog över, främst i skepnad av Khomeini så trodde säkert många på ett demokratiskt genombrott, men den tiden är förbi och facit grinar oss illa i ansiktet. 


Vad som blir det mest demokratiska alternativet i de olika scenarion som framtiden kan tänkas innehålla är hart när omöjligt att spekulera i. Att vi skulle stödja eller sympatisera med det muslimska brödraskapet är dock uteslutet, under alla förhållanden. 


Hakimnia är säkert en godhjärtad ung kvinna som vill väl, jag tvivlar inte på det en sekund. Men med ungdom, engagemang och ett brinnande rättspatos följer också en viss naivitet och aningslöshet. Denna fas av ungdomlig entusiasm och oförstånd brukar dock gå över med tiden, ungefär i samma takt som den ungdomliga skönheten försvinner. 


Länk SVT Debatt