torsdag, april 09, 2009

Var går den verkligen skillnaden i svensk politik?

I DN denna dag skriver Nils Lundgren och Sören Wibe om likheterna i EU-parlamentet mellan Socialdemokrater och Moderater, samt likheterna mellan de båda politiska blocken i Sverige vad gäller åsikter och hur man röstar i detta parlament. De båda författarna konstaterar att Socialdemokraternas Inger Segelström röstar som Gunnar Hökmark i 87 procent av fallen, vidare skriver de två författarna att i 97 procent av alla EU-parlamentets slutomröstningar är konservativa, liberala och socialdemokratiska ledamöter överens. Så här skriver de två författarna i artikeln.

Den politiska motsättning mellan höger och vänster, som skapar engagemang i den västerländska demokratin finns inte EU-parlamentet.

Det är en riktig analys naturligtvis, däremot är den ofullständig. Hur stor är motsättningen mellan de två politiska blocken i Sverige egentligen? Ja, Allianspartierna vill ha 75 % A-kassa, vänsterblocket vill ha hela 80 % A-kassa, men vari består skillnaderna i övrigt? Vänsterblocket har i praktiken privatiserat lika många statliga verksamheter som Alliansen, om inte mer. Vänsterblocket har infört friskolor, listan kan göras ännu längre på områden där det enligt den gängse föreställningen skall råda motsättningar, men där det i praktiken inte råder någon skillnad mellan blocken. Vad gäller att bevilja bonusar och skyhöga löner till direktörer i statliga verksamheter verkar det inte heller råda någon skillnad mellan blocken, enligt den senaste tidens debatt i våra stora medier. Vidare skriver författarna så här.

Det som ger liv och engagemang i västerländsk demokrati är politiska motsättningar och framför allt då spänningen mellan höger och vänster.

Naturligtvis måste det finnas politiska skillnader mellan de olika partierna och mellan de olika blocken för att väcka något som helst intresse från befolkningen, samt för att kunna kalla vårt politiska system demokratiskt. Att skillnaderna blir mindre och mindre vittnar alla politiska bedömare om. De kallar denna rörelse ibland för en triangulering in mot mitten. Finns det två politiska block så vinner rent mattematiskt det block väljare som rör sig en smula in mot mitten. Denna effekt gör att under tid så rör sig båda våra politiska block mot en tänkt mittpunkt i svensk politik. Tyvärr så blir skillnaderna mellan de politiska partierna så liten att själva demokratin hotas med tiden. Det är i princip där vi står i dag. I programmet Debatt så ställde professorn i statskunskap, Ulf Bjereld, frågan om Sverigedemokraterna var ett parti vilket som helst eller ett ”speciellt” parti. Bjereld ställde denna fråga under programmet där Kaliber hade gjort en ”granskning” av partiet. Han besvarade själv frågan med att SD är ett speciellt parti, och inte ett parti vilket som helst. Bjereld har rätt, men inte på det sätt han själv tänker sig. Egentligen skulle alla partier i ett demokratiskt system vara speciella och unika. Alla partier skulle föra fram ett eget och unikt budskap. Nu är det inte så i verkligheten. Partiernas ställningstagande i viktiga frågor är ungefär de samma och likartade. I många frågor har de gjort upp mellan blocken, som i pensionsfrågan. I andra frågor har de exakt samma politik och röstar exakt likadant i vår svenska riksdag. Talande exempel på detta är i EU-frågor och i flyktingpolitiken.

Den viktigaste processen som gjort att hela vårt politiska etablissemang ändå kan uppfattas som ett lag, vilket bakom kulisserna gör upp sinsemellan och i verkligheten tycker mycket lika, är den Anders Isaksson beskriver i sin bok ”Den politiska adeln”. Yrkespolitiker lever sina egna liv i riksdagen och andra institutioner, de lever under andra förhållanden än människor i gemen och har förmåner och löner som skiljer dem från den stora massan. De talar ett eget språk och de har, antingen de vill eller inte, gemensamma intressen att försvara. Med tiden avskärmar de sig från dem som det är meningen att de skall representera. De finner mer gemensamt med dem som skall föreställa politiska motståndare, än med de människor som har röstat fram dem. Vi måste hålla med om Isaksson analys om att dagens yrkespolitiker är vår nutida adelsklass.

Länk DN

5 kommentarer:

Milla sa...

Det är ju det som är det stora dilemmat idag, våra politiker har ingen erfarenhet av att leva som en vanlig svensson gör. Okej, jag generaliserar det vet jag, men poängen är att verklighetsförankringen fattas ofta, och hur kan man då representera det svenska folkets vilja?

Och jag är förvirrad, jag ser i princip ingen skillnad alls.

Moderaterna försöker leka arbetarparti och sossarna har glömt att dom är ett arbetarparti.

Gustaf Janson sa...

Bra och viktig artikel, alliansens maktövertagande 2006 beroode med stor säker på två saker. För det första var folk oändligt trötta på Göran Perssons despotism, och för det andra hade en sådan triangulering du talar om i stor omfattning redan skett från t ex moderaternas sida. Detta borde egetligen ha framkommit mycket tydligare redan i valpropagandan, men det verkade nästan helt ha kommit bort. Facit är; Moderaterna tappade stora mängder kärnväljare direkt efter valet när man så småningom upptäckte att det egentligen var en tävling i vilka som skulle kunna vara mest "socialdemokratiska" av partierna.

Ulf Bjereld är en marginell parentes. Han har ett förflutet inom kpml(r) som bl a förde listor över vilka politiska motståndare som skulle likvideras i händelse av att detta extremistparti kom i maktposition. Dessa dagdrömmar verkar i viss omfattning fortfarande fylla delar av Bjerelds världsbild.

Kraxpelax sa...

rÖgrÖna geggan hycklar opposition, men det är bara svammel. Var skiljelinjken går? Alliansen är kompetent, geggan är det inte. Hellre kolera än pest, apropå 2010.

PS. Urban Bäckström är Wanja Lundby-Ceaucescu-Wedins uppdragsgivare. Det har ju visat sig! Mona Sahlin är enbart INFANTIL.

*skakar bedrövad på huvudet*

- Peter Ingestad, Solna

Robsten sa...

Kan nog hålla med om det mesta här. Speciellt träffande var, Moderaterna försöker leka arbetarparti och sossarna har glömt att de är ett arbetarparti. ;-)

Gunnar Karlsson sa...

När man lyssnar på hur de uttalanden den nuvarande oppositionen gör och jämför det med hur den borgerliga oppositionen lät före senaste valet, så är dessa uttalanden till förväxling lika.
Detsamma gäller den som repektiva block driver när de sitter vid makten.
Detta är egentligen ett hot mot demokratin, eftersom det numera inte spelar någon roll vem man röstar på. Kankse är tanken att vi skall vänja oss vid det här systemet, eftersom det då blir s mycket lättare att införa ett totalitärt system av värsta sort, den dag sueprstaten Europa är fix och färdig?