Lite till om de ensamkommande i Vallentuna

På Vallentunas hemsida står det plötsligt väldigt mycket om det boende för ensamkommande ”barn” som planeras i ett villaområde. Under rubriken ”Vanliga frågor och svar” står det så här om immigranterna:

Vilka är de ensamkommande flyktingbarnen och ungdomarna?De flesta är pojkar i åldern 15-17 år, det vill säga den ålder då de riskerar att värvas till armén.

Samt:

Från vilka länder kommer de företrädesvis?Idag kommer en majoritet från Afghanistan, men vi har och har haft barn och ungdomar från Irak och Somalia. Gemensamt är att de kommer från krigshärjade länder.

Det är alltså ungdomar som i många fall ”riskerar” att värvas till armén. Nu är det så att många svenska ungdomar också har låtet sig värvas till armén. Dessa svenska ungdomar är ibland stationerade i Afghanistan där de försvarar civilbefolkningen mot talibanerna. Exakt samma sak som de afghanska ungdomarna skulle ha gjort om de gick in i armén. De svenska soldaterna samarbetar dessutom ofta med den Afghanska armén. Så ungdomar från Afghanistan får asyl för att slippa göra det arbete svenska ungdomar gör. Samma sak gäller Irak och Somalia, med den skillnaden att Sverige inte har några soldater där. Däremot har både Somalia och Irak militära styrkor styrda av regeringar som i huvudsak skall skydda civilbefolkningen mot illegala paramilitära styrkor av religiös natur.

Sverige ger alltså, enligt Vallentunas hemsida, asyl för blivande soldater i legala militära styrkor som skall bekämpa terroriststyrkor och skydda befolkningen. Dessutom erhåller Afghanska ungdomar asyl för att slippa göra den tjänst som svenska ungdomar utför i Afghanistan. Det är ett både orimligt och ohållbart sätt att se på de länder där de ensamkommande kommer ifrån. Vad är alternativet om man drar de logiska slutsatserna av Sveriges asylpolitik? Den enda logiska slutsats som går att dra är att i förlängningen syftar vår politik på att tömma dessa länder på sin befolkning, i alla fall den befolkning som inte vill ansluta sig till illegala terrorstyrkor.

Länk Vallentunas hemsida

Ni visar att ni bryr er om er själva och er politiska agenda

I en stor braskande artikel på SvD med en lång rad undertecknare visar kända svenskar hur humana de är genom att stödja propagandaprojektet "Ship to Gaza". Där finns kända namn som Ulf Bjereld, Eva Brunne, Gustav Fridolin, K.G. Hammar, Jan Hjärpe samt en stor samling artister och skådespelare. Det är samma andas barn och de är människor jag inte sympatiserar med i vanliga fall. Det är samma sak även denna gång, mina sympatier är obefintliga för hela propagandaprojektet. 


Förra gången projektet genomfördes blev det en hel del kalabalik och uppmärksamhet från media, och det är sannolikt idén med hela projektet. Om uppmärksamheten främst skall belysa projektet eller de som stödjer projektet är närmast en akademisk fråga. Så här skriver artikelförfattarna.

Ett första steg mot fred och rättvisa är att häva den illegala, inhumana och för alla inblandade parter destruktiva blockaden mot Gaza. 

Det är absolut helt fel att sådana här auktioner är ett steg till fred, det är uppenbart. Konflikten förlängs med alla aktioner och allt stöd till någon av sidorna i denna gamla tröttsamma konflikt. Om omvärlden inte hade stött någon sida skulle konflikten vara löst för länge sedan. Att några vänsteraktivister med begränsad trovärdighet skulle kunna häva en blockad är en överdrift så uppenbar att man måste skratta. Våra inhemska bortskämda artister borde kanske ägna sig åt sitt artisteri i stället för att försöka leka världssamvete. Vidare i artikeln.

Det råder inget tvivel om att blockaden är ett brott mot folkrätten. Förenta Nationerna, Europeiska Unionen, Sveriges regering, i stort sett hela det internationella samfundet och en enig juridisk expertis, har gång på gång slagit fast att så är fallet.

Ja, ingen orkar ens reda ut detta längre. Alla parter har brutit mot alla "rätter" som tänkas kan, detta samtidigt som FN och dess stadgar missbrukats lite för många gånger. Vid varenda förnuftigt beslut som vår regering tar så kommer påståendena att vi brutit mot någon dunkel FN-stadga. Tyvärr FN och EU bryter vi alla mot hela tiden, om vi skall tro undertecknarna av deklarationen. Den enda regel som inte bryter mot någon stadga är att ge ökade bidrag till våra inhemska artister och kulturella elit. Vidare i artikeln.  

Vad blockaden mest av allt står i vägen för är en bärkraftig och rättvis fred. Respekt för mänskliga och medborgerliga rättigheter är en förutsättning för att uppnå fred och försoning. Visar omvärlden att den trots högtidstalen i praktisk handling accepterar kollektiv bestraffning göds politisk extremism på båda sidor.

Det finns ingen bärkraftig fred inom synhåll överhuvudtaget. Att dessa sändningar skulle vara ett steg på den vägen är ytterst osannolikt. En av orsakerna till det hopplösa läget är att PLO ägnade sig åt att köpa Mercedesbilar för den hjälp väst så ivrigt skickade till palestinierna. När korruptionen blev alltför uppenbar så vann Hamas ett val som i princip var en protest mot PLO. Med Hamas vid rodret så fortsatte konflikten och ståndpunkterna på båda sidor var definitivt låsta.


Båda sidor har visat sig fullständigt oförmögna att hantera konflikten, omvärlden har tyvärr visat samma oförmögenhet. Att stödja den ena parten (kvittar vilken) bara förlänger denna evighetskonflikt. Den väg som skulle kunna leda till fred är att omvärlden tar sitt ansvar och inte stödjer någon av parterna och konstaterar att inte någon av parterna är vuxna att klara av att lösa denna konflikt. 


Ship to Gaza är i själva verket ett typexempel på en aktion som mer tjänar den egna politiska agendan hos dem som stödjer aktionen, än leder till något som kan kallas för fred. Vad vore aktionen utan en braskande artikel i SvD? Vad vore aktionen utan alla TV-kameror och internationella reaktioner?    

Länk SvD

UPPDATERING: 
Även publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson har skrivit under uppropet för Ship to gaza, vilken hon röner allvarlig kritik för. Bengt Olof Dike kritiserar Knutson kraftigt i en debattartikel på Journalisten.se, så här skriver han bl.a.

Alla namnen i stöduppropet och försvaret för den mot Mellanösterns enda demokrati riktade aktionen kan enkelt associeras med politikens vänsterflygel. Bland undertecknarna finns också företrädare för ett extremistiskt, diktaturkramande parti, Kommunistiska Partiet (tidigare KPML- r) som konsekvent hyllar Kubas och Nordkoreas frihetsfientliga regimer och vilkas länders folk lever i svält och armod.   

Samt.

Men Ship to Gaza har helt andra syften, som PK skall hålla sig borta ifrån. Det borde ändock en så pass rutinerad journalist som Ulrika Knutson  ha insett. Saken blir knappast bättre av att hon genom undertecknandet i sin ordföranderoll, och inte som privatperson, lierat sig med försvarare av regimer, för vilka demokrati och pressfrihet är styggelser. 

Knutson har efter angreppet backat en aning och fått SvD att plocka bort hennes publicistklubbs-signatur.


Att journalister på detta sätt helt oblygt kan demonstrera sin partiskhet och sina politiska preferenser är egentligen något oerhört. Att vi skulle ha en objektiv och opartisk nyhetsförmedling i vårt land framstår ännu mera som ett skämt efter denna händelse. Det är inte konstigt att Israel till slut reagerar och hotar utestänga svenska journalister som väl internationellt ligger på en topplacering när det gäller partiskhet (som de inte ens har vett att försöka dölja).    

Länk Journalisten.se

Länk Journalisten debatt

Länk Journalisten Israel

Norell håller inte med Weiderud – vem ljuger?

Både Peter Weiderud, socialdemokratiska broderskapsrörelsen och chefen för Mellanösternstudier vid Lunds universitet, Leif Stenberg har försäkrat allmänheten om att faran med att Egypten förvandlas till en islamistisk diktatur är försvinnande liten. Weiderud påstår i sin artikel att islamismen har mycket gemensamt med den europeiska kristendomen. Saken är den att varken jag eller valmanskåren i Sverige vill att kristendomen tar över styret i vårt eget land, oavsett hur det förhåller sig med likheterna mellan kristendomen och islam.


Magnus Norell publicerar i dag en artikel där problemen belyses på ett nyktrare sätt än vad Weiderud och Stenberg gett uttryck för i sina artiklar. Så här skriver Norell.

Men efter de första dagarnas försiktiga hållning, har MB klivit fram som en viktig aktör och för första gången även deltagit i samtal mellan regeringen och oppositionen om den framtida utvecklingen i Egypten. Detta är inte så konstigt. Utöver den egyptiska försvarsmakten är MB den enda riktigt väl organiserade kraften i Egypten, inte bara som den största och effektivaste oppositionsgruppen, utan även som en organisation med en väloljad och relativt framgångsrik social verksamhet. 

MB står här för Muslimska Brödraskapet. Norell påpekar att denna organisation bit för bit flyttar fram sina positioner och att organisationen dessutom är välorganiserad och har muskler. Vi frågar oss hur Weiderud och Stenberg så säkert kunde dra sina lugnande slutsatser, de var väl aldrig politiskt motiverade? Så här skriver Norell vidare i sin artikel.

Samtidigt är det viktigt att påminna om den politiska och ideologiska roll MB har, även på lite längre sikt. I motsats till vad som felaktigt påståtts av vissa debattörer, har MB inte tagit avstånd från all våldsanvändning. Avståndstagandet gäller enbart egyptiska förhållanden (och när MB:s ledning bestämde detta splittrades rörelsen). MB har vid flera tillfällen sagt att våld (inklusive självmordsattacker, som naturligtvis inte benämns så) är acceptabelt mot till exempel israeliska mål. Inte heller har man frångått vare sig de antisemitiska attackerna mot judar eller på något sätt dämpat sitt motstånd mot fredsavtalet med Israel.  

Det är allstå samma organisation som Weiderud och Stenberg anser vara ofarlig och demokratisk, inte alls olik kristna rörelser i Europa. Någon av debattörerna har fel och någon annan har rätt, någon ljuger, någon talar kanske sanning. Visar det sig att t.ex. Stenberg, som chef för Mellanösternstudier har fel bör han lämna sin tjänst. En chef för Mellanösternstudier som inte har den minsta kunskap hur islamiska rörelser i ett land som Egypten är beskaffad, är inget annat än ett stort skämt. Vad har studenterna att lära av Stenberg i framtiden? Vilken trovärdighet har han inför dessa? 


Norell avslutar sin artikel med påpekandet av de stora olikheterna mellan religiösa rörelser i väst och islamistiska sådana, tvärt emot Weiderud alltså. Vi får väl låta framtiden utvisa vem av dem som har rätt. Men det kan inte vara så att man offentliggör rena osanningar och duperar allmänheten, för att sedan när facit kommer, låtsas som ingenting. Jag hoppas utvecklingen i Egypten blir så demokratisk som möjligt, för folkets skull. Blir den inte det har både Stenberg och Weiderud försökt (och kanske lyckats till viss del) slå blå dunster i ögonen på oss alla.

Länk DN Norell

Länk DN Stenberg

Länk Newsmill Weiderud

Sverige bojkottar konferens om rasism

DN har skrivit en artikel där TT intervjuar integrationsminister Sabuni. Detta i samband med att Sverige beslutat att inte skicka någon representant på ministernivå till konferensen. Förhandlingar mellan EU och stater som i väst anses odemokratiska har förts. Vissa framsteg har också gjorts och enligt Sabuni är ett framtaget dokument helt acceptabelt. Det är rädslan för att vissa stater skall få fram formuleringar som är stötande för den svenska demokratin som gör att Sverige väljer att inte delta i denna konferens.

Det framgår med all tydlighet att Iran är en av de odemokratiska krafterna man är rädd för. Främst är det formuleringar om sionism som väntas komma ifråga. En stor del av arabvärlden är inte demokratisk styrda och de har en minst sagt njugg inställning till Israel som stat och till sionismen. Det får ändå betraktas som anmärkningsvärt att Sverige inte ens åker dit, om nu nuvarande dokument kan accepteras. Man kan ju alltid göra som USA och Israel gjort tidigare, lämna konferensen om den tar en icke önskvärd utveckling. I artikeln står det inget om hur andra EU-stater väljer att agera, vilket också är anmärkningsvärt. Det börjar bli ett mönster bland svenska medier att bara deklarera hur Sverige agerar och inte redovisa hur andra europeiska stater väljer att göra.

Det är också anmärkningsvärt att vår regering samt den politiska oppositionen i vårt eget land inte tittar på samma odemokratiska krafter vi faktiskt har inom våra gränser. Samma odemokratiska krafter som vår politiska elit kritiserar starkt när den befinner sig utom våra nationsgränser röner ingen som helst uppmärksamhet när den fäller uttalanden och agerar inom våra gränser. Det finns politiska krafter inom våra gränser som har samma världsbild och synsätt som staten Iran. Vi har i princip aldrig hört att våra riksdagspartier kritiserat eller ens markerat mot dessa krafter. När man som privatperson kritiserar samma politiska synsätt som staten Iran står för, som uppträder inom våra nationsgränser, ja då blir man klassificerad som islamofob. I princip har alltså regeringen gjort sig skyldig till islamofobi i ett makroperspektiv, om man skall utgå från den inhemska debatten. Samma humana och demokratiska värderingar som gäller globalt, måste enligt all logik gälla nationellt.

Länk DN

Hanne Kjöller säger samma sak som jag om Mellanösternkonflikten

Ja ibland inträffar märkliga saker. En journalist på en stor tidning säger samma sak som jag. Normalt är vi ideologiska motståndare, för att inte säga politiska motståndare. Men när man läser en artikel där vederbörande säger i princip samma sak som man själv sagt några gånger så är det bara att konstatera, i just denna fråga tycker vi likadant.

Vad säger då Kjöller? Tja hon säger bl.a. detta.

Västbanken och Gaza har utvecklats till ett ideologiskt slagfält där hållningen ofta säger mer om ens egen identitet än ens vilja till solidaritet. Är man liberal hejar man på det ena laget, är man vänster på det andra. Ungefär som när vänstern tidigare krävde att USA skulle ut ur Nicaragua, medan liberalerna skanderade mot Sovjets närvaro i Afghanistan. Hur många hjärtan brann egentligen för nicaraguanernas och afghanernas självbestämmande? Och hur många för att de ogillade den aktuella fienden?

Det är för mig mycket tydligt att det förhåller sig just som Kjöller säger här. Det är själva markeringen som är viktig, från båda håll. En del sympatiserar oerhört med palestinier som blivit hemlösa efter Israels bombattacker. De demonstrerar och debatterar vilt för deras sak. Samtidigt kliver de över en hemlös i vår egen huvudstad när de är på väg till jobbet. Samma sak gäller den andra sidan naturligtvis. Vidare säger Kjöller detta.

Att jag har fler journalistvänner som åkt till Gaza än till Åland

Kjöller har sannolikt fler journalistvänner som åkt till Gaza än till Fittja, Hammarkullen, Norrlands inland eller Dalsland också. Dags att vända på den trenden kanske? Till sist skriver hon detta.

Vissa menar att den intensiva bevakningen av Mellanöstern beror på att det är så bekvämt och lättarbetat. Man kan bo på ett lyxhotell i Israel, åka ut till fronten och sedan hem igen för en sval gin och tonic och ett varmt bad.

Kommentarer är egentligen överflödiga. Journalister är människor som alla andra tydligen. Men vi som läser det som skrivs har ett annat ansvar. Dags att ta detta ansvar nu?

Länk DN

Vilka utförde mordbränderna i Södertälje?

Läser på newsmill om att den ”Globala intifadan” håller på att lyckas. Författaren Arash Hakimnia kopplar denna globala intifada till mellanösternkonflikten. Nu har tydligen ”Global intifada” satt upp klistermärken i Södertälje med uppmaning att bränna livsmedelsbutiker som för varor från USA! Det hela är förvirrat och långsökt, inte kan väl en tänkande människa på allvar tro att det har någon effekt på mellanösternkonflikten att starta mordbränder i Sverige? Om det har någon som helst effekt har det motsatt effekt. Palestinska rörelser tappar i sympati. Vem som helst som utför något så urbota dumt tappar i sympati och motverkar sina syften. Det är väl därför vissa vänster och liberala skribenter spekulerar i att det själva verket är högerextremistiska grupper som utfört dåden men vill kasta skulden på vänstergrupper. Få människor med sina sunda vätskor i behåll tror väl på den förklaringen dock.

Arash Hakimnia spekulerar i att den ”globala intifadan” håller på att lyckas. Jag tvivlar starkt på det, men poängen är att jag bryr mig faktiskt inte. Svensk politik är eftersatt, svenska politiker ägnar sig alldeles för mycket åt Europa och övriga världen och för lite åt den nation den är satt att förvalta. Mitt och förmodligen läsarnas hem på jorden är Sverige. Vi har intressekonflikter och problem här, de är förmodligen t.o.m. allvarligare än vad de flesta medborgare tror. Vårt eget samhälle förfaller och förslummas, DET är mitt huvudsakliga intresse och engagemang, att stoppa denna utveckling. Som Arash Hakimnia påpekar har mellanösternkonflikten pågått i över 60 år, den kanske kommer att hålla på i 60 år till. Vill de skjuta och bränna varandra därnere kan jag inte göra mycket åt det. Jag behöver inte välja sida eller ta ställning, ingen kan tvinga mig till det. Men bränner man ned butiker i Sverige är det plötsligt mitt och andra väljares problem. Jag och många med mig vill ha ett tryggare samhälle, där lag och ordning har en större plats än i dag, där brottslingar löper större risk att lagföras än i dag. Mordbrand bara för att stödja ena sidan i en konflikt långt ingår INTE i visionen.




Newsmill

En tredje ståndpunkt i konflikten mellan Israel och palestinierna

Som jag tidigare skrivigt om så behövs det en tredje ståndpunkt i den gamla konflikten mellan Israel och palestinierna. Nu har det blossat upp strider igen mellan dessa kontrahenter, för vilken gång i ordningen är det ingen som orkat eller kunnat hålla reda på. Några ställer sig på israelernas sida, andra ställer sig som vanligt på palestiniernas sida. Det är samma visa varje gång. Vi vet nu vilka som ställer sig på respektive sida, vi kan alla argumenten, vi har hört dem tusen gånger förut.

Jag orkar inte ta mina argument en gång till utan publicerar en gammal artikel med dem, samt länkar till ytterligare en artikel HÄR – Mellanösternkonflikten som en fotbollsmatch!!

Länk DN

Länk protester DN

Länk protester 2 DN

Länk Hamas DN

Länk SvD

Länk SvD 2

Det behövs ett nytt perspektiv i mellanösterkonflikten

Jag har läst på olika bloggar och tidningar hur politiska aktörer tar parti för antingen Israel eller Palestina i den konflikt som pågått så länge och som blivit en evighetslång följetong. De i mitten eller till höger tar för det mesta parti för Israel, de till vänster tar parti för Palestina. På samma sätt stöder USA Israel med vapen och pengar, samtidigt som vissa arabstater samt rika enskilda araber stöder den palestinska motståndsrörelsen med vapen och pengar.

Detta har pågått länge nu och kommer säkert att fortsätta pågå. All den hjälp som de båda sidorna får, underhåller konflikten. Utan detta moraliska och materiella stöd till de båda sidorna skulle konflikten med nödvändighet ha dött ut. En jämförelse ligger nära till hands, det kan liknas med två fotbollslag som gör upp om titeln, på läktaren sitter supportrarna och stöder sina respektive lag, de applåderar fram sitt eget lag samtidigt som de buar ut motståndarlaget efter konstens alla regler. Dömer domaren till motståndarlagets fördel är han hjärndöd, dömer han till det egna lagets fördel är han riktigt bra. Man stöder det egna laget ekonomiskt likväl som moraliskt. Det viktiga är att man visar sitt stöd för omvärlden (jag är en djurgårdare). Samma sak med mellanösterkonflikten, det viktiga är inte att skapa fred eller ens rättvisa, det viktiga är att man visar vilken stor demokrat man är genom att stödja Israel, (nu har ju även Palestina faktiskt haft fria val, att fel sida vann har inte med saken att göra) eller att visa att man står upp för de förtryckta folken genom att stödja det palestinska folket.

Om man nu verkligen brydde sig om det israeliska folket eller det palestinska folket skulle man arbeta för fred, det är sannolikt det en majoritet av de båda folken vill ha, (utan denna vilja skulle det i alla fall vara kört). Båda sidor har gjort övertramp, många övertramp. Den palestinska sidan har väl enligt de flesta sansade bedömare gjort sig skyldig till grövre övertramp, vilket av palestinaanhängarna förklaras med att det är den svagare sidan. Så kan vi hålla på i evigheter, vi kan inte komma närmare en lösning på konflikten genom att ta parti för någondera parten, det underhåller enbart konflikten. Enda utvägen att konflikten tar slut genom nuvarande politik där stora delar av världen tar parti för endera sidan i konflikten och vägrar höja sig över denna nivå är det palestinska folkets utplåning. Det är politiskt omöjligt och skulle, i sig, skapa spänningar för all framtid mellan arabvärlden och väst, det skulle dessutom påminna alltför mycket om Hitlers försök till utplåning av det judiska folket för att det skulle accepteras av dagens ändå ganska civiliserade värld.

Enda sättet att komma fram till en fredlig lösning vore att stödet upphörde till båda sidor. I dag är det en orealistisk lösning. Det är alldeles för många som antingen måste visa vilka demokrater de är genom att stödja Israel, (en del svenska politiker skänker t.o.m. pengar till Israels försvar, som definitivt har alla vapen och pengar de någonsin behöver, vilket visar att det just är ställningstagandet som är viktigt), eller visa vilka stora humanister de är genom att stödja Palestina.

Återgår vi till fotbollsmatchen så blir det till sist ganska avslaget om matchen spelas utan publik som hejar och ger sitt stöd. Lika med denna konflikt, stödet till båda sidor måste upphöra. Om freden är det viktiga så måste omvärlden enas om att nu är det dags att lägga vapnen åt sidan, annars får ingen av sidorna något stöd. Någon rättvisa är i princip omöjligt att komma fram till. Alla parter har sin syn på vad rättvisa är i denna konflikt, det finns helt enkelt ingen objektiv opartisk rättvisa i denna fråga, ingen sansad bedömare kan säga vad som är rättvist. Dock är det väl klart att någon form av tvåstatslösning måste komma ifråga, det är ju t.o.m. Israel inne på. I början av en sådan fredsprocess måste internationella trupper så klart skilja på de båda folken, annars är skärmytslingarna snart igång igen. En sådan styrka kan ju inte vara en ren NATO-styrka, av förklarliga skäl. FN har ju inte det bästa rykte när det gäller fredsbevarande uppgifter av lite tuffare kaliber, de har dock måhända en smula oförtjänt dåligt rykte, man måste ju också se till förutsättningarna för de olika uppdragen. Ofta är det enskilda länder som bär det största ansvaret för många misslyckanden. Jag kan tänka mig en specialstyrka bestående av USA, England, Tyskland, Australien, Ryssland, Kina, Saudiarabien samt Iran.

Mellanösterkonflikten som fotbollsmatch

Jag har skrivit om detta förr och jag riskerar att upprepa mig, jag tycker dock att frågan är så viktig att jag publicerar en artikel till efter lite nya tankar och nya rapporter om splittring inom värdekonservativa grupper i denna fråga. Konflikten mellan Israel och palestinier är gammal, ja konflikten har väl pågått sedan staten bildades i princip. Konflikten har inte bara varit mellan Israel och palestinier utan de arabiska grannarna till Israel har också deltagit aktivt i konflikten stundtals. Numer har dock Israels grannländer alltmer hållit en låg profil i denna konflikt.

Jag är själv inte speciellt känslomässigt involverad i denna konflikt. När jag var ung låg mina sympatier hos Israel då jag som grundskolebarn hade en lärare som talade varmt om Israel och som tillbringade sina semestrar där. Vi elever brukade få små presenter från Israel, själv fick jag israeliska frimärken då jag som barn samlade på dessa pappersbitar av någon outgrundlig anledning. Av gammal vana låg mina sympatier fortsättningsvis hos Israel ända till massakrerna i Sabra och Shatila. Dessa hemska illdåd kunde inte på något sätt försvaras och fjällen föllo från mina ögon. När jag som tonåring drogs en smula till vänster politiskt så hamnade sympatierna, åtminstone delvis, hos palestinierna. Det varade inte så länge, del drogs mina politiska uppfattningar alltmer mot mitten, dels så duggade rapporter om korruption hos den palestinska ledningen i en jämn ström. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur ledningen för ett fördrivet folk kunde berika sig själva på bekostnad av dem de säger sig arbeta för. Jag tror att detta var det obegripligaste som jag någonsin ställdes inför som tonåring, och då är ändå mycket obegripligt. Återigen föllo fjällen från mina ögon.

Jag tror att det är denna mentala "resa" som ligger till grund för den syn jag nu har. En syn att vi skall distansera oss från konflikten och se den för vad den är, en konflikt bland andra där parterna är oförsonliga, en konflikt skapad av en komplicerad och mångfacetterad historia, en konflikt där vi snarare skall önska ett slut och en lösning på konflikten än att hålla på någon av sidorna. Kanske måste man göra denna mentala resa för att slutligen komma fram till en ståndpunkt där man inte direkt känner sig involverad i någon av sidorna.

Det skadliga för vårt land är att denna konflikt splittrar politiska grupper som annars skulle kunna göra oerhört mycket mer nytta om de lade denna konflikt åt sidan. Nationella intressen får på detta sätt stå tillbaka för intressen som ligger långt ifrån oss och som vi i egentligen inte skulle behöva rota i.

Som rubriken indikerar så kan man inte låta bli att se samma hängivelse för någon sida i denna konflikt som fotbollsfanatiker visar upp gentemot sitt favoritlag. Men detta är allvar säger ni, ja, det är allvar för fotbollsfantasterna också. De ger ett medlemskap i favoritlaget som doppresent till sina barn, de köper lakan, örngott, halsduk, keps och mugg i lagets färger, januarilönen urholkas varje år av årskortet, detta innan matbudgeten ens är genomgången. Om någon säger något ont om laget så kan mycket väl högernäven tala, jag har sett allt detta på nära håll.

Jag har svårt att förstå denna vurm för någon av sidorna egentligen. De står, så vitt jag kan se, långt från oss kulturellt, Israel står utan tvekan närmare oss kulturellt, men jag har ungefär lika svårt med dessa ortodoxa judar som går med små tyglappar på sina huvuden, rabblande verser ur skrifterna hela dagarna, och som kräver värnplikt och strid intill döden för alla utom de själva, de är nämligen befriade från värnplikt, som med fanatiska muslimer. Båda sidor står mil ifrån oss kulturellt, sociologiskt, tankemässigt och värdemässigt. Varför inte visa samma vurm för de kristna i Afrika i deras kamp mot muslimerna? Eller varför inte stödja de kristna i turistparadiset Thailand mot den växande fundamentalistiska terrorrörelsen där? Eller föredrar vi att bara gå på stranden där och sola. Eller ännu hellre, varför inte fokusera på islams framväxt och ökade makt i Europa och Sverige? Det har ju gått så långt att muslimska grupper för fram krav på egen äktenskapslagstiftning och sharialagar för bövelen! Skall vi då koncentrera oss på mellanösterkonflikten?

Andra bloggar om: mellanösternkonflikten

Konflikten spårar ur

Hör nu på morgonen att Israel bombat en FN-bas, fyra FN-observatörer har dött. Jag står fortfarande för en strängt neutral hållning i denna konflikt, men har det inte gått lite väl långt nu? Att en liten skitnation som Israel skall få bomba FN tycker jag är lite märkligt, skall vi offra FN:s auktoritet för att hylla ”hemmalaget”? Dessutom har jag lagt märke till att vissa grupper som är väldigt intresserad av Israels försvar, samtidigt har skrivit under nedrustning av Sveriges försvar.

Här lite fräscha bilder.

Det behövs ett nytt perspektiv i mellanösterkonflikten

Jag har läst på olika bloggar och tidningar hur politiska aktörer tar parti för antingen Israel eller Palestina i den konflikt som pågått så länge och som blivit en evighetslång följetong. De i mitten eller till höger tar för det mesta parti för Israel, de till vänster tar parti för Palestina. På samma sätt stöder USA Israel med vapen och pengar, samtidigt som vissa arabstater samt rika enskilda araber stöder den palestinska motståndsrörelsen med vapen och pengar. Detta har pågått länge nu och kommer säkert att fortsätta pågå. All den hjälp som de båda sidorna får, underhåller konflikten. Utan detta moraliska och materiella stöd till de båda sidorna skulle konflikten med nödvändighet ha dött ut. En jämförelse ligger nära till hands, det kan liknas med två fotbollslag som gör upp om titeln, på läktaren sitter supportrarna och stöder sina respektive lag, de applåderar fram sitt eget lag samtidigt som de buar ut motståndarlaget efter konstens alla regler. Dömer domaren till motståndarlagets fördel är han hjärndöd, dömer han till det egna lagets fördel är han riktigt bra. Man stöder det egna laget ekonomiskt likväl som moraliskt. Det viktiga är att man visar sitt stöd för omvärlden (jag är en djurgårdare). Samma sak med mellanösterkonflikten, det viktiga är inte att skapa fred eller ens rättvisa, det viktiga är att man visar vilken stor demokrat man är genom att stödja Israel, (nu har ju även Palestina faktiskt haft fria val, att fel sida vann har inte med saken att göra) eller att visa att man står upp för de förtryckta folken genom att stödja det palestinska folket. Om man nu verkligen brydde sig om det israeliska folket eller det palestinska folket skulle man arbeta för fred, det är sannolikt det en majoritet av de båda folken vill ha, (utan denna vilja skulle det i alla fall vara kört). Båda sidor har gjort övertramp, många övertramp. Den palestinska sidan har väl enligt de flesta sansade bedömare gjort sig skyldig till grövre övertramp, vilket av palestinaanhängarna förklaras med att det är den svagare sidan. Så kan vi hålla på i evigheter, vi kan inte komma närmare en lösning på konflikten genom att ta parti för någondera parten, det underhåller enbart konflikten. Enda utvägen att konflikten tar slut genom nuvarande politik där stora delar av världen tar parti för endera sidan i konflikten och vägrar höja sig över denna nivå är det palestinska folkets utplåning. Det är politiskt omöjligt och skulle, i sig, skapa spänningar för all framtid mellan arabvärlden och väst, det skulle dessutom påminna alltför mycket om Hitlers försök till utplåning av det judiska folket för att det skulle accepteras av dagens ändå ganska civiliserade värld.

Enda sättet att komma fram till en fredlig lösning vore att stödet upphörde till båda sidor. I dag är det en orealistisk lösning. Det är alldeles för många som antingen måste visa vilka demokrater de är genom att stödja Israel, (en del svenska politiker skänker t.o.m. pengar till Israels försvar, som definitivt har alla vapen och pengar de någonsin behöver, vilket visar att det just är ställningstagandet som är viktigt), eller visa vilka stora humanister de är genom att stödja Palestina.

Återgår vi till fotbollsmatchen så blir det till sist ganska avslaget om matchen spelas utan publik som hejar och ger sitt stöd. Lika med denna konflikt, stödet till båda sidor måste upphöra. Om freden är det viktiga så måste omvärlden enas om att nu är det dags att lägga vapnen åt sidan, annars får ingen av sidorna något stöd. Någon rättvisa är i princip omöjligt att komma fram till. Alla parter har sin syn på vad rättvisa är i denna konflikt, det finns helt enkelt ingen objektiv opartisk rättvisa i denna fråga, ingen sansad bedömare kan säga vad som är rättvist. Dock är det väl klart att någon form av tvåstatslösning måste komma ifråga, det är ju t.o.m. Israel inne på. I början av en sådan fredsprocess måste internationella trupper så klart skilja på de båda folken, annars är skärmytslingarna snart igång igen. En sådan styrka kan ju inte vara en ren NATO-styrka, av förklarliga skäl. FN har ju inte det bästa rykte när det gäller fredsbevarande uppgifter av lite tuffare kaliber, de har dock måhända en smula oförtjänt dåligt rykte, man måste ju också se till förutsättningarna för de olika uppdragen. Ofta är det enskilda länder som bär det största ansvaret för många misslyckanden. Jag kan tänka mig en specialstyrka bestående av USA, England, Tyskland, Australien, Ryssland, Kina, Saudiarabien samt Iran.