Cyklade runt lite i södra Stockholm, (rör mig aldrig i norra). Cyklade en tre mil, från Södra Station ända ner till Farsta. For genom "Söder" som ju alltid är sig lik, lite mer krogar, lite mer folk på trottoarerna, trevligt. Cyklade genom min gamla bostadsort Hammarby, där har byggts en del nya hus, trevligt område, allting väl underhållet och frächt, människorna promenerar omkring sommarklädda i sommartempo, de strosar med något upphöjt lugnt över sig, de flesta ser ut att må mycket bra denna sommarsöndag som bjuder på lagom temperatur och mycket sol, midsommardagens våldsamma bakfylla har också gett med sig, det ser man i ansiktet på människorna man möter.
Från Hammarby cyklar jag genom oändliga villaområden genom Bagarmossen, förbi Skarpnäck, genom Sköndal. Det som slår mig är dessa enorma villaområden som aldrig vill ta slut, lite Los Angeles över det hela. Jag ser väl upprustade villor, nya fönsterbågar i husen, nylagda tak, nymålade fasader, välansade trädgårdar. På uppfarterna står ofta stora bilar som Volvo eller Saab, kanske en stadsjeep då och då. Dem materiella standard vi har är mycket hög i detta land, det klagas och klagas, skatterna är för höga o.s.v. Man måste börja titta på vilken nivå människorna i detta land verkligen lever i, i alla dessa tusentals villor jag passerade i dag såg jag idel välstånd med välmående människor i tipptopprustade villor, vad är det vi klagar över? Skall vi ha större villor? Ännu större bilar? Vill vi ha det får vi väl arbeta mer i sådana fall. Nu finns det förorter där välståndet inte är lika högt, där är arbetslösheten ett stort problem, likaså kriminaliteten.
Jag avslutatde min tur vid Farstabadet, på en klippa parkerade jag cykeln samt hoppade i ett underbart sommarvarmt vatten, simmade en halv kilometer och bara njöt. När jag steg upp ur vattnet frågade en grabb i kanske tioårsålder om vattnet var varmt, jag bekräftade att det var "pensionärsljummet". Grabben hoppade inte i ändå, han kände med tårna på vattnet och krek, "Det är kallt!". Vad har hänt med dagens ungdom? Vad är den styrka våran generation hade vid denna ålder? Vad skall det bli av dessa unga människor när de växer upp? jag gissar att detta var en av de barn som blir skjutsade till o från skolan, som aldrig får kämpa i snö eller regn, hur skall dessa unga människor lära sig kämpa, lära sig tåla motgångar? Jag fruktar att vi börjar bli ett folk av veklingar, skall dessa människor jobba ihop min pension en dag? Vi behöver ge det uppväxande släktet trygghet och kärlek, men också motstånd, svårigheter och lära dem kämpa. I annat fall tror jag att det kommer att gå illa, barn som växer upp i dessa fina villor, åkandes stadsjeep till och från skolan, som inte ens vågar hoppa i sommarljummt sjövatten en strålande sommardag??? Hmmm...Inte bra.
