Det kan vara intressant att någon gång skärskåda den världsbild som representanter för massmedia och journalistkåren står för, även om ett enskilt exempel som en artikel av en relativt okänd journalist i princip saknar betydelse. På Journalisten.se har Helena Giertta skrivit en ledare som sätter fingret på den konflikt som råder mellan journalistkåren som grupp och politisk kraft, samt många av de som sägs "hata" i kommentarsfälten.
Giertta nämner tre grupper som hon menar blir utsatta för hat på internet i dag. Det är journalister, "ickesvenskar" och kvinnor. Jag läser hyggligt många forum på internet, men har knappast sett något hat riktat mot kvinnor som grupp någonstans. När man läser vidare i Gierttas artikel kommer det fram att det är extremfeminister som får ta emot en del hårda ord. Att feminister som politisk rörelse får ta emot en del hat är inte samma sak som att kvinnor blir utsatta för detta. Feminister har under ett par decennier varit rätt bra på att hata själva, vilket inte Giertta nämner. Vem minns inte reportaget "Könskriget" där von Wachenfelt benämnde alla män som "djur", då i en negativ bemärkelse. Exemplen på det mest uppenbara och råa hat från extremfeminister kan göras hur lång som helst, men det är inget som Giertta nämner. Det är just denna selektering av verkligheten som skapar frustration hos många människor mot journalistkåren.
När det gäller hat mot "ickesvenskar" så är det också en grov förenkling. Ofta är det enskilda personer som gjort sig skyldig till grova brott som hängs ut. Självklart kan detta spilla över på större grupper, vilket är olyckligt. Den huvudsakliga kritiken gäller dock våra regeringars immigrationspolitik de senaste decennierna, vilket inte har något att göra med enskilda grupper eller "icke svenskar".
Att det föds en hel del frustration mot journalistkåren stämmer dock. Men Giertta förstår inte orsakerna till denna frustration, trots att hon själv utgör ett lysande exempel på den vinklade journalistik som just föder denna frustration. Så här skriver t.ex. Giertta.
Inskränkningarna finns i europeiska Ungern och Turkiet och svenska journalister sitter fängslade för att de utfört sitt arbete i flera länder.
Giertta har delvis rätt, men ibland har journalister brutit mot lagen i de länder där de verkat. Att journalister inte får bryta mot lagar är heller inget som Giertta tycks förstå. Hon har bl.a. försvarat olagliga vapenköp av svenska journalister. Att omärkligt vinkla fakta föder frustration, att som yrkesgrupp tycka sig stå över de lagar och regler som gäller gemene man föder verkligen frustration. Sedan skriver Giertta så här.
Men även näthatet är ett hot mot pressfriheten. Varje gång vi väljer att avstå att göra viss journalistik för att slippa följderna så har hatarna vunnit.
Att definiera en grupp "hatare" är ytterst problematiskt. Hatar inte journalister själva ett visst parti? Hur såg det ut på valdagen 2010? Våra två största kvällstidningar prydde sina förstasidor med ett hatfullt budskap mot Sverigedemokraterna. Det tydligaste exemplet på att media med alla till buds stående medel aktivt försökte styra valutgången så att SD inte kom in i riskdagen, utgjorde Expressen och Aftonbladet, men även övrig media deltog i projektet "låt inte SD komma in i riksdagen". Att denna i grunden odemokratiska kampanj föder misstänksamhet, frustration och rentav en del hat, är den naturligaste sak i världen. Till sist i artikeln.
41 procent av journalisterna i Sverige sympatiserar mest med Miljöpartiet. [...] Hur påverkar det valbevakningen, hur påverkar det förtroende för journalister? [...]Det viktigaste, och det som kanske kom fram allra minst, är att det inte påverkar journalistiken. I valet mellan yrkesrollen och partisympatier väljer journalister yrket. Vilket vi alla vet. [...]Jag har svårt att se hur det kan ha gått till.
Då kan jag upplysa Giertta hur det kan gå till. Det tydligaste exemplet är att Wetterstrand inte blev ansatt och ifrågasatt på samma sätt som de övriga partiledarna. T.o.m. det f.d. språkröret Birger Schlaug har efter Wetterstrands avgång erkänt på sin blogg att hon blev särbehandlad av den svenska journalistkåren. Om nu ett gammalt språkrör för Miljöpartiet erkänner särbehandlingen så borde det inte finnas så mycket kvar att diskutera. Själv minns jag en partiledardebatt 17 maj TV2 2009 där Wetterstrand svamlade något fruktansvärt när ämnet blev skolpolitik. Det var uppenbart att hon inte hade en aning om vad hon pratade om. Ändå så fick hon rätt bra betyg efter debatten och inget nämndes om hennes pinsamma svamlande (t.ex. Jenny Stiernstedt DN, Delling SvD). Även i Korseld blev Wetterstrand påfallande milt behandlad jämfört med i princip alla de övriga partiledarna. Detta är desto märkligare då ingen av utfrågarna i Korseld förmodas vara miljöpartister.
En fri och oberoende press kan självfallet på ledarsidorna ta ställning i politiska frågor. En liberal tidning intar naturligtvis en liberal position i politiska ställningstaganden. Ingen förväntar sig något annat och ingen kritiserar detta. Att tidningens politiska, ideologiska profil i viss mån märks på de övriga sidorna i tidningen har de flesta en viss förståelse för. Men när pressen aktivt och uppenbart försöker förhindra att ett demokratiskt parti äntrar demokratins finrum har det gått överstyr. SD har en annan syn på immigrationspolitiken än de övriga riksdagspartierna, vilket är fullt tillåtet i en demokrati. Varför skulle vi inte få ha åsikter om immigrationspolitiken likväl som finanspolitiken? Detta kunde dock vår "fria press" inte acceptera.
Speciellt Expressens och Aftonbladets agerande på valdagen 2010 är för evigt en skam för vår demokrati, åsiktsfrihet och vår "fria press". Giertta beklagar sig över hatet som förekommer på internet. Jag påstår att det var pressen och journalisterna själva som kastade första stenen, bildligt talat. Vi avslutar med ett bibliskt ordspråk, - du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga, därefter må du se till att du kan taga grandet ur din broders öga.
Länk Journalisten.se
Länk DN partiledardebatt 2009
Länk SvD partiledardebatt 2009
Länk korseld Wetterstrand
I DN finns en ledare med rubriken "Äntligen - eller nja" Äntligen syftar på att Göran Lambertz äntligen har blivit klar med sin utredning med förslag om att kriminalisera barnäktenskap. Det senare ledet i rubriken syftar på att Lambertzs förslag kanske går för långt, och att flickor kanske kommer att drabbas p.g.a. lagstiftningen. Bakgrunden är att det länge funnits farhågor om att det förekommer barnäktenskap och tvångsgifte inom vissa kulturer i vårt land.
DN anser att Lambertz förslag på framtida lagstiftning går för långt. Orsaken till detta är att flickor som blir gravida innan äktenskapet kan drabbas av familjens avståndstagande. Att vi låter vår lagstiftning påverkas av att det drabbar flickor när föräldrar som immigrerat hit inte accepterar vår lagstiftning och de sedvänjor vi håller oss med är egentligen helt oacceptabelt. Det är just ett sådant syn- och förhållningssätt som fört oss dit vi är i dag. Om alla våra regler och lagar vore kristallklara från början och om brott mot dessa lagar beivrades med fasthet skulle problemet redan från början bli väldigt litet. Återigen råder det ett motsatsförhållande mellan att vara human på kort sikt och vad som egentligen är humant på lång sikt. Detta motsatsförhållande är något som våra regeringar och riksdag är synnerligen dålig på att hantera (och media).
Vi kommer hela tiden att hamna i situationer där våra inhemska lagar och sedvänjor kolliderar med kulturella och religiösa föreställningar från främmande kulturer. Det finns i slutändan bara en rimlig lösning på detta dilemma. Vi måste ställa kravet på de som själva valt att immigrera till vårt land att i Sverige gäller svenska lagar och regler. Ett krav för att välja Sverige som immigrationsmål är att man accepterar våra lagar och till viss del de samhälleliga paradigmer vi håller oss med. Självklart äter alla invånare i detta land vilken mat man vill, bär vilka kläder man så önskar och tror på den religion man själv anser mest relevant. Det är också en del av vår samhälleliga paradigm.
Att DN skriver "Äntligen" i fetstil är egentligen att föra läsarna bakom ljuset. Det har legat motioner från den allmänna motionstiden som föreslagit ungefär det Lambertz föreslår i sin utredning. En motion av Vänsterpartiet avslogs av samtliga partier förutom SD. En annan motion från KD rönte samma öde. T.o.m. motionsställarna själva avstod från att rösta på sitt eget förslag. Det är nog dags att väljarna får insyn i hur partierna röstar när det är skarpt läge.
Länk Mot 2011/12:Ju339 Tvångsäktenskap
Länk Mot 2011/12:Ju311 Tvångsäktenskap
Länk Betänkande
Länk DN
Låt oss först slå fast: i begynnelsen existerade krig och död. De två världskrig som härjat Europa under 1900-talet saknar motstycke i mänsklighetens historia vad gäller antalet döda och omfattande förödelse. Vi får i princip gå till pestens härjningar under 1300-talet för att hitta någon liknande katastrof som de två krigen medförde för Europas befolkning. Under 2a världskriget dog kanske 90 miljoner människor och Europas förlustsiffror svarar för mer än hälften av dessa offer. Även om 2a världskriget aldrig var en rent europeisk historia som många vill göra gällande, så är det förståeligt att Europas ledare efter kriget ville förhindra ett upprepande av katastrofen.
Genom Schumandeklarationen bildades Kol och Stålunionen 1951, med några få medlemsnationer. De främsta nationerna i unionen var Tyskland och Frankrike, men även länder som Italien och Belgien var med. Tanken var att i framtiden hindra förödande krig, likt det som kontinenten precis upplevt. Unionen växte, fler nationer anslöt sig och uppgifterna blev också fler. Till slut blev det till denna koloss vi ser i dag. Alla vettiga människor kritiserar och ser det orimliga i den byråkratstyrda dogmatiska koloss som Sovjetunionen utgjorde exempel på. Nu håller samma sak på att hända i Europa, i skepnad av EU. Det verkar som att det finns ett frö inom de styrande klasserna som driver statsbildningar och samhällsorganisationerna till övergripande teknokratiska kolosser. I Sovjetunionen skedde det med paroller om proletariatets diktatur och arbetarens frigörelse (men även ord som jämlikhet användes). Nu använder vi begrepp som samarbete, öppenhet och fred för att legitimera EU.
I själva verket är det inte ett samarbete på lika villkor mellan medlemsstaterna. Det kommer direktiv från EU och dess kommission som är oerhört omfattande och som går djupt in på nationella angelägenheter. Möjligheterna att sätta stopp för olika projekt är i praktiken noll. Det är alltifrån jättelika projekt som Erasmus för alla, där EU i princip skall besluta om vår utbildningspolitik, till Horizont 2020 som innebär att svenska skattebetalare skall betala forskning i Nordafrika. EU:s egna beräkningar ger vid handen att Sveriges EU-avgift kommer att höjas med 10 mdkr per år. Regeringen har sagt ja till förslagen, men protesterat lamt mot avgiftshöjningen.
Nu börjar de negativa effekterna av EU:s klåfingriga och allomfattande politik visa sig så smått. Grekland har åkt snålskjuts på andra medlemsländer, men det går inte hur länge som helst. Så här skriver Wolodarski i DN.
Om Grekland faller – vilket verkar troligt – kan mycket väl Spanien, Portugal, Italien och Irland stå på tur.
Det verkar inte orimligt att "Grekland faller" hur det sedan går får vi se. Långsiktiga spekulationer visar sig ofta helt värdelösa. Wolodarski skriver sedan.
I förlängningen hotas hela EU-samarbetet och den öppenhet inom Europa som vi lärt oss att ta för given.
Hur det går med EU-samarbetet är för tidigt att ens sia om. Men exakt vad är det för öppenhet som hotas? Exakt vad är det för Sveriges del som är mer öppet nu än innan EU-inträdet? Som ung tågluffade jag genom Europa utan att ens behöva öppna passet. Ja, man får nu ta med sig större mängder vin från Tyskland hem till Sverige, det är sant.
Dagens EKO rapporterar om att Obama intresserat sig för den Europeiska krisen och vill att vi stimulerar ekonomin och efterfrågan så att tillväxten tar fart. Kan det vara utifrån snöda amerikanska intressen den amerikanske presidenten uttalar sig? Europas främsta intresse borde vara att försöka lösa de strukturella problem som unionen lider av, en gång för alla. Själv ser jag helst att Sverige lämnar unionen, i alla fall om inte unionen reformeras i grunden.
Pinsamheten blir närmast monumental när krönikören på DN, Annika Ström Mellin ger uttryck för uppfattningen att EU-motståndet skulle vara en ny företeelse för SD. Är det något som genomsyrat partiet genom alla år så är det två saker, motstånd mot immigrationspolitiken och EU. Att medierna enbart rapporterat om den ena av dessa två saker kan knappast SD lastas för. När Mellin sedan kritiserar att Johnny Skalin är för påläst i vissa riksdagsdebatter undrar man om inte medias förfall och intellektuella förflackning nått en yttersta gräns. Skriver man i Sveriges största rikstäckande tidning måste man vara mycket mer påläst än vad Melin visat sig vara. Som avrundning kommenterar vi detta av Mellin.
Europas populister vinner för närvarande billiga poäng på sin EU-kritik, och det kan säkert ske i Sverige också. Det gäller att hejda den utvecklingen i tid.
Europas "populister" [så!] vinner billiga poäng för att EU fungerar så pass dåligt. Själva grundtanken med demokrati är att om något fungerar dåligt skall valmanskåren kunna säga ifrån. Enligt enklare logik blir då "populism" lika med demokrati. Vad är det för utveckling Mellin vill hejda och hur? Är det att EU förvandlas alltmer till en otymplig odemokratisk koloss? Nej, ingenting av det Mellin skriver pekar på det. Hon vill i stället hejda missnöjet och kritiken mot EU, eller i vilket fall att vissa partier tjänar på denna kritik. Nu är det så att varje parti utvecklar sin politik enligt eget gottfinnande.
EU har alltmer utvecklats till en otymplig odemokratisk monster. När Kol och Stålunionen en gång sjösattes var fredstanken äkta. Det var när minnena från 2a världskriget fortfarande var färska. Nu har talet om fred blivit demagogiska verktyg på de som vill se ett överstatligt Europa. Är det några som sviker fredstanken är det överstatlighetens apologeter.
Länk Wolodarski
Länk EKO:t
Länk Mellin
