Webbfrågan - Lissabonfördraget

Hoppsan!

SVT tar upp ännu ett enskilt flyktingfall

Nu på morgonen tar SVT (Sydnytt) upp ännu ett enskilt flyktingfall, det rör sig om en kvinna som fått avslag på sin asylansökan. Kvinnan kommer från Albanien, enligt SVT ett av världens fattigaste länder. Kvinnan hotas av hedersproblematik då hon kidnappats av två män och bortförts i en bil enligt SVT.

Kvinnan med ett fyraårigt barn har vistats hela fyra år i vårt land, hon fick avslag i våras. Man kan tycka att det är en oerhört lång tid för att få ett ganska givet avslag på sin asylansökan. Människor från Albanien torde dock ha mycket svårt att få asyl i vårt land, det saknas skäl för asyl helt enkelt. Principen att ta upp enskilda flyktingfall av media har också diskuterats mycket och principen att inte ta upp enskilda fall har bl.a. flera stora tidningar gett sitt stöd. Reportagen när media tar upp enskilda fall blir knappast opartiska då ju reportagen tjänar ett syfte. Dessutom kan de tjänstemän eller domstolar som avslagit ansökan inte ge sin syn på saken. Låt oss slippa en massa asylfall som förs fram av media på det sätt vi tyvärr fick uppleva för ett antal år sedan.

Länk Sydnytt

Apatiska flyktingbarn – igen!

Geller Tamas har skrivit en tjock bok på 600 sidor om rabaldret kring de flyktingbarn som diagnostiserades som sjukligt apatiska. Tamas tar starkt ställning för de som menade att dessa barn verkligen var apatiska beroende på traumatiska upplevelser och han argumenterar med alla till buds stående medel för den ståndpunkten.

Tamas bok med titeln ”De apatiska om makt, myter och manipulation” recenseras i dagens DN och där beskriv boken som ett sant mästerverk av fakta och sann historiebeskrivning. Så här står det i artikeln som är skriven av Maciej Zaremba.

Den började på allvar i november 2004 då migra¬tionsministern Barbro Holmberg upplyste riksdagen om att sådana barn ”bara fanns i Sverige”. Vilket förstods som att deras tillstånd inte var på riktigt. Tre månader senare berättade Holmberg om ett barn som tillfrisknat på en timme. Samma dag kungjorde ministerns ”nationella samordnare” Marie Hessle att apatiska barn sprang uppe på nätterna och smygåt när ingen såg på.  

Men det är faktiskt fastlaget genom otaliga källor att dessa apatiska barn nästan bara fanns i Norden, ja vi talar i princip om Sverige. Finland och Island hat aldrig haft fall av apatiska barn vad jag hört, knappt Danmark eller något annat land heller. Inte heller visade barnen upp dessa symtom i sina hemländer. Jag har inte läst boken men det är högst osäkert om Tamas bevisar att Holmberg ljög om de övriga uppgifter hon meddelade svensk press. Man får bara en vink genom tonfallet att Holmberg nog ljög. Vidare så står det så här i artikeln.

Det var som om vissa spärrar börjat släppa. En högerextremist som fabulerat på webben om ryska resebyråer – som lärde ut hur man låtsas sjukdom för att tillskansa sig uppehållstillstånd i Sverige – fick sin historia serverad som äkta nyhet i Svenska Dagbladet

Tyvärr har jag andra artiklar av denne ”högextremist” sparade på min hårddisk. Han gick inte alls ut med nyheten på webben, han började med att gå till SÄPO med sina uppgifter. Jag hoppas att Tamas redovisar hur han kan klassificera den affärsman som det rör sig om som ”högerextremist”.  Det fanns flera tjänstemän i både Ryssland och inom Migrationsverket i Sverige som stödde uppgifterna. Vidare så står det så här i artikeln.

Många kommer att försöka ifrågasätta Tamas bok. De lär inte få det så lätt. Det han påstår synes pedantiskt belagt och Gellert Tamas har knappast råd med annat. Han har valt att namnge ett hundratal läkare, poliser, tjänstemän, journalister och andra som antingen ansvariga eller medlöpare i denna flyktingmobbning.

Zaremba vet inte hur rätt han fick. Redan samma dag, alltså i dag så publicerar Hanne Kjöller en kritisk artikel om Tamas bok i samma tidning som Zaremba publicerat sin artikel, nämligen DN. Zaremba talar plötsligt om ”hundratals läkare, poliser, tjänstemän och journalister” som Tamas namngett som ”medlöpare förtalet” av de apatiska flyktingbarnen. Innan skrev tydligen Tamas att det var en komplott av en handfull beslutsamma regeringstjänstemän som flirtade med en främlingsfientlig opinion. Det är väl samma tjänstemän som i dag ställer sig upp och högtidligt deklarerar att de aldrig kan tänka sig att samarbeta med SD kan vi förmoda.

Kjöller artikel då? Hon var ju inte alls lika imponerad som Zaremba av Tamas bok. Så här skriver Kjöller bl.a. i sin artikel i dagens DN.

Gellert Tamas värld är svartvit. Den som är god introduceras genomgående i termer av typen ”den erfarna barnläkaren” eller ”den internationellt erkände toxikologen”. Därutöver bedöms de ut¬ifrån vad de säger.
Bland ”de onda” däremot spekuleras vilt i eventuella underliggande motiv och personliga tillkortakommanden. Tamas pratar med tidigare arbetskamrater, vänner till familjen och andra – ofta anonyma – källor. Inget tycks ovidkommande. Som att dåvarande migrationsministern Barbro Holmberg (S) är svärmor till Tiger Woods, att Migrationsverkets Annica Ring fick barn tidigt, eller att äkta maken till regeringens utredare Marie Hessle gjort en snabb karriär.

Jaha, så var det alltså med Tamas ”pedantiskt belagda fakta” ja det är kanske oerhört viktigt att pedantiskt belägga att Barbro Holmberg är svärmor till Tiger Woods, om man gillar ”Hänt i veckan”, men det har knappast med de apatiska flyktingbarnen att göra. Till slut skriver Kjöller så här i sin artikel.

Tamas hoppar helt över de stora regionala skillnaderna. Som att vissa landsting tycks överhopade av apatiska barn medan andra knappt har några alls och att sambandet tycks ha mer att göra med inläggningsrutiner än antal traumatiserade asylsökande.
För ett par år sedan fick jag förklaringen: Lägger man ett deprimerat barn i en säng så blir det apatiskt (DN 24/6-05). Därför är målsättningen inom många landsting att asylsökande barn, precis som infödda, så långt det bara går ska vårdas hemma.

Det finns fler saker som Tamas hoppar över helt. Varför kommer de apatiska barnen från samma regioner? Nästan alla barnen kom från Centralasien och forna Jugoslavien. 56 procent kom från Centralasien och 32 procent från forna Jugoslavien. Barnen kom ofta från enskilda befolkningsgrupper dessutom. Varför slutade plötsligt barnen att bli apatiska i november 2005 när polisen beslutade sig för att utreda alla fall av apati? Varför uppträder tillståndet med apati enbart i familjer där asylärendet inte är avgjort? Frågelistan kan nästan göras oändlig. Dessutom hade vi rapporter om att vårdpersonal med egna ögon sett föräldrar hälla ut näringslösning mm.

Elisabeth Höglund gick för ett tag ut och förklarade varför hon slutade på Aktuellt. Det var faktiskt frågan om de apatiska barnen som utgjorde en viktig orsak till att hon lämnade Aktuellt. Det skulle bevisas att det verkligen rörde sig om äkta apati och inget annat på redaktionen. Alla fakta vinklades för att passa in i bilden. Så här skriver Höglund i sin artikel.

Mellan 2003 och 2006 behandlades 424 apatiska flyktingbarn i Sverige. Märkligt nog kom hela 85% av barnen kom från f.d. sovjetrepubliker som Azerbajdzjan, Kirgizistan, Uzbekistan och Kazakstan samt från Kosovo och Serbien/Montenegro i forna Jugoslavien. Det handlade framförallt om minoritetsgrupper som romer och uigurer.
Flyktingar från dessa länder ansågs inte ha asylskäl i Sverige, eftersom länderna inte längre befann sig i krig. Den enda möjligheten att få asyl var på rent humanitära grunder.
En lång rad märkliga iakttagelser gjordes:
1. De asylsökande barnen gick in i sitt apatiska tillstånd direkt efter det att familjerna fått avslag på sina asylansökningar.
2. De sjuka barnen blev i flertalet fall friska, så fort föräldrarna beviljats permanent uppehållstillstånd i Sverige.
3. Fenomenet uppgivenhetssyndrom bland flyktingbarn var helt okänt i länder utanför Norden (läs Sverige).
4. Det mycket stora antalet apatiska flyktingbarn.
5. Epidemin följde hela tiden samma mönster.
6. Flertalet familjer saknade identitetshandlingar, något som gjorde, att ingen visste, om de apatiska barnen var föräldrarnas biologiska barn eller ej. DNA-prover fick inte tas, eftersom det ansågs integritetskränkande.

Själv arbetade jag på den tiden på SVT:s Aktuellt, en redaktion, som drev en närmast kampanjliknande och okritisk journalistik kring de apatiska barnen. Jag mådde fruktansvärt dåligt, när jag insåg, att det inte gick att föra en sansad diskussion på redaktionen om hur det här fenomenet skulle bevakas. Det blev därför ett av skälen till att jag senare sökte mig därifrån och började arbeta på Rapport igen.
Kära före detta kollegor på Aktuellt: För mitt samvetes skull är jag tvungen att berätta detta.

Det är således samma frågor vi tidigare varit inne på. Vi undrar om Tamas ger ”pedantiska” svar på alla dessa frågor. Hur det går till på en redaktion när något skall bevisas enligt en redan på förhand uppgjord agenda är intressant att läsa. Vi har väl redan anat de stora dragen.

Bakgrunden till dessa tragedier med dessa barn är ändå den mycket svajiga och inkonsekventa immigrationspolitik Sverige fört de senaste decennierna. Det går att få asyl genom att skapa medial uppmärksamhet. Det går att få asyl genom att luras och vädja till människors behov av att framstå som ”goda”. Vore det glasklart vilka som får asyl skulle detta aldrig hända, grogrunden skulle saknas för att manipulera på olika sätt. Ett krav borde vara identitetspapper, bara det skulle förbättra situationen avsevärt.

Länk DN Zaremba 

Länk DN Kjöller

Länk Expressen Höglund

Länk SvD Affärsmannen

Skall vi stödja Sara Mohammad?

Jag läste texten av Sara Mohammad från organisation ”Glöm aldrig Pela och Fadime” och lämnade den sedan, jag tänkte inte publicera den då jag inte har en aning om organisationens politiska hemvist eller så mycket annat om organisationen. Jag är ju försiktig med att stödja främmande organisationer på min blogg. Då har jag ändå skänkt lite pengar till organisationen samt gått med i deras facebookgrupp (jag har gått ut nu p.g.a. anonymitetsskäl). När jag duschade så tänkte jag på texten och fick dåligt samvete. Tyckte texten var både bra och viktig, så nu länkar jag den och hoppas att ni ägnar lite tid åt att läsa den. Så här skriver bl.a. Sara Mohammad i sin artikel.

Just nu pågår en diskussion då Alia Khalifa förbjudits att bära burka under lektionen. Kulturrelativisternas anhängare som SSU och DO kämpar som vanligt för att vi ska ta hänsyn till Alia Khalifas ”religionsfrihet”. De hävdar att tredje väldens befolkning är så outvecklad att man tydligen måste vänta ytterligare tusen år tills de uppnått västvärldens moderna värderingar och syn på mänskliga rättigheter. Därför måste västvärlden lyssna till imamer, präster och klanledare med sina anhängare, som är vuxna burkabärande och beslöjade kvinnor, som skriker ut odemokratiska, religiösa och patriarkala påbud. Vad spelar det för roll om det är en man eller en kvinna som åberopar kvinnofientliga ”rättigheter”? Det är lika förkastligt. Bakom kulturrelativismen döljer sig en form av undfallenhet som är ett djupt svek mot unga flickor och kvinnor.

Ja Sara, du har rätt och du formulerar det bra. Skall vi stödja Sara Muhammad och hennes organisation? Ja det tycker jag absolut. Vi som vrålat av vrede för det som hände Pela och Fadime måste visa att vi menar allvar med vårt ställningstagande och att vårt vrål inte bara var ett billigt sätt att plocka politiska poäng. Skänk en slant till Sara Mohammads organisation och gå med i faceboookgruppen.

Länk Mohammads artikel

Länk Glöm aldrig Pela och Fadime

Politik är att prioritera

Organisationen ”Attention” har anmält Stockholm stad för diskriminering eftersom en särskild stödpott av pengar inte kan gå till elever med ADHD och Aspergers syndrom. Många skolor och rektorer skriver under på att resurserna till skolan för barn med ADHD är alldeles för små, alla som arbetar inom skolan vet att det är så. Dock är det tvivelaktigt att anmäla Stockholms stad till DO för att dessa grupper av elever inte får del av den extra stödpott som Staden skall dela ut främst till blinda och döva elever. Frågan är större och mer grundläggande än så. Så här står det i DN om denna sak.

Många rektorer arbetar under hård ekonomisk press och en placering på resursskola kostar runt en halv miljon kronor per elev och läsår. Det gör att stödbehovet hela tiden vägs mot de ekonomiska förutsättningarna.

Skolorna och kommunerna har en pott pengar att fördela till skolorna. De pengar som skolorna får är beräknat per elev och många skolor får inte mer pengar för att de har elever med behov av extra stöd. Av någon orsak hamnar ofta dessa elever med ökade behov av stöd i kommunala skolor och inte så ofta i friskolor. Detta sagt utan att bilden mellan kommunala skolor och friskolor är helt glasklar, det är snarare en tendens. Anki Sandberg från Attention säger så här i artikeln.

Jag kan inte säga att alla rektorer väljer plånboken, men systemet är konstruerat så att om du vill fortsätta att vara rektor då ska du hålla din budget.

Det är kommunen som anställer rektorerna på de olika skolorna och det är klart att obekväma rektorer kan få, och får sparken, inte bara av ekonomiska orsaker, det kan räcka att ha lite fel åsikter i känsliga frågor. Dagens system är otillfredsställande av flera orsaker och på flera plan. Alldeles för mycket tid går åt för de olika lärarna att tillfredsställa de kommunala småpåvarna och hela systemet är ineffektivt och alldeles för politiskt styrt.

Frågan om ekonomi för elever med särskilda behov och resurser överhuvudtaget till skolorna är i grunden en prioriteringsfråga. Mer pengar till EU gör att det blir mindre pengar över till annat. En slapp immigrationspolitik gör också att det blir mindre pengar över till vård och skolor. Flera respekterade politiker från våra riksdagspartier har intygad att politik är att välja och att prioritera. Det är dock inte alltid de vill påminna om detta självklara förhållande.

Länk DN

Vårt samhälle är inne på en oerhört farlig väg

Det står i en lokaltidning (Mitti) att någon målat ett stort kors vid Norsborgs tunnelbanestation. Bakgrunden är att en ung man körde ihjäl sig på motorcykel i södra Stockholm i augusti i år. Ett stort antal sörjande ställde blommor och ljus vid Norsborgs tunnelbanestation, efter ett tag målades också det stora korset dit.

Enligt SL:s 24 timmarsregel skall allt klotter tagas bort senast ett dygn efter att det upptäckts. Nu har upprepade bombhot riktats mot tunnelbanan om korset tas bort. Både polis och SL:s ledningar backar för hoten och polisen avråder från en sanering av målningen. De som bor i området vill att korset tas bort, många känner obehag inför målningen. Trots detta tas målningen inte bort. Polisen säger att det varit stökigt i södra Stockholm med upprepade bilbränder och annat stök. De vill inte trappa upp stämningen genom att sanera husväggen där målningen sitter och därmed riskera en konflikt med diverse ungdomsgäng.

Man får känslan av att det målade korset inte bara en sorgesymbol utan också en gängsymbol och en symbol för makt och ”respekt” för grupper utanför både lagen och det legala samhället. Att samhället representerat av polisen och reseföretaget SL backar för rena hot från dessa obskyra grupper ger mycket starka obehagskänslor. Dessutom lär det motverka sitt syfte, grupperna bakom dessa hot och krav lär få ännu högre tuppkam och de märker att hot lönar sig. Även intern kritik inom polisen har riktats mot denna mycket defensiva linje av samhället och polisen. Bloggen ser med mycket stor oro på att samhället, politikerna och andra samhälliga institutioner backar för dessa rent illegala ungdomsgäng.

Länk Mitti

Den modiga Svenska kyrkan

En företrädare för Svenska kyrkan i Gävle, kyrkoherde Staffan Stjerndorff påstår med förnumstig besserwissermentalitet att ”Jesus skulle inte ha gillat Sverigedemokraterna, därför gillar inte jag heller dem”. Att en kyrkoherde kan uttrycka sig om politik och politiska partier på detta sätt är något helt nytt.

Vi kan konstatera att Svenska kyrkan gått in i partipolitiken med full kraft. Den tar som vanligt parti för etablissemanget mot folk som vågar stå för en obekväm åsikt. Låter det likt Jesus som han beskrivs i bibeln? Jesus tar alltså parti för etablissemanget och makthavarna, han tar parti för dem som är politiskt korrekta och sjunger med i valsen som hela vår mediala apparat står för. Jesus driver månglarna, alltså de som vågar ta strid för obekväma åsikter och riskera något för det som de tror på, ur templet. Kvar i templet blir Ecce homo, andra utställningar med djursex, vår kulturella, politiska och mediala elit. Allt detta enligt den bibeltolkande och modige kyrkoherden i Staffans församling, guds egna språkrör, Peter Stjerndorff. Hade jag varit kvar i Svenska kyrkan hade jag gått ur densamma just nu!

Länk Arbetarbladet

Det är klart vi måste ha en rättsstat

Peter Althin har återigen blivit utsedd till försvarare av Mehdi Ghezalie. Det är inte konstigt efter alla de framgångar Althin rönt i sin karriär och efter att han t.o.m. fått Ghezalie hemskickad med regeringsplanet förra gången Ghezalie satt fängslad. Som det mediala geni Althin är så börjar han med att publicera sig i DN som naturligtvis upplåter sitt utrymme åt stjärnadvokaten och förre KD-riksdagsmannen.

Mycket av det Althin skriver om i artikeln handlar om förra gången Ghezalie satt fängslad och är knappast relevant för hans eventuella skuld denna gång. Svenska regeringen gjorde fel som lät övervaka Ghezalie är ett påstående som Althin tar upp återigen efter att ha tjatat om detta argument ett antal gånger. Det måste vara SÄPO:s uppgift att spana på eventuella människor som misstänks ägna sig åt terrorism, vad skulle de annars göra? Spana på politiska motståndare till etablissemanget? Så här skriver Althin i sin artikel.

Rättsstaten och ytterst vår demokrati vilar på en grundtanke om respekt för mänskliga rättigheter och en rättssäker domstolsprocess. Detta innebär bland annat att varje människa äger rätten att födas fri och att tillräckliga bevis skall läggas fram för en opartisk domstol, samt att den som misstänks för brott skall ha en försvarare vid sin sida innan någons frihet får begränsas genom straff.  

I sak har Althin rätt här naturligtvis. Nu är det så att beviströskeln sannolikt är olika beroende på vilket land man befinner sig i. Dessutom så har Ghezalie bevisligen befunnit sig olagligt i Pakistan, ett brott är således fastslaget. Förmodligen är det mycket svårt att få fram bevis mot Ghezalie och det är svårt och kanske omöjligt att fälla honom för brott och terrorism. Det ligger lite i sakens natur, ett planerat terrorbrott ligger mest i de tänkta förövarnas huvud. Men samtidigt undrar vi alla hur Ghezalie alltid är på väg till de värsta taliban och terrornästen som tänkas kan. Han ljuger vart han är på väg och han tar sig in i Pakistans territorium illegalt. Vi är rätt många som har en smula svårt att se Ghezalie som en vanlig turist, resmålen är lite för udda och de verkar alltid vara en speciell typ av resmål denna turist har förkärlek för. Till slut klämmer Althin till med denna högtravande avslutning.

I dessa tider är det kanske viktigare än någonsin att hålla huvudet kallt och stenhårt hävda och stå upp för rättsstatens grundläggande principer. Skyldiga skall dömas och de som inte formellt anklagas för brott skall friges. Tillåter vi oss att tappa huvudet beträffande dessa principer riskerar vi ytterst vår demokrati.

Althin vet såklart hur man använder ordet och språket för sin sak. Han hänvisar till vår demokrati och att den är viktigare än allt. I sak har Althin rätt och Ghezalie måste släppas om inga bevis för annat än olagligt intrång kan läggas fram. Man önskar bara att personer som Althin visade samma brinnande intresse för demokratin när det gällde mer uppenbara brister i den som när ett demokratiskt parti systematiskt motarbetas, t.o.m. med olagliga metoder. Vad är detta brinnande patos för demokratiska principer när ett parti systematiskt får sina representanter förföljda och misshandlade av ungdomsligister? Vad är samma intresse när ett demokratiskt parti inte får hyra lokaler, och de som ändå hyr ut åt partiet (hotell Gustav Fröding t.ex.) blir bojkottade av hela det övriga samhället?

Demokrati är tydligen något man tar till och hänvisar till när det passar sina egna intressen. Låt oss komma ihåg att just Althin är lika mycket politiker som advokat. När den kände Althin vill ha något sagt ställer media gärna upp, trots att spaltkilometer redan skrivits om Ghezalie, men när representanter för ett demokratiskt parti ville ha in en artikel p.g.a. att en av dess representanter blivit allvarligt misshandlad av politiska orsaker, då sade både DN och SvD ”nej”. Det högtravande talet och hänvisningarna till demokratin börjar ljuda falskt.

Länk DN

Utanförskapet ÄR svaret

På ledarsidan i SvD skriver Anders Linder om både organiserad brottslighet och upploppen i våra förorter. Båda företeelserna är allvarliga och påverkar samhället men i förlängning menar Linder att bränderna och stenkastningen i förorterna är det allvarligaste. Det är självklart mer spekulativt med ett rån utfört med en helikopter. Det blir självklart roligare och intressantare artiklar i våra tidningar och mer action i nyhetsinslagen om detta fantasifulla och skickligt utförda rån, som utfördes ovanifrån och ställde hela poliskåren med lång näsa.  

Linder har rätt när han anser att alla bilbränder och stenkastningar mot samhällets representanter är mycket allvarligare på sikt. Det drabbar som Linder skriver många enskilda människor och det påverkar uppväxtmiljön för många barn i våra förorter. Så här skriver Linder i sin artikel.

I debatten är många snabba med att uttala sin förståelse för unga som vandaliserar. De känner sig utanför, de har inget att göra – inte konstigt att de tar fram tändarna när de har så tråkigt. Det är lika stötande som arrogant. Denna oändligt förstående kår av politiker, opinionsbildare och socialforskare tror att de visar medkänsla, men i själva verket gör de sig blinda för dem som verkligen är drabbade.

Linder har rätt naturligtvis men det Linder inte skriver om är att om politiker skall ta bilbränderna på allvar så måste de förr eller senare komma till den punkt när de måste diskutera orsaken till dessa bränder och stenkastningar. Det kanske är just det scenariot som skrämmer våra politiker, att bakom dessa upplopp utfört av förortens ungdomar så skymtar ett stort samhälleligt misslyckande. Det blir då lättare att som vanligt försöka förklara dessa upplopp enligt gängse modell huvudsakligen hämtad från 60-talet (som ingen längre tror på).  Vidare skriver Linder så här i sin artikel.

På den mediekritiska webbplatsen Second Opinion finns en artikel av frilansjournalisten Haore Sulaiman. Han har växt upp i Gottsunda och pratar nu med ungdomar därifrån och från Stenhagen om vad som får deras kompisar att elda bilar. Är det utanförskapet? Frågan möts med ironiska garv. Nej, i Gottsunda bränner man för att ”visa att man kan göra grejer” och i Stenhagen för att ”visa att om Gottsundakillarna kan bränna bilar så kan Stenhagengrabbarna också det”. Den bilden är rätt nyttig som komplement till idéerna om att det eldas bilar och kastas sten på grund av arbetslöshet och stängda fritidsgårdar.

Det är såklart inte arbetslöshet som får dessa ungdomar att bete sig som de gör, de är inte ens i arbetsför ålder enligt svenska normer. Ungdomar har alltid haft tråkigt i alla tider, förutom de som hängivet ägnar sig åt idrott som i stället riskerar magsår. Men det ÄR ett slags utanförskap som får unga människor i dessa enklaver att löpa amok. Man tänker inte som ungdomarna i Sulaimans artikel om man inte befinner sig i ett samhälleligt utanförskap, men det ser inte ut som politikerna och sociologerna påstår. Det är i stället en brist på gemenskap med det övriga samhället som är utanförskapet. Det är i enklaver som frigjort sig (delvis i alla fall) från det övriga samhället dessa unga killar bor. Det är en skriande brist på just den samhälliga gemenskap som vissa politiska kretsar avskyr och föraktar. Det är samma gemenskap som om den förs fram som mål av ett visst parti benämns som ”unken” och ses med liberal vämjelse. Det enda sättet att på sikt få slut på dessa upplopp är att försöka åstadkomma att denna ”unkna” gemenskap återinförs i våra förorter.


Länk SvD