Väljare utan makt

Valet är över och blir det inte nyval så dröjer det fyra år till nästa gång det är valkampanj och partiledardebatter. Just partiledardebatter och andra slags debatter mellan partierna verkade vara fler denna valrörelse än någonsin tidigare. T.o.m. politiskt intresserade som undertecknad började i slutfasen av valrörelsen bli en smula trött på alla debatter. För SD:s roll var det lite av samma negativa mediala uppmärksamhet som vid förra valet. Expressen hade tillsammans med Researchgruppen grävt fram diverse kommentarer från SD-företrädare, som de publicerade lagom till valet. En del företrädare fick lämna partiet eller lämna sina förtroendeuppdrag. Att det i nämnvärd mening skulle påverka valresultatet trodde väl inte Expressen själv på en gång. Att så uppenbart vänta med publiceringen för att påverka valresultatet så mycket som möjligt tar förmodligen bort en del av effekten. Dessutom blir det lite märkligt när både vissa politiker och andra debattörer går till storms mot lagstiftningen kring FRA-lagarna, men är knäpptysta när Researchgruppen hackar disqus-konton på löpande band. Med det sagt så har självklart en del företrädare gått klart över gränsen för vad man kan säga och tycka som politisk företrädare.

Borta var ändå raden av statsvetare som för en häpen allmänhet skulle förklara varför SD är en inkarnation av den rena ondskan. Man har väl på tidningarnas redaktioner insett det hopplösa i strategin, speciellt när möjligheten påtagligt uppenbarar sig att någon nätaktivist med begränsad utbildning kan avväpna statsvetaren. Det hela blir till slut bara penibelt. Borta är alla de idrottsstjärnor som vid förra valet gjorde diverse upprop. Det hela liknade mest Sven Melanders film om ”Fred på jorden” så det var nog klokt att inte köra vidare på det spåret. Man har i maktens centrum nog insett att kulturpersonligheternas effekt på en frustrerad väljarkår är högst begränsad. Att någon kulturpersonlighet, boende på det hippa Södermalm skulle kunna övertyga en enda av SD:s presumtiva väljare förefaller osannolikt, vilket t.o.m. spinndoctors på diverse håll måste ha insett. Vi tackar för att vi slapp dessa penibla inslag i valrörelsen. Jag trodde att dessa inslag av kulturpersonligheter och idrottsstjärnor skulle användas även i valrörelsen 2014, vilket jag lyckligtvis fick fel i. I övrigt stämde i princip min förutsägelse från 2013.

Valresultatet för SD blev högre än vad i alla fall undertecknad hade kunnat tro. Förmodligen spelade ändå Reinfeldts tal roll, där han erkände immigrationspolitikens kostnader och negativa effekter på välfärden. Talet kan ha givit SD den där sista procenten. Reinfeldt planerade sannolikt utspelet för att kunna angripa socialdemokraternas välfärdsutspel i valrörelsen. Han och andra inom M måste ha vetat att det kunde innebära vissa ”bieffekter” gällande SD, en bieffekt de alltså accepterade när makten stod på spel. I media har det spekulerats i hur mycket utspelet gynnade SD, inte om Reinfeldts utsaga är sann eller falsk, vilket faktiskt, i den bästa av världar, borde vara de mediala aktörernas huvudpunkt.

En strategi som i alla fall Anna Hedenmo gett uttryck för på ett glasklart sätt, är att isolera och göra SD maktlös. Principen går ut på att när väljarna märker att en röst på SD inte innebär någon direkt påverkan på politiken, så skall samma väljare vid nästa val ändå välja t.ex. S eller M. Hela resonemanget är i grunden märkligt. Att väljarna av resignation skulle överge SD när deras röst inte respekteras är osannolikt. Människor fungerar vanligtvis inte på det vis Hedenmo förde fram vid en intervju av en SD-företrädare, enligt ungefär detta mönster

• Jaha, de respekterade inte min och andras röst på SD, då får jag väl rösta på S/M då.

Det hela är ett mycket osannolikt scenario. Om nu många väljare röstat på SD förmodligen beroende på en oro för den oansvariga immigrationspolitiken och vår framtida välfärd, så minskar inte den oron för att övriga partier isolerar SD från makt och inflytande (vilket dessutom inte låter sig göras i praktiken). Det är troligare att samma väljares oro ökar och att frustrationen också ökar. Frustrationen lär i de flesta fall riktas mot övriga partier, inte mot SD. Det är ju inte SD:s ansvar att övriga partier inte vill ta ansvar, som Jan Sjunnesson så riktigt uttryckte det i en eftervalsintervju. Det är ytterst osannolikt att väljare som anser att vi skall strama åt immigrationspolitiken ändrar åsikt bara för att SD blir utfrysta. Lika osannolikt är det att samma väljare i hopplöshet röstar på något annat parti i framtiden. Snarare kommer dessa väljare att straffa de övriga partierna för deras ovilja att ta en stor del av väljarkåren på allvar. Detta enligt följande mönster,

• Jaha, ni tog inte min och andras röst på allvar, då skall vi i alla fall se till att ni förlorar mandat, pengar och makt.

Straffet blir alltså färre röster och att tjänstemän och politiker från övriga partier förlorar sina tjänster. Det är ett kännbart straff, tro inget annat.

I praktiken är det omöjligt att inte ge politisk makt till SD med nuvarande valresultat. Framgångarna för partiet påverkar den parlamentariska situationen på hundratals olika sätt. Den påverkar samhällsdebatten. Den påverkar vad folk pratar om vid köksborden och vad media skriver om. Det politiska landskapet är annorlunda och det går inte med sämsta vilja i världen att önsketänka bort det nya politiska landskapet.  

En mycket smutsig valrörelse

Valrörelsen går in i sin final och stämningen är naturligt nog uppskruvad. Plötsligt vill politiker, som haft all tid i världen att föra fram sina förslag innan, skärpa straffen för olika brott och återinföra värnplikten t.o.m. (FP). Det hör till en valrörelse att tonen och debattens vokabulär skärps och skruvas upp. Vissa övertramp för god ton får man nog också acceptera i en valrörelse, andra saker, som flitigt förekommit i denna valrörelse bör inte förekomma någonsin. Vi bokför ännu en mycket smutsig valrörelse där sociala regler och t.o.m. regler grundläggande för vår demokrati, inte bara åsidosätts utan nonchaleras helt, dessutom med medias goda minne.

Vi har sett hur en ung flicka från SDU blir kallad saker vi inte ens vill upprepa på denna blogg. Detta dessutom av de som säger sig vara humanismen och tolerans virtuoser.

Vi har sett hur SD:s valstugor blir demolerade. Vi har sett hur valaffischer systematiskt demoleras. Valaffischer har alltid demoleras (låt oss vara ärliga) men det har aldrig skett med den systematik vi ser i denna valrörelse. Bäst att lägga till, det gäller inte bara SD:s affischer, moderaterna har blivit utsatt i nästan lika hög grad.

Vi har sett ett exempel på ren misshandel av politiska orsaker när Jonas Anderson från Linköping blev ganska gravt misshandlad för några dagar sedan. Media har varit mycket njugg med att rapportera misshandeln. En grav misshandel av rent politiska orsaker får alltså minimala rubriker medan kommentarer skrivna på Avpixlat för flera år sedan blir förstasidesstoff i flera dagar. Vad ger detta för signal?

Media tvekar inte heller att låta en dedikerad lögnare komma till tals för att sänka trovärdigheten hos ett visst parti. Dagens Opinion låter Daniel Assai uttala sig om Åkessons karaktär så här i valrörelsens slutskede. Ägnar inte undertecknad sig åt förtal nu, vad har jag för bevis för lögnerna? Vi nöjer oss med att konstatera det faktum att Assai signerar artikeln med titeln f.d. Kanslichef, vilket han alltså aldrig varit.

Låt oss slutligen ta ett talande exempel på medias och hela det politiska Sveriges dubbelmoral. Företrädare för SD har fått avgå efter kommentarer på sociala fora (kommentarer som jag självklart tar avstånd ifrån). Senast var det Christoffer Dulny som avgick efter vissa kommentarer som avslöjades för flera år sedan (bara det faktum att media sparar uppgifter i flera år till valets slutskede måste ifrågasättas). Kjell Bergqvist fick oemotsagd kalla sverigedemokrater för ”ett jävla pack” tisdagen den 9e september i programmet Valet med Janne & Belinda. Det är i princip ett grövre tillmäle än något av de Dulny avslöjats med. I alla fall av de kommentarer som nämnts i TV (har ej hunnit läsa artiklarna). Nu kanske någon tänker att Bergqvist ändå är skådespelare och inte politiker. Detta håller ju inte heller längre när Bergqvist faktiskt kampanjar för FI.

Hur skall vi tolka det faktum att Bergqvist oemotsagd kan kalla medlemmarna för ett visst parti för ”jävla pack”. Är det tillåtet att kalla grupper av människor för grova epitet, bara man gör det i direktsändning hos vår Public Service? Hade Bergqvist blivit uthängd om han skrivit exakt samma sak i en anonym kommentar? I vilket fall har vi nu satt en ny nivå på vårt politiska samtal. Vi kan jämföra alla kommentarer på sociala fora och alla andra uttalanden med det faktum att det tydligen är OK att kalla partimedlemmar för ett parti för ”jävla pack” i TV på bästa sändningstid. Det är ingen nivå jag är stolt över eller gläds åt.

Vi går inte i valspurtens slutskede och vi kan tyvärr konstatera att demokratin är en synnerligen tunn fernissa i vårt samhälle. Speciellt de som säger sig företräda humanism och ”antirasism” kan tydligen tillåta sig precis vad som helst och använda sig av hur grova tillmälen hur som helst i sin godhetskamp. Man kommer osökt att tänka på inkvisitionens Spanien. Det var en tid med en dubbelmoral jag trodde vi för alltid lämnat bakom oss.  

Public Service sviker när den som bäst behövs

Anders R Olsson tecknar i sin bok ”Lögn, förbannad lögn och journalistik” en förfärlig bild av den mediala utvecklingen i vårt land, en utveckling som förmodligen delas av flera länder i västvärlden. Medierna serverar lättköpta, populistiska och ytliga ”nyheter” där proportionerna är kraftigt missvisande. Viktig samhällsinformation lyser med sin frånvaro och medierna slåss om att sälja flest lösnummer eller ”klick” med braskande rubriker om den bästa bantningen eller udda spektakulära händelser. Samhällsanalyser ersätts med kändisskvaller och medborgarna undanhålls den information de skall ha för att fungera i ett demokratiska samhälle, därför att alla demokratier förutsätter ett minimum av samhällskunskap. Vi håller också på att få dubbla informationsnivåer i samhället (om det inte redan skett). Ett medielandskap för, vad Olsson kallar ”underklassen” och ett annat för de mer välsituerade.

De flesta medier har inget samhällsuppdrag att servera medborgarna nödvändig samhällsinformation. I ett demokratisk samhälle kan man inte lägga några sådana uppdrag på kommersiella medier. Olsson försöker i sin bok hitta olika lösningar för att utvecklingen skall kunna gå i en riktning där medborgarna ändå erhåller ett minimum av nödvändig samhällsinformation. Ju mer Olsson försöker hitta lösningar, ju mer uppenbart blir det att det inte finns någon annan lösning än en välskött objektivt och informativ medial samhällsnytta (Public Service). T.o.m. Olsson själv ger i slutet av boken upp andra försök till lösningar.

Public Service skulle kunna fylla uppdraget att servera medborgarna opartisk, objektiv samhällsinformation (det torde också vara deras uppdrag i dag). Ju mer våra kommersiella medier utarmas, ju viktigare blir allmännyttans samhällsuppdrag för medborgarna. I dag nödvändigare än någonsin. I en tid när samhällsnyttan behövs som mest, sviker den sitt uppdrag som allra sämst. Vi har på sista tiden sett chockartade exempel från både SVT och SR på den mest vinklade och opinionsdrivande journalistik vi kan tänka oss, alltifrån EU-valvakan till SR:s sommarprogram.

Allmännyttan verkar göra allt för att erodera sitt förtroende även hos medborgare vars mediala skärpa kan liknas vid koma-patienter. Lösningen är självklart inte att lägga ned allmännyttan, det vore som att lägga ned ett urusel fungerande sjukhus för att ersätta det med medicinmän. Lösningen måste vara att rensa ut odugliga chefer i allmännyttan samt att omorganisera och tydliggöra uppdraget ännu mer. Vi kan helt enkelt inte ha chefer i allmännyttan som fått för sig att deras uppdrag är att politiskt skola befolkningen, i stället för att servera samhällsinformation. Detta borde vara ett uppdrag för samtliga riksdagspartier i framtiden.

Valrörelsen har sparkat igång – Jenny Bengtsson hot och allas lika värde

Nu har Jenny Bengtsson, ordförande för restaurang och hotellfacket, blivit utsatt för hot (och hat tydligen), kommenterat i dagens SvD. Två händelser är polisanmälda och de är säkert verkliga hot. I övrigt har vi ingen aning om hur många hot Bengtsson erhållit, inte efter den mediekampanj som följde efter att Mazetti skrivit en rätt provocerande krönika i ICA-kuriren [ICA-Kuriren, 13-01-02 Svårt att finna en riktig ”svensk”] där media basunerade ut att kommentarerna innehöll massvis med hat och hot. Jag läste i alla fall 250 kommentarer, där de flesta kritiska kommentarer höll en hövligare ton än den artikel de kritiserade. Något hot hittade jag inte alls, men kan ha förekommit i de över tusen kommentarer som publicerades (kommentarerna skall ligga uppe på nätet). I vilket fall så gav media en mycket skev bild av Mazettis artikel och reaktionerna på denna. Vilket är själva poängen, i ett makroperspektiv. Media har satt i system att skildra en sida av verkligheten, men inte den andra. Ja, en hel del krönikörer har på sistone belyst ”hatet från vänster”, vilket är bra.

Låt mig för säkerhets skull med skärpa påtala, alla hot (och även oartikulerat hat) är både förkastligt, många gånger olagligt och definitivt kontraproduktivt. Därför uppmanar jag alla som är aktiva på sociala forum att låta bli detta. Skaffa en sandsäck att slå på i stället och skriv inte saker i affekt. Det är lättare sagt en gjort men följ regeln i alla fall.

Ingela Edlund. Andra vice ordförande LO, har i SvD skrivit en artikel om hoten mot Bengtsson, en artikel som andas en del ren politisk propaganda. Edlund och Ella Niia skriver att de är oroliga inför den fortsatta valrörelsen. De är inte ensamma om den oron. Många SD-medlemmar har till mig vittnat om en oro inför valrörelsen, och om hur media skall agera den sista månaden innan valet. Minnen från förra valrörelsen 2010 förskräcker. Edlund och Niia skriver inte bara om hot mot Bengtsson, utan även om ”hat” riktat mot henne. Nu har Bengtsson uttryckt en del hat själv, vilket de självklart förbigår med tystnad. Nej, att Bengtsson gett uttryck för hat är ingen anledning till att hon skall bli hotad. Men när de nu inte bara nämner hot i artikeln, utan även hat , blir detta relevant att bemöta.

I själva verket uppträdde Bengtsson så provokativt så man nästan misstänker en bakomliggande strategi bakom det hela. När man märker att någon uppträder avsiktligt provokativt, gå inte i fällan och svara med samma mynt. Gör vänstertrollen besvikna med att fullständigt ignorera dem i stället. Det är ganska självklart att om någon uppträder maximalt provokativt, så VILL de ha kraftiga motreaktioner, om de nu planerar ännu en artikel eller vad syftet nu kan vara. Snälla -IGNORERA! Annars spelar ni dem rätt i händerna.

Så här skriver författarna i artikeln.

Hoten mot fackligt förtroendevalda som försvarar den grundläggande principen om alla människors lika värde är helt oacceptabla.

Ja, Bengtsson försvarar ”allas lika värde” på ett mycket mustigt sätt må man säga. Som denna länk visar.

http://favstar.fm/users/klasskamp

Dessutom kan man undra hur många av hennes uttalande verkligen går ihop med ”allas lika värde”

Vidare i artikel skriver Edlund följande:

En av LO:s viktigaste utgångspunkter är principen om alla människors lika värde och rätt

Författarna nämner detta om ”allas lika värde” inte mindre än fem gånger i artikeln. Men samtidigt skriver de fackliga företrädarna följande:

När det i juli startades en debatt om huruvida fackliga förtroendeuppdrag går att förena med medlemskap i Sverigedemokraterna, klargjorde flera LO-förbund sin ståndpunkt. Eftersom antirasismen är en central del av vårt fackliga engagemang, är en sådan kombination inte godtagbar;

Man får alltså inte vara medlem i SD om man skall ha fackligt förtroende uppdrag inom facket, men samtidigt skall alltså alla vara ”lika mycket värda”. Två tolkningar är möjliga, den första är följande.

1. Man får inte ha förtroendeuppdrag i facket, men är fortfarande lika mycket värd.

I detta fall så urholkas ”allas lika värde rejält”. Vilka fler uppdrag och vilka fler specialregler skall gälla vissa personer, fast man ändå kan anses ”lika värd”.

2. Alla är lika mycket värda, förutom sverigedemokrater.

Detta blir i förlängningen också problematiskt. Om man nu är mindre värd bara för att man har åsikter om immigrationspolitiken (i samsyn med övriga Europa dessutom), vilka fler åsikter kommer i framtiden att göra någon mindre värd? Är nazister, fascister mindre värda? Moderater och folkpartister, exakt när blir de också mindre värda? När de uttrycker synpunkter om Mellanösternkonflikten kanske? Vi har sett tendenser åt det hållet (se Löfvéns Facebook-uppdatering Mellanöstern-konflikten t.ex.).

Vad det hela nog handlar rätt mycket om avslöjar författarna i sitt sista stycke, där skriver de följande:

Vid valet den 14 september har vi alla möjlighet att säga ifrån mot hot och antidemokratiska yttringar, genom att välja parti och företrädare till Sveriges riksdag som också står upp för allas lika värde och ett demokratiskt samhälle.

Ja, det är val den 14 september och det överskuggar nog tjafs på våra sociala forum, ärligt talat. Det handlar om makt, mandat och pengar, bland annat. Slutligen, - är inte demokrati när alla tycker lika och klappar varandras ryggar när debattstudion slår av kameran. Demokrati är svårt och kämpigt. Demokrati är när jag får ha en annan åsikt om Sveriges immigrationspolitik än Ingela Edlund och LO, och när de får ha en annan åsikt i frågan än undertecknad, på samma villkor. Exakt det är demokrati. Så vem är mest demokrat och vem är minst demokrat?   

Hur media förvanskade bilden av Balkankriget

Det är viktigt att känna till hur media arbetar och hur den kan göra om svart till vitt enligt en dramaturgisk sagomodell, med en genomond skurk och goda hjältar. I verkligheten är det ofta så att det inte finns varken genomonda skurkar eller klart lysande hjältar. Alla parter drivs av sina intressen och har för det mesta både goda och onda sidor. Ofta är aktörerna i en konflikt lika goda kålsupare, men likt publiken i en fotbollsmatch vill ha en sida att hålla på, vill den mediala publiken också ha en god sida och en ond, där den onda till slut skall förlora. Media i Sverige arbetar ofta på samma vis, även i inrikespolitiska frågor. Är man vaksam ser man hur media ofta försöker framställa någon som god eller enbart offer, medan någon annan part tilldelas skurkrollen. Det sker självklart skickligt med små men effektiva meddel.

För att visa på hur media kan förvanska bilden av verkligheten citerar vi ett avsnitt från boken ”Lögn, förbannad lögn och journalistik” av Anders R. Olsson.    

Sagovärldens sanning
Någon måste vara god. Det är nästan alltid den som vinner.

Efter en viss tvekan vid mitten på 1990-talet beslöt nyhetsmedia i väst att utse Slobodan milosevic till Balkans ende store skurk. ”Vem är det som ytterst har satt igång hlea det för miljoner människor på Balkan katastrofala händelseförloppet under hela 90-talet? Alla vet vi svaret: Slobodan Milosevic...” skrev Olof Dahlberg, redaktör för SvT:s Dokument Utifrån. (Journalisten 00-05-25) När skuldfrågan så enkelt och kategoriskt hade avgjorts föll övriga bitar automatiskt på plats. Var man fiende till Milosevic så gick man säker för kritik. Kroatiens ledare Tudjman till exempel, en lika hänsynslös maktspelare som Milosevic, slapp i allt väsentligt undan.

En rad skeenden och faktiska förhållanden som, om man tagit upp dem i den journalistiska rapporteringen, skulle störa sagoperspektivet måste man helt bortse från: 
Stromakternas cyniska spel om maktsfärer före och under Jugoslaviens sönderfall – då Slovenien och Kroatienenligt sekelgamla mönster återknöts till yskland/väst och Serbien till Ryssland – tillmättes ingen betydelse trots att det så uppenbart gynnade extrema nationalister och krigsherrar på båda sidor. Att NATO mot slutet av 1990-talet backade upp UCK-gerillan i Kosovo trots att den var hela Balkans mest uttalade anhängare av etnisk rensning och lät den, som enda representant för albanerna, delta i de så kallade förhandlingarna i Rambouillet 1990 om Kosovos framtid kunde inte ifrågasättas i den journalistiska rapporteringen. Att vid dessa ”förhandlingar” i Rambouillet kräva Milosevics namnteckning på ett avtal där Serbien gav upp sin nyvunna nationella suveränitet och godtog NATO-ockupation av hela landet (inte bara av Kosovo) – i medvetande om att ingen serbisk ledare kunde skriva på ett sådant papper och överleva på sin post – beskrevs i nyhetsmedierna som ett seriöst försök till konfliktlösning. När bomberna föll över Serbien senare samma år kunde det bara skildras som ett rimligt straff för att Milosevic inte hade gjort det man egentligen visste att han inte kunde.[...]

Rapporteringen inför/ om NATO:s bombkrig 1990 mot Serbien gick ut på att det blev nödvändigt för att få slut på serbernas redan påbörjade etniska rensning av albaner i Kosovo. Redan då var det emellertid påståendena om systematiskt fördrivning av albaner uppenbart felaktiga. Som många påpekat, bland andra överste Bo Pellnäs i Dagens Nyheter [2004-02-08], påbörjades massfördrivningarna i Kosovo en vecka efter att de första bomberna fallit.

Jag vill minnas att jag reagerade redan under kriget på hur vissa parter framställdes som genomgoda och närmast som offer, medan andra framställdes medvetet onda. I själva verket fanns det inga ”goda” sidor i konflikten, inga oskyldiga offer. Självklart låg det starka intressen bakom denna förvanskning av verkligheten. Samma mönster av det Olsson kallar ”sagomodellen” finns självklart i vår inhemska medierapportering. Vi närmar oss ett val, där vi förmodligen kan se talrika exempel på denna modell.  

Hur man skapar en ”kritikerstorm”

I Resumé står det att en etikett för fruktjuice  ”fått stor spridning på sociala medier”. Så här skriver de om etiketten. ”I sociala medier gör det flesta kopplingen mellan -Unike Jimmie we love all fruit- [sic!] och Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson.” Vilket självklart är hela poängen, att ge SD och Åkesson ett litet tjyvnyp. Hur stor spridning har då denna etikett, som bara finns i ett enda exemplar, fått i de sociala medierna? Ja, på twitter fanns det fyra tweets om denna etikett, varav en av dessa innehöll en tråd. Är det vad Resumé kallar ”stor spridning”?

Det här vara bara ett litet exempel av alla de ”stormar” som media basunerar ut. Ett annat lite mer komplext fall var när Stefan Löfvén skrev på sin Facebook-sida om Mellanösternkonflikten. I kommentarerna efteråt fanns det faktiskt många som var kritiska till uppdateringen. Inlägget uppfattades som ett försvar av Israel, fast det enda konkreta Löfvén sade var att Israel har rätt att försvara sig, vilket faktiskt alla länder och folk har.  Det är bara att vända på påståendet för att se det självklara i Löfvéns påstående, ”Israel har inte rätt att försvara sig” eller ”Palestinierna har inte rätt att försvara sig”. Låter det absurt? 

Det var faktiskt en mängd kritiska kommentarer efter Löfvéns uppdatering, men det var ännu fler ”likes”. Varför rönte inte detta någon uppmärksamhet? Varför lyftes bara de kritiska kommentarerna fram, och betecknades som en ”kritikerstorm” av t.ex. SVT? Kan man ana att journalisterna speglade sina egna högst personliga åsikter genom att uppmärksamma en ”kritikerstorm”? 

Efter att ha följt rapporteringen av diverse ”stormar” på de sociala medierna märker man att en orimligt stor del av stormarna hyser samma uppfattning som den politiskt korrekta diskursen, och således ”stormar” mot det politiskt inkorrekta. Alla ”stormar” åt motsatt håll, mot den politiskt korrekta paradigmen, verkar förbigås med tystnad. Sjävklart spelar det roll vilka personer man råkar ha i sitt aktuella flöde av sociala kontakter, men tendensen är så stark så att det duger inte som enda förklaring. Dessutom är det lika stor chans att journalisterna har ett selektivt flöde som någon annan. 

I boken ”Lögn, förbannad lögn och journalistik” skriver journalistutbildaren Anders R Olsson så här.

Åren kring 1990 vidgades också journalisternas funktion i samhällsdebatten genom att de själva började få tycka alltmer öppet.

Nu finns det ändå gränser för hur skamlöst journalister kan deklarera sina egna åsikter på nyhetsplats innan många läsare börjar reagera. SVT kan inte skriva ”Löfvén är en sopa, som påstår att Israel har rätt att försvara sig” eller ”Ha, ha, titta vilken kul etikett, där fick han allt Jimmie”. I stället uppmärksammar man väl valda episoder ur de sociala medierna. Detta samtidigt som man noga undviker andra strömningar på nätet. Det är därför ingen etablerad media kommer att uppmärksamma den relativt kraftiga reaktion mot att den unga Jonna Sima, som rimligen själv har högst begränsad erfarenhet av både fackföreningar såväl som fast löneanställning, tycker det är självklart att SD skall uteslutas ur LO-fack. Detta trots att en del mycket kända krönikörer denna gång stämt in i den kraftfulla kritiken. En annan reflexion är att just personer från vänsterkanten som ofta anser att snart sagt allting skall betecknas som "mänsklig rättighet", just när det gäller SD vill snäva in vad som skall gå under detta begrepp. 

Journalistikens förfall

Inlägg av Robert Stenkvist.

Vänstervåldet försvaras av media

Inlägg av Robert Stenkvist.

Sagomodellen och andra journalistiska knep

Varför skriva om mediekunskap? Ofta upplever systemkritiska grupper, de som är emot dagens immigrationspolitik och de som anses ”anti-PK” att medierna och journalistkåren är direkta politiska motståndare. Även om många journalister inte själva ser sig på detta vis, är det uppenbart för opartiska betraktare att det ligger mycket i kritiken av medierna. 

Den största effekten av mediernas politisering är dock inte de direkta angrepp de riktar mot systemkritiska grupper, det är sannolikt en effekt i avtagande dessutom. Den största effekten av mediernas politisering är sannolikt den grindvakt-funktion de utövar på de etablerade partierna. Ve det parti som ändrar sin politik i riktning mot den systemkritiska agendan. För att kunna bedöma och avslöja vad journalister och medier gör är det dock nödvändigt med ett minimum av kunskap om de mediala aktörerna. Vi kan inte bara kritisera media utan att ha någon kunskap om den.  

Sagomodellen

Vad har gått snett med dagens journalistik och dagens medier i vårt land? Det försöker Ann-Marie Åsheden ge ett mycket snabbt och kort svar på i hennes skrift (vill inte kalla det bok) ”Genomskåda medielogiken”. Enligt Åsheden så började mediernas enorma makt på 60-talet när journalistkåren vägrade vara mediernas lydiga knähundar och fick för sig att politikerna skulle granskas. Paradexemplet på detta var den klassiska intervjun med Tage Erlander om hur ett ungt par skulle bära sig åt för att skaffa sig en bostad i Stockholm. Det var själva startskottet för journalisternas självständiga ställning gentemot makten. 

Med tiden upptäckte medierna och journalistkåren vilken oerhörd makt de verkligen ägde. De kunde både avsätta ministrar och styra den politiska dagordningen. I samband med detta slog TV igenom och blev var mans egendom, vilket självklart spelade roll i sammanhanget. Journalistiken och mediernas maktgenombrott skedde också under 60-talet, när en enorm vänstervåg drog igenom hela västvärlden. Alla var ”vänster” av någon slags schattering, så även journalistkåren självklart. 

Vänsterperspektivet blev en mall, både i journalistutbildningen och i den diskurs journalister arbetade efter. Denna mall innebar att alla reportage utgick ifrån att verkligheten skulle skildras utifrån den svagares perspektiv, oavsett om det fanns andra relevanta perspektiv. Det som inte passade in i mallen filtrerades bort, och verklighetsskildringen blev självklart ensidigt belyst. Denna mall användes i princip jämt och under lång tid (fortfarande) så att den inympades i journalisternas hjärnor. Det blev en plikt för alla journalister att ”ställa sig på de svagares” sida. Det ursprungliga uppdraget att ”skildra verkligheten ur folks perspektiv”, byttes alltså ut mot ”ställa sig på de svagares sida”. Därmed försvann objektiviteten och konsekvensneutraliteten.        

Kommersiella medier måste sälja för att överleva, det är villkoren som obönhörligt gäller på mediemarknaden. För att sälja så mycket måste tidningarna locka läsare, expressen måste locka människor att välja deras tidning framför Aftonbladet. Det redaktionerna kom på främst under 80-talet var att dramatisera sina historier för att locka läsare. Ola Olsson var en dramaturg som under detta decennium städslades av redaktionerna landet runt för att lära ut knepen att locka läsare. Det Olsson lärde ut var det vi kan kalla ”sagomallen”. Denna mall innebär att berättelsen skall ha en huvudperson (personifiering), en renodlad handling där man skalar bort allt som ger nyanser, en konflikt som är så svart-vit som möjligt. Dessutom skall det självklart förmedlas en sensmoral. Personporträtten skall vara onda eller goda. På detta sätt är alla sagor och myter uppbyggda sedan historiens gryning, och det fungerar än i dag. Självklart skall de bästa historierna innehålla David mot Goliat-temat. Den lilla människan, mot den starka men onda. 

Sagomodellen säljer lösnummer, men tyvärr påverkar den innehållet också. Både människor och olika företeelser framställs som entydigt onda eller goda. Allt som talar emot den entydigt svart – vita bilden sållas bort. Komplicerade sammanhang och nyanser försvinner. 

Det som skiljer sagomallen från vänstermallen är att vänstermallen är en ren åsiktsmall och sagomallen är en metodmall. Som alla kan förstå så passar sagomallen utmärkt bra ihop med vänstermallen. Sagomallen kräver Davids kamp mot Goliat, och vad passar bättre in i vänstermallen än en utsatt människa som då blir David. Sagomallen växte ihop med vänstermallen och hela konceptet överlevde därför 80-talets högervindar, dessutom var ju fortfarande en försvarlig del av journalisterna fortfarande till vänster rent politiskt. 

Nackdelen med att medierna använder sig av sagomallen är att verkligheten konsekvent blir felaktigt beskriven. Vi har också ett samhällsklimat där politiker och partier har oerhört svårt att stå emot kraftfullare mediestormar. En enskild pensionär från Ukraina, som vägras uppehållstillstånd kan media skapa en fullskalig opinionsstorm för, där varenda TV-tittare tar parti för ändrade regler. Detta utan att alla aspekter kommer fram eller vad det får för långsiktiga konsekvenser. Inte heller dryftas vad som är rimligt och rätt ur ett mer nyktert perspektiv. Ve den som anmäler avvikande åsikt om den stackars pensionären, den förvandlas snabbt enligt mediedramaturgin till ondsint skurk. 

Andra effekter av den typ av journalistik som beskrivits här är att förtroendet för medierna och journalisterna har rasat i botten. Undersökningar har visat att journalistkåren är den yrkeskategori som hyser lägst förtroende bland alla yrkeskategorier. Allt har sitt pris. Åseheden tar i slutorden upp den kanske värsta effekten av den undermåliga journalistik som beskrivits här, dessa effekter äger rum trots att de dramaturgiska knepen kanske avslöjats av konsumenterna. Så här skriver Åsheden.

Sagans förenklingar tycks appellera till en djup mänsklig önskan att livet skall vara enkelt och lättbegripligt, att det skall finnas enkla lösningar på svåra problem. De stereotypa karaktärerna väcker djupt liggande, ofta omedvetna känslor och instinkter. Många får alltså sina världsbilder bekräftade när medierna skildrar verkligheten genom sagomallens raster. De kan identifiera sig. Det känns bra inuti dem. 

Grävande journalistik – Nils Hansson

För att bekanta oss med vilken inställning journalister kan ha och vilka principer de arbetar efter tar vi med lite från boken ”Grävande journalistik” av Nils Hansson. 

Twitter
Mikrobloggen Twitters betydelse för grävaren vet vi inte än. Men eftersom alltfler makthavare, inte minst politiker, “twittrar”, ska givetvis även detta verktyg utnyttjas. Vem vet vad en riksdagsledamot “twittrar” klockan halv två på natten i en utländsk hotellbar? Det krävs inte alltid ens 140 tecken för att avslöja en hemlighet. En sökning på Twitter bör därför ingå i rutinen vid granskning av en makthavare. Ett svenskt alternativ är Bloggy. Även här måste du själv bli medlem för att kunna söka.

Facebook
Alla reportrar bör vara med i Facebook, om inte annat så för att ta vara på en utmärkt möjlighet att finna källor. Och hittar du en person hittar du även andra som han eller hon är vän med och som kan vara potentiella källor. Granskar du en makthavare får du en inblick i dennes personliga nätverk.

Att besöka en persons sida kan vara som att titta in i en privat dagbok och ett fotoalbum. Så öppna är många människor på Facebook att även den som inte är accepterad som “vän” kan få insyn i det mest privata. Och du kan titta in utan att personen får reda på det. Du kan söka på personens namn eller e-postadress, vilket ger större precision.

Sociala fora
Exemplet visar på vilka möjligheter nätet erbjuder att få tag på människor och dra nytta av deras kunskaper. Det är viktigt att ha en genomtänkt strategi innan man ger sig in i de sociala nätverken.
Vad krävs för att passa in i mönstret? En person som är uppenbart okunnig väcker bara irritation. Att “lurka” (vara passivt observerande) anonymt i ett forum är ett bra sätt att närma sig en grupp för att lära sig på vilken nivå samtalen förs, vilka termer som används och – inte minst – identifiera potentiella källor. Om gruppen har ett sökbart arkiv kan det vara en bra möjlighet att komma ikapp. Och istället för att gå ut öppet i forumet kan man kontakta moderatorn, om en sådan finns, för att få hjälp eller kontakta enskilda deltagare.


En nyckelfråga: Ska jag uppge att jag är journalist?
Att direkt dyka upp som journalist och ställa frågor kan få samma effekt som att klampa in på ett föreningsmöte i den verkliga världen. Det är ofta säkrast att “lurka” först. En frestande lösning kan vara att segla under falsk flagg, utge sig för att vara någon man inte är. Men det är en sista utväg. Samma restriktiva förhållningssätt ska gälla[…]


Ta fram hemliga uppgifter
Sekretess innebär förbud att röja uppgift, muntligen eller genom utlämnande av handling. Tack vare meddelarfriheten kan tjänsteman dock bryta mot sin tystnadsplikt och muntligen lämna de flesta hemliga uppgifter till journalister…

Se det som en utmaning att få ut alla uppgifter och handlingar du behöver – även de hemliga. Försök gå runt sekretessen. Här får du tips om vägarna.

Är ni redo för skitstormen?

Det är som bekant allmänna val till riksdag, landsting och kommun om några få månader, närmare bestämt den 14 september. De rödgröna leder ganska stort över Alliansen i samtliga opinionsundersökningar, försprånget verkar i dag ointagligt. Detta speciellt som Reinfeldt verkar slutkörd och att de rödgröna till slut kommit underfund med Alliansens taktik som handlar om personangrepp och "Negative Campaigning". Till slut har den borgerliga press vaknat som fram till nu obegripligt nog mest ägnat sig åt att på det mest häpnadsväckande sätt lyfta fram FI och möjligen MP. Nu har det gått upp för denna yrvakna press att man kanske måste ”boosta” de egna borgerliga partierna om det inte skall handla om ren förnedring av Alliansen i september.

Oavsett kampen mellan blocken och den därtill hörande mediedramaturgin så kommer valrörelsens gossen Ruda att bli Sverigedemokraterna. Antalet mediala skandaler där någon sverigedemokrat skrivit något på Avpixlats kommentarsfält har lyst med sin frånvaro i 69 dagar nu. Man riktigt hör prasslet från landets tidningsredaktioner när de samlar ihop gammal skåpmat för att köra ut allt i ett läge där det påverkar de verkliga valsiffrorna maximalt mycket. Det är bara att kontrollera hur gamla alla historier är, när de väl pumpas ut innan valet. Jag gissar att den verkliga högsäsongen börjar efter semestrarna, när David Baas och hans kollegor är utvilade och entusiastiska.

Inte bara journalisterna kommer löpa amok i augusti. Självklart skall kulturetablissemanget och det idrottsliga Sverige städslas i kampen för ”allas lika värde” och mångkultur. Vi kommer att få se ”Artister mot främlingsfientlighet”, ”idrottsstjärnor mot främlingsfientlighet”, ”svenska folkdanslaget mot högerextremism”, etc, etc, etc. Var kultureliten, företrädesvis boende på Södermalm och sponsrade med skattepengar i någon form, står i frågan borde redan vara kristallklart vid detta lag. Det kan ju finnas förstagångsväljare som missat budskapet, därför kör väl media hela valsen en gång till. Att påverka och övertyga unga idrottsstjärnor utan någon större politiskt intresse eller erfarenhet av samhället till att fördöma SD för att de inte skulle vara för ”allas lika värde” bjuder nog inte på någon större utmaning för pratglada politruker i etablissemangets tjänst.

Därefter har vi ett antal av statsvetarna och ekonomer som ivrigt kommer att hävda SD:s lumpenhet på förment vetenskapliga grunder. Det blir den mest roande delen av skitstormen, att se hur dessa akademiker lägger all akademisk och vetenskaplig heder åt sidan för att göra tjänst i etablissemangets organiserade mobbning. Hur det gått till när alla lärosäten fallit in PK-kören beskriver Göran Adamsson utmärkt väl i en artikel på Lokaltidningen.

Adamson fann urkällan – ”Mångfald i högskolan”, en 260-sidig rapport från år 2000, som beställdes av den socialdemokratiska regeringen året innan. Här förespråkas att alla lärosäten ska utgå från multikulturalism i all verksamhet.[…] Göran Adamson reagerade över tonfallet.
–      En ordergivning på orwellskt nyspråk. Man ska erkänna fördelarna med etnisk mångfald, och erbjudas stöd och information om man inte gör det. De lärosäten som var mest framgångsrika i sitt mångfaldsarbete föreslås få rejält med pengar ur en pott på en halv miljard kronor per år.[…] 

–      Med andra ord: gör som vi säger så får ni pengar. Och hur reagerar då hundratals administratörer vid lärosätena på denna rapport? Med undfallenhet och opportunism. Det är sorgligt, säger Göran Adamson.

Det är fullt möjligt att de lågutbildade, arbetslösa, landsortsbor som sympatiserar med SD är så pålästa denna valrörelse att de kan plocka ned akademikernas argument. Då blir förnedringen total. Då ser vi alltså ett scenario där en manipulerad akademikerklass anklagar SD:s sympatisörer för ”att inte hänga med i utvecklingen” och att vara lågutbildade samt allmänt lågpannade, samtidigt som denna grupp plockar isär akademikernas argument efter noter. Jag kan knappt bärga mig.

Den svaga punkten med hela kampanjen mot SD:s sympatisörer är att det framgår med all önskvärd tydlighet att det är etablissemanget mot folket. Det är kultur- medie- och det politiska etablissemanget mot en folkrörelse. Själva magnituden på stormen visar att det är etablissemanget mot folket, annars skulle de inte kunnat skapa en sådan kampanj med alla dessa verktyg till sitt förfogande. Det är surdegsknuttarna och journalisterna på Södermalm, som attackerar SD, det är det fina folket i Äppelviken, det är de kulturellt förfinade aktörerna på Operan, det är avdankade professorer i Uppsala och uppburna proffspolitiker som plockar godhetspoäng, med immigranterna som gisslan. Det är också därför även denna kampanj kommer att misslyckas, förutom då för att vi har rätt och de faktiskt fel rent sakligt.

UPPDATERING: 

Först ut bland kändisarna att kampanja mot SD är …kampsportaren Musse Hasselvall. 

http://www.svt.se/opinion/tack-for-paminnelsen-jimmie-akesson

Tidigare har dock kulturetablissemanget i skepnad av Jocke Berg (Kent), Malena Ernman (opera) och Håkan Hellström fått försvarligt med medialt utrymme för att tala om vad de inte röstar på. 

Bland statsvetare är Jenny Madestam först ut att politisera. Hon angriper på intet sätt SD, men tar klart politisk ställning och framför rena politiska ställningstagande. Det är helt ok, om hon lämnat banan som oberoende statsvetare bakom sig:

Länk Expressen. 



Jag kommer löpande uppdatera denna lista. Missar jag något så säg till med länk. 

SVT:s EU-valvaka den mest partiska någonsin

SVT:s EU-valvaka var den mest partiska någonsin enligt många, inklusive mig själv. Granskning Sverige har gjort en intervju med ansvarige utgivare Eva Landahl, som blir pinsam. Inbjudna till valvakan var personer som Alexandra Pascalidou, America Zavala, Mona Sahlin, Cecilia Malmström och Karin Pettersson. Jonas Sjöstedt fick också analysera valresultatet.
Granskning Sverige - granskningsverige@gmail.com

Antirasismens rötter

Det går slentrian i det mesta här i livet, så även kritik mot polisens arbete. Går något snett, blir man störd, hörs det obehagliga oljud, är den givna reaktionen – polisen varför gör ni inte ert jobb? Vi har en skattefinansierad polis som skall beivra alla handlingar som bryter mot brottsbalken, i teorin. Vuxna människor brukar förstå att det ofta finns en skillnad mellan teori och praktik. Tyvärr kommer det nog alltid vara så, vi kommer aldrig få uppleva det perfekta samhället. I går höll Jimmie Åkessons ett torgmöte på Norrmalmstorg som kunde genomföras så att publiken hörde hela talet utan större problem (i alla fall från den plats jag stod på). Det var en hel del motdemonstranter, som ibland bröt mot lagen. Polisen ingrep, såvitt jag kunde bedöma, resolut och omedelbart.

De flesta motdemonstranter utstötte läten som i skrift kan beskrivas som ett långdraget ”bhuuuuuuu”. I grundskolan vill jag minnas att vi kallade detta för ”bu-rop”. Dessutom hade de påfallande unga demonstranterna vänligheten att vända ryggen mot talarstolen, vilket hade det goda med sig att man lätt kunde urskilja åhörare och tillresta demonstranter ifrån varandra. Alla politiska partier har rätt att hålla torgmöten och framföra sitt budskap. Tyvärr ingår det i de demokratiska reglerna att polisen kan- och skall inte ingripa mot människor som utstöter missnöjda läten eller vänder sin unga kropp åt ett visst håll. Var gränsen går till mötesstörning är väl flytande, men använder demonstranterna någon form av hjälpmedel i sina missnöjesyttringar är gränsen definitivt passerad. Sammantaget tycker jag att polisen skötte sin uppgift väl i går på Norrmalmstorg, tack för det.

Problemet ligger egentligen inte i motdemonstrationerna och polisens arbete, om det sker som i går. Problemet ligger i hur alla dessa politiskt ganska obevandrade unga människor har fått sin uppfattning om Sverigedemokraterna. Majoriteten av ungdomarna som demonstrerade i går har sannolikt mycket vaga uppfattningar om vad de olika partierna står för, men de vet att Sverigedemokraterna är hemska. Exakt hur har de bibringats denna ”kunskap”?

Här har självklart media ett mycket tungt ansvar. Medier och journalister pumpar ut sin propaganda att Sverigedemokrater är hemska och inte står för ”allas lika värde” samtidigt som de behandlar SD och dess medlemmar allt annat än lika. De gör det sannolikt i syfte att SD inte skall erhålla allt för många röster vid nästa val, eftersom en stor del av media och journalistkåren antingen är knuten direkt till politiska partier, eller i varje fall står för en helt annan politik. En bieffekt är dock att de inympar hat hos unga och många gånger väldigt formbara människor. I handling blir alltså effekten den rakt motsatta, mot det budskap media så intensivt pumpar ut. Det blir lite som Chang Frick beskrev i en utmärkt krönika. Klassen hade en temadag mot mobbning där grupparbete skulle genomföras. Ingen reflekterade över att Frick fick sitta själv i en alldeles egen grupp. Dessutom berömde läraren gruppernas presentationer, samtidigt som de i praktiken inte låtit Frick deltaga i någon grupp.

Detta för oss osökt till vad som händer i våra skolor i dag. Det trillar in rapporter från barn/ungdomar som upprört meddelar sina föräldrar att lärarna talat om för klassen att Sverigedemokraterna skall man inte rösta på, det är icke-demokratiskt parti, eller att skolan arrangerar ett skolval där SD inte finns som alternativ. Senast i raden kom det rapporter från Tyresö och kunskapsskolan där. I Skollagen står det tydligt i kap.1, 4§

Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.

I Läroplan för skolan grundskolan står det ännu tydligare på sid 9, nämligen så här.

Saklighet och allsidighetSkolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram. Den ska framhålla betydelsen av personliga ställningstaganden och ge möjligheter till sådana. Undervisningen ska vara saklig och allsidig. Alla föräldrar ska med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.

En del av de ungdomar som demonstrerade i går mot Åkesson hade kanske kommit fram till sin uppfattning alldeles på egen hand. En ganska försiktig gissning är nog att de flesta av ungdomarna inte fått en saklig och allsidig utbildning, att de inte fått ta del av skilda uppfattningar, att de inte beretts möjlighet till personliga ställningstagande. Blir man varse som förälder att informationen om de politiska partierna är vinklat skall man ovillkorligen anmäla detta till Skolinspektionen på följande webbfomulär:

http://www.skolinspektionen.se/sv/Anmalningar/Att-anmala-till-Skolinspektionen/gor-din-anmalan-har/

Låt oss göra ett inte alltför svårt tanketest för att i någon mån kompensera för skolans brister i sitt demokratiska uppdrag. I går under talet på Norrmalmstorg så måttade en av de tongivande motdemonstranterna (se bild) en spark mot en ung flicka som kanske vägde 45 kg och var av utländsk härkomst. Hon var uppenbart inte av svensk härkomst utan snarare av samma härkomst som den sparkande motdemonstranten. Jag såg hela händelseförloppet och det utspelade sig enligt följande. Motdemonstranten stod och skrek, viftade med armarna och såg mycket aggressiv ut. Flickan gick fram och mälde något, förmodligen yppade hon kritik mot motdemonstranten, som efter ett par hotfulla och aggressiva tillmälen måttade en spark mot flickans huvud. Sparken missade och demonstranten höll på att tappa balansen. Nu till skoluppgiften.

A.   Försökte demonstranten sparka flickan för att han trodde att hon var rasist eller för att hon kritiserade mannen?

B.    Om svaret blir det sistnämnda, att mannen blev arg för att flickan hade mage att kritisera honom, kan det innebära indicier på att hela rörelsen agerar under åtminstone delvis falsk flagg. Att det handlar mer om politiska åsikter än om ”allas lika värde”?

FI vänder svart till vitt och hat till kärlek.

Ja jag kan inte låta bli att skriva en blänkare om FI, detta på grund av den exempellösa skjuts media i allmänhet och SvD i synnerhet ger partiet. Det liberala och lättkonservativa SvD:s ambition är förmodligen att FI skall knapra procent från V och MP, för att underlätta för Alliansen i det kommande riksdagsvalet. På den vänstra kanten i svensk politik äger man tydligen inte tillräckligt med strategiskt tänkande för att räkna ut denna i grunden mycket enkla taktik. Machiavelli skulle rotera i sin grav. Självklart kan taktiken slå fel. FI kan få för mycket röster och komma över riksdagsspärren, då tillfaller ju deras röster plötsligt det rödgröna blocket. Vågar vi gissa på att chefredaktören på SvD därför har en ganska tuff granskning av partiet i sin byrålåda? Om FI ser ut att komma över riksdagsspärren kan det vara bra att ha en rejält tuff granskning av partiet, detta för att kunna balansera röstetalet strax under fyra procent. Alltmedan de rödgröna partistrategerna i princip fattar noll. Har de överhuvudtaget någon som tänker på den sidan? 

I dagens SvD pratar FI:s kandidat Soraya Post om kärlek, så här säger hon till SvD.

– Min övertygelse är att man måste ta debatten och möta hat med kärlek.

Nu verkar det alldeles uppenbart att det mesta hatet står vänsterelement och diverse antirasister för. Mötesstörningar och våldsaktioner börjar bli legio från den kanten. I dag leder de även hatligan på nätet vågar jag nog påstå. FI själv stoltserar med sådana kärleksfulla personer som Tiina Roos, som när det begav sig slog ned meningsmotståndare inom partiet på öppen gata. Vi har en rad kärleksyttringar som hyllandet av SCUM – manifestet samt talrika planer på vad de skall göra med män när de väl får makten, inga av dem låter frestande för de som råkar vara född till man. Dessutom har vi ju själva Schymans uttalande att svenska män inte är bättre än talibaner, eller hur orden föll. Listan kan göras lång, men detta kongressuppträdande från 2005, som kanske inte andas direkt kärlek, kan vi inte undanhålla publicum. 

Det är populärt för media och journalister att gräva i SD:s sp kallade "rötter" är någon som sett minsta tecken på att media gjort en ansats att gräva i FI:s betydligt färskare rötter? 

Vidare skriver Post så här i sin artikel.

- De andra partierna har inte bemött grodorna, de har låtit SD uttrycka sig rasistiskt utan att säga emot.

Media och politiker har inte gjort annat än fokuserat på SD:s grodor. De har letat efter dem med elektronmikroskåp. Däremot har man tydligen glömt bort alla FI:s talrika praktgrodor inför detta val. Vi får väl se hur bra FI går i de två kommande valen. I vilket fall har vi aldrig sett maken till medieexponering av ett litet parti, tryggt parkerat utanför riksdagens portar. Det är en medial hype som nästa borde få chefredaktörerna att i hemlighet rodna. Det oblyga sätt de för fram FI på tyder på att de inte ens tänker låtsas spela efter några demokratiska eller pressetiska regler längre. Media och journalister skall i hyfsade demokratier spegla opinionen, inte driva egen opinionsbildning. Var gränserna går kan många gånger vara svårt att avgöra och det finns självklart många gråzoner. I fallet FI (och för allt i världen MP) inför valen detta år, har man tydligen kastat alla betänkligheter över bord. Var är reaktionerna från våra annars så aktiva statsvetare? Var är reaktionerna från mediegranskarna? Det är Nu ni skall reagera, inte i något boksläpp om tre år som knappt någon läser. 

Vad är det för fel på folk som röstar på SD?

Plötsligt länkades en artikel från Barometern lite varstans på sociala medier. När jag läste den förstod jag varför. Det Malin Wollin säger i en intervju om programserien ”Våga fråga” fick t.o.m. en luttrad person som undertecknad att tappa hakan. Våga fråga är en intervjuserie med partiföreträdare inför valet och Wollin är programledare för serien. Redan i ingressen får vi veta detta om Wollin.

– Jag är journalist men jag tror att jag har glömt hur man håller sig neutral.   

När man läser hela artikeln får man nog hålla med Wollin på den punkten. Det bör väl tilläggas i rättvisans namn att Wollin i dagens mediala klimat inte är ensam om denna förargliga egenhet.

Men, det skall bli ännu bättre. I slutet av artikeln kan häpna läsare ta del av denna kärleksförklaring från Wollin. 

Vad var roligast? 
 

– Det är ingen hemlighet att jag är lite småkär i Gustav Fridolin från miljöpartiet, så det var roligt att intervjua honom.

Det är förvisso ingen hemlighet att ganska många journalister är lite småkära i Fridolin, ovanligt är att de erkänner det så här öppet och nästan koketterar med det. Självklart blev intervjun sådär småmysig som vi sett en del andra tätatäter från journalister med just Fridolin. Därefter intervjuade Wollin Julia Kronlid från SD, det blev nog en något mindre småmysig tillställning. Det här läser vi i artikeln.

Och vad var svårast? 
 

– Jag är väldigt nöjd med alla intervjuerna utom den med Sverigedemokraternas Julia Kronlid. Det programmet kommer att vara plumpen i protokollet. Jag klarade faktiskt inte av det riktigt, är ju helt emot deras syn på invandring. Det är så svårt att hantera Sverigedemokraterna, hur man än gör känns det fel. Låter man dem inte komma till tals blir det fel, låter man dem komma till tals blir det fel, för då låter man dem föra ut sitt budskap. Och hur man än gör verkar de inte ta någon skada, de får ändå röster. Jag vet att vi lever i en demokrati och att de röstats fram på demokratiskt vis men vad är det med folk som röstar på dem? Någon gång måste vi sätta ner foten. 

Jasså Wollin klarade inte av intervjun för att hon är emot SD:s syn på invandring. Vi undrar hur hon klarar av en intervju med moderaterna om hon är emot deras skattepolitik eller välfärdspolitik. 

Ja, om man inte låter ett av folket invalt riksdagsparti ”komma till tals” så uppfattar nog många ”att det blir lite fel”. Att SD får föra ut sitt budskap på samma villkor som andra partier behöver inte vara fel, även om det känns fel för journalisten Wollin. Om folk inte gillar SD:s budskap kan de nämligen rösta på ett annat parti. Detta kallas demokrati och eleverna i svenska grundskolor börjar redan i mellanstadiet att lära sig hur det fungerar. 

Ja, trots att Wollin och en del andra journalister säger att SD är dumma så envisas en del människor med att rösta på dem. Detta kan nog uppfattas som en brist i demokratin för en del media. Men den lilla haken är att alla människor tror inte riktigt på vad Wollin och hennes kolleger skriver. Det kan också vara så enkelt att många människor helt enkelt inte håller med Wollin och hennes kompisar, precis som att alla inte tycker att Fridolin är urgullig.

Det känns betryggande att Wollin ändå vet att vi lever i en demokrati, jag undrade faktiskt lite angående det. Wollin undrar vad det är för fel på folk som röstar på SD. Tja de kanske bor på fel ställe, inte på Södermalm. De kanske upplever att Sverige tagit fel väg i en del politiska frågor. De kanske undrar varför inte vi kan ha samma immigrationspolitik som Finland, Danmark, Island eller t.o.m. Kanada eller Australien. Svaren är kanske lika många som det finns SD-röster. 

Till sist håller jag faktiskt med Wollin, det är verkligen dags att sätta ned foten, mot oseriös journalistik. Visserligen är detta ett program som bara skall sändas Familjeliv.se (får vi hoppas) men intervjun med Wollin är mycket talande för hur djupt media och journalistiken sjunkit i vårt land. Detta mina damer och herrar är under all kritik. Hur kan man ha dessa diktaturfasoner som Wollin ger uttryck för, när man uppenbart gått igenom journalistutbildning och kallar sig journalist? Det är som om läkare skulle bete sig som slaktare. Wollin är ju som alla förstår något av ett skräckexempel, men tendenserna återfinns på andra håll, speciellt inom kulturjournalistiken. Ja, det är verkligen dags att på allvar sätta ned foten mot sådana direkt antidemokratiska tendenser som Wollin ger uttryck för.