Public Service och de ryska bröderna





Vi har en stor mediekoncern som vi lite slarvigt kallar för det anglofierade Public Service, alltså fritt översatt, en mediekoncern som skall tjäna allmännyttan. Den är till stor del finansierad genom licenser och här därigenom krav som övriga medier inte har. En koncern som tjänar allmännyttan skall vara objektiv och opartisk, sträva efter självständighet och inte ta partipolitisk ställning utan objektivt granska verkligheten och politiska partier. Denna roll är speciell för SVT och det är en roll som övriga mediekoncerner inte har och inte ens säger sig vilja ha. Eva Hamilton säger så här på SVT:s hemsida.

För tv-avgiften får du program som är oberoende, opartiska och sakliga. I Sverige är det bara public service som har det uppdraget.    

Ovanpå detta finns det också journalistiska och pressetiska principer, som i alla fall en del journalister säger sig vilja leva upp till. Dessa principer är rätt väl beskriva i Hanne Kjöllers bok ”En halv sanning är också en lögn”. Bl.a. skriver Kjöller så här i boken:

 

Journalister ska varken hjälpa eller stjälpa. Vi skall inte stå på ”de godas sida”. Vi skall inte stå på någon sida.

Andemeningen i det Kjöller skriver och som är citerat av journalisten Anna-Maria Hagerfors är att media skall förhålla sig neutral till politiska opinioner och försöka skildra verkligheten och fakta så gott det går. Självklart är detta extra viktigt för allmännyttan. I dagarna har SVT upprepade gånger tagit upp fallet med två ryska bröder som fått slutgiltigt avvisningsbeslut av Migrationsöverdomstolen. SVT meddelar att pappan redan är avvisad till Ryssland och att mamman gått under jorden. SVT spelar på tittarnas känslor med budskapet att bröderna borde få stanna. Om de får stanna så överprövas Migrationsöverdomstolens slutgiltiga beslut och undergräver hela systemet med domstolar som avgör asylärenden, som samtliga partier (och största delen av media) hyllade när det infördes. Dessutom kan man undra vad som skall hända med mamman. Skall hon erhålla uppehållstillstånd efter att bröderna fått det blir det p.g.a. att hon trotsat ett domstolsbeslut och gått under jorden. Får hon inte uppehållstillstånd skiljer man familjen åt genom att ge bröderna detta. I sanning en märklig ordning, som nog kommer att bilda skola framöver hur man erhåller uppehållstillstånd.

För det första måste man kritisera SVT för att de så hårt belyser ett enskilt fall, utan att belysa migrationspolitiken och effekterna av olika beslut för hela vårt samhälle. För det andra belyser inte SVT det som talar emot att ge bröderna uppehållstillstånd, t.ex. att Rysslands trots stora demokratiska brister ändå har någorlunda fria val, vilket borde omöjliggöra politisk asyl. Kjöller skriver så här om fallet Ganna, den äldre kvinnan som saknade släktingar i hemlandet.

Ingen media frågar efter kostnaderna för en ändrad politik, vilket man gör inom alla andra områden. man frågar efter kostnaderna för reformer inom äldrepolitiken, förskolan, skolan kriminalvården och politikerna får redogöra för finansieringen. Men de ekonomiska konsekvenserna för en ändrad politik för familjeåterförening är det i det närmaste tabu att nämna de ekonomiska konsekvenserna eller finansieringen. Kjöller konstaterar självklart att tar man pengar från ett område så måste man finansiera detta från ett annat område, eller höja skatten.

Det Kjöller skriver om fallet Ganna är minst lika aktuellt i fallet med de ryska bröderna och vi kan konstatera att SVT brister i sitt uppdrag som ett allmännyttigt medialt företag. Kjöllet ägnar en ganska stor del av sin bok åt att kritisera de ”oberoende experter” SVT och andra mediekoncerner använder sig av i olika frågor. Michael Hess Sverigedemokraterna, uttryckte på Facebook vilka straffmetoder som används av muslimska (islamiska) grupper inom vissa områden och schatteringar av religionen. Dessutom uppkom en diskussion om vad som påbjöds i Koranen. Jag vill med skärpa påpeka att jag själv inte har en aning om vad som gäller i sakfrågan. Jag har varken studerat Koranen eller rest runt i de aktuella områdena. Inte heller har jag objektivt läst in mig på de lokala sedvänjorna i de aktuella områdena (dock har Hjärpe själv sagt att våldtäkter förekommer i vissa områden, dock inte religiöst påbjudna).

Det jag starkt kritiserar är det val av expert SVT använde sig av, nämligen islamologen Jan Hjärpe. Mattias Gardell, som också brukar få träda fram i liknande sammanhang och Hjärpe har aldrig någonsin fällt en kritisk kommentar om religionen islam. Det måste vara uppenbart för alla tänkande människor och en större del av Tv-publiken att dessa två ”experter” kommer att försvara islam till varje pris och i vilken fråga som det än handlar om. Inte ens svenska ärkebiskopar försvarar tillnärmelsevis kristendomen med samma energi och entusiasm som dessa två herrar försvarar islam, ändå städslas de regelbundet som ”oberoende experter”. SVT kan lika gärna använda sig av någon imam på Södermoskén som expert och kritisk granskare nästa gång, de kommer förmodligen vara ungefär lika ”oberoende”.

Det är ganska typiskt, men likväl lika oacceptabelt, att islamologen Hjärpe under SVT:s intervju plötsligt får uttala sig om SD som parti. Är han oberoende partipolitisk granskare också? Misstag nummer två SVT. Dessutom säger Hjärpe att det inte står något om den aktuella frågan i Koranen. Nu står det tveksamheter i Bibeln, ja t.o.m. i Nya Testamentet, tveksamheter vi ändå tar avstånd ifrån och aldrig praktiserar (t.o.m. om hur man behandlar kvinnor enligt bibliskt bevandrade personer jag talat med). Skulle Hjärpes uttalande stämma om Koranen är Bibeln alltså betydligt värre än Koranen. Jag studsade till när jag hörde avsnittet då jag trodde att Hjärpe skulle anföra att det visserligen står tveksamheter i Koranen (precis som i Bibeln) men att de vanligtvis inte praktiserades.

 

De som vill lägga ned den mediala allmännyttan är fel ute. Det är den enda mediekoncernen som ens har ett uppdrag att vara opartisk. Övrig media försöker inte ens vara opartisk och har det inte som uppdrag. Eftersom jag växte upp i ett samhälle där man åtminstone kände till innebörden i begreppen opartiskhet, objektivitet och fakta, är jag svag för dessa begrepp och vill inte kasta dessa på sophögen. Att lägga ned allmännyttan skulle faktisk vara att kasta begreppen på sophögen och helt överge dessa goda dygder. Det skulle vara en veritabel katastrof för vårt debattklimat och för utvecklingen av övrig media. På sikt kanske ett hot mot hela demokratin. Jag försvarar allmännyttan, men snälla SVT, lyssna på vad Kjöller säger om ”casejournalistik” och ansträng er lite grand för att använda er av oberoende experter som med ett minimum av god vilja, kan kallas just oberoende.

Flytta den samhällsvetenskapliga institutionen till Husby

Leif Lewin, professor emeritus och f.d. professor i statsvetenskap, går i en debattartikel i DN ut och spekulerar i rent partipolitiska spörsmål, med syftet att isolera ett riksdagsparti efter nästa riksdagsval 2014. Lewin börjar med det uppseendeväckande påståendet att vi redan i dag vet ungefär hur riksdagsvalet skall gå. Detta antagande görs på ett okänt antal opinionsundersökningar som spretat rätt rejält inbördes. Här har alltså vår professor emeritus redan gjort två mycket tveksamma antagandet med undertecknandet av yrkestiteln. Lewin gör dessa antaganden och skriver i sin artikel av en övergripande orsak, att utestänga ett folkvalt riksdagsparti, nämligen Sverigedemokraterna. Dessutom får Lewins förslag nämligen en helt annan effekt, vilket vi kommer till nedan.

Lewin visar på ett ”troligt” parlamentariskt exempel efter valet. Ett exempel där de nuvarande allianspartierna får sammanlagt 44 % av väljarstödet. Det rödgröna blocket får 48 % av väljarstödet i exemplet och SD 8 %. Lewin påpekar helt riktigt att en omröstning om regeringsbildningen måste äga rum, där SD självklart får en vågmästarroll. Här gör Lewin sitt tredje ogrundade antagande. Så här skriver han.

Och vid en sådan omröstning är det sannolikt att Löfven skulle förlora mot alliansens och Sverigedemokraternas gemensamma nejröster. 

Här gör Lewin ett antagande gripet helt ur luften. Är det på detta sätt våra samhällsvetenskapliga institutioner arbetar i dag? Är det efter dessa principer man har som riktlinjer i sin undervisning och forskning? I själva verket är det en helt öppen fråga vilken sida SD stödjer eller om partiet lägger ned sina röster vid en sådan omröstning. Ja, själva resultatet är ju också en ren spekulation. Om SD lägger ned sina röster vid en sådan omröstning, så sitter Reinfeldt kvar som partiledare eftersom de rödgröna inte samlar en majoritet. Detta scenario beskriver Lewin enligt följande:

Båda alternativen är motbjudande för alliansen – och för de allra flesta av oss. Reinfeldt vill inte vara beroende av Sverigedemokraterna. 

Hur vet Lewin vad som rör sig i huvudet på alliansen? Hur vet Lewin vad ”de allra flesta av oss” tycker är motbjudande. De alla flesta av oss tycker säkert det är motbjudande att en professor emeritus ger sig in i partipolitik och pekar ut ett parti han finner motbjudande. Sedan kommer vi då till Lewins förslag som ser ut enligt följande.

Då gäller det att vara först och därtill komma med något riktigt bra erbjudande. Som vi vet vill Miljöpartiet sedan åratal tillbaka ingenting högre än att få sitta i regeringen. Löfven tvekar. Besked i regeringsfrågan ska komma i god tid före valet, säger han undvikande. 

Det ger Reinfeldt en fördel. Varför inte rycka ut redan nu, eller ganska snart, och ta in miljöpartiet i regeringen?[…] 

Vad blir då Löfvens motdrag? Han skulle faktiskt hamna i ett ganska svårt läge. Fortsatt tveksamhet i regeringsfrågan skulle visa en blotta i fråga om regeringsduglighet, något som Fredrik Reinfeldt hittills framgångsrikt exploaterat och säkert inte kommer att försumma att hamra vidare på.

Lewin föreslår alltså att alliansregeringen tar in MP i sin regering för att neutralisera inte bara SD, utan egentligen också det rödgröna blocket. Även om hela scenariot blivit ännu mera otroligt efter dagens partiledardebatt (onsdag 06-12) där Reinfeldt sågade Romson jäms med fotknölarna, så är det häpnadsväckande att en f.d. professor inte bara går ut med förslag för att neutralisera SD, utan även det rödgröna blocket. Vad S och V anser om detta förslag får vi nog aldrig veta, men gissa kan vi ju alltid. De är inte förtjusta. Vi noterar att Lewin undertecknad sin artikel med ” Leif Lewin, professor emeritus vid Uppsala universitet”. Lewin fortsätter på samma linje till slutet av sin artikel, där han skriver följande.

En breddning av regeringen genom att Miljö­partiet kom in i regeringen i god tid före valet skulle skingra dimmorna, ge alliansen en bättre chans att överleva och neutralisera Sverigedemokraterna.

Det är horribelt att statsvetare i namn och egenskap av sin profession blandar sig in i partipolitik och hur Sverige politiskt skall styras på detta sätt. Att samme statsvetare gör en lång rad av lösa antagande för sitt scenario, som syftar till att ge ena blocket makten efter 2014, gör inte saken bättre. Hur opartisk har undervisningen på den statsvetenskapliga institutionen i Uppsala bedrivits undrar vi.

Lewin är utsedd av regeringen till att leda en utredning av skolans kommunalisering, länk, hur opartisk och vetenskaplig kommer den utredningen att vara när den presenteras? Skall en av regeringen utsedd utredare gå ut i debattartiklar av detta slag? Svaret är självklart nej, men det allvarliga är att vi ser påtagliga och uppenbara tendenser att objektivitet och vetenskaplig stringens i våra högskoleinstitutioner är på tillbakagång för braskande åsikter och allmänt tyckande. Stryker man den politiska makten medhårs så säkras måhända de statliga bidragen för den egna institutionen och för egna projekt, vilket gör att utvecklingen mot ”tyckar-vetenskap” går så mycket snabbare.

Sverigedemokraternas ökande inflytande i svensk politik tycker Lewin är motbjudande. Detta ökande inflytande beror dock på en utveckling i vårt land i allmänhet och i våra förorter i synnerhet, som väldigt många människor finner ”motbjudande”. Detta är en utveckling och en verklighet som herr professor emeritus kanske inte har så många akademiska insikter om.

Verkligheten studeras inte bäst från anrika bibliotek eller ståndsmässiga kontorsrum i Uppsala Universitet. Ett förslag i tiden vore därför att flytta ut den samhällsvetenskapliga institutionen i Stockholms universitet till Husby (om nu DO förläggs i Rinkeby) samt att lämpligtvis förlägga den samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet till Gottsunda. Pendlingsavstånden skulle som Ullenhag så riktigt påpekat, bli begränsade för de anställda. En del nya lunchrestauranger skulle uppstå i dessa förorter och öka antalet arbetstillfällen. Vill man ha föredragningar om situationen i våra utanförskapsområden är det bara att hämta in någon från gatan. Dessutom skulle man i dessa förorter verkligen känna att man satsar på dem. Kan det bli bättre?

Positivt och negativt från Historiska museet

Ett besök på Historiska museet i huvudstaden bjuder på en enorm resa genom vår gemensamma förhistoria. De första föremålen är från äldre stenåldern och t.o.m. föremål från den s.k. Hamburgkulturen har hittats i Skåne och finns utställda på Historiska museet. Hamburgkulturen är mycket gammal och lämningarna härstammar förmodligen från enskilda jaktexpeditioner. Det rör sig alltså sannolikt inte om våra förfäder. Efter Hamburgkulturen och framåt är de flesta fynd från våra förfäder, det är just detta som gör de så intressanta.

Det finns otroligt många fina föremål på Historiska och vår forntida kultur var högre stående än de flesta kan föreställa sig. Yxor från yngre stenåldern gjorda av flinta är samtida repliker från bronsgjutna yxor från samma tid tillverkade i södra Europa där bronsgjutningskonsten var aktuell något tidigare än hos oss.

När befolkningen i vårt land själva lärde sig att gjuta i brons så tillverkades otroligt fina nyttosaker, liksom rena prydnadsföremål. De svärd som hänger på Historiska från bronsåldern är fantastiska i sin precision och konstnärlighet. De var dock aldrig menade som att brukas utan tillverkades närmast som statussymboler.

När vi så kliver in i vikingatiden så blir de rena bruksföremålen fler, men imponerar inte mindre för det. Vikingasvärd av järn fyllde sannolikt sin funktion, och var inte bara prydnadsföremål.   

På Gotland har en kista med en full utrustning för en smed hittats i en sjö. Verktygen skulle i princip kunnat vara från 1900-talet men är från vikingatiden. Ibland undrar man hur långt vi egentligen har kommit i vår tid, låt vara att vikingarna i alla fall inte hade I-phones. Dock har man hittat hänglås av skilda storlek från vikingatiden, hänglås som inte är alltför olika de vi använder i dag. Klart är att järnålderskulturen i Norden var oerhört högtstående.

Eftersom man med relativ stor säkerhet har kunnat återskapa de klädesplagg som vikingarna använde vet vi med ganska stor säkerhet hur de var klädda. Gore-tex hade de inte, men klädesplaggen är oerhört vackra och en återskapad kvinnlig klädesdräkt imponerar nästan mest i hela museet. Det är synd att grupper som vill återskapa äldre musik klär sig i trasiga och säckliknande kläder. Originalkläderna var sannolikt både vackrare och hela.

Tyvärr finns det en mycket tråkig baksida med dagens Historia museum. Politiskt korrekta museichefer och dito politiker har i sin outsinliga strävan efter att utrota varje tendens till nationalism hos det uppväxande släktet infört mångkulturella avdelningar i museet. Man drar sig inte ens för ren historieförfalskning för att föra fram sitt budskap. Populistiska och propagandistiska knep som flickor med påtaglig utländsk härkomst står utställda i full vikingautrustning med svärd och allting. Sanningen är den att det var ytterst sällan en kvinna överhuvudtaget lyfte ett svärd på denna tid, kanske mycket beroende på det praktiska skälet av svärdets blotta tyngd.

En bild med vikingatida symboler tillsammans med nazisymboler som användes i Norge visas också upp. I bakgrunden finns en bild av ryssar som letar efter mördade anhöriga på Krimhalvön under 2a världskriget. Sammankopplingen är säkert magnifik enligt ansvariga politiker och intendenter, inte desto mindre är den djupt propagandistisk och felaktig. Det mesta vikingarna gjorde med det gamla Ryssland var att handla. Ryssarna hämtade t.o.m. en kung från Sverige under vikingatiden för att ena stridiga falanger. Att man använder sig av denna typ av propaganda som är riktad direkt till skolbarn är omoraliskt.

Ett annat plakat meddelar förnumstigt att det inte fanns något Sverige eller svenskt folk för 1000 år sedan. Självklart fanns inte Sverige i sin nuvarande form för 1000 år sedan. Däremot utvecklades Sverige ur det gamla Svitjod som har gamla anor. Självklart fanns våra förfäder här för 1000 år sedan. Att de inte kallade sig svenskar är ju en följd av att statsbildningen inte fanns ännu. Man får dock intrycket av att våra förfäder inte fanns i det landområde som i dag kallas Sverige enligt plakatet, vilket är helt fel. Det verkar som de ansvariga för denna utställning ansträngt sig maximalt för att skapa en historielöshet hos vårt uppväxande släkte. Är det verkligen Historiska museets strävan och uppgift?

Vi är självklart inte blinda för att elever med utländsk härkomst i en skolklass kan känna sig utanför och på något sätt ”exkluderad” under ett besök på Historiska. Det avhjälper man inte genom att göra elever med svensk härkomst historielösa. En skicklig och kompetent lärare behandlar alla elevers respektive historia. Perser, araber och alla andra folk har också sin fantastiska historia, väl värda att känna stolthet inför. I djupet av sina själar känner få elever stolthet för nedklottrade tunnelbanestationer och gråtrista betongväggar, vilket verkar vara en någon förvirrad intendents trick för att alla skall samlas i någon slags gemensam traskultur (enligt de pop-bilder Historiska också ställer ut).   

Ett annat plakat verkar ifrågasätta om vikingatiden var höjdpunkten på vår fornnordiska historia. Ja det råkar vara vår kulturella och maktpolitiska höjdpunkt under forntiden. Vad är det för konstigt med det? Om inte denna tid var höjdpunkten skulle ju någon annan tid vara det. Var exakt skulle skillnaden vara? Eller är idealet att det inte skall ha varit någon höjdpunkt alls? Sannolikt stod vi på denna tid kulturell över våra grannfolk och samerna. Det innebär ju inte att vi ser ner varken på samer eller ester i dag, eller gjorde det ens under vikingatiden. Tvärtom visar fynd som Historiska visar upp att det mest rådde ett fredligt handelsförhållande mellan våra närmaste grannar. Låt vara att vikingarna inte kunde avhålla sig från ett eller annat rövarstråt även mot dessa, men det är bagateller i sammanhanget.

Det är mycket synd att politiskt korrekta chefer för museer och politiker hela tiden måste ursäkta vår historia, som självklart har inslag av både gott och ont, dåliga och mycket goda saker. Ägnar man sig åt ren historieförfalskning i sin iver att vara den rådande politiska diskursen till lags har man dock gått för långt och närmar sig gränsen för rent kriminella handlingar. Vinklingen med nazisymboler och mördade civila på Krimhalvön under slutskedet av andra världskriget är historiskt relevant och inget att säga om. Men sätter man detta plakat på historiska museet i en avdelning som handlar om vikingatiden har man glasklart passerat gränsen för den värsta avarten av ren propaganda. Vad exakt är budskapet? Att vikingarna var väldigt tidiga nazister? Eller att alla som bär en torshammare runt halsen är ytterst misstänkta figurer? Tänk om, gör om, gör rätt.

Vilka undersökningar är egentligen dåliga Madestam?

Torbjörn Sjöström och den välbekante Jenny Madestam är anställda på Novus och publicerar sig på DN-debatt angående andra företags opinionsundersökningar. Företrädarna för Novus slår ned på att vissa företag använder sig av s.k. självrekryterande urval. De opinionsinstitut som använder sig av självrekryterande urval och expertpaneler brukar få ett högre resultat för SD i sina undersökningar. Rent generellt har Madestam och Sjöström rätt, underlaget skall vara representativt och slumpmässigt. Expertpaneler uppfyller inte detta krav och brister i vetenskaplig stringens. Det är utan tvivel på detta sätt. Tyvärr är detta den enda brist de två anställda på Novus tar upp, kanske för att just deras företag uppfyller just detta kriterium. De tar som av en händelse upp SD: höga resultat för vissa institut. Artikelförfattarna ställer sig aldrig frågan varför i princip alla institut undervärderat SD i förhållande till det verkliga resultat partiet sedan erhållit i allmänna val.

En stor tänkare sade på 1800-talet att verkligheten är sanningens kriterium, det är något som tydligen inte Madestam eller Sjöström tagit till sig. De berör inte en enda gång i sin artikel skillnaden mellan verkligt valresultat och de alltför låga siffror SD regelbundet får av opinionsinstitut inför varje val. Den siffra jag kan få fram från Novus inför valet 2010 låg t.ex. 1 procent under det verkliga valresultatet, länk. De berör inte heller att i princip samtliga undersökningar använder ett för litet underlag i sina undersökningar. En undersökning skall för att vara någorlunda säker ha ett underlag på minst 2000 personer. Detta har Daniel Tell på Lunds universitet påtalat, och han är, så vitt jag vet, inte statsvetare som Madestam, länk. Därefter spelar det oerhört stor roll hur man ställer frågorna i undersökningarna. En mängd människor som deltagit i undersökningar, främst innan valet 2010, säger att de påträffat de mest märkliga frågeställningar. Starka misstankar har framförts att frågorna ställts på sådant vis att det skall missgynna SD. 

Så här skriver artikelförfattarna i sin artikel.

Den senaste tiden har vi noterat undersökningar med ofta väldigt uppseendeväckande resultat. En viktig fråga som både mottagare och beställare bör ställa sig är dock om resultaten är korrekta. Som vd på Novus, respektive forskare i statsvetenskap, är vi oroade över hur denna trend skall sluta. Det är hög tid att fokusera på kvaliteten i de undersökningar som produceras och publiceras närapå dagligen.

På tal om uppseendeväckande resultat så betraktar ju en del människor själva valresultatet 2010 som uppseendeväckande, så det behöver i sig inte betyda att något är fel. På tal om ”korrekta” resultat kan vi tyvärr konstatera att SD regelmässigt undervärderats i jämförelse med verkligt valresultat. Detta verkar dock inte bekymra statsvetaren Madestam. Jag tycker verkligen vi skall fokusera på kvaliteten i undersökningarna, och då skall vi fokusera på alla vetenskapliga parametrar. Expertpaneler är inte en vetenskapligt stringent metod att mäta väljaropinioner, men vi skall också fokusera på underlagets storlek och framförallt hur frågorna ställs. Dessutom måste vi också se till hur opinionsinstituten lyckas i förhållande till de verkliga resultat partierna erhåller vid de allmänna valen. Statsvetaren Madestam fokuserar enbart på en fråga, bland många. Misstankarna infinner sig genast att hon talar i egen sak, samt att hon vill undergräva positiva resultat för just ett parti. Detta att en statsvetare riktar in sig på just ett parti är inte heller i enlighet med god vetenskaplig sed.

Länk DN-debatt


UPPDATERING:


Ser på nyheterna nu på morgonen onsdag. Intrycket förstärks att Madestam vill synas och bli känd, det verkar vara huvudsaken för henne. Fick samma intryck i Visby i somras. 

Brottslighet mätt med opinionsundersökningar

En f.d. direktör på Rikspolisstyrelsen, Kjell Elefalk, hävdar på Newsmill att brottsligheten i vårt land minskar dramatiskt. Det har nämligen gjorts opinionsundersökningar om brottsligheten, man har alltså intervjuat personer om de blivit utsatt för brott. Enligt dessa opinionsmätningar skall alltså brottsligheten minska dramatiskt, åtminstone när det gäller en brottstyp som Elefalk betecknar som "mängdbrott". I våra södra landskap skall brottsligheten ha minskat med mellan 20 och 30 procent. Så här skriver Edefalk i sin artikel.

Detta leder ofta till en förvirrad debatt. Det mesta har varit löst prat, troenden, tyckande och rena myter. Dunkla politiska krafter har haft sin uppfattning klar och megafonerna igång. 

Vi undrar om inte Edefalk själv representerar "dunkla politiska krafter". Varför inte luta sig emot den statistik som finns både på BRÅ och SCB? Enligt statistik från BRÅ så minskar inte brottsligheten alls. Enligt den tabell jag tittade på så är det en brottstyp som markant ha minskat, nämligen "tillgrepp av fordon", dessutom har "stöld ur fordon också minskat. Det är positivt och vi får väl gratulera biltillverkarna för bättre lås på bilarna. Alla andra brottstyper har ökat och speciellt sexuella brott och misshandel har visat en stigande kurva. 


Vi undrar vad nästa steg blir, att mäta skattetrycket med opinionsundersökningar? Hur upplever ni skattetrycket? Var god att kryssa i rätt ruta. Vi hoppas att Edefalk inte tycker att statistik från BRÅ är "löst prat, troende, tyckande och rena myter". 


Länk Newsmill


Länk BRÅ

 

Märklig politisk forskning

I en DN-artikel så står det i en braskande rubrik att ju hårdare immigrationspolitik riksdagspartierna för, ju mer ökar stödet för SD. Allt detta enligt en ”studie” som de två statsvetarna Carl Dahlström och Anders Sundell gjort. När man läser vidare i artikeln så rynkas pannan alltmer, vad har de två herrarna använt för underlag? Inget parti har ju i princip fört någon annan immigrationspolitik än den vanliga generösa varianten. Skillnaderna mellan partierna måste betraktas som ytterst kosmetiska och väljarkåren måste ha mycket diffusa uppfattningar om vilket parti som möjligen kan anses för en något restriktivare politik. Så här står det i artikeln. 

Sambandet är speciellt tydligt när vänsterpartier antar en hårdare attityd i invandringsfrågor. Undersökningen bygger på studier av data från landets kommuner i 2010 års val.

Men inga vänsterpartier har fört någon politik med ”hårdare attityd”. Vad har dessa statsvetare forskat på? Att forska på detta område på kommunnivå måste betraktas som märkligt det också, landets kommuner för ingen självständig immigrationspolitik. Förmodligen kan det förhålla sig så att någon kommun har fått problem med en alltför generös politik. Det har blivit uppenbara problem med den generösa politiken och till slut har t.o.m. vänsterpartierna stramat åt sin politik. Naturligtvis har även SD fått luft under vingarna i samband med de uppenbara problemen som uppstått. I kommuner som Danderyd där moderaterna i princip för en Sverigedemokratisk politik finns inget behov av SD. De två herrarna som titulerar sig statsvetare har inte kunnat eller inte haft lust att dra dessa uppenbara slutsatser. Vidare i artikeln står det så här.

Forskarna frågar sig varför de etablerade partierna antar en mer restriktiv attityd till invandring, när forskning visar att de förlorar på det. Tidigare studier har visat att invandringsfientliga partiers politik "smittar av sig" på de etablerade partierna. Danmark är ett exempel på det. 

De två statsvetarna är rejält ute och cyklar. Hade de sju systrarna fört en ansvarsfull immigrationspolitik hade inte SD ens uppstått. Det är inte för medlemmarnas höga nöjes skull de har delat ut tusentals flygblad, blivit bespottade av media, framställda som monster, blivit hindrade i sina karriärer samt fått smisk av AFA. När stämningarna i landet pekar på att partier som SD erhåller ökat stöd så brukar det få till följd att de övriga partierna åtminstone gör några kosmetiska åtstramningar, eftersom det finns väljare att vinna eller åtminstone hålla kvar. 


De två statsvetarna är tydligen helt oförmögna att tolka sina resultat. Skulle regeringen plötsligt föra en ännu generösare immigrationspolitik (om detta är möjligt) skulle problemen öka och stödet för SD skulle enligt logikens allra enklaste lagar också öka. Det finns liksom en verklighet utanför väggarna på Göteborgs universitet, men herrarna är kanske inte bekanta med detta trista faktum. 


Som slutkläm undrar vi lite över satsen ”Forskarna frågar sig varför de etablerade partierna antar en mer restriktiv attityd till invandring”. Exakt vad är det som motiverar talet om denna attitydförändring? Är det när Reinfeldt gjorde en uppgörelse med MP om att erbjuda både skola och sjukvård till människor som befinner sig här illegalt?

Länk DN

Norell håller inte med Weiderud – vem ljuger?

Både Peter Weiderud, socialdemokratiska broderskapsrörelsen och chefen för Mellanösternstudier vid Lunds universitet, Leif Stenberg har försäkrat allmänheten om att faran med att Egypten förvandlas till en islamistisk diktatur är försvinnande liten. Weiderud påstår i sin artikel att islamismen har mycket gemensamt med den europeiska kristendomen. Saken är den att varken jag eller valmanskåren i Sverige vill att kristendomen tar över styret i vårt eget land, oavsett hur det förhåller sig med likheterna mellan kristendomen och islam.


Magnus Norell publicerar i dag en artikel där problemen belyses på ett nyktrare sätt än vad Weiderud och Stenberg gett uttryck för i sina artiklar. Så här skriver Norell.

Men efter de första dagarnas försiktiga hållning, har MB klivit fram som en viktig aktör och för första gången även deltagit i samtal mellan regeringen och oppositionen om den framtida utvecklingen i Egypten. Detta är inte så konstigt. Utöver den egyptiska försvarsmakten är MB den enda riktigt väl organiserade kraften i Egypten, inte bara som den största och effektivaste oppositionsgruppen, utan även som en organisation med en väloljad och relativt framgångsrik social verksamhet. 

MB står här för Muslimska Brödraskapet. Norell påpekar att denna organisation bit för bit flyttar fram sina positioner och att organisationen dessutom är välorganiserad och har muskler. Vi frågar oss hur Weiderud och Stenberg så säkert kunde dra sina lugnande slutsatser, de var väl aldrig politiskt motiverade? Så här skriver Norell vidare i sin artikel.

Samtidigt är det viktigt att påminna om den politiska och ideologiska roll MB har, även på lite längre sikt. I motsats till vad som felaktigt påståtts av vissa debattörer, har MB inte tagit avstånd från all våldsanvändning. Avståndstagandet gäller enbart egyptiska förhållanden (och när MB:s ledning bestämde detta splittrades rörelsen). MB har vid flera tillfällen sagt att våld (inklusive självmordsattacker, som naturligtvis inte benämns så) är acceptabelt mot till exempel israeliska mål. Inte heller har man frångått vare sig de antisemitiska attackerna mot judar eller på något sätt dämpat sitt motstånd mot fredsavtalet med Israel.  

Det är allstå samma organisation som Weiderud och Stenberg anser vara ofarlig och demokratisk, inte alls olik kristna rörelser i Europa. Någon av debattörerna har fel och någon annan har rätt, någon ljuger, någon talar kanske sanning. Visar det sig att t.ex. Stenberg, som chef för Mellanösternstudier har fel bör han lämna sin tjänst. En chef för Mellanösternstudier som inte har den minsta kunskap hur islamiska rörelser i ett land som Egypten är beskaffad, är inget annat än ett stort skämt. Vad har studenterna att lära av Stenberg i framtiden? Vilken trovärdighet har han inför dessa? 


Norell avslutar sin artikel med påpekandet av de stora olikheterna mellan religiösa rörelser i väst och islamistiska sådana, tvärt emot Weiderud alltså. Vi får väl låta framtiden utvisa vem av dem som har rätt. Men det kan inte vara så att man offentliggör rena osanningar och duperar allmänheten, för att sedan när facit kommer, låtsas som ingenting. Jag hoppas utvecklingen i Egypten blir så demokratisk som möjligt, för folkets skull. Blir den inte det har både Stenberg och Weiderud försökt (och kanske lyckats till viss del) slå blå dunster i ögonen på oss alla.

Länk DN Norell

Länk DN Stenberg

Länk Newsmill Weiderud

Hagevis paradox

Magnus Hagevi som tidigare skrev en artikel om olika samband mellan religionskritiker och deras förmodade "främlingsfientlighet" har efter en del kritik skrivit en slutreplik på SvD (en del människor får hur mycket publicistiskt utrymme som helst).  Tyvärr så svarar Hagevi på en artikel av Anders Bergdahl som kanske är den minst seriösa kritiken av all den kritik som främst på bloggar riktats mot Hagevis ursprungsartikel. Så här skriver Hagevi i sitt svar till Bergdahl.

Tvärtemot vad Bergdahl gör gällande är det inte bara den stora andelen xenofobiska religionskritiker som ligger till grund för mina slutsatser. Istället är det så – som jag skriver i min föregående artikel på Brännpunkt – att de religionskritiska ställningstagandena i Survey 2009 jämförs med svarspersonernas attityd i frågor som berör främlingsfientlighet: begränsat byggande av moskéer, minskad flyktingmottagning, satsningar på ett mångkulturellt samhälle och arbetskraftsinvandring. Då tenderar religionskritiker – såväl xenofobiska religionskritiker som andra typer av religionskritiker – att inta attityder som är avvisande till invandring och invandrare.

Man får genast en stark känsla av att syftet med hela Hagevis artikel och den undersökning som ligger till grund för artikeln är att peka ut religionskritiker som främlingsfientliga. Tyvärr reagerade en del religionskritiker (bara det är ett felaktigt begrepp som Bergdahl riktigt påvisar) som är positiva till invandring, ett misstag Hagevi ängsligt vill rätta till. 


Däremot försöker Hagevi nu definiera vad "främlingsfientlighet" verkligen är, vilket är lite sent kan man tycka. Bl.a. menar Hagevi att man är främlingsfientlig om man är emot ett begränsat byggande av moskéer. De allra flesta som är emot detta begränsade byggandet är det för att de starkt anar att begränsat byggande i dag blir obegränsat i morgon, därmed faller den parametern i Hagevis definition. 


Att någon är emot "satsningar på ett mångkulturellt samhälle" innebär att vetenskapligt enorma svårigheter som definition, då dessa satsningar kan vara precis vad som helst. Rent teoretiskt (och praktiskt förståss) kan man vara emot ett mångkulturellt samhälle utan att vara främlingsfientlig, om man inte tolkar "främlingsfientlig" i dess mest extrema form. 


Hagevi menar att det är en indikation på främlingsfientlig att vara avvisande till invandring och invandrare. Han har till hälften rätt, är man avvisande till alla människor som med utländsk härkomst så måste man betecknas som främlingsfientlig (trots att begreppet ännu saknar definition). Däremot gör sig Hagevi sig skyldig till en vetenskaplig dödssynd när han samtidigt blandar ihop detta med att vara avvisande till "invandring". Detta speciellt eftersom en förkrossande majoritet av de som kategoriseras som avvisande till invandring är det mot den extremt generösa form av invandring som Sverige just nu praktiserar.  Vidare skriver Hagevi så här i sin artikel.

Andra har valt en auktoritär diskussion. I en sådan diskussion är inte innehållet i vad som sägs centralt, utan vem som säger det. Egenskaper hos budbäraren kritiseras eller hyllas: religionstillhörighet, bostadsort och liknande personliga egenskaper. Denna typ av diskussion väljer jag dock bort.

Hagevi har alls inte valt bort en diskussion där egenskaper hos budbäraren har betydelse. Det är just det hela hans ursprungsartikel och den tillhörande undersökningen syftar till, nämligen att påvisa sambandet mellan religionskritik och främlingsfientlighet. Hela Hagevis resonemang går ut på att de som väljer att kritisera främst en religion ofta är främlingsfientliga. Alltså budbärarna (med budet religionskritik) har egenskapen främlingsfientlighet. Att Hagevi samtidigt säger att han väljer bort denna typ av diskussion är en paradox som en docent i statsvetenskap inte borde göra sig skyldig till. 

Länk SvD slutreplik

Länk SvD Bergdahl

Länk SvD ursprungsartikel

Alla dessa experter

Magnus Hagevi, statsvetare går i en SvD artikel ut och argumenterar för den ståndpunkten att religionskritiker ofta är "främlingsfientliga" och hyser åsikter som vi alla helst skall ta avstånd i från. Hagevi grundar sina slutsatser på en undersökning gjord av något som kallas Surveyinstitutet, detta institut har tydligen sin bas på samma universitet där Hagevi har sin tjänst, vilket knappast är en slump. Så här skriver Hagevi i sin artikel.

Trots den aktuella debatten har förvånansvärt lite kraft ägnats åt vetenskapliga studier av religionskritiker. Först nu presenteras en vetenskaplig studie av religionskritik bland svenska folket.  

Det märkliga är i själva verket att man gör en sådan undersökning som baseras på människors åsikter i en fråga. Det skulle uppfattas som märkligt och demokratiskt tveksamt om vi gjorde en undersökning av de som kritiserar Vänsterpartiet eller de som är emot villaskatten. Själva begreppet "religionskritiker" är ur en vetenskaplig synpunkt ett ytterst diskutabelt begrepp och inom begreppet kan vi hitta vitt skilda grupper som inte har något gemensamt. I själva verket växte jag upp i ett sekulariserat Sverige där i princip hela befolkningen kunde kategoriseras som "religionskritiker".  Vidare i Hagevis artikel står det så här.

Den form av religionskritik som får starkast stöd är xenofobisk. Nästan två tredjedelar av svenska befolkningen instämmer helt eller delvis med påståendet att religiösa problem ökar med ökad invandring.

Att människor anser att religiösa problem (hur man nu kategoriserar det vetenskapligt) ökar med ökad invandring kan ju bero på att så faktiskt är fallet, i verkligheten, alltså i den värld som finns utanför Hagevis arbetsrum. Att en statsvetare så slarvigt använder fobibegreppet säger det mesta om den vetenskapliga stringens vi nu har i detta land när det gäller denna typ av "forskning". Vidare så står det så här i Hagevis artikel.

Istället tenderar sambandet mellan religionskritik och främlingsfientliga åsikter att vara starkare. Naturligtvis gäller det speciellt personer med xenofobisk religionskritik, men även andra former av religionskritik tenderar att vara negativt inställda till ett mångkulturellt samhälle

Hur har Hagevi vetenskapligt definierat "främlingsfientlighet"? Är man "främlingsfientlig" om man vill ha en restriktiv immigrationspolitik? Rent vetenskapligt så är hela denna undersökning ett falsarium och skulle inte godkännas ens på gymnasienivå. Man kan inte gå ut och draga sådana här slutsatser innan man ens har fastställt de begrepp man använder. Vi har ingen allmän definition på begreppet "främlingsfientlig", inte vad jag sett. I princip alla som protesterar mot nuvarande immigrationspolitik kalls ju "främlingsfientliga". 


Inte nog med detta, Hagevi använder sedan ordet fobi som är ett psykiatriskt begrepp. Han använder det på ett svepande och slarvigt sätt utan att med ett ord definiera begreppet. 


Hagevi konstaterar att de som gärna kritiserar religioner också tenderar att ha en sval inställning till ett mångkulturellt samhälle. Gör tankeexperimentet att man gjorde samma undersökning och ställde upp samma frågeställningar på sjuttiotalet, innan vi i praktiken hade ett mångkulturellt samhälle. Hur många skulle då ställa sig positivt till ett mångkulturellt samhälle? Hur många skulle ens veta vad begreppet innebar? Efter detta har alltså det svenska samhället omvandlats till ett mångkulturellt dito utan att någon politiker frågat människorna de är satta att representera vad de anser om denna genomgripande samhällsomvandling. Nu har vi kommit så långt att man genomför undersökningar hur de människor som är emot samhällsexperimentet är beskaffade. 

Länk SvD