Caitlin Zambian - elektrisk violin

Caitlin Zambian spelar elektrisk violin, är dessutom självlärd! Jag gillar henne alla dagar i veckan framför Moréus. Men han kopierar väl henne också snart, som den copycat han är. Gott nytt år allihopa!

Ideologi konservatism - de eviga värdena

Lite längre artikel hos Dissidenten LÄNK. Tycker väl att rubriken inte stämmer riktigt.

Massmedias mångfaldsmånglare - gästskribent Mats Dagerlind

Jag hörde på TV-nyheterna precis att kungafamiljen är ytterst kritisk till mediaklimatet i vårt land, speciellt som det utvecklats på senare tid. Kungafamiljen är en i raden som riktar allvarlig kritik mot vår tendentiösa media. Ja, inför det senaste riksdagsvalet så sjönk vår media till aldrig tidigare bottenrekord. Det var på så låg nivå så hade samma nivå uppnåtts i Ryssland så skulle vi alla med rätta riktat sådan kritik att hela det demokratiska systemet skulle ifrågasättas. I vårt eget land så ser vi inte bristerna, vi är demokratins krona vilka brister som än läggs i dagen. All kritik bara rinner av våra mediemoguler, det ses som naturligt med "lite kritik" då och då. 


Det finns två sidor av vårt medieklimat. Innan jag steg upp i dag låg jag och tänkte på om det inte var vår media som fick den då dömde Joy Rahman fri. det är bortom all fattningsförmåga att någon annan än Rahman skulle kunna gjort sig skyldig till det fullständigt meningslösa mordet på en gammal kvinna. Här kommer i alla fall Dagerlinds artikel om vår media.

Massmedias mångfaldsmånglare

Tidningen Aftonbladet utfärdade inför valet 2010 ett ultimatum till den svenska valmanskåren att antingen gillar du olika eller så solkar vi ned dig som rasist. Den egna redaktionen har dock en sammansättning så etniskt enögd att tidningens mångfaldskampanj närmast framstår som ett dåligt skämt. Ärkekonkurrenten Expressen, som på valdagen prydde förstasidan med en hopknycklad SD-valsedel i rännstenen, är inte mycket bättre på mångfald men nästan lika duktig på hyckleri.

Irina Halling titulerar sig kvalitetsredaktör på Expressen och ansvarar för något som man kallar Kvalitetsbloggen. Dit kan läsare och andra skriva och ställa frågor samt ha synpunkter på vad tidningen gör rätt respektive fel. Den 10 november ville exempelvis frilansjournalisten Clara Guiborg, som en del av en undersökning om den etniska mångfalden på svenska medier, veta om Expressens redaktion återspeglar dagens Sverige när det gäller medarbetarnas etniska bakgrund.

Halling inser varthän det barkar om hon börjar trassla in sig i bortförklaringar och ursäkter om varför det egna mångfaldsrekryteringsarbetet står i så pinsam kontrast till den idé tidningen säljer. Taktiken måste stället bli att underkänna frågeställningens legitimitet. I mästrande tonläge informeras Guiborg därför om att Expressen självfallet inte frågar efter var journalisten eller dennes föräldrar är födda när man gör anställningsintervjuer - det är på journalistiska meriter och talang man tittar. Och nog borde Guiborg förstå att en tidingsredaktion har viktigare saker för sig än att kartlägga medarbetarnas etniska bakgrund och jämföra sig med nationella mångfaldsgenomsnitt.

Expressen "arbetar på ett annat sätt" förklarar Halling. Det enda konkreta exempel hon kan redovisa är emellertid att man skickade reportern Kassem Hamadé med arabisk bakgrund för att bevaka den så kallade arabiska våren och kriget i Libyen. Det viktiga är dock enligt Halling inte vad man gör utan vad man säger (?!), och tidningens publicistiska idé är att man i sin journalistik ska motverka främlingsfientlighet och fördomsfullhet. Detta är Expressens sätt att arbeta för mångfald sammanfattar Halling.

Att inte vara fientlig och fördomsfull är alltså något som tidningen ska predika, inte tillämpa. Arbetet för ökad mångfald innefattar således inte den egna redaktionen. Inget av detta tycks heller gälla förhållningssättet till Sveriges riksdag. Vi minns alla bilden på tidningens förstasida på valdagen med en hopknycklad smutsig SD-valsedel invid rännstenens kloak. Mer fientligt, fördomsfullt och intolerant än så kunde Expressen knappast ha reagerat på utsikten om ökad mångfald i riksdagen.

Karakteristiskt för medievärldens mångfaldshycklare är att de alltid ser grandet i den andres öga men aldrig bjälken i sitt eget. Man ställer inga krav på sig själv men talar i högt tonläge med ord som främlingsfientlighet, intolerans och okunnighet om de svenskar som inte förstår att uppskatta det nya och främmande som strömmar in över landets gränser. Man kallar det strukturell rasism när företagen precis som man själv prioriterar kompetens och anser att arbetsgivare har en orimlig kravprofil för de nysvenskar man rekryterar när den innefattar sådant som att de bör kunna tänka sig ta av ansiktsslöjan under arbetstid och hälsa på kunder och kollegor genom att ta i hand.

Vi minns också Aftonbladets chefredaktör Jan Helins förtrytelse över att få sin trovärdighet som olikagillare ifrågasatt bara för att han med sin chefslön köpt sig fri från det mångkulturella experimentet och bosatt sig i ett vykortsmässigt folkhemssvenskt villaområde strax utanför Stockholms tullar. På en ledande kvällstidnings redaktion skulle förstås ingen utom städpersonalen komma på tanken att flytta till något av de områden eller leva med de nykulturella attribut som tidningen i sina texter och kampanjer anbefaller svensken på gatan att finna berikande, allra minst chefredaktören. Man förstår att Helin fann det orättvist att just han blev utpekad.

Det är naturligt att en kvällstidning vill rekrytera utifrån meriter i stället för mångfaldsmål, liksom att dess chefredaktör vill slippa bo granne med gängkriminalitet och muslimsk extremism i en trappuppgång där endast arabiska talas. Andra företag och svenskar har naturligtvis samma önskemål beträffande sin rekrytering respektive sitt boende. Om inte multikulturalismens egna chefsideologer är redo att omfamna konsekvenserna av sin egen ideologi och ta personligt ansvar för integrationen, hur kan de då begära att andra ska göra det?

En fråga som behöver ställas och besvaras är samtidigt varför den som privatekonomiskt köper sig fri från mångkulturen skulle vara mindre klandervärd än den som vill befria sig genom politiskt engagemang. Ska ett monokulturellt svenskt leverne vara förbehållet den som kan betala för det eller bör det vara en valmöjlighet för alla svenskar? Är något av alternativen förenligt med integration av etthundratusen flyktingar och anhöriga varje år? Om inte, bör i så fall invandringen minska till en nivå där integration är möjlig eller är det dags för ett paradigmskifte där vi ser ett hårt etniskt segregerat Sverige som en naturlig konsekvens av fri rörlighet och globalisering?

Chefredaktörerna Helin och Mattson på Aftonbladet respektive Expressen unnar sig ett liv de missunnar andra. De har också till sitt förfogande två av landets mest genomträngande mediemegafoner som de missbrukar för att skuldbelägga den enda politiska rörelse som ställer dessa ödesfrågor om Sveriges framtid. Nyligen tog man också initiativ till den kommentarsfältens kulturrevolution och utrensning av oliktänkande som nu sveper fram över det svenska medielandskapet.

Parallellt med detta gör man sitt bästa för att konsolidera sitt nyhets- och åsiktsmonopol genom att misstänkliggöra och förringa bloggosfär, medborgarjournalistik och sådana samizdatjournalistiska initiativ som Politiskt Inkorrekt och Avpixlat. Det är IT-samhällets landvinningar som möjliggjort sådana alternativa informations- och åsiktsbärare, men att de attraherar allt större läsarskaror beror på något helt annat - att massmedias mångfaldsmånglare som Helin och Mattson inte gör sitt jobb.

Mats Dagerlind
 

En gränspolis berättelse

En f.d. gränspolis berättar på Newsmill om sitt arbete och om hur media i vårt land misslyckats alternativt aldrig haft för avsikt, att ge en sann bild av verkligheten. Läsvärt! 

Länk Newsmill

OK. Lägger ut texten här, men tar bort den i kväll av upphovsrättsliga skäl.


Och nu är den borttagen...Tack för lånet Daniel Wall. 


Länk Firefox för de som har problem med IE

Länk Opera för de som har strul med IE

Länk Safari för de som hatar IE

Lissabonfördraget - tvingades och smögs igenom

Det EU-avtal som inneburit att mest makt flyttats från Sverige till Bryssel, ja det kanske mest betydelsefulla avtal Sverige skrivit under överhuvudtaget efter andra världskriget var Lissabonfördraget. Ett av de partier som var med och drev igenom fördraget i vårt land var moderaterna. Tack vare Anne-Marie Pålssons bok "Knapptryckarkompaniet" kan vi läsa hur det gick till inom M när detta omfattande fördrag gick igenom moderaternas partistämma.  


Fördraget var aktuellt redan 2003, då det remissbehandlades samt granskades av lagrådet. Eftersom folkomröstningar i både Nederländerna och Frankrike sade nej till förslaget behövde inte riksdagen ta ställning till förslaget detta år. Fördraget gick tillbaka till tjänstemännen och politikerna på EU-nivå, samt arbetades om en del. En del av förändringarna var av rent kosmetisk natur, utformningen blev mindre provocerande. Det nya fördraget - Lissabonfördraget - blev färdigt under 2008, då var det åter dags för den svenska riksdagen och regeringen att ta ställning till fördraget. 


Enligt Pålsson så gick nu behandlingen av fördraget i expressfart. Anledningen till detta var ju att fördraget redan varit uppe till remissbehandling 2003, samt att det nya fördraget i princip var detsamma som det gamla! Redan här gick det snett. Det gamla fördraget var ju det som flera nationer sade nej till. Hela Lissabonfördraget är på tusentals sidor. Enligt Pålsson var det i princip ingen som hade läst fördragstexten innan den debatterades i kammaren. De ledamöter som talade i plenissalen stod och rabblade upp inlärda brottsstycken som de lärt sig utantill. Pålsson själv försökte enligt boken få igång diskussioner och belysning av fördraget. Ingen var intresserad, det hela var redan uppgjort och bestämt. Frågan skulle slutgiltigt bestämmas på moderaternas partistämma, där skulle M ta definitiv ställning till fördraget. 


Inför moderaternas partistämma skickades inte partistyrelsens förslag ut till de lokala partigrupperna. Ombuden på partistämman hade alltså ingen chans att sätta sig in i fördraget innan själva stämman. Detta måste vara unikt (får vi hoppas). Själva förslaget kopierades, enligt Pålsson, upp i ett (1) exemplar, som låg på ett bord utanför sammanträdeslokalen. Under själva debatten (eller vad vi skall kalla det för) så var det bara en ung delegat som opponerade sig mot förslaget. Reaktionen från den övriga stämman var jämförbar med om samma person gått upp i talarstolen och låtit vädret gå i mikrofonen, och sedan tackat ordföranden för ordet. Pålsson beskriver i sin bok hur stämman sedan ägnade en lång och intensiv debatt om antalet betygssteg grundskolan lämpligtvis skall ha. Så här skriver Pålsson vidare i sin bok.

Att jag tar upp partistämman här beror på att den säger något om hur partieliten kunde bestämma slutresultatet genom att styra partiets interna process. Det var stämman som skulle äga frågan, men något underlag fick inte ombuden före stämman.  

Vad som hände på partistämman utgjorde i själva verket ett grundskott mot den representativa demokratin. Ledande politiker brukar energiskt försvara ordningen att låta valda företrädare bestämma, snarare än väljarna själva i en folkomröstning, med att väljarna inte är tillräckligt insatta i frågan. Detta förutsätts emellertid de valda representanterna vara, ty deras uppgift är ju att informera sig även i komplicerade frågor. Det är med denna överlägsna kunskaps hjälp de tilldelas rätten att fatta beslut för väljarnas räkning. Men när de valda representanterna i riksdagen binds av beslut som fattats av oinformerade stämmodelegater - då faller hela denna tankekedja.

Efter att fördraget bekvämt och smidigt antagits på moderaternas partistämma så var det så dags för riksdagen att behandla frågan. Enligt Pålsson så brydde sig inte regeringen det minsta om vad remissorgan som Regeringsrätten, Högsta domstolen, Justitiekanslern eller vad olika universitet sade om fördraget. Lagrådet valde att utgå från att regeringen hade rätt, i stället för att göra en egen bedömning. Detta gällde alltså den kanske viktigaste frågan efter andra världskriget för Sveriges framtida utveckling. Regeringen lyckades också lotsa igenom fördraget utan att ändra i vår svenska grundlag, det hade ju sinkat beslutet avsevärt. Riksdagen kunde alltså besluta i frågan om Lissabonfördraget efter att ha fått kvalificerad majoritet i riksdagen. Därmed överförde man makt på ett sätt som det inte var tänkt enligt vår grundlag. 


Som om inte allt detta vore nog, så har de EU-positiva partierna i riksdagen för in en paragraf i vår grundlag som gör det möjligt att föra över makt direkt från vår egen riksdag till EU med ett beslut och kvalificerad majoritet. Riksdag och regering kan alltså urholka vårt självbestämmande ytterligare utan att behöva göra några grundlagsändringar. Pålsson beskiver ibland direkt, ibland mellan raderna hur EU blivit det viktigaste av allt för de politiska eliterna. Allt som har med EU att göra är bra och skall helst gå igenom riksdagen. Alla som är emot något från EU är i grunden bakåtsträvare och ses som ett hot mot vägen till ett gemensamt utopiskt Europeiskt paradis. Man får känslan av att vår politiska elit drabbats av någon slags "hang up" där det gäller att anamma precis allt från EU, och där alla andra hänsyn i bästa fall kommer i andra hand. 


Politiker talar vid högtidliga tillfällen gärna högtidligt om demokrati. När det gäller att få igenom förslag och beslut av större vikt, tummar man dock själva på principerna. Återigen visar det sig vilken skillnad det är på högstämda tal, och den lite solkigare verkligenheten. Dessutom måste vi komma ihåg att vi gick med i EU med en inte alltför stor majoritet 1994 (52 % för 47 % emot). Vi röstade emot ett medlemskap i valutaunionen. Det finns en tydlig diskrepans mellan de valda företrädarna för folket och folket själv när det gäller EU.   


Just nu skall två tunga EU-projekt subsidiaritetsprövas i riksdagen. Det ena projektet handlar om en gemensam energiinfrastruktur. Det innebär alltså bl.a. ett gemensamt elnät i hela Europa, som dessutom skall kopplas ihop med ett antal fattiga länder utanför Europa (i förlängningen). Hela projektet kommer i sin slutgiltiga utformning att kosta enorma belopp. Vi talar om belopp som är mycket stora t.o.m. på EU-nivå. Vem skall betala detta, Grekland och Italien? Knappast troligt. Hur kommer projektet det att påverka vårt elpris, speciellt nu när Tyskland kanske planerar att skrota sina kärnkraftverk? 


Det andra mycket tunga och omfattande projektet går under det storstilade namnet "Horisont 2020" och innefattar så mycket på olika områden att det inte ens låter sig att beskrivas här. Klart är att massvis med svenska lagar kommer att bli inaktuella och ersättas med gemensamma europeiska lagar. T.ex. kommer vi beordras att satsa utbildningsresurser på vissa socioekonomiska grupper och bekämpa utanförskap, då med direktiv, eller snarare direkt lagstiftning från EU. Det hela kommer att kosta ofattbara belopp. Det är självklart inte fel att satsa på vissa socioekonomiska grupper eller att bekämpa utanförskap. Men skall detta ske med direktiv från EU? Det kanske allvarligaste av allt är att det svenska folket är helt ovetande om vad som i verkligheten håller på att ske med vårt självbestämmande. 

Länk Lissabonfördraget (Ingen orkar läsa detta, försök inte ens)

Länk Riksdagen gemensam europeisk energiinfrastruktur

Länk Riksdagen Horisont 2020

Dagmar

Jag kunde inte sova i natt. Stormen, som är döpt till det gamla ärevördiga namnet Dagmar rev och slet i huset så en massa ljud uppstod. Fönsterrutorna skakade och skallrade. Till slut så började fönsterkarmarna också att ge ifrån sig plågade ljud, ja väggarna också. I de värsta vindbyarna hördes tjut från ventilerna och ett mullrande från väggarna. Jag tittade ut i det förvånansvärt klara vädret, träden böjdes som pilbågar i byarna. Funderade på att gå ut i stormen ett tag, men var lite för trött. Skall jag jämföra med stormen Gudrun så blåste det nog värre denna natt, just där jag bor i alla fall. 


Det står i SvD att allmänheten gärna kan E-posta in sina upplevelser med bilder till redaktionen. Ja, nästa steg är väl att allmänheten skriver artiklarna och sätter hela tidningen. Vi är rätt många som e-postat in våra upplevelser på andra områden, utan att redaktionen tagit något notis om det. Enligt SVT så uppmättes vindstyrkor på 41 sekundmeter kusten runt Härnösand. Jag är inte förvånad, tror denna storm slår Gudrun i ren styrka faktiskt. I DN står det så här.

Under juldagskvällen ställde man in all tågtrafik från Gävle och norrut. Tanken var att tågen skulle börja gå igen vid 8 på annandagsmorgonen. 

– Men nu är det strömlöst från Dalarna och Gävle och norrut. Vi kan konstatera att vi både har problem med ström från leverantörer och med att det ligger saker på spåren. Just nu är det väldigt svårt att säga när trafiken är igång. 

Mer hinner Helsing inte säga innan samtalet bryts.

För en gångs skull har jag full förståelse för SJ:s problem. SJ kan inte rå för att träd blåser ner över spåren och kan knappast anklagas för denna storm. Vi begär att SJ med alla andra inblandade privatiserade företag skall styra över tågen och spåren. Vädrets makter skulle inte ens ett välskött statligt företag kunna råda över. 


Länk SvD

Länk SVT

Länk Ekot

Länk DN