
- Bland alla tänkbara föreningar som två eller fler personer kan ingå är äktenskapet en unik institution för att skapa trygghet kring barnafödande och släktets fort-bestånd.
Kunde inte sagt det bättre själv, äktenskapet tjänar ett högre syfte än att tjäna enskilda personer. I dag ser varje människa bara till henne själv, varje förmån eller institution som inte kan utnyttjas för egen del är en ständig påminnelse om orättvisa. Det enda ideal som verkar sättas i högsätet i dagens politiska debatt är den enskildes rätt till allt som grannen eller arbetskamraten kan komma att utnyttja. Rättvisa in absurdum för den enskilde är det enda som gäller och alla andra hänsyn ses med yttersta skepsis och är definitivt politiskt inkorrekt. Homosexuella skall ha exakt samma rättigheter som heterosexuella oavsett om det gäller att skaffa sig barn eller gifta sig i kyrkan. Denna princip sätts så högt att konsekvenserna inte längre spelar någon roll, om barn far illa om de adopteras av homosexuella så bortförklaras detta och skeptikerna stämplas som homofober omedelbart. Hultkvist formulerar detta så här,
- De flesta riksdagspartier betraktar äktenskapsfrågan ur ett rättighetsperspektiv. Om inte enkönade par får ingå äktenskap så anses de vara diskriminerade. Men är det ett rimligt och relevant argument? Om en yrkesmässigt kvalificerad person nekas ett arbete på grund av sin hudfärg så är det ett solklart fall av diskriminering. Men få vill påstå att en man är diskriminerad för att han inte kan vara med i ett damlag.
Nå, vi män som inte är feminister får väl gemensamt söka medlemskap i något damlag och när vi blir nekade får vi väl anmäla detta till DO. Nu är chansen minimal att få DO på sin sida om man som jag är medelålders vit man med fast anställning, jag är per definition en av dem som diskriminerar.
Länk SvD