Rubriksättningen SvD

Sifo har gjort en ny undersökning om svenskarnas inställning till euron. I rubriken står det att motståndet mot euron minskar. Rubriksättningen i SvD är inte fel, enligt senaste SIFO-undersökningen så uppnår Ja-sidan ett något bättre resultat än i t.ex. omröstningen. Men ökningen jämfört med tidigare undersökningar är så liten att den kan rymmas inom felmarginalen. Läser vi sista stycket i artikeln står det så här.

Han (Rutger Lindahl, EU-forskare och professor i statsvetenskap) tror att ja-sidans ökning främst beror på att osäkra väljare sökt sig dit. Nej-sägarna är en stabil grupp som inte förflyttar sig lätt.

– Det som krävs är att det blir en rejälare samhällsdiskussion för att det ska ske är en rejäl samhällsdiskussion om eurons för- och nackdelar.

Om man tittar djupare i SvD/Sifos mätning kan man konstatera att inte mycket har skett jämfört med tidigare undersökningar: de europositiva finns främst exempelvis i storstadsregionerna och de enda partier som har en majoritet av ja-sägare är moderaterna och folkpartiet. Kvinnor är mer negativa än män.

Inte mycket har skett sedan tidigare undersökningar alltså och nej-sidan är en stabil grupp. Sedan undrar man lite över citatet från det Lindahl säger till SvD om en "rejäl samhällsdiskussion". Är professorn måhända dyslektiker eller stammar han möjligen? För inte kan väl journalisten på SvD citera fel? Det är i princip oförlåtligt att förfalska ett direktcitat.

Det står i artikeln att ingen partiledare vill ha en ny omröstning just nu. Det är inte konstigt. Alla de etablerade riksdagspartierna satsade allt för ett "ja" i förra omröstningen 2003, utom C som mest lade sig på nej-sidan av taktiska skäl, samt småpartierna V och MP. De var säkra på ett "ja" i slutändan och att de skulle kunna vända opinionen. Nu blev det inte så. I stället blev hela omröstningen en uppvisning i politikerförakt. De etablerade yrkespolitikerna hade inte den trovärdighet de själva berömde sig för att ha (implicit naturligtvis) och folket som gick och röstade visade att de faktiskt kan tänka själva. Ett missnöje med EU och alla förmåner våra EU-politiker har finns säkert också med i bakgrunden, även om en stabil majoritet vill stanna kvar i EU.

Vill vi någon gång gå ur EU så är det väl snarast ett krav att vi fortfarande har kvar vår egen valuta. Dessutom så har väl perioden efter omröstningen visat att vi inte förlorat på att vi valde att använda vår egen valuta. Frågan är om vi inte vunnit på att gå ur EU, rent ekonomisk. Vi betalar i princip in ett antal miljarder som går till höga löner och traktamenten till mer eller mindre kompetenta EU-politiker. Att yrkespolitiker är positiva till EU och euron är kanske inte så konstigt, kan man tänka sig en bättre reträttplats för en avdankad yrkespolitiker?


Länk SvD