Den intoleranta toleransen

På något sätt kan vår samhällsdebatt ha genomgått någon slags metamorfos på senare år. Nu finns åtminstone två läger där det ena lägret kan tycka att man skall få uttrycka konservativa tankar och idéer, ja kanske t.o.m. framföra synpunkter om vår immigrationspolitik. Det andra lägret borde dissekeras på ett institut där män går snabbt i korridorerna med flaxande långa vita rockar. Detta läger uttrycker med emfas som ofta övergår i oresonlig ilska och hat att toleransen är hotat av det motstående lägret. Ibland utspelar sig publikfriande catfights mellan debattörer på två olika tidningar, som när Karin Olsson och Åsa Linderborg rök ihop. Ibland utspelas ordkampen t.o.m. inom samma tidning.    

Mera sällan utspelar sig det skådespel där toleransens självutnämnde översteapostel Helle Klein från sin stridsbunker Seglora attackerade för henne misshagliga personer, detta med ett iskallt oresonligt hat som t.o.m. generalmajor Tjujkov (Stalingrads försvarare 2a världskriget) skulle ha avundats. Att en kyrkans företrädare så oförblommat ägnar sig åt avancerad mobbning och uppvisar ett så oresonligt hat är sällsynt. Att samma person dessutom hyllar tolerans som högsta dygd blir nästan en psykotisk upplevelse. Det skulle vara roligt att höra Klein predika guds ord om förlåtelse och omtanke om sin nästa från predikstolen. Skrattsalvorna måtte aldrig ta slut. Hela fenomenet med den inverterade Esmeralda och hennes Quasimodo är så skruvad att de inte längre kan sägas tillhöra den politiska scenen, utan får hänvisas till institutioner för arbetsmiljöfrågor och andra sådana lämpliga institutioner. Vi lämnar dem således för gott här.

Till de mera upplyftande inläggen i debatten måste Dabrowskis artikel om yttrandefrihet anses vara (Talets gåva). Dabrowski menar att alla åsikter, även de som inte är godkända av vår tids sanningsministerium, måste få vädras i vår samhällsdebatt. Hon dristar sig också att peka på det uppenbara faktum att en stor del av vår PK-elits argumentation bygger på rena halmdockor, alltså de tillskriver sina motståndare argument de aldrig har framfört. Så här skriver hon i sin artikel.

Men du är inte antifeminist för att du inte håller med tongivande feminister eller kritiserar en feministisk organisation. Du är inte rasist för att du tycker det finns problem med invandringen och segregationen. Och du är inte antimuslimsk för att du vill motarbeta islams fundamentalistiska uttryck. Och även om jag är vit och inte har personliga erfarenheter av rasism så är jag inte rasist för att jag tycker att Stina Wirséns Lilla hjärtat är en häftig liten tjej - även om vissa hävdar att den bygger på en gammal rasistisk stereotyp. 

Att undvika de logiska felgrepp som Dabrowski tar upp är något man borde få lära sig redan i grundskolans mellanstadium. Nu kan man ju vilja missförstå sin motståndare för allt i världen. Det tog inte många timmar förrän en ängslig Marteus i en artikel måste vakta portarna till de förbjudna områdena. Så här replikerar hon Dabrowski när hon förklarar att detta med yttrandefrihet var så mycket enklare förr när det bara var en massa vita män som bestämde allting och att vi nu lever i ett annat samhälle.

I dag är allt mycket mer komplicerat. Som vit man måste man tänka på vad man säger på ett helt annat sätt än förr. Inte bara undvika att säga rasistiska eller sexistiska eller homofoba eller främlingsfientliga saker – utan dessutom försöka sätta sig in i hur representanter för olika subgrupper uppfattar verkligheten, olika argument och uttryck.Det är skitjobbigt. ”Gud så skönt det skulle vara om man slapp tänka på allt sånt där och bara fick – häva ur sig! Utan att nån annan börjar tolka in en massa skumma saker och missförstå en!”

Som ”vit” måste man tänka på vad man säger på ett helt annat sätt än förr? Gäller inte samma principer alla folkgrupper då? Är det ok med ”svennehora” i landets gymnasier t.ex.? Här anser jag nog att Marteus avslöjade sig lite grand. Jag behöver inte ”undvika” det Marteus räknar upp, jag har aldrig ägnat mig åt sådant språk. Hoppas att Dabrowski och samhällseliten lyckas avhålla sig från övertramp. 

Jag behöver inte sätta mig in i hur olika subgrupper uppfattar verkligheten, om jag inte tar arbete som socialsekreterare. När blev det påbjudet med ett sådant synsätt? Jag respekterar självklart mina medmänniskor och använder mig av hövlighet och hyfs, men jag känner inget tvång att sätta mig in i deras verklighetsuppfattning. Inte heller behöver andra sätta sig in i ”subgruppen” Sverigedemokraters verklighetsuppfattning (men det vore verkligen välgörande).

Om någon tolkar in en massa saker så är det deras problem. Just Marteus tillhör ju en grupp som har en överdriven förmåga att tolka in saker som aldrig yppats, men det är faktiskt hennes problem och inte mitt. Till sist så tar vi med detta av Marteus.

I dag lever vi i ett samhälle där tolerans är ett absolut honnörsord. Tack och lov. Priset för det är att man måste tänka på vad man säger och att det finns en ständig kamp om orden och argumenten och om hur man ska kategorisera människor – och därmed verkligheten. Det är skitjobbigt.

Tolerans är absolut inget ”absolut honnörsord” även om det är en mycket god egenskap. Demokrati och likhet inför lagen är absoluta honnörsord. Vi kan inte byta ut detta mot andra godtyckliga saker. Vad skulle det sluta? Att vi accepterar toleranta diktaturer? Att vi börjar bränna homofober på bål, i toleransens namn? Precis som Dabrowski skriver, så visar just de som predikar tolerans ofta upp påfallande intoleranta attityder så fort någon anmäler avvikande uppfattning. Det gör att man får en ännu sämre smak i munnen Marteus resonemang. 

Uppdrag Granskning – den magiska formeln

Många blev upprörda när Uppdrag Granskning avslöjade Migrationsverkets miljonrullning vad gäller dyra boenden och bristande information till lokalbefolkningen. Det är en märklig effekt av vår immigrationspolitik och programmet belyste detta mycket bra. Det kanske mest intressanta avsnittet i programmet var intervjun med Migrationsverkets operative chef Mikael Ribbenvik. När Josefsson frågar Ribbenvik om kostnaderna för migrationsverkets upphandlingar av boende och att lokalbefolkningen uppenbart är överkörd på många håll, säger han så här.

Vi ger skydd åt människor som behöver skydd. Folk flyr från krig. Vi ger skydd. Det gör vi. […]
Men glöm inte bort kärnan, att vi har ställt upp i Sverige för att ge t.ex. …[oklart] andra människor skydd.

Som alla förstår så är Ribbenviks svar inte relaterat på något sätt till frågan. Att Migrationsverket i vissa fall kan ge samma skydd och boende för en fjärdedel av skattebetalarnas pengar, besvaras inte av ett upprepande med det där speciella tonläget - ”att vi ger skydd för människor som flyr ett krig”.

I själva verket vet både Josefsson, Ribbenvik och en hel del TV-tittare nuförtiden att Ribbenviks fras är ett slags magisk formel som friköper den ifrågasatte från alla vidare svar. Frasen fungerar som en Joker vilket vid behov fungerar som alla andra kort. Dessutom ligger det en del hot i Ribbenviks deklaration, speciellt med den blick och det tonläge som användes. Frasen kan översättas med ”du vet att du är ute och trampar på farligt vatten nu Josefsson? Du vill väl inte gå de främlingsfientligas ärende? Då vet du vad som väntar”. Josefsson hanterade väl balansgången relativt väl (ur ett eget perspektiv), och avslutade intervjun i tid.

Josefssons uppdrag var ju självklart inte att ifrågasätta hela immigrationspolitiken. Annars efterlyser vi en diskussion om hur vi hjälper t.ex. civilbefolkningen i Syrien på ett rationellt sätt. Rent logiskt måste lösningen enligt Sveriges politik ligga i att flytta antingen den del av civilbefolkningen som stödjer rebellerna, eller den del som stödjer Assadregimen, eller hela befolkningen till Europa och främst Sverige. En totalt orimlig lösning som inte ens är önskvärd av någon förmodligen. 

Nu emigrerar en del av befolkningen till Sverige men situationen blir ju inte ett dugg bättre för dem som är kvar. Det totala lidandet blir inte mindre, för att vissa som har tillräckliga resurser slipper det. Att flytta till en ny världsdel och börja om från noll med ett helt nytt liv är förvisso en individuell lösning för dem som drömt om just detta, det är ingen lösning på en akut kris där hela befolkningen är inblandad. Vid sådana tillfällen skall hjälp på plats och i närområdet vara den naturliga åtgärden och där bör Sverige visa framfötterna.     

Upprepade felaktigheter om arbetskraftsinvandringen blir inte sannare för att de framförs gång på gång

Hur två moderater, Gunnar Axén och Mikael Cederbratt överhuvudtaget fick in sin artikel om arbetskraftsinvandringen på SvD opinion är en gåta. Det är en artikel som inte säger mer än att Alliansen skall komma med förslag om arbetskraftsinvandringen senare under våren. I princip hade de kunnat föra ut det budskapet via twitter. 

Artikeln innehåller självklart mer av det som alliansen trummar ut gång på gång, att det råder arbetskraftsbrist och att det framförallt kommer att råda arbetskraftsbrist i framtiden. Det finns ingen generell arbetskraftsbrist i Sverige i dag, vi har en omfattande arbetslöshet och en ännu större ungdomsarbetslöshet. Ekonomifakta anger arbetslösheten till 8,5 procent under februari och ungdomsarbetslösheten till hela 26,4 procent. Så har det sett ut en längre tid. Förut hette det att arbetskraftsbristen skulle slå till med full kraft när 40-tals generationen gick i pension. En person född 1949 är i dag 64 år. Ingen har fortfarande sett skymten av den omtalade arbetskraftsbristen. 

Moderaterna i artikeln och många från övriga Alliansen talar om ”öppenhet” att de vill ha ett öppet land, till skillnad mot alla dem som vill stänga landet då får man förmoda. Vi hade knappast något Nordkorea innan Alliansen förändrade reglerna för arbetskraftsinvandringen. Nordkorea är med normala mått mätt ett stängt land. Att vi skulle närma oss detta tillstånd för att vi införde en restriktivare arbetskraftsinvandring är som att påtala faran med anorexia när en överviktig person byter ut ölen mot bordsvatten till lunch. 

Till sist kommer vi till det riktigt delikata, påståendet från de två moderaterna att arbetskraftsinvandringen naturligtvis inte på något sätt tjänar till att sänka den generella lönenivån. Så här skriver de. 

Människors fria rörlighet begränsades [med tidigare regelverk, min anm.] på grund av oron för negativ löneglidning om arbetsmarknaden utsattes för konkurrens. Efter fem år av friare arbetskraftsinvandring har detta inte skett. 

Så någon lönedumpning har inte skett? Vi noterar att ingen referens till någon undersökning ges, bara ett konstaterande vi skall ta för givet. Men samtidigt skriver de två moderaterna så här i sin artikel.

Samtidigt har det rapporterats om oseriösa arbetsgivare som kringgått lagstiftningen och utnyttjat arbetstagare. Det är oacceptabelt att människor utnyttjas på den svenska arbetsmarknaden.[…] 

För att ytterligare motverka att människor som kommer till Sverige för att arbeta utnyttjas.

Exakt på vilket sätt har de då utnyttjat arbetstagare om de inte dumpat lönerna? Har de varit allmänt otrevliga mot arbetstagarna men i övrigt gett dem avtalsenlig lön? Det är knappast troligt. 

Självklart skall vi ta hit arbetskraft där det råder en verklig bristsituation. Det kan vara frågan om både vissa typer av ingenjörer och t.ex. under en övergångsperiod läkare (innan vi hunnit utbilda fler själva). Men att det i arbetslöshetens Sverige skulle råda brist på restaurangpersonal och städare kan helt enkelt inte stämma. Mellan utspelen om arbetskraftsinvandring talas det ofta om hur svårt våra nya medborgare, som fått uppehållstillstånd av skilda orsaker, har att få ett arbete. Det talas ibland om strukturell rasism (som plötsligt inte visar sig när det gäller att importera billig arbetskraft utifrån) som förklaring till att dessa människor inte får ett arbete. Jag tror inte på någon strukturell rasism från arbetsgivarhåll, snarare avsaknad av lämpliga arbeten till rätt pris. Oavsett orsak vore det mycket bättre att försöka få dessa grupper i våra utanförskapsområden in på arbetsmarknaden. Deras chanser ökar ju inte om vi samtidigt importerar arbetskraft.