DN tar upp den oerhört viktiga frågan att människor utan svenskt medborgarskap som gjort sig skyldiga till grova brott och därmed dömts till utvisning ändå blir kvar i landet till slut. Det beror på att vissa länder såsom Iran och länder från det forna sovjetblocket inte tar emot sina medborgare med tvång. Att personer frivilligt återvänder till t.ex. Iran är inte troligt, följden blir då att den dömde blir kvar i Sverige. Ytterligare en aspekt på detta problem är att den som döms till utvisning fått ett avkortat straff p.g.a. att den också dömts till utvisning. Brottslingar som döms till utvisning får alltså ett oskäligt kort straff om utvisningen i slutändan inte kan verkställas. Det riktigt stora problemet är dock att dessa utländska medborgare som blivit dömda till utvisning fortsätter sin brottslighet i vårt land. En kommissarie vid gränspolisen säger så här i DN.
Det är frustrerande när vi ser att de återkommer med nya brott på sitt samvete.
Sverige borde ställa mycket hårda krav på länder som vägrar ta tillbaka sina medborgare. Detta är ett allvarligt och vikigt problem och hårda påtryckningar borde till slut ge resultat i denna fråga, i alla fall om vi har en regering som menar allvar och är beredd att ta upp en strid med de länder som mot alla internationella regler vägrar ta tillbaka sina medborgare. Det är inte alltid enbart diplomati räcker för att åstadkomma resultat i förhandlingar med vissa länder utan hårda påtryckningar och olika former av åtgärder måste till.
I andra fall har utvisningar inte kunnat genomföras p.g.a. att den dömdes identitet inte har kunnat fastställas. En mycket märklig situation, rent formellt skall det inte kunna gå att resa till Sverige utan en fastställd identitet. Mycket hårdare regler måste införas vid inresa till vårt land och vid asylansökan. Jag är ingen expert på dessa områden men river man sönder sitt pass vid ankomst till Arlanda så borde man sättas på nästa plan tillbaka varifrån man kom. Man måste ju ha ett pass för att överhuvudtaget komma ombord på ett internationellt flygplan, har man inget pass måste man helt enkelt ha rivit sönder det. De som vägrar avslöja sin identitet borde sättas i fängsligt förvar till dem avslöjar sin identitet på ett trovärdigt sätt. De som blivit dömda till utvisning men inte kan utvisas p.g.a. oklar identitet skulle alltså tvingas välja mellan att sitta resten av sitt liv i fängelse eller tala om varifrån de kommer. Detta skulle i förlängningen bli mycket dyrt för svenska skattebetalare. Det finns på lång sikt inget alternativ till ökad gränskontroll och hårdare regler för utländska medborgare i vårt land.
Eva-Lis Preisz företräder lärarna genom att hon är ordförande i lärarförbundet. I dag på SVT:s morgonprogram mötte hon Jan Björklund i en debatt om skolan och de regler Björklund vill införa samt en såpa om skolan som lär gå på någon för mig okänd kanal.
Diskussionen hamnade där den brukar, hur skall hårdare regler få elever att sköta sig och uppföra sig? Björklund visade sig från sin mest pedagogiska sida och förklarade noga att reglerna och lagarna bara var till stöd för lärarna, de skulle naturligtvis inte som genom ett trollslag få alla elever att sköta sig prickfritt. Preisz sade å sin sida att duktiga pedagoger förebygger alla situationer genom sin otroliga pedagogik. Björklund fortsatte att förklara att allt inte kan vara roligt i skolan, man måste plugga glosor och annat som kan upplevas som tråkigt. Preisz replikerade att duktiga pedagoger lär in genom lust och nöje. Vi frågar oss hur duktiga pedagoger måste vara om de skall göra all undervisning lustfylld, förmodligen måste de vara i absolut världsklass. Frågan kom till hur man skall få eleverna att sköta sig. Björklund sade att lärarna måste stärkas i sin yrkesroll och att de måste få ökade befogenheter och rättigheter. Han sade också att det är helt oacceptabelt att en elev kallar en lärare för t.ex. "hora", vuxenvärlden måste då sätta ner foten rejält. Preisz var inte imponerad av detta utan sade att duktiga pedagoger undviker detta redan innan det har hänt genom att vara duktiga "relationsbyggare".
Så då har vi facit genom lärarförbundets ordförande, de lärare som blir kallade "hora" har misslyckats som "relationsbyggare". Regeringens representant Björklund stödjer lärarna och vill ge dem ökande befogenheter och ökad status. Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Preisz som egentligen har som jobb att företräda lärarna vill tydligen inte ge ökade befogenheter och ökad status till lärarna. Jag förstår uppriktigt sagt inte hur dagens fackförbund agerar och fungerar. Är det inte medlemmarna som genom sina månatliga inbetalningar driver fackföreningarna? Skall inte fackföreningarna företräda sina betalande medlemmar? På vems uppdrag agerar dagens fackföreningar egentligen? Det verkar ju inte vara på medlemmarnas uppdrag i alla fall.
Danska tidningar har återigen publicerat några teckningar som sägs föreställa profeten Muhammed. I SvD står det om saken i denna artikel. Även DN hade en artikel om saken i onsdagskväll (13 februari). Nu på morgonen kan artikeln inte hittas på DN:s nätupplaga någonstans. Artikeln ligger säkert gömd någonstans om man redan har en länk, men själva artikeln är mycket svår att hitta (omöjlig för mig) utan en direktlänk. Annars kan man tycka att yttrandefriheten är något viktigt för en dagstidning, någonting man verkligen vurmar för.
DO, diskrimineringsombudsmannen framstår mer och mer som folkets fiende och den främsta upprätthållaren av politisk korrekthet. I SvD läser vi hur socialtjänsten och försäkringskassan försökt bekämpa bidragsfusk genom att kräva ett intyg från en imam när muslimska par skiljer sig. Det har dessutom visat sig att man verklige lyckats få ner bidragsfusket och antalet "skenskilsmässor" när man krävt dessa intyg. Så här säger Ulrika Staaf från Socialtjänsten.
Det visade sig att det ibland var satt i system. Man skiljer sig och en av makarna skriver sig på en annan adress. I verkligheten fortsätter de att leva tillsammans men de plockar ut mer bidrag. Regeln har haft effekt. Vi har märkt att många som säger att de ska skilja sig inte gör de när de inser att "det är på riktigt".
Dessa skilsmässor som alltså är på låtsas har alltså minskat med denna enkla metod. Det har visat sig att de verkligen förekommer och det har betalats ut felaktiga bidrag. DO blir ändå djup upprörd och tycker att detta ändå är diskriminerande och skall tillsätta en utredning angående intygen. I Borlänge kommun har man redan upphört med krav på intyg sedan en imam uttalat sig kritiskt mot dessa intyg. Den allmänna påsen med pengar är begränsad har vi lärt oss, om inte annat efter den kris vi hade i början på 90-talet. Det innebär att om några fuskar till sig pengar så får andra i förlängningen mindre pengar. Det svenska folket skulle tjäna en hel del pengar på att helt enkelt avskaffa DO. Dels frisätts pengar genom att tjänsten dras in och dels så sparas det pengar på att DO förhindrar bekämpning av fusk på olika områden. Vi läser då och då i media om att DO reagerar och kritiserar olika förhållanden. Det är ytterst få gånger där DO reagerar som folk i allmänhet verkligen tycker att en diskriminering ägt rum. Vi kan i långa loppet inte ha en statlig DO som tycker en sak och där uppemot 90 % av befolkningen tycker tvärt om, inte när detta sker gång på gång och har blivit till ett mycket tydligt mönster. Just detta är fallet med DO och dess agerande i dag. DO är indirekt en förlängning av riksdagen och dess makt. Klyftan mellan en bred folkmajoritet och det politiska etablissemanget visar sig allt tydligare.
Åke Ortmark hade ett program (Åsiktsmaskinen) där olika aktörer i samhället fick debattera. Ett av programmen sändes 29 april 2007. programmet handlade om SD, flyktingpolitiken och medierna. Tomas Gür och Susanna Popova erkänner i programmet att media har konferenser där det diskuteras om hur man skall förhålla sig till kriminalitet bland invandrare. Rent ut säger både Gür och Popova att de varit på en sådan konferens där det dessutom bestämdes att "locket skall ligga på". Andra deltagare i debatten var Anders Hellner och Niklas Ekdal. Ekdal avslöjar en mycket grumlig syn på demokrati och yttrandefrihet. Ekdal säger att Ny Demokrati inte hade någon lösning på vissa samhällsproblem. Att det är väljarna som skall avgöra vilka partier som har lösningar eller inte på samhällsproblemen föresvävar aldrig Ekdal. Samtidigt sägs i programmet att riksdagspartierna övertagit vissa av NyD:s förslag, det är ju märkligt att riksdagspartierna tar över förslag från NyD om de inte hade några lösningar.
När jag var barn var brandmän hjältar och något man ville bli, brandmän såg man upp och respekterade. När jag sedan blev vuxen förstod man trots allt att brandmän, poliser och piloter kanske ändå inte riktigt var guds ställföreträdare på jorden, men jag hade fortsatt respekt för det tunga och ibland farliga jobbet som brandman.
I en artikel i SvD står det i dag om attacker mot brandmän när de försöker sköta sitt jobb, speciellt är det i stadsdelen Rosengård som detta problem finns. Det är ofta unga ligister som utför dessa attacker, det är sant, men en då? Hur har det kunnat gå så långt att samhällets representanter i skepnad av brandmän utsätts för detta? Varför reagerar inte resten av samhället och ställer sig upp som en man och ger upp ett avgrundstjut, - NU FÅR DET FANIMIG VARA NOG! Att attackera brandmän som borde vara unga killars förebilder och hjältar är så otroligt sjukt och märkligt att det borde vara en väckarklocka att något gått riktigt, riktigt snett. Politikerna vaknar nog aldrig om de inte vaknar av något som det här.
I SvD står det så här.
Men en sak är alla överens om: attackerna mot räddningspersonalen sker i miljonprogramsområden. Kanske kan klyftan mellan samhälle och samhälle inte framträda tydligare än så.
Attackerna sker ju inte i vilka miljonprogramområden som helst. Nästan alla attacker som skett mot utryckande brandmän har ägt rum i Rosengård, i alla fall de gånger massmedia skrivit om saken. Nej just det, klyftan mellan samhälle och samhälle framträder tydligt. Jag vill helst inte ha ett Sverige med en massa samhällen i samhället. Det är ju våra politiker som indirekt skapat detta förhållande med samhällen i det s.k. vanliga samhället. Jag vill inte ha det så, jag vill ha ett integrerat samhälle där alla tar ansvar, har skyldighet och där alla deltar. Resultatet och effekterna av ett splittrat samhälle ser vi i Rosengård.
Antalet personer som fick avslag på sin asylansökan var förra året 3,398 från Irak, Iran, Somalia och Afghanistan. Ur denna grupp återvände 263 frivilligt och 44 personer avvisades med tvång. Samtidigt lämnade Migrationsverket 1,500 ärenden till polisen gällande irakier som fått avslag på uppehållstillstånd. Enligt DN så är det dock bara ett fåtal människor som polisen utvisar med tvång. Antalet som illegalt vistas i landet ökar och Ingrid Bråfelt, chef för Migrationsverkets operativa stödenhet, säger så här i DN.
Detta är ett problem för trovärdigheten inför asylprocessen.
Per Löwenberg, direktör i utlänningsfrågor på Rikspolisstyrelsen, säger så här om samma sak.
Vill man inte själv åka har man stora möjligheter att omöjliggöra beslutet om utvisning.
Det är känt att Irak inte följer internationell rätt som stipulerar att alla nationer måste ta emot sina egna medborgare. Irak tar för tillfället endast emot dömda personer samt de som vill återvända frivilligt. Hela systemet med att människor kan resa över nationsgränser bygger på att alla nationer håller sig till de nationella regler och avtal som säger att medborgare måste kunna återvända eller i värsta fall tvångsavvisas till sitt hemland. Alternativet är att västländer börjar stänga sina gränser.
Nu är det inte så konstigt att människor stannar kvar i Sverige efter ett avvisningsbeslut. Vår nuvarande regering, den förra regeringen samt riksdagen har själva bäddat för denna utveckling. Dels genom den flyktingamnesti som riksdagen röstade igenom på initiativ av MP, dels genom väldigt lama insatser vad gäller avvisning för de som fått avslag på sin ansökan. Stor roll spelar också att Svenska Kyrkan och andra organisationer hjälper människor att stanna kvar som fått avslag. Dessa organisationer har på ett godtyckligt sätt satt lagar och regler på undantag. Ett förslag som att låta skolbarn få rätt till svensk skolgång hjälper inte heller upp situationen. Självklart skall alla barn gå i skola, men de som fått ett avvisningsbeslut skall göra det i sitt hemland, det är sannolikt det humanaste på lång sikt också. Till sist måste vi nämna media som konsekvent tagit parti för dem som avvisats och gjort stor affär av enskilda avvisningar.
DN tar upp den oerhört viktiga frågan att människor utan svenskt medborgarskap som gjort sig skyldiga till grova brott och därmed dömts till utvisning ändå blir kvar i landet till slut. Det beror på att vissa länder såsom Iran och länder från det forna sovjetblocket inte tar emot sina medborgare med tvång. Att personer frivilligt återvänder till t.ex. Iran är inte troligt, följden blir då att den dömde blir kvar i Sverige. Ytterligare en aspekt på detta problem är att den som döms till utvisning fått ett avkortat straff p.g.a. att den också dömts till utvisning. Brottslingar som döms till utvisning får alltså ett oskäligt kort straff om utvisningen i slutändan inte kan verkställas. Det riktigt stora problemet är dock att dessa utländska medborgare som blivit dömda till utvisning fortsätter sin brottslighet i vårt land. En kommissarie vid gränspolisen säger så här i DN.
