Tal i Köping

Artikel på Dissidenten om ett tal angående Svenska Kyrkan och Migrationsverkets beslut att bevilja alla från Syrien PUT. Länk.

Märklig vinkling av SVT och SvD om pengar till trossamfund

För att trossamfund skall erhålla pengar från skattebetalarna (staten) så krävs det att medlemmarna registrerar sig med namnteckning och personuppgifter. Detta eftersom bidragens storlek baseras på antalet medlemmar. Dessutom har vi tyvärr en lång historia av att olika föreningar fuskat med sitt medlemsantal för att erhålla lite extra pengar, detta trots att medlemsregistrering krävs.

Nu har SVT och SvD upptäckt att muslimska föreningar som ISS (Islamiska Shiasamfunden) förmodligen förlorar på detta system gentemot kristna trossamfund då medlemmarna uppges vara rädda för svenska myndigheter och SÄPO. Så här säger Haider Ibrahim om detta.

– Exempelvis irakierna, som i decennier upplevt förtryck under diktatorn Saddam Hussein, har en rädsla för att lämna personliga uppgifter och tror att det här ska användas på fel sätt eller SÄPO ska kontrollera dem. De är otroligt rädda faktiskt.

Enligt all logik måste svenska myndigheter redan äga personuppgifter på dessa personer, såvida de inte lever här som papperslösa. Rädslan verkar obegriplig och blir ändå mer obegriplig då Sverige ju är det land de själva valt att emigrera till. Vad skulle det förresten göra om SÄPO kontrollerade dem? Vi måste väl utgå ifrån att alla medlemmar har rent mjöl i påsen. Om man jämför SÄPO med Saddams polis blir det obegripligt att man själv valt att immigrera hit.

Ett annat uppseendeväckande förhållande framträder när man läser artiklarna i SVT och SvD. Så här står det.

Shiamuslimska förbundet själva uppger att det idag finns 26 241 aktiva personer i samfundet, medan SST fortfarande utgår från att de är 10 000 personer.

SST står för nämnden för Statligt Stöd till Trossamfund och det är den nämnden som beslutar om bidragen till trossamfunden. SST utgår ifrån att de är 10 000 personer i samfundet. Tolkar man detta enligt gängse principer så innebär det att samfundet redan i dag erhåller bidrag på en uppskattning, som inte är baserat på gängse registrering. Detta strider ju mot de principer som gäller för alla andra föreningar. Vi ser ett exempel på särbehandling där det ställs lägre krav på vissa föreningar. 

Det anmärkningsvärda är att SVT och SvD lyfter fram svårigheten att få medlemmarna i vissa religiösa föreningar att registrera sig, inte att samma föreningar får bidrag på grunder som aldrig skulle komma ifråga för andra föreningar. SVT och SvD skriver inte rent ut att systemet bör ändras för vissa trossamfund så att de kan kringgå regler som andra samfund måste hålla sig till, men det blir ändå slutsatsen när problemet med registrering lyfts upp som enda problem. Man skulle lika gärna kunnat lyfta upp att de shiamuslimska grupperna redan i dag erhåller bidrag på grunder som inte gäller övriga trossamfund.

Frågan kommer osökt upp varför trossamfund överhuvudtaget får pengar från skattebetalarna. Kyrkan är skild från staten och därmed måste man ifrågasätta systemet med bidrag från skattebetalarna. Det finns vad jag kan se inget logiskt svar på frågan varför trossamfund skall erhålla dessa bidrag.

Det som däremot ter sig logiskt är att vi alla bidrar genom skattsedeln till folkbokföringen och en del av begravningsverksamheten. Begravningsverksamheten verkar dessutom lida av akut brist på resurser då ett besök på Skogskyrkogården visar att en stor mängd gravstenar lutar betänkligt och håller på att falla. Vi har inte råd att hålla någon form av grundläggande ordning på våra kyrkogårdar, samtidigt som vi ger bidrag till allehanda trossamfund på dunkla grunder. Avveckla bidragen till trossamfund och satsa pengarna på begravningsverksamheten och våra kyrkogårdar.  

De professionella humanisterna

Pastor Stefan Swärd skriver på SvD opinion hur Sverige på senare tid stramar åt sin s.k. flyktingpolitik. Swärd vill tillsammans med Svenska Kyrkan (förmodar vi efter alla utspel SK gjort) att Sverige för en generösare flyktingpolitik. Självklart missar inte Swärd att ge Sverigedemokraterna en känga, tillsammans med övriga "högerextrema" partier ute i Europa. Swärds poäng är att med immigrationskritiska partiers ökande framgångar så påverkas även övriga partiers politik. Att detta är själva essensen i demokratin är inget kyrkans män reflekterat över. Så här skriver Swärd i sin artikel.

Flyktingpolitik handlar om att hjälpa människor i svårt utsatta situationer, som riskerar att bli dödade, torterade eller fängslade om de måste återvända till sina ursprungsländer.  

Flyktingpolitiken skall inte handla om att ge människor som allmänt har det svårt ute i världen asyl. Vi kan omöjligt ge alla människor som lever under vår levnadsnivå asyl. Det vore helt absurt eftersom det skulle bli större delen av världens befolkning. Däremot skall vi, i rättvis fördelning med övriga Europa, ge asyl åt just de människor som riskerar att bli torterade och dödade av sin egen regim. 


Nu är det påfallande många som efter beviljad asyl åker tillbaka till sina hemländer på semester. Detta indikerar att vi gett asyl åt många människor som alls inte riskerar tortyr när de återvänder. Jag har svårt att föreställa mig att människor återvänder till sina hemländer för en semester med tortyr i ett mörkt fängelse. Vidare i Swärds artikel. 

Flyktingpolitik handlar om barmhärtighet och medmänsklighet. Europa inklusive Sverige är i dag i det närmaste ett slutet fort när det gäller att ta emot flyktingar, inhumana och främlingsfientliga krafter har vind i seglen.

Flyktingpolitik handlar om barmhärtighet som Swärd säger. Tyvärr har denna barmhärtighet någonstans på vägen blivit blind. För kyrkans män och kvinnor är det viktigaste att synas barmhärtiga inför allmänheten, inte att verkligen vara det. Mycket riktigt så säger också Swärd att immigrationskritiska personer som undertecknad är "inhuman". Om det nu bara gällde att visa barmhärtighet, varför är det då så viktigt att peka ut människor med en annan uppfattning som inhumana? Vidare i artikeln.

En ganska utbredd känsla är att svenska flyktingpolitiken har skärpts senaste åren, och det finns exempel på ledande politiker bland allianspartierna som är bekymrade över utvecklingen.

Verkligen? Har ledande politiker börjat upptäcka att vi har etniska enklaver med skyhög arbetslöshet där stora delar av befolkningen talar ingen eller dålig svenska och där samma befolkning inte ens ser sig som en del av det svenska samhället? Jag kan tala om att stora delar av befolkningen varit bekymrade långt innan ledande politiker plötsligt blivit just detta. Till sist tar vi upp detta i artikeln.

Flyktingar utvisas helt plötsligt efter ett antal år i Sverige. Flyktingar hålls inlåsta i ett antal månader. De behandlas som kriminella.

Vi undrar varför dessa immigranter utvisas "plötsligt" efter ett antal år i Sverige? Kanske beror det på att de inte har några giltiga asylskäl? Men jag kan hålla med om att hela processen borde gå snabbare. Har man inga resedokument så skall det vara avslag direkt. Det torde vara omöjligt att ta sig till vårt land utan resehandlingar, som man åtminstone måste visa upp någonstans. Gör man sig avsiktligt av med identitetspapper så är det en stark indikation på att man inte har asylskäl. 


Swärd klagar på att politikerna inte fattar tillräckligt humana beslut, det skall de inte göra heller. Politiker måste fatta väl avvägda beslut grundade på både information och rationellt tänkande, om de dessutom använder hjärtat så är det ingen nackdel. Om beslut fattas enbart med vägledning av känslor så missköter politikerna sitt uppdrag. Fattar de dessutom beslut enbart för att upprätthålla ett sken utåt, så är det så mycket värre. 


Vi löser inga problem genom en folkomflyttningspolitik. Det är omöjligt att ge mer än en promille av de rikaste i utvecklingsländerna en bättre framtid genom folkomflyttning. De fattigaste kommer alltid att vara kvar i ursprungsländerna. Hur humant är det egentligen att låta de initiativrikaste och de med störts resurser emigrera till västvärlden, där de i alla fall inte får något arbete? Alternativet är att hjälpa dessa människor på plats, för att underutvecklade nationer lyfter sig ur sin misär någon gång. Det som verkar humant vid en första anblick är egentligen precis tvärt om. Vi har en kader av professionella humanister som egentligen ägnar sig åt att putsa på sin självbild. Jag misstänker att Swärd tillhör den skaran.  


Länk SvD   
     
  

Jag håller också med Odell

SD har föreslagit att Lars Vilks s.k. rondellhundar skall ställas ut i riksdagen. SvD som varit snabba med att göra en rundringning till riksdagspartiernas gruppledare avvisar alla mer eller mindre bestämt förslaget, vilket nog var att vänta. Björn Söder säger i SvD att han egentligen håller med Odell, som säger att ingen av utställningarna egentligen hör hemma i riksdagen. 


Den enda logiska slutsatsen är att konst med tvivelaktigt konstnärligt värde som enbart tjänar till att väcka debatt och provocera, inte hör hemma i riksdagen. Taget detta i beaktande så hör inte heller Vilks konst hemma i riksdagen. Nu har väldigt många riksdagsmän egentligen satt sig i en omöjlig situation, eftersom de applåderade Elisabeth Ohlsons utställning Ecce homo. Det går helt enkelt inte att hitta några hållbara argument för att Ohlsons utställning hör hemma i riskdagen men inte Vilks. Så här säger Anders W Johansson (C) i SvD angående Vilks utställning i riksdagshuset. 

Det där är kvalificerat trams från deras sida. De borde ägna sig åt politik, i stället för att söka varenda liten möjlighet de har att provocera och skända Sveriges muslimer. 

Inte nog med att det här är en provokation mot den muslimska befolkningen i Sverige, det skulle få stora diplomatiska konsekvenser i hela arabvärlden. Det här visar att Sverigedemokraterna inte är seriösa för fem öre, fortsätter han.

Nej vi skall ägna oss åt politik i riksdagen och inte ägna oss åt simpla provokationer. Men vad var då meningen med Ecce homo-utställningen? Var det inte en provokation? Var det inte en skändning mot Sveriges kristna? Vilks teckningar är att likna med enkla streckgubbar, skändningen borde vara ytterst begränsad. Däremot framställdes fotografiskt en naken Jesus som homosexuell med erektion i Ecce homo-utställingen. Vilken är den största skändningen Johansson?  


När riksdagen släppte in Ecce-homo-utställningen i sina lokaler kan det helt enkelt inte ha varit för det obefintliga konstnärliga värdet. Alla kan se att det rör sig om nakenfotografier som mest för tankarna till någon obskyr form av tysk pornografi. Johansson borde då ha reagerat och sagt att i riksdagen sysslar vi med politik, inte med simpla provokationer och skändning av religiösa grupper. Enligt Johansson visade dessutom riksdagen då att den inte var seriös för fem öre. Hans Linde (V) för däremot fram en annan aspekt på jämförelsen mellan Ecce homo-utställningen och Vilks rondellhundar. Så här argumenterar han. 

Som HBT-person blir jag väldigt upprörd över den jämförelsen. Syftet med Ecce Homo var att skapa förståelse för en grupp som möter diskriminering och förtryck från det svenska samhället.

Jag förstår fullkomligt Lindes argumentering. Hela utställningen var ett sätt att belysa HBT-personers utsatthet. Vi antar då självklart att riksdagen lika gärna kunde ha ställt ut en naken Muhammed med erektion i homosexuella sammanhang. Då får väl det bli nästa projekt, som Linde självklart kommer att applådera. 


Det enda sättet för riksdagsmännen att komma ur detta på ett trovärdigt sätt är att säga nej till en utställning av Vilks hundar (som ändå inte vill ställa ut i riksdagen), samtidigt som man ärligt säger att det var ett misstag att släppa in Ecce homo-utställningen. Nu är ju inte svenska riksdagsmän kända för att erkänna sina misstag, så det blir förmodligen inget av med detta.


Länk SvD Söder


Länk SvD riksdagsmännen

EU blir en allt större minuspost - Hägglunds kräftgång

Av alla människor har Birgitta Ohlsson reagerat på den EU-avgift Sverige betalar in. Vårt land förlorar varje år 11 miljarder på skillnaden mellan det vi betalar in samt får tillbaka i form av EU-bidrag. I verkligheten är kostnaden ännu större eftersom alla bidrag inte är speciellt välkomna. Vore bidragen beslutade på nationell nivå skulle en hel del av EU:s bidrag sannolikt helt enkelt läggas ned. Så här står det i SvD.

Kommissionen vill på sikt öka EU:s budget, vilket skulle fördyra Sveriges avgift med 10 miljarder kronor per år. Sverige och andra rikare länder har inlett en strid mot förslaget som Ohlsson kallar ”oacceptablet”.

Att fördyra denna nota med ytterligare 10 miljarder kronor är fullständigt vansinnig, även om stycket förmodligen är felformulerad. Det är sannolikt inte så att vår nota skulle öka med 10 miljarder varje år. Den totala ökningen är alltså 10 miljarder, vilket är illa nog. 


EU började som ett fredsprojekt, det råder inget tvivel om detta. Stål och kol-unionen mellan Tyskland och Frankrike var uttryck för en vilja att undvika fler förödande krig. Nu har hela idén med denna union förfelats och det har blivit en ren krämarunion, där det gäller att pressa pengar till jordbrukssubventioner samt en administration där högavlönade tjänstemän och andra potentater livnär sig gott. Dessutom ger det möjlighet för avdankade politiker och sola sig i glansen några högavlönade år med den övriga europeiska eliten. EU har också blivit en avstjälpningsplats för förbrukade eller i övrigt oanvändbara politiker. Som EU fungerar nu skapar det ovilja och hat i stället för att verka för mer fredsamma känslor mellan staterna. 




KD:s irrfärder


I SvD står det också om Hägglunds problem att hålla sig kvar som partiledare. Som en del andra debattörer påpekat så är KD:s problem i grunden inget partiledarproblem, inte enbart i alla fall. Det finns tre falanger inom KD (hur nu ett så litet parti kan rymma så många falanger). Det finns en liberal, en kristen och en konservativ falang. Strateger inom KD gjorde det snilledraget att bejaka den liberala falangen och föra partiet mot mitten i svensk politik. Det är självklart där de flesta väljare finns. Nu är det rätt uppenbart att de flesta partier också trängs i denna imaginära mitt. 


Den höger-vänster skala man använder är i huvudsak ekonomisk. När det gäller värderingar så stämmer denna skala överhuvudtaget inte, och det är ytterst osäkert om det finns denna koncentration av väljare i den värderingsmässiga mitt (som i sig är missvisande). 


Inte ens en politisk kompass med två skalor stämmer speciellt bra i verkligheten (höger-vänster, liberal-autoritär). Det skulle behövas en tredje dimension av typen nationell-global eller kanske konservativ-trendkänslig. KD gjorde det misstaget att enbart gå efter den ekonomiska höger-vänsterskalan i sin jakt efter väljare, ett fatalt misstag. Hade de i stället valt att bejaka den konservativa falangen inom partiet så hade framtiden sett betydligt ljusare ut för partiet. Det finns gott om partier som vill ta hand om de liberala väljarna i den ekonomiska mitten. En kristen profil lockar nog inte så många väljare i vårt land längre, speciellt inte sedan Svenska Kyrkan gjort allt i sin makt för att avkristna befolkningen. Det finns däremot en stor grupp väljare som i någon mån är "vardagskonservativa". Dessa väljare bara väntar på att något parti skall kasta ett öga på dem. Om nu inte KD vill ta hand om dessa väljare så kommer med största säkerhet ett annat parti (SD) att erbjuda dem ett politiskt alternativ. 


Länk SvD-EU


Länk Ekot (Samma artikel)  


Länk SvD KD  

Eva Brunne har fått ett pris

Biskopen Eva Brunne, som utmärkte sig genom sitt tal för de nyvalda riksdagsledamöter där hon gav sitt stöd till rena våldsverkare, uppmärksammas på Svenska Kyrkans hemsida för att hon begåvats med ett pris. Priset som Brunne erhållit är något som kallas ”regnbågsfisken.” Det delas ut till Brunne med motiveringen ”sitt långvariga engagemang för homosexuellas rättigheter”. Det är dock inte den enda motiveringen, så här står det också på Svenska Kyrkans hemsida. 

Hon har under sitt första biskopsår med stor tydlighet visat att hon lever upp till sina ideal, inte minst i polemik med sverigedemokrater, kan man också läsa i prismotiveringen.  

Jasså, i polemik mot Sverigedemokraterna? Brunnes tal var ju inte riktat mot SD enligt Brunne själv. När Brunne efter hennes tal i Storkyrkan debatterat med Åkesson har det i princip enbart handlat om vad som hände i Storkyrkan. Jag förstår att Brunne blir rörd av priset (som hon själv säger på SK hemsida) men i motiveringen till det utdelade priset framgår det att hennes tal faktiskt var riktat mot SD. Oavsett detta så är det oerhört anmärkningsvärt att en biskop berömmer och uppmuntrar en mobb som helt uppenbart ägnar sig åt att sabotera lagliga politiska möten inför ett val. 

Genom sitt förbehållslösa stöd till Brunne visar Svenska Kyrkan att den tagit klart partipolitisk ställning. Brunne själv har väl med all tydlighet gjort klart att hon tillhör Vänsterpartiet, detta genom intervjuer jag länkat på denna blogg tidigare. 

Att Svenska Kyrkan har anställt en imam är väl bara ytterligare ett tecken vartåt denna rörelse är på väg. Svenska skattebetalare står för hela utbildningskostnaden av svenska präster. På begäran kan jag precisera denna årliga nota här på bloggen. Det är nu dags att på allvar också ifrågasätta att vi skattebetalare skall utbilda kyrkans präster, speciellt när de beter sig som Brunne. 

Länk Svenska Kyrkan

Länk EKHO  

Norell håller inte med Weiderud – vem ljuger?

Både Peter Weiderud, socialdemokratiska broderskapsrörelsen och chefen för Mellanösternstudier vid Lunds universitet, Leif Stenberg har försäkrat allmänheten om att faran med att Egypten förvandlas till en islamistisk diktatur är försvinnande liten. Weiderud påstår i sin artikel att islamismen har mycket gemensamt med den europeiska kristendomen. Saken är den att varken jag eller valmanskåren i Sverige vill att kristendomen tar över styret i vårt eget land, oavsett hur det förhåller sig med likheterna mellan kristendomen och islam.


Magnus Norell publicerar i dag en artikel där problemen belyses på ett nyktrare sätt än vad Weiderud och Stenberg gett uttryck för i sina artiklar. Så här skriver Norell.

Men efter de första dagarnas försiktiga hållning, har MB klivit fram som en viktig aktör och för första gången även deltagit i samtal mellan regeringen och oppositionen om den framtida utvecklingen i Egypten. Detta är inte så konstigt. Utöver den egyptiska försvarsmakten är MB den enda riktigt väl organiserade kraften i Egypten, inte bara som den största och effektivaste oppositionsgruppen, utan även som en organisation med en väloljad och relativt framgångsrik social verksamhet. 

MB står här för Muslimska Brödraskapet. Norell påpekar att denna organisation bit för bit flyttar fram sina positioner och att organisationen dessutom är välorganiserad och har muskler. Vi frågar oss hur Weiderud och Stenberg så säkert kunde dra sina lugnande slutsatser, de var väl aldrig politiskt motiverade? Så här skriver Norell vidare i sin artikel.

Samtidigt är det viktigt att påminna om den politiska och ideologiska roll MB har, även på lite längre sikt. I motsats till vad som felaktigt påståtts av vissa debattörer, har MB inte tagit avstånd från all våldsanvändning. Avståndstagandet gäller enbart egyptiska förhållanden (och när MB:s ledning bestämde detta splittrades rörelsen). MB har vid flera tillfällen sagt att våld (inklusive självmordsattacker, som naturligtvis inte benämns så) är acceptabelt mot till exempel israeliska mål. Inte heller har man frångått vare sig de antisemitiska attackerna mot judar eller på något sätt dämpat sitt motstånd mot fredsavtalet med Israel.  

Det är allstå samma organisation som Weiderud och Stenberg anser vara ofarlig och demokratisk, inte alls olik kristna rörelser i Europa. Någon av debattörerna har fel och någon annan har rätt, någon ljuger, någon talar kanske sanning. Visar det sig att t.ex. Stenberg, som chef för Mellanösternstudier har fel bör han lämna sin tjänst. En chef för Mellanösternstudier som inte har den minsta kunskap hur islamiska rörelser i ett land som Egypten är beskaffad, är inget annat än ett stort skämt. Vad har studenterna att lära av Stenberg i framtiden? Vilken trovärdighet har han inför dessa? 


Norell avslutar sin artikel med påpekandet av de stora olikheterna mellan religiösa rörelser i väst och islamistiska sådana, tvärt emot Weiderud alltså. Vi får väl låta framtiden utvisa vem av dem som har rätt. Men det kan inte vara så att man offentliggör rena osanningar och duperar allmänheten, för att sedan när facit kommer, låtsas som ingenting. Jag hoppas utvecklingen i Egypten blir så demokratisk som möjligt, för folkets skull. Blir den inte det har både Stenberg och Weiderud försökt (och kanske lyckats till viss del) slå blå dunster i ögonen på oss alla.

Länk DN Norell

Länk DN Stenberg

Länk Newsmill Weiderud

Experter försäkrar att Egypten inte kommer att utvecklas till en islamisk stat

I en relativt stort uppslagen artikel säger Leif Stenberg, chef för Centrum för Mellanösternstudier, att risken för att Egypten skall utvecklas till en islamsk republik, detta även om det Muslimska Brödraskapet tillåts delta i Egyptens framtida utveckling. Så här skriver Stenberg i sin artikel.

Muslimska brödraskapet är sammantaget den mest sammanhållna och mest erfarna av Egyptens oppositionsrörelser. Dock finns ingen större anledning att befara att rörelsen i den händelse en övergångsregering tillsätts kommer att driva tanken att genom en kupp eller med våld skapa en egyptisk islamisk republik. Snarare har rörelsen drivit idén om Egypten som ett rättvist samhälle genom en fungerande demokrati.

Det vore förmodligen ett allvarligt misstag inom övrig opposition att inte samarbeta med brödraskapet under en övergångsperiod och inlemma dessa i skapandet av en demokratisk process. I detta sammanhang är det betydelsefullt att inte demonisera Muslimska brödraskapet, utan att skapa och stödja förutsättningar för en bredare allians inom oppositionen.

Jag har själv ingen aning om hur stora riskerna är för att grupper eller organisationer skall försöka tillskansa sig makten med odemokratiska metoder, eller hur stor risken är att Egypten slutar som en islamisk republik. Jag hoppas att Stenberg har rätt nu när han på detta sätt går ut med en stor artikel i DN. Har han däremot inte rätt så kan man undra hur chefen för något som kallas ”Centrum för Mellanösternstudier” går ut i stor artikel när läget ser som mest kritiskt ut och gissar helt fel. I den bästa av världar skulle han då avgå som chef från sitt arbete och DN skulle gå ut med en artikel och åtminstone konstatera att de gett en felaktig bild till allmänheten. 


Broderskapsrörelsen Peter Weiderud har på ett liknande sätt gått ut i massmedia och försäkrat oss om att utvecklingen i Egypten inte kommer att leda till en odemokratisk islamisk stat. Han har dessutom gett uttryck för att de som är oroliga för en sådan utveckling förmodligen är islamofober. Nu är det ingen som tar Weiderud på allvar och han har fällt så många hårresande uttalanden genom åren så Weideruds senaste utspel kan nästan betraktas som ett av de mer sansade. Vi håller tummarna för att Weiderud (genom ren tur) och Stenberg får rätt, i annat fall är det vår skyldighet att påminna dem om vad de och DN försäkrat oss.

Länk  DN

Länk Newsmill Weiderud

En flod av snömos och aningslöshet

Ärkebiskop Anders Wejryd skrev för några dagar sedan en artikel med anledning av förintelsens minnesdag. Artikeln innehåller inte på något sätt några överrakningar och vi läser samma förväntade honnörsord som vi hört många gånger förut. Egentligen är hela artikeln inget annat än svårdefinierat snömos som inte förpliktar till någonting utöver rena självklarheter som precis alla ställer upp på. Det vore en överdrift av episka dimensioner om någon påstod att Wejryd och Svenska Kyrkan sticker ut hakan mot det etablerade samhället. Vi skall dock analysera några av Wejryds stycken, trots att det är allt annat än spännande. Vi börjar med detta stycke.

Den, vars ögon man inte ser, kan man lättare förhärda sig emot. Det börjar försynt. Det är skönt att slippa ha andras livsvillkor nära sig. Det är bättre att få välja sina likasinnade, finnas i sitt bostadsområde där de flesta har det som jag, åka till sitt jobb där de närmaste arbetskamraterna har det rätt mycket som jag, ha sin fritid ensam eller med dem som man delar värderingar med, men som kanske bor rätt långt bort. Vi ska nog inte glömma vad det betytt för vårt land att människor med olika ekonomiska, sociala och utbildningsmässiga förutsättningar fått dras med varandra, delat skolor, hört till samma bygd och varit hänvisade till sitt närområde. Samtidigt vet vi vad detta också inneburit av ofrihet och begränsningar. Men ögonen har varit närmare varandra, särskilt när inte den sämre ställde har måst slå ner blicken. 

Just denna bekvämlighet att leva med likasinnade har ju bidragit till att vi fått etniska enklaver i vårt land, en utveckling som har många negativa effekter, det har Wejryd rätt i. Däremot har jag aldrig hört Wejryd eller någon annan kyrklig företrädare ta upp detta problem. Det kan också gälla våra etablerade politiker som lever långt ifrån verkligheten och driver en politik som saknar förankring i denna verklighet. Inte heller detta har jag hört några kyrkliga företrädare kritisera. Wejryds avslutning är nära nog obegriplig och kan tolkas på oerhört många sätt. Vi går vidare.

Den man inte ser kan nog ses som ett hot. Den som nog kan ses som ett hot blir det säkert. Så skapar vi oss våra fiendebilder. De växer och frodas på lagom håll. Idag är det islamisterna som finns längst upp i medvetandet. Begrepp blandas ihop, både med avsikt och på grund av okunskap. Fram växer en diffus fiendebild, inkluderande alla muslimer och ingen. "De" är främmande och farliga. "De" är icke-individer som är styrda av kollektivet. Men exakt vilka dessa "de" är tar vi oss inte tiden att fundera kring.  

Tyvärr så lever vi inte riktigt i den bästa av världar och alla grupper av människor vill oss inte väl. Det är just därför vi har haft ett försvar som nära nog är fullständigt nedrustat i dag. Det finns inbillade och verkliga hot. Var 11 septemberattacken mot World Trade Centers en inbillning? Eller de följande terrorattackerna i Spanien och London? 


Vi firade minnet av förintelsen och därför skrev Wejryd sin artikel. Denna förintelse hade i mångt och mycket sin grund i att övriga världen misslyckades med att identifiera hotet från nazisterna. Alltför många människor i den västliga hemisfären resonerade just som Wejryd och förklarade bort hotet från nazismen med någon slags humanistisk flum ”de kan inte vara så onda, de är ju ändå människor”. Allt det Wejryd säger om islamisterna kan sägas om alla politiska och religiösa grupper, ändå vet vi att vissa grupper som nazisterna och Khmer Rouge ställt till med ohyggliga massakrer. Det Wejryd presenterar är ju ingen nykter analys av en islamistisk hotbild, det är rent snömos. Kanske är det så att vissa grupper överdriver den hotbild Wejryd pekar på, kanske är det inte så, men kom med en nykter analys i stället för detta dravel. 


På 30 och 40-talet sade personer som Wejryd säkert samma sak om nazisterna, vi såg sannolikt inte ögonen på dem heller. Vi såg inte ögonen på ledarna för Khmer Rouge heller, kanske såg de snälla ut. Vi lever inte i en värld där alla tar varandra i famn och lever som i en universell jättepicknick, men det är just den bild Wejryd målar upp. Den som är fullständigt aningslös och naiv blir på sitt sätt medskyldiga till framtida katastrofer. De som på 30 och 40-talet förklarade bort det nazistiska hotet jämnade marken för vad som komma skulle.

Länk SvD

Debatten mellan Brunne och Åkesson

Jag fick möjlighet att se debatten mellan Åkesson, Maciej Zaremba och Eva Brunne på kunskapskanalen efter ett tips från en läsare här, tack! Åkesson gjorde ett bra intryck med en lugn och lite statsmannamässig framtoning. Dock blir en sådan här debatt i en kyrka lite märklig. Zaremba blandade ihop korten hela tiden och påstod att alla de nackdelar vi ser med de senaste decenniernas massimmigration inte har med just denna immigration och det mångkulturella samhället att göra. I en rak debatt hade Zaremba aldrig kunnat komma undan med detta resonemang. 


Eva Brunne å sin sida svävade ömsom ut i det blå, för att sedan påstå att Malmö inte har några problem och att det är en trygg och fin stad. Brunne tjatade nästan om att vi alla skall vara nyfikna, vi skall fråga vår nästa, vem är du? Vad vill du? Vad kan du lära mig? Vad detta har med massimmigration att göra är svårt att förstå. Det är ju inte så att det skulle saknas människor i vårt land att möta från andra kulturer, om vi skulle övergå till en ansvarsfull immigrationspolitik. När jag var ung så åkte vi utomlands, just för att vi var nyfikna och ville möta människor från andra kulturer, det var själva idén med resandet på den tiden. Brunne kanske skulle möte lite fler människor från våra plågade förorter, om hennes nyfikenhet sträcker sig så långt.


Det är helt enkelt svårt att föra en vettig debatt med vårt prästerskap, om de skall sväva ut på det sätt Brunne har tagit för vana. Samtidigt är det ett från ovan-perspektiv Brunne lägger sig till med. Tycker vi inte som henne så beror det på bristande nyfikenhet och rädsla för att möta andra människor. Att möta andra människor har överhuvudtaget inget med denna massimmigration att göra. Vi har hört hur människor lever hela sina liv i Rosengård utan att ens lämna stadsdelen eller lära sig vårt språk. Vore det inte lämpligt att Brunne predikade i Rosengård om nyfikenhet och att möta andra människor?

Länk UR (UR redaktionen skall vi behandla senare och förtjänar ett eget kapitel)

Du ska inte vittna falskt mot din medmänniska

Den relativt nyvalde biskopen för Stockholms stift, Eva Brunne intervjuas i nyhetsmorgon. På tal om att den Sverigedemokratiska riksdagsgruppen tågade ur kyrkan så säger Brunne att hon blev ”oerhört förvånad”. Det kan mycket väl stämma att biskopen blev förvånad. Sedan säger hon att hon inte sade något annat än vad hon säger under varje predikan, ”det handlar om människors lika värde” och ”det handlar om att inte göra skillnad på människor”. 


Det måste vara väldigt innehållslösa predikningar Brunne ägnar sig åt, om hennes predikningar innehåller dessa uttalanden som i princip ingen vänder sig emot, inte heller Sverigedemokraterna. Att riksdagsgruppen för SD enbart skulle tågat ut p.g.a. menlösa uttalanden om ”allas lika värde” som i princip varje PK politiker spyr ur sig så fort de får en chans, är helt enkelt inte trovärdigt.


Därefter erkänner Brunne citat ur hennes predikan där hon hyllar de motdemonstrationer som för det första var olagliga och saknade tillstånd. För det andra så var ett flertal demonstranter våldsverkare från obskyra vänstergrupper. Sedan vrider hon till att demonstranterna var emot att man gör skillnad på människor. Enligt denna logik gör alla som inte är för fri invandring skillnad på människor. Det är alltså samtliga riksdagspartier, möjligen undantaget MP, det är också samtliga europeiska länder som enligt Brunnes logik gör ”skillnad på människor”. 


Naturligtvis gör man inte skillnad på människor för att man är för en restriktivare immigrationspolitik, lika lite som man kan anklagas för att göra skillnad på människor bara för att man är för Anders Borgs finanspolitik. Det är snarare Brunne själv som gör skillnad på sverigedemokrater och andra politiker. Brunne drar sig inte för att kalla sverigedemokrater för rasister, eftersom hon påstår att det var mot rasism hon tog ställning. 


Därefter ondgör sig Brunne över att människor som Ohly eller Mikael Wiehe kallas vänsterextremister. Brunne är tydligen totalt glömsk av att hon själv i föregående andetag kallat sverigedemokrater för rasister.  


Därefter säger Brunne (på en direkt fråga) att kyrkan är partipolitisk obunden, men alltid politisk. Ett mycket intressant uttalande. Det går nämligen inte att missta sig på att Brunne är mäkta besviken över att Alliansen styr Sverige, och inte Socialdemokraterna. Därefter påstår Brunne att det inte är religioner (vi tänker då speciellt en religion här, vilket intervjuaren också gör) som förstrycker människor, utan enskilda makthavare som utnyttjar religionen för att utöva makt. Ett väldigt bekvämt uttalande, men inte så trovärdigt. 


Biskop Eva Brunne får naturligtvis tycka vad hon vill, det får Svenska kyrkan också. Jag vill dock inte vara med i denna organisation eller bidra med ekonomiska tillgångar till Svenska kyrkan. Brunne själv brister märkbart i trovärdighet när hon slingrar sig om hennes omtalade predikan, samt om att det inte är religioner som förtrycker människor. Självklart utnyttjar en del människor religionen i sina egna syften, så har det alltid varit. Men att helt frikänna religioner från allt förtryck är inte trovärdigt. Svenska kyrkan brister i trovärdighet på samma sätt som Brunne gör det.

Journalistkårens förutfattade meningar

I SvD analyserar journalisten Göran Eriksson den senaste opinionsundersökningen av SIFO, den första efter valet av SIFO i alla fall. Undersökningen visar att många moderata väljare taktikröstade på både Centern och KD, ett mycket dystert besked för dessa partier. 


Tyvärr så presenterar inte SvD en tabell över partiernas resultat denna gång, en märklig brist kan man tycka. Speciellt sedan SvD betalat för en opinionsundersökning för att göra sin tidning till intressant läsning (får man förmoda). Dock så meddelar journalisten Eriksson att SD ligger strax över sitt valresultat, så är skriver Eriksson i artikeln. 

Och Sverigedemokraterna ligger strax över sitt valresultat, trots uppmärksamheten när SD-ledamöterna hastigt lämnade Storkyrkan i protest mot biskopens predikan.  

SD har alltså ökat sitt väljarstöd efter valet, enligt Eriksson, trots uttåget från Storkyrkan. I Erikssons värld tycker alla människor som honom, att uttåget från kyrkan är något negativt, som man borde tappa röster på. Nu ser inte vår värld riktigt ut så att tidningarna kan styra människors åsikter och tankar hur som helst. Biskop Brunne och Svenska kyrkan är inte så populära bland folk i gemen som Eriksson tror. Journalisterna uppfattas inte som de sanningssägare som de själva gärna vill tro och det politiska etablissemanget har inte det förtroendekapital de önskar bland valmanskåren. 


Ytterst få av de nästan sex procent som röstade på SD i riksdagsvalet tycker att uttåget från Storkyrkan var en omvälvande händelse av nationell betydelse. Många tycker dessutom att riksdagsgruppen gjorde rätt som tågade ut. Denna gång gick t.o.m. delar av det politiska etablissemanget ut och visade förståelse för det nu så omtalade debaclet där Brunne gjorde sin kyrka till en partipolitisk plattform. Det kan nog vara så att en och annan allianspolitiker börjar fundera på det kloka i att alltid gå armkrok med den värsta flumvänstern för att bilda gemensam front mot SD, väljarna kan straffa sådant skoningslöst vid nästa val.

Länk SvD

Om religionskunskapen och Skolverket

Skolverket lade förra året fram förslag till nya kursplaner. I dessa nya planer så förändrades religionsundervisningen så att samtliga de fem stora religionerna fick samma tyngd i undervisningen. En kraftig proteststorm mot dessa planer uppstod och Skolverket justerade sina planer, på flera håll och inte bara när det gällde religionsundervisningen. 


Även efter Skolverkets justeringar så kvarstod dock det faktum att alla de stora religionerna hade samma utrymme i undervisningen. Nu har regeringen med Björklund i spetsen kört över Skolverket och påtalat att kristendomen skall ha en särställning i undervisningen. Så här säger Björklund i SvD om förslaget.

Det är självklart att elever ska studera alla världsreligionerna, men det är lika självklart att kristendomen i svensk skola fortsatt ska ha en särställning. Det har varit den totalt dominerande religionen i vårt land, och påverkat vårt levnadssätt på ett helt annat sätt än till exempel hinduismen 

Inte ens de flesta sekulära svenskar som vänt kyrkan ryggen tvivlar på kristendomens historiska betydelse för vårt samhälle, en betydelse som sträcker sig ända fram till i dag. I vårt land har de facto kristendomen betytt oerhört mycket mer än t.ex. islam eller hinduismen. Att Skolverket inte vill se detta måste bero på någon dold agenda, gissningsvis handlar denna agenda om mångkultur. 


Misstankarna om en dold agenda och en mångkulturell framstöt från Skolverket minskar inte direkt när Ohly uttalar sig i samma artikel, så här säger han.

Det är klart att många känner sig främmande inför det, både många av oss som inte har någon religiös övertygelse alls, men också naturligtvis de som bekänner sig till en annan tro än den som den här regeringen vill framhäva. 

Men nu befinner vi oss i Sverige där svenskarna fortfarande är i majoritet. Rent historiskt är det kristendomen som delvis format vårt samhälle och våra värderingar (även om denna religion ibland ges en överdriven betydelse). Dessutom har Ohly en religiös övertygelse, hans tro på ett mångkulturellt samhälle uppvisar alla tecken på religiös fanatism. Inga fakta i världen påverkar Ohly och han blir fullständigt vansinnig om någon uttalar det minsta tvivel om de mångkulturella fördelarna. 


För att bevisa sitt multikulturella patos säger Ohly till SvD att han tycker ramadan och de muslimska högtiderna skall ges samma tyngd som de kristna högtiderna. Jag tror att en mycket stor del av svenska folket vänder sig emot denna åsikt med något som närmast kan betraktas som ren avsky. Vore Ohly intellektuellt hederlig skulle han förespråka avskaffande av samtliga de religiösa högtidernas firande i skolan. Detta vågar han dock inte då reaktionen skulle bli våldsam från både kristet och muslimskt håll. 


Själv börjar jag till slut luta åt att skolan verkligen skall avskaffa skolavslutningar i kyrkan och annat firande av högtider i Svenska kyrkans lokaler. Detta för att Svenska kyrkan numera har gett sig in i den rena partipolitiken och är mångkulturens främsta förespråkare. Att ersätta dessa högtidsstunder i kyrkan med liknande samlingar i någon annan religions lokaler är ju fullständigt absurt. Det är väl bara Ohly och Svenska kyrkans representanter som på allvar kan mena att skolan skall börja fira ramadan eller andra likande högtider. 


Slutligen behövs det en översyn av vad det är för personer som sitter i Skolverket. Misstankarna att det huserar rester från 68-vänstern på Skolverket är tämligen starka, alla har inte gått i pension ännu. Dessutom kan verket infiltrerats av en "andra generation" multikultiflummare, dessa kan förvirrande nog bära liberala förtecken. Björklund borde snarast initiera en rejäl personalöversyn på Skolverket, det är ett alldeles för viktigt verk för att styras av nämnda grupperingar.

Länk SvD

Kyrkan är aldrig obekväm

I en artikel på DN skriver Hans Wallmark, moderat riksdagsledamot och ledamot av Kyrkostyrelsen, att kyrkan behöver "obekväma röster" och att evangeliet måste ges fler personliga tolkningar. Detta skriver Wallmark som en reaktion på SD:s uttåg ur Storkyrkan när biskop Brunne politiskt markerade mot SD:s i samband med riksdagens öppnande. Så här skriver Wallmark i sin artikel.

Den danske motståndsmannen och prästen Kaj Munk dundrade under de mest mörka åren på 1940-talet om just predikstolens frihet. Vi behöver röster som uppfattas som obekväma, kantiga och uppmanande. Och det är knappast överdrivet provocerande att i Storkyrkan konstatera: Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor. 

Prästen Kaj Munk gick emot makten och de som styrde över det danska samhället på sin tid. Munk visade mod och han riskerade något. Vad gjorde däremot Brunne? Hon gav en känga till ett parti som har hela det politiska och mediala etablissemanget emot sig, Brunne sällade sig till etablissemanget och den samhälliga makten. Skillnaden mellan det Munk gjorde och det Brunne gjorde torde vara så tydlig att skillnaden borde lysa som Stockholms största neonskylt framför ögonen på precis alla. 


Dessutom var väl att göra skillnad på människor precis det Brunne gjorde, sverigedemokrater är mindre värda än andra riksdagsledamöter. Däremot har Brunne all rätt att kritisera de delar av sverigedemokraternas program hon finner frånstötande (dock inte vid nämnda tillfälle) frågan är dock om hon ens har läst detta partiprogram. Vidare i artikeln skriver Wallmark så här.

Det långsiktiga problemet för Svenska kyrkan är däremot att se till att många fler olika sorters röster, tolkningar och traditioner ges företräde, även till de högsta ämbetena. 

Så bra, då skulle Hallmark inte ha något emot att vid nästa öppnande av riksdagen så kritiserar en biskop moderaterna för att göra skillnad på människor. Jag kan tänka mig temat att moderaterna gör skillnad på arbetsoförmögna och de med framgångsrika karriärer, de som bor på Djursholm och de som bor i Tensta, samt de med feta bankkonton och de utan något konto alls och som är bostadslösa. Skulle en biskop spinna vidare på detta tema skulle det bli lite mer relevant att jämföra med prästen Munk dessutom, ty då skulle denna biskop sannolikt riskera sitt jobb och alldeles säkert skulle den framtida kyrkliga karriären vara tillspillogiven. 


Länk DN


PS.


Prästen Kaj Munk var nazist innan tyskarna invaderade Danmark. Efter invasionen så bytte Munk ståndpunkt och blev hängiven antinazist, han gick således emot etablissemanget i princip hela tiden.
DS.

En bra och nödvändig markering

Sverigedemokraternas riksdagsgrupp tågade ur ceremonin i Storkyrkan som är en tradition vid riksdagens öppnande. Bakgrunden är att Biskopen Eva Brunne i sin "predikan" hyllade en protest i Sverige mot "den rasism som säger att du inte är lika mycket värd som jag". Dessutom lär Brunne ha sagt att "det inte var värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor".

Alldeles uppenbart så gör Brunne och andra skillnad på de folkvalda sverigedemokraterna och andra mer politiskt korrekta ledamöter. Ett annat bibliskt ordspråk säger att man skall se bjälken i sitt eget öga innan man börjar orera om grandet i din nästas öga (fritt översatt). Svenska kyrkan deltar i trakasserier och mobbning mot ett parti som har hela det övriga politiska etablissemanget mot sig, för att inte tala om det mediala och kulturella etablissemanget. Man kan undra om detta är i enlighet med kristen värdegrund. Så här står det i DN om varför Brunner tog upp frågan om rasism i sin predikan.

För att det hör till evangelium och för att det är något som förekommer i vår tid. Mitt uppdrag som biskop är att tolka evangeliet in i vår tid.

Hör en generös immigrationspolitik till "evangelium"? I sådana fall så bryter de flesta av våra grannländer mot detta evangelium och Brunne borde genast brännmärka bl.a. våra grannländer. Man kan tydligen tolka evangeliet "in i vår tid" lite som det passar och som de politiska vindarna blåser. Om SD:s åsikter företräddes av en 60 procent av riksdagens skulle vi inte varken höra Brunner eller någon annan biskop predika om "rasism".

Svenska kyrkan och kristendomen har oförtjänt gott rykte i vårt land. Jag läser en relativt opartisk historiebok om meddeltiden där det går som en röd tråd genom hela boken hur kyrkan lismat och lierat sig med den politiska och militära makten. I mångt och mycket har kyrkan sysslat mer med maktpolitik än religion. Behöver det sägas att kyrkan alltid ställt sig på den till synes starkaste sidan, även om denna sida inte alltid avgått med den slutgiltiga segern.

Likadant är det med de s.k. kristna värderingar vi omhuldar i vårt land. Dessa är till stor del från det förkristna samhället, då dessa värderingar t.o.m. kunde återfinnas i sin ädlaste form. Dessutom håller ju Svenska kyrkan själv på att sälja ut dessa värderingar, detta för att framstå så politiskt korrekta som bara möjligt.

Det är dags att markera på allvar mot Svenska kyrkan och vända den ryggen med kraft. Uttåget från Storkyrkan var definitivt ett steg i rätt riktning. Det som verkligen skulle kännas för Svenska kyrkan är ett medlemstapp av betydelse, det är väl det enda som verkligen skulle få biskopar och andra företrädare för kyrkan att börja tänka till.

Länk DN

Länk SvD

Länk SR

UPPDATERING:

Länk Gå ur Svenska kyrkan

Det handlar om politik

I en debattartikel på DN skriver prästen och religionsforskaren, Elisabeth Gerle om hur Humanisterna och Sverigedemokraterna förenklar sitt budskap och buntar ihop människor. Gerle skriver också att Humanisterna, i sin kritik av samtliga religioner riskerar att " ta avstånd från de nya svenskarna". Svenska kyrkans främsta uppgift nuförtiden verkar vara att ta avstånd från nationella och systemkritiska rörelser, samt propagera för det mångkulturella samhället och islam. Svenska kyrkans politiska propaganda framförs med en sådan iver att de i princip lika gärna kan bilda ett politiskt parti av hela institutionen. Att bemöta Gerles argument är inte särskilt svårt, hon gör sig skyldig till lika stora generaliseringar som alla andra. Vi har utmärkta exempel på det när hon t.ex. skriver så här.

Humanisterna är varken rasister eller emot ett mångkulturellt samhälle. De är ”bara” emot religion, men det rejält. Det mesta som är ont härleds till religion, inte till patriarkat eller till religiösa eliter som vill monopolisera makt, eller till kulturella sedvänjor som har mer med traditionella manssamhällen än med religion att göra. Respekten är inte stor för kulturella uttryck som svensk-svenskar inte är vana vid. Religion bör endast utövas i det privata, hävdar man. Men där kan den varken granskas eller diskuteras offentligt. 

När Gerle skriver att Humanisterna inte är rasister så menar hon underförstått (inte så underförstått egentligen) att Sverigedemokraterna är det. Alla som är kritiska till den nuvarande oansvariga immigrationspolitiken är rasister, där har vi den grövsta och mest felaktiga generaliseringen inom svensk politik i dag. Sedan försöker Gerle påskina att t.ex. stening av kvinnor inte har med religionen att göra, utan att dessa barbariska beteenden skulle vara förknippat med "manssamhället". Att muslimska företeelser skulle ha mer med patriarkala strukturer än med religiösa sådana är inget annat än en lögn (och en gigantisk generalisering av gruppen män). Det finns en uppsjö med patriarkala samhällen på vår jord som inte uppvisar de barbariska seder som vissa muslimska samhällen hänger sig åt. Så här skriver vidare Gerle i sin artikel.

Valrörelser är fyllda av förenklingar. Sverigedemokraternas (SD) sätt att bunta samman alla muslimer till ett hot mot svensk välfärd har avslöjats, senast i en satir på Youtube.

SD:s budskap handlade om prioriteringar mellan olika grupper och som alla valfilmer var den tillspetsad för att väcka debatt, något som är mycket lätt i det överkänsliga politiska klimat vi lever i. Vi har i slutänden bara en pengapåse att fördela till de behövande i vårt land, ger man mer till en grupp så minskar resurserna för en annan. 


Varken Islam eller kristendomen är enbart religiösa rörelser, de är också politiska rörelser. En muslimsk företrädare skrev för några år sedan ett brev till samtliga riksdagsmän och krävde särlagstiftning för muslimer i vårt land. Efter att detta brev skickats ut finns det ingen väg tillbaka, islam är en politisk rörelse som strävar efter att förändra och påverka vårt samhälle. Alla sådana rörelser måste man få nagelfara och kritisera, det är själva grundprincipen med hela vår demokrati. Gerle skriver så här i sin artikel.

SD vill numera använda Svenska kyrkan och religionen som ett bålverk mot andra religiösa och kulturella traditioner. Tidigare var asatron ideal.

I Svenska kyrkans mångreligiösa och mångkulturella samhälle är alla religioner välkomna förutom vår ursprungsreligion, asatron (som till dags dato är den mest könsjämlika av alla religioner). Svenska kyrkan är i dag ett bålverk för det mångkulturella samhället och islam, i själva verket är organisationen ett bålverk för de sju nuvarande riksdagspartierna (kanske ändå undantaget V). Eftersom Svenska kyrkan officiellt skall vara en partipolitiskt obunden organisation men ändå med representation av de dominerande politiska partierna, så måste det stå varje demokratiskt parti fritt att försöka skaffa sig så mycket makt och mandat som möjligt i Svenska kyrkan.  


Nu minskar Svenska kyrkans makt och inflytande stadigt, och i motsvarande mån minskar också intresset från våra politiska partier. Vid det senaste kyrkovalet lades mycket små summor ut på valrörelsen från våra politiska partier. Vi är snart där då inget parti hyser något större intresse för Svenska kyrkan och då kan denna organisation vara "bålverk" mot vad den så önskar. 


Svenska kyrkan har intagit politiska ståndpunkter de sista decennierna som fjärmat dem från "verklighetens folk" alltmer. Vi kommer snart till den punkt där Svenska kyrkan inte längre ses som representant ens för kristendomen i vårt land. När vi passerat denna punkt hoppas jag att Gerle och andra representanter för kyrkan känner sig riktigt nöjda, vi andra kan då bara utbrista i ett rungande "starkt jobbat PG".

Länk DN

Är vi beredda att älska Sverigedemokraten?

Svenska Kyrkan har gjort en rad uppmärksammade utspel där de angripit partiet SD och alla de rörelser som vill se en begränsad immigration. Svenska kyrkan har tagit klara partipolitiska ställningstagande på ett sätt som förvånar den objektive betraktaren. Det senaste utspelet var kanske det mest frapperande. I DN (Är vi beredda att älska juden och muslimen? DN 2010-07-27) skrev Caroline Krook och Peter Weiderud en artikel där de gick till storms mot främst Sverigedemokraterna och menade att partiet arbetar emot religionsfrihet. Det mest frapperande med hela artikeln var när de målar upp en bild av att både judiska och muslimska grupper är förföljda, utan att med en antydning påpeka det faktum att det just är den ena av dessa grupper som förföljer den andra. 


På Svenska kyrkans hemsida har de en artikel där de argumenterar mot SD och humanisterna (bara det!). Så här står det om SD.

Inför valet får Sverigedemokraterna draghjälp från Danmarks främlingsfientliga parti.

Förutom det tonårsmässiga språket så är det inte mycket av nyans och broderskärlek där inte. Är förresten inte alla partier i Danmark främlingsfientliga? Rubriken på Krooks och Weideruds artikel kanske skulle varit "Är vi beredda att älska sverigedemokraten?", det vore en utmaning för en gudfruktig människa i Svenska kyrkan. I övrigt finns det satser som dessa i artikeln.

Sverigedemokraterna har starka främlingsfientliga drag som många politiker vill ta avstånd från.

Men om Humanisterna vill bli av med all religion så vill Sverigedemokraterna istället använda kyrkan som värn mot islam

Det är inga djupare analyser och de här slutsatserna har vi läst i både Expressen och Aftonbladet. Ändå förvånar styrkan i Svenska kyrkans vurm för islam. Det är nästan så man tror att det finns en bakomliggande taktik, nu när Svenska kyrkan är på stark tillbakagång. "Om vi förtvinar i samhället så skall åtminstone islam, som ju är en religion som hyllar samma gud som vi hyllar, växa sig stark och ta över i samhället" någonting ditåt kanske kyrkans taktiker har tänkt sig utvecklingen. 


Den stora frågan är ändå varför Svenska kyrkan tagit så klart och starkt avstånd från den folkliga rörelse som representeras av SD, samtidigt som den tagit så klart ställning för de etablerade politiska partierna. Vi finner på S.K. hemsida formuleringen "som många politiker vill ta avstånd ifrån". Vi börjar här ana en vurm för etablissemanget, makten och de som i praktiken styr i vårt land. Ännu klarare blir det när man läser i "Sveriges historia" av Dick Harrisson och Bo Eriksson, på sidan 169 står det så här.

Som vi kunnat konstatera var banden mellan de världsliga och de andliga herremannavärldarna mycket nära, särskilt när de kyrkliga ämbetsinnehavarna själva stammade från de högfrälses led. Frälsets värderingar genompyrde de kyrkliga institutionerna och den andliga världsbilden, på samma sätt som frälset anammade och excellerade i den fromhetskultur som hade sina källor i kyrkor och kloster.

Detta är en ögonblicksbild av förhållandet mellan kyrkan och den världsliga makten på 1300-talet. Denna ögonblickbild kunde lika gärna vara tagen på 2000-talet, inget verkar ha förändrats på de sju hundra år som gått.  


Vi har tidigare talat om tre etablissemang, det politiska, mediala och det kulturella. Vi kan lika gärna lägga till ett fjärde etablissemang, nämligen det kyrkliga. Representanterna för det kyrkliga etablissemanget vurmar för den politiska makten, de hyser samma åsikter och de umgås i samma kretsar. Våra kyrkliga representanter vinlägger sig om att ha de rätta politiska åsikterna, de som ligger i tiden. Det var ingen slump att Ecce Homo kunde visas i Uppsala Domkyrka i slutet på 90-talet, där Jesus framställdes som homosexuell. Det låg ju i tiden att vurma just för dessa grupper. När riksdagen debatterar rättigheterna för HBT-grupper, då svansar kyrkan efter med sin spektakulära utställning. Svenska kyrkan är en del av det etablissemang som kan sägas vara politiska motståndare till systemkritiska grupper och verklighetens folk. 

Länk DN Weiderud, Krook

Länk Svenska kyrkans sida (Sverigedemokraterna, Humanisterna) 

Den politiska korrekthetens kolportörer

Sällan har väl en debattartikel blivit så sågad som den Peter Weiderud och Caroline Krook skrev på DN-debatt förra veckan. Krook och Weiderud krävde i princip särlagstiftning för olika religiösa grupper och framförde åsikten att vi i majoritetsbefolkningen ägnade oss åt diskriminering när vi inte gick med på olika religiösa gruppers olika krav. 


Nu vill även Dilsa Demirbag-Sten och professor Per Bauhn vara med om lustmordet på Weideruds och Krooks artikel. Jag har aldrig varit med om att en debattartikel blivit så krossad, strimlad, hånad och förlöjligad som den vår andliga nomenklatura publicerade på DN-debatt. Så här skriver bl.a. de två författarna till artikeln.

Från att plädera för friheten för troende att utöva sin religion (som ingen ifrågasätter) glider man över till att hävda de troendes rätt att tvinga omgivningen att anpassa sig till deras tro. De vill att religion ska vara en grund för särskilda rättigheter. Mycket riktigt ogillar Fast, Krook, Weiderud och Wiborn också den sekulära tanken att se religion som en privatsak. De vill slå ett slag för ”en insikt om att riter, kulturell identitet och socialetik inte låter sig begränsas till den privata sfären”.

Men att religion i sekulära samhällen betraktas som en privatsak betyder inte att man anser religion vara socialt oväsentlig. Tvärtom handlar det om att man inser religionens förmåga att slita sönder samhällen i oförsonliga strider, och att det därför, av ren social självbevarelsedrift, är bäst att hålla religiösa föreställningar borta från politik och lag. Lika lite som de troende ska tvingas ge upp sina övertygelser, lika lite ska de troende kunna tvinga på omgivningen dessa övertygelser. Religionsfriheten ska därför också förstås som en rätt att slippa rätta sig efter religiösa påbud – på arbetsplatsen, i det offentliga rummet, i konst, filosofi och vetenskap. Det är denna sida av religionsfriheten som författarna försåtligt undergräver genom att framställa religionsutövare som offer bara för att omvärlden inte anpassar sig till deras övertygelser. 

Ja det finns inte så mycket att tillägga här. Jag håller med Demirbag och Bauhn i deras, för den västerländska kultursfären, ganska självklara ståndpunkter. Det som förvånar är att Krook och Weiderud kunde gå såpass långt i sin syn på att religiösa särintressen skall vinna gehör i vårt samhälle. Har de blivit lurade av gullandet från Broderskapsrörelsen och andra liknande organisationer att de låg rätt i den politiska korrektheten? 


Jag tror inte att kyrkans apologeter har ryggrad att på något sätt gå emot den rådande, påbjudna samhällsuppfattningen om vad som är passande åsikter. På något sätt har de missat att tiden sprungit ifrån dem i deras ohejdade vurm för bl.a. muslimska särintressen. Weiderud och Krook trodde att de ännu en gång skulle agera som den politiska korrekthetens kolportörer, i stället mötte de en reaktion som kan liknas vid Jesus raseri när han drev ut månglarna ur templet. De har ju med sin artikel närmast skämt ut den Svenska Kyrkan och både Weiderud och Krook sitter nu fast förankrade i kyrkbackens spottstock, till allmän beskådan.

Länk DN

Svenska Kyrkan står snart ensamma

Svenska Kyrkan har strävat efter att i princip utplåna sig själva för att vara så politiskt korrekta som möjligt. Vi som berömmer oss för att tillhöra den skara som går under benämningen "verklighetens folk" har tagit oss för pannan när vi läst artiklar från kyrkans företrädare. Den ena mer verklighetsfrånvända ståndpunkten efter den andra har presenterats och Svenska Kyrkans strävan att framstå som humana och inkluderande har tagit direkt vansinniga proportioner. Möjligen har nu Svenska Kyrkan gått en smula för långt med deras senaste artikel (Vem är beredda att älska...) I dag går Sabuni ut och även hon kritiserar Svenska Kyrkans senaste artikel. Så här skriver bl.a. Sabuni.

De skriver att den svenska allmänheten och de politiska partierna inte är beredda att välkomna en utveckling som går från ett enhetligt kristet samhälle till ett mångreligiöst. Och detta är bevisat genom att SD existerar, regeringen motverkar våldsam islamism, judar känner otrygghet, andra EU-länder lagstiftar mot niqab/burka och att kosher-och halalslakt skulle hindras i Sverige.

Den svenska allmänheten är förmodligen inte beredd att välkomna ett mångreligiöst samhälle om vi tvingas överge vårt sekulariserade samhälle, det är en rätt kvalificerad gissning. Det finns heller inget som säger att Sveriges folk är tvingade att välkomna ett mångreligiöst samhälle. I en demokrati skall det ju tagas hänsyn till folkets vilja, det är inte folket som skall övertalas och tvingas tycka olika saker.

Att Caroline Krook och Peter Weiderud drar in ett politiskt parti i sin argumentation är så lågt så man skulle kunna ta in dem i Glocalnets reklamfilmer. Regeringen skall agera mot våldsam islamism och andra våldsorganisationer, det är deras uppgift. Judar känner otrygghet i dagens Sverige, i princip enbart för att vi har extrema muslimer i vårt land, något som kyrkans företrädare aldrig skulle erkänna. Inte heller Sabuni har någon större lust att påpeka detta förhållande tydligen. All slakt utan bedövning är olagligt i Sverige, det skall så förbli. Vill man slakta djur utan bedövning går det också bra, då får man flytta till en annan kulturell sfär än den västerländska. Vidare i Sabunis artikel så står det så här.

Dessa ”intoleranta” fenomen tillskrivs hela den svenska befolkningen och samtliga politiska partier. Svenskarna och deras politiska företrädare är intoleranta för att troende inte tillåts bete sig, i alla lägen, så som den mest extrema tolkningen av deras religion föreskriver. Vi ska tolerera män som vägrar skaka hand med kvinnor och vi ska tolerera kvinnor som vägrar visa sina ansikten. 

Här skräder Sabuni inte orden, det var ju tydligen inte bara SD och dess anhängare som blev kritiserade av kyrkans företrädare. Möjligen har Svenska Kyrkan gått lite för långt i sin politiska korrekthet, så själva budskapet blivit lite för svårsmält för alla utom den socialdemokratiska broderskapsrörelsen. Jag tror också att de politiska vindarna har vänt i vårt land.

Det är inte längre lika "inne" att hylla den politiska korrekthet vi alla levt under de sista decennierna. Både Sabuni och en del partistrateger läste säkert alla kommentarer under Krooks och Weideruds artikel. Det är snart val och även yrkespolitiker måste någon gång fatta att den slemma humanism som Svenska Kyrkan nuförtiden står för inte vinner något gehör hos valmanskåren.  Så här skriver Sabuni vidare i sin artikel.

Skribenterna förespråkar en förskjutning av hur diskrimineringsskyddet och religionsfriheten fungerar enligt Europakonventionen. Enligt denna så finns det redan i dag tydliga gränser för religionsfriheten. Den garanterar rätten till den egna personliga övertygelsen som omfattar till exempel rätten att tillbe och fira gudstjänst. Däremot ger den inte någon allmän rätt att bete sig offentligt i enlighet med de regler som den egna religionen föreskriver.

Här slår Sabuni fast de gränser som svenska folket och även jag kan acceptera, nämligen den att människor har rätt att tillbe vilken gud den vill och även fira gudstjänst. Att man i övrigt skulle få bete sig hur som helst och undantagas från alla samhällets normer och t.o.m. arbetslagar är fullständigt orimligt. Sist skriver Sabuni så här i sin artikel.

Muslimer är diskriminerade och det finns islamofobi också i vårt land. Detta är oacceptabelt och alla måste efter förmåga vara med i kampen mot det.

På vilket sätt är muslimer diskriminerade i vårt land? Det finns en stor motvilja mot religionen islam i Sverige, beroende på de uttryck som religionens företrädare ägnar sin religiositet åt. Men en motvilja och antipati mot en religion är inte samma sak som att diskriminera denna. Inte ens regeringen kan tvinga människor att tycka om en viss religion, inte i dag i alla fall (etablissemanget tvingade människor att tycka om kristendomen från 900-talet till 1200-talet).

Den fobi som finns mot islam bland "verklighetens folk" kan väl jämföras med den fobi etablissemanget har mot SD, fobi som fobi. Vi skulle kunna enas om att endast psykiatriker ger diagnosen fobi, om nu vårt politiska etablissemang går med på den uppgörelsen.

Länk DN-debatt

Svenska Kyrkans agenda

I dagens DN berömmer redaktionen Svenska Kyrkan i en ledare för att den försvarat religionsfriheten som sådan, alltså inte bara kristendomen utan även andra religioner. En mild kritik från redaktionen kan skönjas mot Svenska Kyrkan för att den inte även tog sekulära intressen i försvar. Redaktionen kände sig antagligen tvungen till efter den massiva storm som bröt ut i läsarkommentarerna mot Svenska Kyrkan. 


När man analyserar vad Svenska Kyrkan skrev så var det inte andra religioner i allmänhet den försvarade. Företrädarna för Svenska Kyrkan nämnde två andra religioner i sin artikel, nämligen islam och judendomen. Nu reagerade många som kommenterade artikeln mot bilden att judarna skulle varit utsatta i vårt land. Denna grupp har i princip blivit utsatt efter att vi fått en betydande muslimsk invandring till vårt land, innan denna invandring fanns det mycket få problem för denna grupp i Sverige. Detta är ett ganska uppenbart förhållande, som Svenska Kyrkan inte nämnde och aldrig någonsin skulle nämna. Ett förhållande som kommentatorerna, om inte annat, rent instinktivt förstod.


Vi noterar att Svenska Kyrkan inte nämnde religioner som buddismen, hinduismen eller taoismen i sin artikel. De nämnde inte heller, som ledarredaktionen anmärker på, ateister, agnostiker eller asatroende (hedningar, som redaktionen felaktigt benämnde ateister). Det är förvisso ingen slump att enbart två religioner nämndes i Svenska kyrkans artikel. Så här skriver ledarredaktionen i dagens DN.

Den som tvivlar på att det trots allt sker framsteg i världen kan hämta tröst i det kraftfulla försvar för religionsfrihet som publicerades av ledande svenska kristna på DN Debatt i går.

Mycket få av dem som kommenterade artikeln i går "hämtade någon tröst" i denna artikel. Svenska Kyrkan försvarade nämligen inte religionsfriheten så som vi svenskar ser den. Företrädarna för kyrkan försvarade religionens rätt att påverka det civila samhället. Som exempel kan vi nämna att författarna tyckte muslimer skall få be på arbetstid, något som det aldrig varit tal om tidigare i vårt land, trots vår omtalade religionsfrihet. Sedan var det muslimers rätt att fira sina helgdagar, deras rätt att klä sig i burka o.s.v. 
(Samtidigt påpekade kyrkans företrädare att islams tjänare har svårt att få jobb i vårt land, det skulle sannolikt inte bli lättare om de fick rätt att be på arbetstid).


Vad var då vitsen med gårdagens artikel av kyrkans trotjänare? Var det ett försvar för allas rätt att tycka och tro på vad de vill (som ledarredaktionen är inne på)? Kyrkans företrädare drog sig inte för att nämna ett politiskt parti i negativa ordalag, något som måste betecknas som ett paradigmskifte i vårt samhälle. Innan Sverigedemokraternas intåg på den politiska scenen så har kyrkan aldrig någonsin nämnt ett parti vid namn någon gång i allmänna skrifter eller tal. Detta borde stämma till eftertanke, även av en ledarredaktion. 


Desto oftare nämnde Karolin Crook och Weiderud det mångkulturella och "mångreligiösa" samhället i positiva ordalag. Deras skrift var snarare ett försvar för det mångkulturella samhället och vår massinvandringspolitik, än ett försvar för någon allmän religionsfrihet. Deras udd var, mellan raderna, riktad mot det samhälle vi hade och var på väg att få innan den nuvarande immigrationspolitiken förändrade spelreglerna i samhället. Vi var på väg mot ett sekulärt och privatreligiöst samhälle, med stormsteg, innan vi importerade nya religioner i vårt land. Kyrkans företrädare föredrar uppenbart ett "mångreligiöst" samhälle än ett sekulärt och privatreligiöst sådant. 


Kanske är det just ett privatreligiöst samhälle som kyrkans företrädare finner sådan avsky för. Vad skulle kyrkans män och kvinnor få för position i ett samhälle där var och en finner sin egen väg till sin gud? 

Länk DN