Det har talats en del om ”vit maktmusik” på senaste tiden. Bland annat i samband med radioprogrammet Kalibers ”granskning” av SD. Jag har medvetet undvikit att skriva om det då jag funnit det mesta som behandlats inadekvat. En reflexion jag gjort är dock att jämförelsen mellan vårt politiska samhällsklimat och det som rådde innanför den numera rivna järnridån blir alltmer adekvat. Bakom denna järnridå sjöng folk protestvisor mot förtryckarregimen. Det var så att för att inte bli angiven så fick men använda metaforer och liknelser i visorna, ingen ville ju ha säkerhetspolisen i hälarna. Är det någon som känner igen detta i dagens politiska klimat i vårt land?
Tommy Hansson har skrivit en bra blogg om detta med musik som samhällsprotest samt som folkliga skillingatryck HÄR !
Vi lägger för säkerhets skull in musik här som ännu inte klassificerats som ”vit maktmusik”, men som väl ändå inte är helt korrekt enligt storheter som Nina Glans och Anna-Lena Lodenius. Vi väntar med spänning på deras utlåtande. Skall jag korsfästas medialt för denna lilla visa eller skall jag klara mig? Eller är inte det troligaste att dessa ”storheter” som Lodenius och Glans, är för dumma och inte tillräckligt historiskt bevandrade för att förstå det underliggande budskapet i sånger som denna? Jag gissar på det senare.
Sanna Rayman kommenterar i SvD Zarembas artikelserie om integration av immigranter till vårt land. Båda två verkar rörande överrens om vad som gått fel i svensk integrationspolitik. Det är inte så konstigt egentligen eftersom alla samhällsdebattörer förutom de mest indoktrinerade verkar se de mest uppenbara brister i vår integrationspolitik. Man kan undra varför inte regering och riksdag gör något åt de problem som snart sagt alla samhällsanalytiker ser.
En ny vinkel i Raymans artikel är att hon tar upp orden ”integration” och ”assimilation”. Rayman menar att det bara är en lek med ord att byta ut det gamla ”assimilation mot det nya moderna ”integration”. Riktigt så enkelt är det väl inte. Kraven på de som skulle assimilera sig i det svenska samhället var större än de krav som ställs på de som nuförtiden skall integreras. Assimilationen av nya medborgare syftade till att göra dessa till svenskar i någon mån. Integration behöver inte nödvändigtvis ha samma syfte, vi har ju fått en ny diskurs om det mångkulturella samhället.
Rayman drar flera riktiga slutsatser. Tyvärr undviker även hon den främsta anledningen till att vår integrationspolitik fullständigt misslyckats. Inte heller Rayman tar upp det solklara och enkla faktum att vi tagit emot för många immigranter på alldeles för kort tid. Under de värsta oroligheterna i Irak tog Södertälje emot fler flyktingar än hela Nordamerika. Över hälften av alla de som emigrerade från Irak till den västerländska hemisfären tog sig till Sverige. Men behöver inte vara något geni för att förstå det orimliga i en sådan politik.
Mona Sahlin är ägare till en mörkgrön Volvo 94a. Den har varit obesiktigad från 30e november till den 2a mars. Detta behöver inte betyda något brottsligt alls, det är värt att notera. Det kan förhålla sig så att familjen Sahlin bara ställde av fordonet under några grådaskiga vintermånader. Tyvärr har ju Mona Sahlin ett lite trist CV på dessa områden, så om någon vet något, sett Sahlin köra omkring med bilen under den aktuella tiden, så maila mig är ni snälla.
I DN skriver i dag Henrik Berggren om ett fall där en man från Turkiet fått uppehållstillstånd i vårt land men ändå sitter häktad. Mannen är häktad för att Turkiet begärt honom utlämnad, mannen rymde från en medicinsk permission när han satt fängslad i sitt hemland. Musan Dogan, som mannen heter, satt i fängelse för väpnat rån samt för att han, enligt Berggren, var medlem i en maoistisk organisation.
Det är svårt för oss här i Sverige att veta vad som är politiskt straff och vad som är normalt straff i Turkiet, detta speciellt som mannen faktiskt gjort sig skyldig till ett ganska grovt brott. Jag finner det ändå rimligt att Dogan faktiskt fick ett hårdare straff p.g.a. hans politiska aktivitet. Det är troligt, ja nästan självklart, att Sverige inte kommer att lämna ut Dogan då han ju redan fått uppehållstillstånd. Han fick dessutom sitt uppehållstillstånd just för att Turkiet vill ha honom utlämnad.
Mycket i det Berggren beskriver framstår som en smula märkligt. En turkisk medborgare flyr till Sverige. Han har gjort sig skyldig till ett grovt brott och får därigenom inte politisk asyl. När så Turkiet begär honom utlämnad för samma brott får han däremot uppehållstillstånd. Är det fler än jag som tycker att mycket blir motsägelsefullt och konstigt i vår politik?
Min poäng är dock en helt annan. Det är en aspekt av det hela som varken Berggren eller DN tar upp i detta sammanhang. Turkiet står ju på tur för att bli medlem i EU. Skall vi alltså inlemma Turkiet i vår EU-gemenskap samtidigt som människor får uppehållstillstånd som flyr därifrån? Berggren själv talar om hårdare straff för politiska fångar och ”illegitima” domstolar. Det är fulltsändigt absurt att ta emot politiska fångar och ge dem uppehållstillstånd från ett land, samtidigt som man vill göra detta land till en fullvärdig medlem i EU. Vi kan göra det tankeexperimentet att Turkiet redan var EU-medlem. Vad skulle Berggren skriva då i sin artikel? Skulle han fortfarande vilja att Sverige släppte Dogan ur häktet och gav honom uppehållstillstånd i vårt land? I sådana fall är vi på väg mot en politik som är fullständigt absurd. Det går inte att som debattör, och nu ser jag tidningen DN som debattör, både vilja att Turkiet blir fullvärdig EU-medlem, samt att förespråka uppehållstillstånd för människor som flyr från detta land. Det går inte att göra detta med minsta lilla trovärdighet i alla fall.
I DN denna dag skriver Nils Lundgren och Sören Wibe om likheterna i EU-parlamentet mellan Socialdemokrater och Moderater, samt likheterna mellan de båda politiska blocken i Sverige vad gäller åsikter och hur man röstar i detta parlament. De båda författarna konstaterar att Socialdemokraternas Inger Segelström röstar som Gunnar Hökmark i 87 procent av fallen, vidare skriver de två författarna att i 97 procent av alla EU-parlamentets slutomröstningar är konservativa, liberala och socialdemokratiska ledamöter överens. Så här skriver de två författarna i artikeln.
Den politiska motsättning mellan höger och vänster, som skapar engagemang i den västerländska demokratin finns inte EU-parlamentet.
Det är en riktig analys naturligtvis, däremot är den ofullständig. Hur stor är motsättningen mellan de två politiska blocken i Sverige egentligen? Ja, Allianspartierna vill ha 75 % A-kassa, vänsterblocket vill ha hela 80 % A-kassa, men vari består skillnaderna i övrigt? Vänsterblocket har i praktiken privatiserat lika många statliga verksamheter som Alliansen, om inte mer. Vänsterblocket har infört friskolor, listan kan göras ännu längre på områden där det enligt den gängse föreställningen skall råda motsättningar, men där det i praktiken inte råder någon skillnad mellan blocken. Vad gäller att bevilja bonusar och skyhöga löner till direktörer i statliga verksamheter verkar det inte heller råda någon skillnad mellan blocken, enligt den senaste tidens debatt i våra stora medier. Vidare skriver författarna så här.
Det som ger liv och engagemang i västerländsk demokrati är politiska motsättningar och framför allt då spänningen mellan höger och vänster.
Naturligtvis måste det finnas politiska skillnader mellan de olika partierna och mellan de olika blocken för att väcka något som helst intresse från befolkningen, samt för att kunna kalla vårt politiska system demokratiskt. Att skillnaderna blir mindre och mindre vittnar alla politiska bedömare om. De kallar denna rörelse ibland för en triangulering in mot mitten. Finns det två politiska block så vinner rent mattematiskt det block väljare som rör sig en smula in mot mitten. Denna effekt gör att under tid så rör sig båda våra politiska block mot en tänkt mittpunkt i svensk politik. Tyvärr så blir skillnaderna mellan de politiska partierna så liten att själva demokratin hotas med tiden. Det är i princip där vi står i dag. I programmet Debatt så ställde professorn i statskunskap, Ulf Bjereld, frågan om Sverigedemokraterna var ett parti vilket som helst eller ett ”speciellt” parti. Bjereld ställde denna fråga under programmet där Kaliber hade gjort en ”granskning” av partiet. Han besvarade själv frågan med att SD är ett speciellt parti, och inte ett parti vilket som helst. Bjereld har rätt, men inte på det sätt han själv tänker sig. Egentligen skulle alla partier i ett demokratiskt system vara speciella och unika. Alla partier skulle föra fram ett eget och unikt budskap. Nu är det inte så i verkligheten. Partiernas ställningstagande i viktiga frågor är ungefär de samma och likartade. I många frågor har de gjort upp mellan blocken, som i pensionsfrågan. I andra frågor har de exakt samma politik och röstar exakt likadant i vår svenska riksdag. Talande exempel på detta är i EU-frågor och i flyktingpolitiken.
Den viktigaste processen som gjort att hela vårt politiska etablissemang ändå kan uppfattas som ett lag, vilket bakom kulisserna gör upp sinsemellan och i verkligheten tycker mycket lika, är den Anders Isaksson beskriver i sin bok ”Den politiska adeln”. Yrkespolitiker lever sina egna liv i riksdagen och andra institutioner, de lever under andra förhållanden än människor i gemen och har förmåner och löner som skiljer dem från den stora massan. De talar ett eget språk och de har, antingen de vill eller inte, gemensamma intressen att försvara. Med tiden avskärmar de sig från dem som det är meningen att de skall representera. De finner mer gemensamt med dem som skall föreställa politiska motståndare, än med de människor som har röstat fram dem. Vi måste hålla med om Isaksson analys om att dagens yrkespolitiker är vår nutida adelsklass. Länk DN
I måndags så sändes programmet debatt med Janne Josefsson. I fokus var programmet Kalibers "granskning" av SD. Under debatten säger Nina Glans, Sveriges radio, detta:
"Det pågår en svartmålningskampanj här både mot Sveriges radio och av kaliber"
Detta måste betecknas som århundradets uttalande och citat.
Stefan Stenudd har många vettiga synpunkter på många saker, ävgen om han inte delar min politiska hemvist. Här är en bra artikel om LO, Socialdemokratin, och vårt politiska system överhuvudtaget (i alla fall som jag tolkar artikeln). Stenudd skriver ungefär det jag så många gånger skrivit här på bloggen om den politiska maktapparaten.
Skolverket har färdigställt en rapport till regeringen om “Politik i skolan”, dessutom har de lagt ut denna publikation på sin hemsida. Skolverket talar om demokrati och om yttrandefrihet i närmast bombastiska ordalag. Bland annat så citeras en regeringsproposition där det står så här.
Den svenska demokratin bör kännetecknas av ett brett medborgerligt deltagande inom ramen för den representativa demokratin. En viktig förutsättning för att demokratin ska vara hållbar är att den förankras bland barn och ungdomar samt att deras deltagande i samhället uppmuntras och utvecklas. I en demokrati ska alla ha en möjlighet att delta
Dessutom citeras ett stycke i LPO94 där det står följande.
Skolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram. Den ska framhålla betydelsen av personliga ställningstaganden och ge möjligheter till sådana
Man kan inte annat än hålla med om sådana formuleringar. Det är utan tvekan i enlighet med vår demokrati och dess grundvärderingar. Eleverna skall uppmuntras att ta personliga ställningstaganden och dessutom ges möjligheter att ta sådana ställningstaganden. Läser vi vidare så blir det inte lika muntert dock. Det står bl.a. så här i rapporten.
I vissa kommuner och på vissa skolor fick främlingsfientliga partier stor framgång. På cirka 40 skolor fick Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna tillsammans mer än 12% av rösterna. På tio skolor i Sverige blev dessa partier tillsammans skolans största parti. Resultatet och utvärderingen av Skolvalet 2002 kommer att utgöra en viktig kunskapskälla som kommer att ge ytterligare underlag för en vidare diskussion under 2003 kring skolans roll vad gäller demokratifrågor.
Vissa partier kallas alltså “främlingsfientliga” nu plötsligt. Kan man ana att det inte är lika viktigt längre att eleverna tar personliga ställningstaganden? I dessa skolor har ju eleverna utan tvekan tagit ett personligt ställningstagande som går på tvärs mot det etablerade och mediala samhället. Starkt och modigt kan man tycka. Men är inte Skolverket nöjd nu då? Här har ju eleverna verkligen visat prov på självständigt tänkande. Det är förövrigt fullständigt oacceptabelt att ett statligt verk börjar kalla vissa demokratiska partier för “främlingsfientliga” utan något underlag alls underlag. De tar på eget bevåg politiska beslut och stigmatiserar fullt demokratiska partier. Skolverket visar faktiskt själv på våra brister i vår demokrati. Vidare står det på sid 11 i rapporten.
De rättigheter som beskrivs ovan utgår också från en generell förutsättning att alla politiska partier och ungdomsorganisationer behandlas och bemöts lika av skolan och skolhuvudmannen. Konkret betyder det att skolor måste erbjuda politiska organisationer likvärdiga villkor när de önskar medverka eller inbjuds att medverka i skolan. JO hävdar i ett beslut att skolor i detta hänseende är skyldiga att ”iakttaga saklighet och opartiskhet”.
Det betyder, enligt JO, att en skola bryter mot denna skyldighet om man ”är beredd att medge en politisk organisation tillträde, men inte en annan.” (JO:s kursivering).
Ja det var klara besked. Alla partier har samma rätt att ge sin syn på politiken och förklara var de står politisk i en skola. Det är förbjudet helt enkelt att tillåta vissa partier men inte andra. På sidan 12 i rapporten står det så här.
Huvudmannens och rektors rätt – och skyldighet – att upprätthålla en god ordning på skolan får alltså inte användas som förevändning för att mer eller mindre systematiskt gynna eller missgynna enskilda politiska partier eller organisationer. Kravet på allsidighet och saklighet måste ligga till grund för alla principer, och faktiska beslut, som begränsar deras tillträde till skolan.
Återigen, rektorn på en skola får inte missgynna något enskilt parti, inte av någon orsak. Så till formuleringar som är riktigt intressanta, så här står det på sidan 12 i rapporten.
Samtidigt ska skolan skapa förståelse och uppslutning kring demokratiska processer som släpper fram partier som står för värden som skolan har i uppgift att bekämpa.
Att alla människor inte är lika mycket värda eller att vissa raser skulle vara överlägsna andra är självklart värderingar skolan skall bekämpa. Man undrar i vilka friskolor sådana värderingar slår rot i? Men tar vi rent politiska beslutsområden som immigrationspolitik, kriminalpolitik eller hur vårt samhälle skall se ut så är det själklart inte skolan sak att tala om det för eleverna. Det är politiska uppfattningar som vi skall få ha olika åsikter om, ety annars vore vår demokrati värdelös. På sidan 13-14 kommer vi till intressanta formuleringar, så här står det.
Då rasistiska, främlingsfientliga och antidemokratiska politiska partier och organisationer gör allt mer välorganiserade anspråk på att få makt och inflytande genom representation i demokratiskt valda församlingar – och dessutom lyckas med detta – är det lätt att se detta som ett hot mot den etablerade partistrukturen, och den etablerade politiska värdekartan. I detta läge är det inte bara kommuner och skolor som står inför ett dilemma hur och på vilket sätt dessa värderingsmässigt marginaliserade partier ska bemötas. Även de traditionella och etablerade partierna och deras ungdomsorganisationer står inför ett liknande dilemma. I våra samtal med dem, framkom det klart att det råder mycket olika meningar om hur dessa ytterlighetspartier ska bemötas ute på skolor och i andra sammanhang. Vissa ansåg att alla tillfällen att ”ta debatten” med dem skulle utnyttjas till fullo, andra hävdade att all debatt skulle undvikas. Det har lett till praktiska problem för de skolor som försöker öka sina kontakter med politiska partier. Å ena sidan har de krav på sig från rättsvårdande myndigheter att inte särbehandla vissa politiska grupperingar, å andra sidan har de ofta krav på sig från den etablerade partistrukturen att göra just det
Skolverket skriver att det föreligger “hot mot den etablerade partistrukturen” det är mycket svårt att förstå vari detta hot skulle bestå i. Att vissa etablerade politiska partier riskerar att åka ur riksdagen ses naturligtvis som ett hot för dem, men knappast för den etablerade partistrukturen. Det står om ett hot mot “etablerade politiska värdekartan”. Men kära någon, om denna karta vore huggen i sten så skulle ju demokratin vara tämligen tandlös naturligtvis. Om stora delar av folket inte sympatiserar med den “etablerade politiska värdekartan” så måste den ju i demokratins namn förändras. Det är självklart att etablerade politiska partier inte vill ha ytterligare konkurrens, detta är inget som landets skolor skall ställa sig bakom naturligtvis. Landets skolor skall lära ut demokrati och yttrandefrihet till landets elever, inte värna om de etablerade partierna. Det är lätt att förstå att de etablerade politiska partierna vill framställa nya partier i dålig dager, det är inget som landets skolor skall ta hänsyn till. I den mån rena nazistpartier som dessutom bryter mot lagar vill in i skolorna kommer saken i en annan dager. På sidan 16 står det så här.
Resultaten från skolvalet 2002 visar att olika antidemokratiska partier på flera skolor fått 10 – 20 % av rösterna. I många fall sammanfaller de höga siffrorna med utfallet i kommunalvalet. Sverigedemokraterna m.fl. är inför nästa val till kommun och riksdag representerade i flera kommuners fullmäktige.
Det är ironiskt att Skolverket skriver om “antidemokratiska partier”, det är nämligen just det Skolverket visar prov på själva. Vem skall avgöra vilka som är “antidemokratiska”? Vad är egentligen “antidemokratiskt” enligt skolverket? Enligt alla parametrar så uppfyller SD alla demokratiska kriterier och ställer fullt upp på vår parlamentariska demokrati. Det är Skolverket som i själva verket visar prov på ett odemokratiskt sinnelag här. Lite längre ned på sidan står det så här.
Några skolor har dock genomfört debatter där främlingsfientliga partier medverkat, vilket aktualiserat behovet av gemensamt för- och efterarbete på skolan av politiska möten.
Inget efterarbete behövs om Moderater eller Socialdemokrater genomför debatter på skolor, men om partier som inte tillhör det politiska etablissemanget genomför dessa debatter behövs för och efterarbete. Det gäller väl att eleverna inte blir för självständiga i sitt tänkande. Det är anmärkningsvärt att ett statligt verk så oblygt ställer upp på de etablerade partiernas sida och motarbetar nya partier som självklart har en annan agenda än de etablerade partierna, som alla gått mot en tänkt mittpunkt i politiken och gjort upp sinsemellan i alla viktiga frågor.
Det har talats en del om ”vit maktmusik” på senaste tiden. Bland annat i samband med radioprogrammet Kalibers ”granskning” av SD. Jag har medvetet undvikit att skriva om det då jag funnit det mesta som behandlats inadekvat. En reflexion jag gjort är dock att jämförelsen mellan vårt politiska samhällsklimat och det som rådde innanför den numera rivna järnridån blir alltmer adekvat. Bakom denna järnridå sjöng folk protestvisor mot förtryckarregimen. Det var så att för att inte bli angiven så fick men använda metaforer och liknelser i visorna, ingen ville ju ha säkerhetspolisen i hälarna. Är det någon som känner igen detta i dagens politiska klimat i vårt land?
