Den senaste tiden har det uppmärksammats att somaliska barn till föräldrar som fått asyl i Sverige skall kunna anhöriginvandra hit. Många av de anhöriga kommer att anlända till Växjö, som enligt uppgifter från det moderata kommunalrådet Bo Frank har stora svårigheter att både härbärgera och finansiera de som väntas anlända till kommunen. Bakgrunden är nya regler som gör det möjligt att genom DNA-test avgöra vilka som är släkt med en förmodad mamma. Vid positivt resultat av testet skall uppehållstillstånd erhållas.
Frågor som uppstår är var detta DNA-test skall genomföras, i Somalia eller Sverige. Frågan vad som händer vid negativa testresultat är också intressant, om nu testen genomförs i vårt land.
Regeringen avser både en tillfällig lagändring för att fler skall kunna söka uppehållstillstånd med reglerna för anhöriginvandring samt 300 mnkr till de kommuner som tar emot de nyanlända. Bo Frank verkar ändå inte helt lugnad av regeringen frikostiga bidrag. Så här säger han till SVT.
Det är moraliskt helt förkastligt att staten lämpar över kostnaderna på kommunen [...]
Nu har vi att göra med en väldigt stor invandring av personer med extremt dålig utbildningsbakgrund och som blir beroende av socialbidrag under lång tid och det få kommunen betala [...]
För Växjös del kanske det handlar om 50-60 miljoner kronor om året och nu talar vi bara om kostnader för socialtjänst. Det kostar ju också pengar för skola och sjukvård och liknande.
Självklart blir det en kostnad för samhället med mottagandet av dessa anhöriga. Det är ändå så att barn till personer som erhållit asyl måste få uppehållstillstånd p.g.a. anhörigregler. Det vore ju orimligt att föräldrar som flytt hals över huvud inte fick leva med sina omyndiga barn i det land dit de flytt. Anhörigreglerna måste ju gälla barn och maka, något annat vore orimligt. Däremot skall de inte gälla några andra släktingar.
Problemet är inte anhöriginvandringen utan hela vår immigrationspolitik och de grunder denna vilar på. Från början var det politiskt förföljda personer som fick asyl i vårt land. Den första vågen av sådana var efter Allendes fall, och militärkuppen iscensatt av Pinochet. Man kan säga vad man vill om första vågens chilenska flyktingar, - de var uppenbarligen både socialister och kanske kommunister, som många påpekar i dag. Detta faktum kan ju inte påverka vår flyktingpolitik. De var utan tvivel politiska flyktingar som förföljdes p.g.a. deras politiska uppfattning. Dessutom stod det utom allt tvivel att de riskerade nackskott (i bästa fall) om de fångades av Pinochets styrkor.
Trots att Sverige tog emot en förhållandevis stor andel av första vågens chilenska flyktingar var det en politik jag kunde ställa upp på och t.o.m. aktivt sympatisera med. De var politiska flyktingar i ordets egentliga bemärkelse. Det går självklart att hitta många fler sådana exempel på vettiga avvägningar i asylpolitiken. Tyvärr går det i dag att hitta ännu fler exempel på en vettlös och ologisk immigrationspolitik (vi talar här inte längre om flyktingpolitik).
Många immigranter från det forna Jugoslavien var inte mer hotad eller utsatt än befolkningen i sin helhet. Vi kan ju inte flytta hela befolkningar för att undvika övergrepp och krigshandlingar. Det är omöjligt och dessutom hjälper vi till med etnisk rensning i sådana fall. Göran Persson försökte lösa detta problem med tillfälliga uppehållstillstånd för ett stort antal människor från det forna Jugoslavien. Meningen var att de skulle resa tillbaka till sitt hemland när det lugnat ned sig. Dagen innan återfärden för många som erhållit det tillfälliga uppehållstillståndet, så gick Bengt Westerberg ut i media och uppmanade återvändarna att inte infinna sig. Detta skamgrepp fick som följd att de allra flesta till slut fick stanna i vårt land, och att ännu ett verktyg blev obrukbart i vår flyktingpolitik. Westerbergs tilltag är sannolikt det skamligaste som hänt i vår inrikespolitik sedan 2a världskriget.
Vi kan självklart inte hjälpa människor ur fattigdom med folkomflyttningspolitik. Även om vi tog emot så många immigranter att vårt samhälle skulle gå under, föds det fler människor under fattiga förhållanden än vad vi då skulle ta emot. Dessutom så är det sannolikt att vi skulle ta emot de driftigaste människorna som har någon chans att hjälpa sina hemländer en liten bit på vägen till drägliga levnadsförhållanden. Som om inte dessa argument vore nog så tillkommer det faktum att för samma kostnad som vi hjälper en person i vårt land, kan vi hjälpa oerhört många fler i deras respektive hemländer. Om det nu är ren humanism det är frågan om, och inte enbart synas vara human (vilket vi systemkritiker ibland misstänker).
Skall vi ge människor asyl om deras nation hamnar i krig? Låt oss se, ett inte alltför orealistiskt scenario är att t.ex. Indien och Pakistan hamnar i en allvarligare konflikt. De är inte kända för att vara bästa grannar precis. I sådana fall skulle 1200 miljoner människor plus 174 miljoner människor genast, på ett bräde, vara berättigade till asyl. Siffrorna kan dessutom vara en smula gamla. Enda sättet att göra något meningsfullt, om man nu brinner för att göra en human insats, är att skicka styrkor från hela den västliga hemisfären för att stoppa konflikten. Då bryter man visserligen mot nationalistiska principer, men vill man vara human så kostar det på.
Om vi i grunden hade en vettig, logisk och genomtänkt flykting- och immigrationspolitik, skulle det inte heller vara något problem med anhöriginvandringen. Växjö kommun skulle inte hamna under den ekonomiska bilan och sannolikt skulle fler, i dag överbelastade kommuner, villigt erbjuda sin hjälp. Nu har vi i stället spelat bort våra kort på att tävla om vem som är mest human eller ägnat oss åt ett strategiskt undvikande för att inte hamna i skottlinjen när rabiata vänsterjournalister med bristande verklighetsförankring avlossar sina hatiska semantiska salvor. Det är inte så ansvarsfulla partier eller politiker skall bedriva en långsiktigt hållbar politik för Sveriges befolkning.
Länk SVT
Länk P4
Länk Regeringskansliet
Dilsa Demirbag-Sten och Johan Norberg går i en DN-artikel i polemik mot Paulina Neuding och Axess. Frågan gäller den immigrationspolitik Sverige för och har fört de sista decennierna, samt vissa problem i samband med denna immigration. Författarna går också till angrepp mot "borgligheten" som de påstår har svängt, åtminstone några grader, mot en mer immigrationskritisk riktning.
Både Axess och Neuding får självklart svara för sig själva, men några ställningstagande i artikeln förtjänar att synas lite närmare. Vad gäller borgerlighetens politiska glidning i immigrationsfrågan så är den stora omsvägningen när samma borglighet i början på 90-talet svängde till den generösa immigrationspolitik de för i dag. Så här skriver författarna i sin artikel.
Med människan, oavsett rötter, tillkommer problem som hanteras bäst genom mer öppenhet och större möjlighet till sociala resor, inte mindre.
I grunden är detta säkert helt riktigt. Det är också så att immigrationens storlek har stor påverkan om det är möjligt att föra en politik där sociala resor blir möjliga. Sker det för få sociala resor kanske p.g.a. att det helt enkelt inte finns en arbetsmarknad dimensionerad för vår immigrationspolitik, är det i grunden ett politiskt ansvar att rätta till detta. Vidare i artikeln.
Flera av inläggen kan bara läsas som att invandringen inte är förknippad med problem, utan att invandringen är problemet.
Ja, invandringens storlek är det stora grundproblemet, det är inte bara ett integrationsproblem. Våra regeringar har öst in pengar i olika problemområden och raden av olika projekt som skall rätta till problemen kan göras hur lång som helst. Det har helt enkelt inte fungerat. Det vore välgörande och politiskt hederligt att börja diskutera immigrationens storlek, något som lyst med sin frånvaro i debatten. Vidare i artikeln.
Den här typen av generaliseringar brukar annars avvisas av liberaler. Vi håller inte alla män ansvariga för våld mot kvinnor och alla svenskar kan inte göras ansvariga för våld mot invandrare. Skuld går inte i arv och bärs inte kollektivt. Men av något skäl har det blivit legitimt att tala i kollektiva termer om invandrade personer.
Här blandar författarna äpplen och päron. Självklart har enbart den person, svensk eller immigrant, som gör sig skyldig till ett brott skuld till detta. Ingen annan person kan göras ansvarig för andras brott. Möjligen undantaget unga människors föräldrar som ju också ha ett ansvar, men detta gäller pursvenska föräldrar precis som de av utländsk börd. Däremot måste ansvariga politiker självklart se de samhälleliga makroeffekterna av en viss politik. Brottslighet är en sådan makroeffekt som måste bedömas tillsammans med andra effekter, positiva som negativa. En allvarlig överrepresentation inom vissa grupper skvallrar ju om att något är fel. All politik handlar i viss mån om generaliseringar, det vore omöjligt att dra politiska och samhälleliga slutsatser utan en sådan generalisering. Vidare i artikeln.
BRÅ dokumenterade 2005 att 99,78 procent av utlandsfödda inte misstänkts för sexualbrott, medan 99,96 procent av dem som fötts i Sverige av svenska föräldrar inte misstänkts för det under samma period. Att då tala om det som ett invandrarproblem är en orimlig generalisering som inte ger några praktiska redskap att förstå och hantera problemet.
Fel! Bakom dessa siffror döljer sig ett stort antal brott med många brottsoffer som fått sina liv förstörda. Jag brukar inte ta upp frågan om överrepresentationen för vissa brottstyper av vissa grupper med utländsk härkomst, som läsare av denna blogg kan intyga. Nu tar dock artikelförfattarna själva upp frågan och då kan vi konstatera deras egna siffror pekar på en stor överrepresentation. Den allvarligaste statistiken gäller dock brott av en viss typ, som dessutom är av allvarlig art. Om ansvariga politiker inte reagerar och agerar mot denna överrepresentation bär de ett tungt ansvar. Vidare i artikeln.
Neuding går längst i en artikel i Jerusalem Post (7/4 2012). Hon skriver om det högst reella hotet med antisemitism i Malmö men landar i att problemet är att staden har för många muslimer. Förklaringen söks inte i utanförskap eller i islamistiska idéers genomslag utan i demografiska förändringar:
Jag skulle själv inte uttryckt mig som Neuding gjorde i Jerusalem Post, men exakt vad är skillnaden mellan "islamistiska idéers genomslag" och "demografiska förändringar"? Det är ju samma sak (nåja) uttryckt med olika ord. Det förra är ju en direkt effekt av det senare.
Det är märkligt att människor som sägs ha fått asyl i vårt land p.g.a. förtryck genast börjar förfölja andra grupper. Det rimmar illa med en vettig asylpolitik och åtminstone jag funderar på om stora delar av vissa grupper verkligen varit förföljda. Har de fått asyl på felaktiga grunder och börjar förfölja grupper i vårt land så är det ett gigantiskt misslyckande för vår asylpolitik. Hur stort misslyckande detta är förstår varken författarna eller våra styrande politiker. Till sist bemöter vi detta i artikeln.
Är ”etniska svenskar” immuna mot antisemitism?
Självklart är inte svenskar immuna mot antisemitism. Men frågan är vilka det är som i praktiken förföljer den judiska gruppen i Malmö, är det etniska svenskar eller människor med utländsk börd med en främmande religion? Det är väl bara att undersöka saken och se hur det i verkligheten förhåller sig. Kan vi bota cancer borde det gå att undersöka detta förhållande. Skillnaden är ju ett "etniska svenskar" inte fått asyl i vårt land för att de sagt sig vara förföljda. Skulle det visa sig att "etniska svenskar" förföljer judar i Malmö så måste regeringen och samhället i övrigt åtgärda detta. Det är ju fullständigt oacceptabelt. Skulle det visa sig att förhållandet är så som Neuding säger så är det i grunden ett importerat problem. Då har asylsökande som sagt sig vara förföljda fått asyl, för att sedan förfölja en annan grupp så intensivt så de i sin tur, tvingats emigrerar från vårt land. Var och en kan nog bedöma hur vettig en sådan situation är och vilket ansvar våra politiker har för en sådan situation.
Länk DN
I dag när jag officiellt lagt ännu ett år till min ålder, så blev jag påmind att jag var ett år äldre än mina klasskamrater från gymnasietiden. Det beror på att jag fick gå om ett skolår, då jag i barndomen fick infektion i njurarna och låg väldigt länge på det gamla barnsjukhuset Kronprinsessan Lovisa. De första dagarna på sjukhuset var jag knappt vid medvetande, så den tiden försvann i ett behagligt töcken. Den andra veckan på sjukhuset hatade jag. Jag låg isolerad i något som mest kan liknas vid en glasbur, där andra överaktiva barn nyfiket tittade in på mig, inte helt olikt det sätt aporna på Skansen blir noterade av publiken. När jag väl blev utsläppt från min förhatliga glasbur upptäckte jag att de busiga barnen var utmärkta kamrater och att sköterskorna nog överträffade min egen mor i snällhet och omtänksamhet. Jag började trivas, lite för bra skulle det visa sig.
Det jag minns bäst var en ung, blond mycket vacker sköterska som alltid visade mig extra mycket uppmärksamhet. Dessutom har det eviga buset på nätterna etsat sig fast i mitt minne. Jag och några andra pojkar brukade smyga upp på nätterna och driva nattsköterskorna till vansinne. Speciellt en nattsköterska som gick under namnet "Rock Olga" ville nog helst ge oss riset både länge och väl. En gång jagade hon mig och en kamrat genom de nattlysta korridorerna fullkomligt ursinnig. Vi noterade hennes raseri och sprang för allt vad tygen höll (jag har glömt vad vi ställde till med, något med vatten har jag för mig). Jag fick till slut ta min tillflykt till ett linneskåp, där jag gömde mig länge. Rock Olgas ursinne var inte att ta fel på, så jag ville inte ta några onödiga risker denna natt.
Det som slog mig under min ofrivilliga exil i linneskåpet var hur rent och fräscht det luktade. Allt i skåpet var absolut rent och perfekt manglat. Ja när jag minns tillbaka (med en brasklapp bifogad hur minnet understundom kan tumma på verkligheten) så var allt på detta gamla slitna sjukhus rent och luktade nästan sterilt. Det första jag själv fick göra vid ankomsten var att ta ett kallt bad och tvaga mig. En sköterska fick för sig att bära mig till badet då jag inte riktigt kunde stå av febern, men min manlighet i vardande satte definitivt stopp vid ett sådant förfarande, så jag vinglade själv ned i det kalla vattnet. Allt skulle vara rent även på detta slitna ålderstigna sjukhus och det råder inget tvivel om att renlighet var en tung och dominerande dygd i det gamla Fattigsverige.
När en kommunal representant för de nya moderaterna på sin hemsida säger att SD vill tillbaka till det "gamla Lortsverige" är det inte bara felaktigt ur rent partipolitisk synpunkt (ingen vill tillbaka till det armod som fordom präglade Sverige) det är felaktigt ur en strikt samhällshistorisk synpunkt också. För att inte tala om vilket hån det är mot de generationer som byggt upp det IT-beroende samhälle vi i dag åtnjuter. Sverige var "lortigt" när fattigdom och armod utgjorde tvingande omständigheter. När människorna i detta land hade de minsta resurser över så var renlighet en dygd endast jämförbar med religionen. Något "Lortsverige" har aldrig funnits, bara ett stolt och strävsamt "Fattigsverige".
Jag fick som oborstad skolpojke lära mig att man inte slänger något i naturen eller på marken överhuvudtaget. Föreningen "Håll Sverige Rent" utgjorde regelbundna inslag i den tidiga skolundervisningen för oss som är födda på 50-talet. Det är faktiskt sämre i dag. Dagens skolbarn, för att inte tala om lite mer vuxna individer, skräpar ned mer än vad vi gjorde när jag växte upp.
Att människor i dag har mer resurser och har möjlighet att hålla sig med moderna hem är inte samma sak som att det i grunden är ett renare samhälle vi lever i. När jag växte upp fanns det i princip inga utbrända bilvrak i skogarna runt Stockholm. På den tiden ägnade vi oss åt lite oskyldigare bus än att elda upp stadens fordonsflotta. Är det samhälliga framsteg att bilar och skolbyggnader sätts i brand? Är det ett tecken på ökad renlighet? När jag växte upp kastade vi barn ibland skräp på marken, det måste nog erkännas, även om det tar emot. Men för polis och brandkår stod vi i givakt, dessa statens representanter betraktade vi med nästan gudomlig tillbedjan. Hur det kan te sig i dag inom vissa områden vet vi och behöver inte ytterligare påtalas. Inte heller denna förändring kan betecknas som ett avgörande steg framåt i den mänskliga evolutionen.
Samhället har utvecklats positivt på många områden. Vi lever mycket bekvämare liv än fordom och vi kan unna oss saker tidigare generationer inte ens kunde drömma om. Vem hyllar inte IT-samhällets massiva intåg i våra liv? Vem anser inte att moderna bilar med minimala utsläpp är ett steg framåt? Vem hyser inte djupaste respekt för läkarvetenskapens enastående framsteg? Detta innebär inte att allt på alla områden blivit bättre. Vi är med i EU vilket har medfört en rad nackdelar för oss som nation (också en del fördelar sannolikt). Samhällsutvecklingen har gått mot den mångkulturella varianten av samhälle, vilket många av oss inte vill. Oavsett vad vi tycker om det mångkulturella samhället har vi inte blivit tillfrågade om denna avgörande utveckling.
Det är just att få vara med och ge sin egen syn på vår framtida utveckling som är den springande punkten i en demokrati som fungerar. Vilken vision av Sverige vill vi se? Vilken vision vill vi rösta på i ett kommande val? De sju "gammelpartierna" i riksdagen har gett ett begränsat val, minst sagt. Alla är för den mångkulturella visionen. Alla (nästan) är för EU. Det är ju just dessa frågor som mest speglar den framtida visionen av vårt framtida samhälle, och just i dessa frågor har väljarkåren inte haft speciellt mycket till alternativ. Det parti som brutit mot den i riksdagen demokratiskt ohälsosamma konsensus har bekämpats med alla lagliga (nåja) till buds stående medel. Ett av dessa medel verkar vara att förtala vår historia, därav "Lortsverige". Vi kan fråga oss varför ett parti (SD) många gånger framstår som en viktigare motståndare än det politiska block som enligt den oskrivna regelboken borde vara huvudmotståndaren.
Det är inte så att människor vill tillbaka till Bullerbyn (trevlig men orealistisk) eller "Lortsverige" för att dessa hyser en åsikt om vår framtida utveckling som inte delas av "gammelpartierna". Många människor kanske har en annan vision om vår framtida nation än den moderaterna eller socialdemokraterna står för. Skulle dessa partier ha ensamrätt på vår framtida utveckling eller visionen om ett framtida Sverige? Utvecklingen från den tid jag busade på Kronprinsessan Lovisas sjukhus till i dag har på många områden varit positiv och gått fortare än jag kunde föreställa mig. Dock finns det inslag i denna utveckling jag är starkt kritisk till, inslag jag dessutom inte ens blivit tillfrågad om. Självklart har jag och alla andra röstberättigade i detta land rätt till en egen vision om vårt framtida samhälle. Ingen person eller parti har ensamrätt på framtidsvisionen om Sverige.
