Alliansens äldrepolitik

Vi skall vi granska hur ett av allianspartierna, nämligen Kristdemokraterna, ställer sig till äldreomsorgen. Äldrevården och äldreomsorgen är en typisk "mjuk" fråga och är en mycket viktig politisk fråga i vårt moderna samhälle. Vi skall ägna oss åt Kd:s äldreprogram eftersom de just nu sitter med i regeringen och faktiskt är med och styr över den politik som förs i dag. Naturligtvis har Socialdemokraterna som suttit länge vid makten till stor del utformat den äldrepolitik som finns i dag.

Det första man slås av när man granskar äldrefrågan i de olika allianspartiernas program är hur lite plats de tar jämfört med övriga frågor. Vissa partiers äldreprogram såsom Kristdemokraternas är mycket korta och substanslösa, i alla fall de program de publicerat på internet. Så här skriver Kd på sin hemsida.

Vi vill sätta människovärdet i centrum och utöka rätten att välja hur den egna vården ska utformas. Genom vår värdighetsgaranti vill vi också säkerställa en trygg grundnivå för alla inom äldrevården.

Kd vill alltså införa en "värdighetsgaranti", det är det enda konkreta de skriver i sitt äldreprogram, i övrigt är det formuleringar som precis alla kan skriva under på. Vi kan på regeringskansliets hemsida läsa att regeringen tillsatt en utredning för att ta fram ett förslag till en värdighetsgaranti för äldreomsorgen. I direktiven till denna utredning kan vi bl.a. läsa att.

”Värdighetsgarantin ska öka tryggheten och förvissningen om att alla, oavsett kulturell eller etnisk bakgrund får den vård och omsorg de har behov av i rätt tid och att vården och omsorgen är av god kvalitet. Särskild hänsyn ska tas till hur en värdig omsorg tillförsäkras de sköraste individerna, de som inte själva kan göra sin röst hörd.”

Vi får hoppas att även etniska svenskar får ta del av denna garanti då alla oavsett etnisk bakgrund skall få åtnjuta denna garanti. Det är tveksamt att beskriva människor som arbetat hela sitt liv och i praktiken byggt upp vårt land med sina bara händer som "de sköraste individerna". Möjligen anser våra yrkespolitiker att de hör till de "starkaste individerna". Man kan spåra ett drag av förakt i denna formulering.

I övrigt slås det fast i utredningsdirektiven att äldreomsorgen är en kommunal fråga och lyder under den kommunala självbestämmanderätten. Redan där faller en hel del goda intentioner platt till marken.

Hur ser det ut i praktiken?

Hur ser verkligheten ut efter att Socialdemokraterna styrt landet under ett stort antal år fram till 2006 och efter att Alliansregeringen tagit över regeringsmakten? Äldrevården skiftar kraftigt i kvalité från kommun till kommun enligt en rapport (Öppna Jämförelser 2007) som Sveriges Kommuner och Landsting har gjort. Men rapporter och tidningsartiklar skvallrar om stora brister på sina håll. Vi läser i "Corren" 23e april 2008, om rekordmånga anmälningar vad gäller felmedicineringar inom äldrevården. I DN står det så här på debattsidan 7 maj 2008.

Veteraner inom socialpolitik uppmanar till större egenansvar: Vi tror inte att samhället kan eller vill satsa tillräckligt på den äldrevård vi efterfrågar.

Det var ord och inga visor, pengarna kommer alltså inte att räcka till i framtiden befarar artikelförfattaren Berit Rollén. Tyvärr så läser vi ibland riktiga skräckhistorier om hur verkligheten kan se ut för de gamla i Sverige som varit med och byggt upp detta land. Vi tar ett exempel av flera!

I Expressen stod det den 29 augusti 2006 om Ingemar som tog sitt eget liv efter att vården svikit honom. Ingemar bodde i Lesjöfors där han arbetat i stålverket hela sitt liv. I sin ungdom var han mycket aktiv inom bandyn och var en duktig spelare, ja han var så duktig att han t.o.m. fick en gata uppkallad efter sig i Lesjöfors. På sin ålders höst dog Ingemars livskamrat och fru. Ingemar drabbades av en depressions efter fruns bortgång, han sökte förgäves hjälp mot sin depression. Ingemar fick aldrig någon hjälp, det fanns tydligen ingen hjälp att få. Släktingen Tommy Hellström säger till Expressen.

Han drog sitt strå till stacken varje dag, året runt. Men när han två decennier senare ville ha något tillbaka fanns inget att få, säger Tommy.

Så en dag, efter att ha städat sin lägenhet och skrivit sitt testamente, gick Ingemar till sin gamla arbetsplats där han arbetat i hela sitt liv, han gick en sista gång till denna arbetsplats. Ingemar tog sitt liv genom att kasta sig ner från en avsats mot stålverkets golv.

Det är skamligt att en nation behandlar gamla, som arbetat varje dag och byggt upp detta land, på detta vis. Politik handlar mycket om att fördela resurser, men den nuvarande prioriteringen är inte riktig eller rättvis. Ingen som arbetat hela sitt liv skall behöva ta sitt liv för att det saknas resurser. Trots riksdagspartiernas alla fina deklarationer och "garantier" så lämnas gamla människor som strävat och kämpat hela sitt liv åt sitt öde när de väl behöver något tillbaka från det samhället de varit med och byggt upp.