Jag trodde inte att jag någonsin skulle länka en artikel till liberalen Erik Svansbo. Men nu får jag krypa till korset i alla fall. Bra artikel, bra skrivet och bra synpunkter, är det möjligt? Det handlar om Cherin Awad såklart, samt den avskyvärda stening som skett i Somalia av en trettonårig flicka. Allvarligt talat har jag sällan blivit så upprörd som när jag läste artikeln om denna tragiska, avskyvärda och vansinniga händelse.
Boken "Svensk maffia" har kommit ut och väckt en del uppståndelse. Många har nämnt boken och även blivit upprörda av den. Det är lätt att förstå upprördheten för laglydiga människor. Jag har bara läst halva boken än men har redan själv blivit upprörd. Boken handlar främst om de MC-organisationer såsom Hells Angeles vilka har gjort sitt intåg i Sverige utan att varken polis eller politiker fattat vad som hänt. Dessa organisationer har fått etablera sig i princip ostört. När väl polisen gjort ansträngningar så har dessa organisationer t.o.m. skrämt polisen. I Skåne så har det i alla fall varit så att polisen, efter ett antal attentat, valt att titta bort från gängverksamheten. Det är fullständigt oacceptabelt i en demokrati. Hjälper inget annat så måste politikerna sätta in militär, det är deras ansvar.
Svenska politiker sviker som vanligt sitt ansvar när de sätts på lite svårare prov. I våra nordiska grannländer så har polisen löst 80 procent av den grova brottslighet som dessa organisationer gjort sig skyldig till. I Sverige närmar sig siffran 0 procent, över uppklarade grova brott från dessa organisationer. På område efter område sticker svenska politiker ut, på ett negativt sätt, jämfört med andra västländer. Har vi västvärldens sämsta ineffektivaste politiker?
DN skriver om en flicka som uppges blott vara 13 år, som stenats enligt sharialagar. Flickan uppges ha våldtagits och anmält detta. I stället för att gripa de skyldiga har de islamiska myndigheterna gripit och stenat flickan. Vittnen säger att uppemot ett 50-tal män deltog i steningen. Tusentals människor bevittnade steningen som ett populärt folknöje.
Programmet "Halal-TV", som nu får mycket uppmärksamhet på alla håll, skall få oss som är tveksamma till det ökande islamska inflytandet i vårt land, lite vänligare inställda. Programiden är ganska uppenbar. Artiklar som den i dagens DN lär dock motverka sådana tendenser ganska effektivt. I förtexten till "Halal-TV" sägs det att programmet "vrider och vänder på invanda tankesätt". Vi kan verkligen tänka oss detta. Sharialagar får det att "vrida och vända" på maginnehållet hos de flesta normala nordbor. Det går rykten om att i måndagens program av "Halal-TV så skall Carl Hamilton grillas ordentligt. Han gjorde tydligen bort sig under intervjuerna med de slöjklädda låtsasjournalisterna, vi får väl se.
Vi skall vi granska hur ett av allianspartierna, nämligen Kristdemokraterna, ställer sig till äldreomsorgen. Äldrevården och äldreomsorgen är en typisk "mjuk" fråga och är en mycket viktig politisk fråga i vårt moderna samhälle. Vi skall ägna oss åt Kd:s äldreprogram eftersom de just nu sitter med i regeringen och faktiskt är med och styr över den politik som förs i dag. Naturligtvis har Socialdemokraterna som suttit länge vid makten till stor del utformat den äldrepolitik som finns i dag.
Det första man slås av när man granskar äldrefrågan i de olika allianspartiernas program är hur lite plats de tar jämfört med övriga frågor. Vissa partiers äldreprogram såsom Kristdemokraternas är mycket korta och substanslösa, i alla fall de program de publicerat på internet. Så här skriver Kd på sin hemsida.
Vi vill sätta människovärdet i centrum och utöka rätten att välja hur den egna vården ska utformas. Genom vår värdighetsgaranti vill vi också säkerställa en trygg grundnivå för alla inom äldrevården.
Kd vill alltså införa en "värdighetsgaranti", det är det enda konkreta de skriver i sitt äldreprogram, i övrigt är det formuleringar som precis alla kan skriva under på. Vi kan på regeringskansliets hemsida läsa att regeringen tillsatt en utredning för att ta fram ett förslag till en värdighetsgaranti för äldreomsorgen. I direktiven till denna utredning kan vi bl.a. läsa att.
”Värdighetsgarantin ska öka tryggheten och förvissningen om att alla, oavsett kulturell eller etnisk bakgrund får den vård och omsorg de har behov av i rätt tid och att vården och omsorgen är av god kvalitet. Särskild hänsyn ska tas till hur en värdig omsorg tillförsäkras de sköraste individerna, de som inte själva kan göra sin röst hörd.”
Vi får hoppas att även etniska svenskar får ta del av denna garanti då alla oavsett etnisk bakgrund skall få åtnjuta denna garanti. Det är tveksamt att beskriva människor som arbetat hela sitt liv och i praktiken byggt upp vårt land med sina bara händer som "de sköraste individerna". Möjligen anser våra yrkespolitiker att de hör till de "starkaste individerna". Man kan spåra ett drag av förakt i denna formulering.
I övrigt slås det fast i utredningsdirektiven att äldreomsorgen är en kommunal fråga och lyder under den kommunala självbestämmanderätten. Redan där faller en hel del goda intentioner platt till marken.
Hur ser det ut i praktiken?
Hur ser verkligheten ut efter att Socialdemokraterna styrt landet under ett stort antal år fram till 2006 och efter att Alliansregeringen tagit över regeringsmakten? Äldrevården skiftar kraftigt i kvalité från kommun till kommun enligt en rapport (Öppna Jämförelser 2007) som Sveriges Kommuner och Landsting har gjort. Men rapporter och tidningsartiklar skvallrar om stora brister på sina håll. Vi läser i "Corren" 23e april 2008, om rekordmånga anmälningar vad gäller felmedicineringar inom äldrevården. I DN står det så här på debattsidan 7 maj 2008.
Veteraner inom socialpolitik uppmanar till större egenansvar: Vi tror inte att samhället kan eller vill satsa tillräckligt på den äldrevård vi efterfrågar.
Det var ord och inga visor, pengarna kommer alltså inte att räcka till i framtiden befarar artikelförfattaren Berit Rollén. Tyvärr så läser vi ibland riktiga skräckhistorier om hur verkligheten kan se ut för de gamla i Sverige som varit med och byggt upp detta land. Vi tar ett exempel av flera!
I Expressen stod det den 29 augusti 2006 om Ingemar som tog sitt eget liv efter att vården svikit honom. Ingemar bodde i Lesjöfors där han arbetat i stålverket hela sitt liv. I sin ungdom var han mycket aktiv inom bandyn och var en duktig spelare, ja han var så duktig att han t.o.m. fick en gata uppkallad efter sig i Lesjöfors. På sin ålders höst dog Ingemars livskamrat och fru. Ingemar drabbades av en depressions efter fruns bortgång, han sökte förgäves hjälp mot sin depression. Ingemar fick aldrig någon hjälp, det fanns tydligen ingen hjälp att få. Släktingen Tommy Hellström säger till Expressen.
Han drog sitt strå till stacken varje dag, året runt. Men när han två decennier senare ville ha något tillbaka fanns inget att få, säger Tommy.
Så en dag, efter att ha städat sin lägenhet och skrivit sitt testamente, gick Ingemar till sin gamla arbetsplats där han arbetat i hela sitt liv, han gick en sista gång till denna arbetsplats. Ingemar tog sitt liv genom att kasta sig ner från en avsats mot stålverkets golv.
Det är skamligt att en nation behandlar gamla, som arbetat varje dag och byggt upp detta land, på detta vis. Politik handlar mycket om att fördela resurser, men den nuvarande prioriteringen är inte riktig eller rättvis. Ingen som arbetat hela sitt liv skall behöva ta sitt liv för att det saknas resurser. Trots riksdagspartiernas alla fina deklarationer och "garantier" så lämnas gamla människor som strävat och kämpat hela sitt liv åt sitt öde när de väl behöver något tillbaka från det samhället de varit med och byggt upp.
Det tragiska mordet på en 23-åring ung idrottskille som enligt samstämmiga uppgifter inte ägnat sig åt brottsliga aktiviteter tas upp i en ledare i DN. Jag tycker det är bra att frågan tas upp, även om jag inte delar ledarredaktionens analys till fullo naturligtvis. Det påtalas i artikeln hur olika reaktionerna blir på ett mord beroende på var och kanske vem som faller offer för det till synes så meningslösa våldet. Så är det naturligtvis, skulle sonen till någon högt uppsatt politiker eller annan tongivande person i samhället falla offer för fullständigt meningslöst våld skulle reaktionerna från våra medier bli en helt annan.
Ändå vägrar redaktionen dra några slutsatser i ett samhälligt perspektiv, i alla fall inte på djupet. Vi är många som gnällt och klagat på den allmänna utvecklingen vårt land tagit med ökad brottslighet och en utbredd otrygghet. Etik och moralfrågor har blivit allt mer uttunnade och det har t.o.m. gått så långt att man infört detta i skolplanerna, som ett ämne för elever att fördjupa sig i. Då har det gått verkligt långt, när man slutat leva efter moral och etik inför man det som ett ämne i skolan i stället. Det är ju den nuvarande vuxenvärlden som misslyckats i dessa frågor, inte barn.
Ungdomsrabatterna för våldsbrottslingar som ännu inte fyllt 20 år är skrattretande. Unga härdade våldsbrottslingar som verkar sakna all form av samvete och medkänsla får straff efter grova våldsbrott som är så låga att det snarast är att likna vid ett skämt och ett hån mot brottsoffren.
De egna rättigheterna och att lyckas är satta som samhällsmål för det uppväxande släktet. Saker som att följa regler, ta hänsyn och att arbeta hårt för att uppnå ett givet mål är satta på undantag. Höjden av lycka är att gå vidare i någon "Idoltävling", inte att tillsammans med sina kamrater arbeta hårt för att uppnå något eftersträvansvärt.
En ologisk flyktingpolitik och ett överdrivet vurmande för "globalisering" har inte gjort saken bättre. Vi tar inte in bara det som är bra utifrån, snarare överväger det som de flesta anser är dåligt som kulturell import. Allt detta sammantaget får ju så småningom effekter vi inte vill ha i vårt samhälle. Att sedan stå med förvånad med tvättad hals och inte låtsas förstå vad som hänt är direkt oklädsamt. Jag menar att politiker och medier gör just detta. Så här står det i DN:s ledarartikel.
Att avståndet mellan innerstadens maktinstitutioner och de segregerade förorterna inte skulle vara mycket längre än ett par tunnelbanestationer, det är tyvärr fortfarande bara en illusion.
En illusion som ingen egentligen har trott på, får vi väl tillägga. Den politiska makten är mest intresserad av att framstå som politisk korrekt i dessa frågor, hur undviker man kritik i morgondagens SvD? Det är frågan för ansvariga politiker när de ställs inför kritiska frågor från pressen. Det talas gärna om "förorten" av vissa politiska ledare, men de vägrar att dra några djupare slutsatser eller ta några krafttag mot tendenserna som blir allt tydligare. De som på allvar kritiserar den rådande utvecklingen blir hårt ansatt som "populist" eller ofta ännu värre saker. Det ÄR där jag bor som denna negativa utveckling sker.
Sifo har gjort en ny undersökning om svenskarnas inställning till euron. I rubriken står det att motståndet mot euron minskar. Rubriksättningen i SvD är inte fel, enligt senaste SIFO-undersökningen så uppnår Ja-sidan ett något bättre resultat än i t.ex. omröstningen. Men ökningen jämfört med tidigare undersökningar är så liten att den kan rymmas inom felmarginalen. Läser vi sista stycket i artikeln står det så här.
Han (Rutger Lindahl, EU-forskare och professor i statsvetenskap) tror att ja-sidans ökning främst beror på att osäkra väljare sökt sig dit. Nej-sägarna är en stabil grupp som inte förflyttar sig lätt.
– Det som krävs är att det blir en rejälare samhällsdiskussion för att det ska ske är en rejäl samhällsdiskussion om eurons för- och nackdelar.
Om man tittar djupare i SvD/Sifos mätning kan man konstatera att inte mycket har skett jämfört med tidigare undersökningar: de europositiva finns främst exempelvis i storstadsregionerna och de enda partier som har en majoritet av ja-sägare är moderaterna och folkpartiet. Kvinnor är mer negativa än män.
Inte mycket har skett sedan tidigare undersökningar alltså och nej-sidan är en stabil grupp. Sedan undrar man lite över citatet från det Lindahl säger till SvD om en "rejäl samhällsdiskussion". Är professorn måhända dyslektiker eller stammar han möjligen? För inte kan väl journalisten på SvD citera fel? Det är i princip oförlåtligt att förfalska ett direktcitat.
Det står i artikeln att ingen partiledare vill ha en ny omröstning just nu. Det är inte konstigt. Alla de etablerade riksdagspartierna satsade allt för ett "ja" i förra omröstningen 2003, utom C som mest lade sig på nej-sidan av taktiska skäl, samt småpartierna V och MP. De var säkra på ett "ja" i slutändan och att de skulle kunna vända opinionen. Nu blev det inte så. I stället blev hela omröstningen en uppvisning i politikerförakt. De etablerade yrkespolitikerna hade inte den trovärdighet de själva berömde sig för att ha (implicit naturligtvis) och folket som gick och röstade visade att de faktiskt kan tänka själva. Ett missnöje med EU och alla förmåner våra EU-politiker har finns säkert också med i bakgrunden, även om en stabil majoritet vill stanna kvar i EU.
Vill vi någon gång gå ur EU så är det väl snarast ett krav att vi fortfarande har kvar vår egen valuta. Dessutom så har väl perioden efter omröstningen visat att vi inte förlorat på att vi valde att använda vår egen valuta. Frågan är om vi inte vunnit på att gå ur EU, rent ekonomisk. Vi betalar i princip in ett antal miljarder som går till höga löner och traktamenten till mer eller mindre kompetenta EU-politiker. Att yrkespolitiker är positiva till EU och euron är kanske inte så konstigt, kan man tänka sig en bättre reträttplats för en avdankad yrkespolitiker?
Hot mot journalister tas upp i en ledare på DN. Det fria ordet och demokratin hotas i en förlängning. Även i Sverige hotas journalister anser redaktionen. Därför tar man upp ett exempel i Avesta där en journalist sägs känna sig hotad av två sverigedemokrater. Så här står det.
Maffialiknande metoder förekommer även i Sverige. För två veckor sedan besökte sverigedemokrater Avesta Tidnings redaktion i syfte att träffa en journalist, som enligt dem hade skrivit en "felvinklad" artikel om partiet. När de inte fick träffa henne i enrum blev de "arga och upprörda", enligt journalisten, som berättar för Sveriges Radio att hon skrämdes av händelsen.
Jag tycker man absolut skall hålla sig till lagen, man skall aldrig bära hand eller hota en journalist. Men jag tycker att alla som blir grovt felciterade eller får en intervju allvarligt felvinklat av en journalist, skall söka upp journalisten för att ge den egna synen på det som skrivits. Det minsta man kan begära är att en journalist som ljugit tittar den i ögonen som han skrivit om. Om alla gjorde så skulle det sannolikt få till följd att journalistkåren skärpte sig.
Jag känner inte till det aktuella fallet men det står "felvinklat" med citattecken. Vi kan konstatera att det är mycket troligt att de två Sd medlemmarna verkligen blev felciterade. Stora delar av svenska journalistkåren har inte tagit sitt demokratiska ansvar utan mörkat och dolt fakta i frågor som flyktingpolitik bl.a. Vi ser i denna film som är från programmet "Åsiktsmaskinen" att det redan på 80-talet fanns en överenskommelse mellan journalister att "lägga locket på" när det gäller flyktingpolitiken. Susanna Popova och Thomas Gür säger rent ut att svenska journalister mörkar och tystar ned fakta om flyktingpolitiken.
Nu undrar vi vilka det är som egentligen hotar det fria ordet? Vilka är det egentligen som inte tar sitt demokratiska ansvar?
Så nu läser jag i "Fria nyheter", efter att ett tips kommit in bland kommentarerna, att domarna fallit för de två ungdomar som utförde rånet mot det homosexuella paret i tantolunden. Det blev löjligt låga straff för gärningsmännen. Den man som helt sonika stack kniven i ett av rånoffren, efter att vederbörande snällt lämnat ifrån sig alla saker, fick ett års ungdomsvård. Det är inget annat än ett hån mot allmänheten och den majoritet av befolkningen som jobbar och sköter sig. En av rånarna sade att "alla svenskar är bögar" och han som utan någon som helst anledning stack kniven i ett av rånoffren hade tidigare på kvällen rånat och knivskurit en annan person.
Mannen som knivskar två personer, utan någon som helst anledning, heter Siyabent Gülen. Svensk rätt dömde honom alltså till ett års ungdomsvård. Svenska politiker har tagit hit honom och hans familj, svenska politiker har ansvar för det han gjorde. Det har gått så långt att vi nu måste lägga ansvaret på sådana här avskyvärda brott där de hör hemma. Jag vill inte ha denna Siyabent Gülen i Sverige, själv tycker han uppenbarligen att alla svenskar är bögar. Jag kan förstå honom på sätt och vis, skulle vi ha någon som helst självrespekt i detta land så skulle vi eskortera denna person utanför landets gränser.
En felaktighet har smugit sig in i artikeln på "Fria nyheter", jag är inte personligt bekant med ett av rånoffren. Jag talade däremot i telefon med en närstående person till ett av rånoffren. Det var tydligen så att det dominerande under rånet i Tantolunden var svenskfientligheten, inte homofobin. Dessutom skall rånoffren ha meddelat både polis och press detta faktum, något som dock vår svenska press valt att inte föra vidare till allmänheten.
Jag trodde inte att jag någonsin skulle länka en artikel till liberalen Erik Svansbo. Men nu får jag krypa till korset i alla fall. Bra artikel, bra skrivet och bra synpunkter, är det möjligt? Det handlar om Cherin Awad såklart, samt den avskyvärda stening som skett i Somalia av en trettonårig flicka. Allvarligt talat har jag sällan blivit så upprörd som när jag läste artikeln om denna tragiska, avskyvärda och vansinniga händelse. 
