fredag, april 05, 2013

Den intoleranta toleransen


På något sätt kan vår samhällsdebatt ha genomgått någon slags metamorfos på senare år. Nu finns åtminstone två läger där det ena lägret kan tycka att man skall få uttrycka konservativa tankar och idéer, ja kanske t.o.m. framföra synpunkter om vår immigrationspolitik. Det andra lägret borde dissekeras på ett institut där män går snabbt i korridorerna med flaxande långa vita rockar. Detta läger uttrycker med emfas som ofta övergår i oresonlig ilska och hat att toleransen är hotat av det motstående lägret. Ibland utspelar sig publikfriande catfights mellan debattörer på två olika tidningar, som när Karin Olsson och Åsa Linderborg rök ihop. Ibland utspelas ordkampen t.o.m. inom samma tidning.    

Mera sällan utspelar sig det skådespel där toleransens självutnämnde översteapostel Helle Klein från sin stridsbunker Seglora attackerade för henne misshagliga personer, detta med ett iskallt oresonligt hat som t.o.m. generalmajor Tjujkov (Stalingrads försvarare 2a världskriget) skulle ha avundats. Att en kyrkans företrädare så oförblommat ägnar sig åt avancerad mobbning och uppvisar ett så oresonligt hat är sällsynt. Att samma person dessutom hyllar tolerans som högsta dygd blir nästan en psykotisk upplevelse. Det skulle vara roligt att höra Klein predika guds ord om förlåtelse och omtanke om sin nästa från predikstolen. Skrattsalvorna måtte aldrig ta slut. Hela fenomenet med den inverterade Esmeralda och hennes Quasimodo är så skruvad att de inte längre kan sägas tillhöra den politiska scenen, utan får hänvisas till institutioner för arbetsmiljöfrågor och andra sådana lämpliga institutioner. Vi lämnar dem således för gott här.

Till de mera upplyftande inläggen i debatten måste Dabrowskis artikel om yttrandefrihet anses vara (Talets gåva). Dabrowski menar att alla åsikter, även de som inte är godkända av vår tids sanningsministerium, måste få vädras i vår samhällsdebatt. Hon dristar sig också att peka på det uppenbara faktum att en stor del av vår PK-elits argumentation bygger på rena halmdockor, alltså de tillskriver sina motståndare argument de aldrig har framfört. Så här skriver hon i sin artikel.

Men du är inte antifeminist för att du inte håller med tongivande feminister eller kritiserar en feministisk organisation. Du är inte rasist för att du tycker det finns problem med invandringen och segregationen. Och du är inte antimuslimsk för att du vill motarbeta islams fundamentalistiska uttryck. Och även om jag är vit och inte har personliga erfarenheter av rasism så är jag inte rasist för att jag tycker att Stina Wirséns Lilla hjärtat är en häftig liten tjej - även om vissa hävdar att den bygger på en gammal rasistisk stereotyp. 

Att undvika de logiska felgrepp som Dabrowski tar upp är något man borde få lära sig redan i grundskolans mellanstadium. Nu kan man ju vilja missförstå sin motståndare för allt i världen. Det tog inte många timmar förrän en ängslig Marteus i en artikel måste vakta portarna till de förbjudna områdena. Så här replikerar hon Dabrowski när hon förklarar att detta med yttrandefrihet var så mycket enklare förr när det bara var en massa vita män som bestämde allting och att vi nu lever i ett annat samhälle.

I dag är allt mycket mer komplicerat. Som vit man måste man tänka på vad man säger på ett helt annat sätt än förr. Inte bara undvika att säga rasistiska eller sexistiska eller homofoba eller främlingsfientliga saker – utan dessutom försöka sätta sig in i hur representanter för olika subgrupper uppfattar verkligheten, olika argument och uttryck.Det är skitjobbigt. ”Gud så skönt det skulle vara om man slapp tänka på allt sånt där och bara fick – häva ur sig! Utan att nån annan börjar tolka in en massa skumma saker och missförstå en!”

Som ”vit” måste man tänka på vad man säger på ett helt annat sätt än förr? Gäller inte samma principer alla folkgrupper då? Är det ok med ”svennehora” i landets gymnasier t.ex.? Här anser jag nog att Marteus avslöjade sig lite grand. Jag behöver inte ”undvika” det Marteus räknar upp, jag har aldrig ägnat mig åt sådant språk. Hoppas att Dabrowski och samhällseliten lyckas avhålla sig från övertramp. 

Jag behöver inte sätta mig in i hur olika subgrupper uppfattar verkligheten, om jag inte tar arbete som socialsekreterare. När blev det påbjudet med ett sådant synsätt? Jag respekterar självklart mina medmänniskor och använder mig av hövlighet och hyfs, men jag känner inget tvång att sätta mig in i deras verklighetsuppfattning. Inte heller behöver andra sätta sig in i ”subgruppen” Sverigedemokraters verklighetsuppfattning (men det vore verkligen välgörande).

Om någon tolkar in en massa saker så är det deras problem. Just Marteus tillhör ju en grupp som har en överdriven förmåga att tolka in saker som aldrig yppats, men det är faktiskt hennes problem och inte mitt. Till sist så tar vi med detta av Marteus.

I dag lever vi i ett samhälle där tolerans är ett absolut honnörsord. Tack och lov. Priset för det är att man måste tänka på vad man säger och att det finns en ständig kamp om orden och argumenten och om hur man ska kategorisera människor – och därmed verkligheten. Det är skitjobbigt.

Tolerans är absolut inget ”absolut honnörsord” även om det är en mycket god egenskap. Demokrati och likhet inför lagen är absoluta honnörsord. Vi kan inte byta ut detta mot andra godtyckliga saker. Vad skulle det sluta? Att vi accepterar toleranta diktaturer? Att vi börjar bränna homofober på bål, i toleransens namn? Precis som Dabrowski skriver, så visar just de som predikar tolerans ofta upp påfallande intoleranta attityder så fort någon anmäler avvikande uppfattning. Det gör att man får en ännu sämre smak i munnen Marteus resonemang. 

13 kommentarer:

Mats sa...

Tolerans mot det intoleranta är egentligen feghet.
Möjligen kan jag acceptera tolerans mot islam baserad på att islam är så våldsam och att så många oskyldiga brukar dö när islam kritiseras.

Stig sa...

Multikultianhängarna påstår ju att det är så berikande, utvecklande och intressant med massinvandring från jordens alla hörn och framför allt från nordafrika, arabvärlden och västra asien, dvs många olika "intressanta" länder men samtidigt med en och samma värdegrund dvs islam och inte så sällan hederkultur. Men mellan en marockansk, en somalisk och en irakisk muslim finns ju en ganska varierande pigmentskala och då blir det väldans kulturberikande i de färgfixerade antirasisternas ögon.
Trots denna förment positiva attityd till "det främmande och okända" är det jätteviktigt med tolerans... De är till och med ett absolut honörsord enl. Marteus. Jag upplever ordet "tolerans" som frånvaro av uttalat positiva känslor inför det, den eller dem man tolerar. Det är som att knyta näven i byxfickan för att man anser eller tror att man måste accepterara närvaron/existensen av den/de som man är så tolerant emot.
För mig känns det fullständigt ologiskt och känslomässigt skruvat att säga att jag tolererade mina kära föräldrar, mina gode storebror och tolererar min älskade dotters, barnbarns och goda vänners existens...
Multikultianhängarna talar med kluven tunga när de ena stunden svamlar om intressant och givande kulturberikning och andra stunden om tolerans mot den. De människor, kulturer eller idéer man tolererar har man givetvis inte tagit till sitt hjärta!

Micke sa...

Hej
Om man inte får driva med eller kritisera islam, skall den religionen bokstavtolkas av alla då??? Får man ignorera den totalt?
Det kan man inte heller för då kan man inte ha särregler angående mat, badtider, böneutrop och annan skit. Tolerans, ja så länge den inte inskränker på min och andras frihet, värderingar och vår verklighet. Om jag/vi ruckar på våra ideal för att visa tolerans, hur mycket är då muslimen beredd på att ändra sig, eller är förutsättningen given att det bara är jag/vi som skall backa?
Jag är positivt överaskad av Dabrowski som verkligen står upp för det fria ordet, Marteus trodde jag efter en tids tystnad hade läst något vettigt och kanske lärt sig något, men fikon fick jag.
Mvh Micke

Micke sa...

Tillägg
Redan om jag inte får kritiskt och förutsättningslöst granska eller prova något har jag redan backat från mina ideal, så ingen religion skall ha tolkningsföreträde på verkligheten för mig.
Mvh Micke

Ove sa...

Ständigt dessa halmgubbar - exempel i texten är "bränna homofober på bål" och om det är ok med "svennhora" - vem är det egentligen som förespråkar detta?

Mats sa...

@Ove, det är ingen halmgubbe, det är skrivet i frågande form i ett sammanhang, inte att det påstås vara någon meningsmotståndares åsikter.

"Vi kan inte byta ut detta mot andra godtyckliga saker. Vad skulle det sluta? Att vi accepterar toleranta diktaturer? Att vi börjar bränna homofober på bål, i toleransens namn? "

Om du inte ens klarade den där passagen så är risken stor att du missade helt vad texten handlade om.

Ove sa...

Jo tack, jag förstod att det var en retoriskt fråga. Men en sådan är ju meningslös om det inte finns någon substans i det.

"Ska man börja läsa tyska i sexan nu? Var kommer det att sluta? Att vi bränner barn i ugnar?"

Lika relevant.

Mats sa...

OK, Ove, jag trodde att du missade upplägget helt. Istället missade jag vad du ville föra fram :-)

Jag tror att Robsten vill göra en drift med hela den debatteknik som fanns bland många officiella antirasister tidigare. På tidigt 2000-tal kunde varje krav på invandrare mötas med "Usch! Jag hör stöveltrampet." vilket syftade på att åtgärden var starten på marscherande nazisters återkomst. Nu finns det visserligen fortfarande antirasister som resonerar på just det sättet fortfarande men i stort har dom ändrat sin retorik.

Robsten sa...

Alltså, hon skriver som vit måste man tänka på vad man säger. Gäller det inte alla oavsett hudfärg? Jag råkar känna flickor som blivit kallade just det jag tog upp, varje dag under sin gymnasietid.

Det andra var ett förtydligande och reaktion på att demokrati, så som vi känner det, håller på att trängas undan av andra honnörsord, som man kan lägga in lite vad man själv tycker i.

Stig sa...

"Som vit man måste man tänka på vad man säger"
men som journalist på Aftonblaskan behöver man tydligen inte tänka alls på vad man skriver utan kalla en artikelserie för "granska skiten".. För det första är det ett billigt språkbruk som liksom ska verka "folkligt" eftersom AB-läsarna mest är den burdusa allmogen i journalisternas ögon. För det andra är det paradoxalt och ren idioti att redan i rubriken tala om att man anser att det som ska "granskas" är skit!

Anonym sa...

Marteus lilla replik är klassiskt nyspråk: detta praktiserades flitigt i forna sovjet. När man talade om världsfred, menade man världsrevolutionen. När man talade om demokrati, menade man partiets envälde. Likadant med Marteus et al,; när de talar om tolerans menar de enbart vad DE anser BÖR tolereras- altså i själva verket intolerans.

//Mogura

Anonym sa...

Sedan är det klart att man måste tänka på vad man säger. Och när man har tänkt färdigt, så säger man det- det är så yttrandefrihet fungerar. Yttrandefrihet innebär faktiskt rätten att säga rasistiska, sexistiska, homofoba och "främlingsfientliga" saker. Varsogoda- jag kanske inte håller med, jag kanske säger emot, jag kanske tom blir arg och skäller ut dig- det är också en del av yttrandefriheten. Vanlig hyfsning har inte med yttrandefrihet att göra och naturligtvis, per definition, inte heller åsiktscencur. Borde som redan sagts vara självklart för en femteklassare. Men inte om Marteus och hennes gelikar får bestämma.

//Mogura

Conlon sa...

http://polytempik.blogspot.se/2013/02/gud-nade-dig-om-du-inte-tycker-ratt.html