Alla som ifrågasätter är rasister

Det har uppstått en debatt efter att Sydafrikanskan Caster Semenyas förkrossande seger på 800 meter i VM. Debatten gäller huruvida Semenyas är man eller kvinna. Hela Sydafrika ställer upp bakom sin löparstjärna och ilskan är stor att någon ifrågasätter hennes kön. Så här står det i SvD.

Sydafrika sluter upp bakom sin nya löparstjärna. Från hela det politiska etablissemanget är budskapet unisont: de som ifrågasätter Caster Semenyas könstillhörighet är rasister.

Hmm....känner vi inte igen resonemanget från ett annat område inom politiken, ett område som är aktuellt i vårt land. De som inte håller med oss eller ifrågasätter vår policy är ”rasister”. Jag sitter här och rådbråkar min hjärna men kan för mitt liv inte komma på vad det är för område där denna taktik är vanlig, snälla hjälp mig? En sydafrikans politiker, Julius Malema, ledare för ANC:s ungdomsförbund, uttrycker det ännu tydligare, han säger så här enligt SvD.

Därför är detta en rasistisk attack på denna vackra kvinna, välbyggd och avslappnad. Man kan se att denna vackra kvinna kommer från detta vackra land i Afrika.

– Vi har ingen anledning att tvivla på henne och vill inte bli överbevisade om annat. Om hon säger att hon är kvinna så är hon kvinna, säger Malema.

Ja, vem kan bemöta en sådan argumentation? Dock förefaller det som om Semenyas faktiskt har kvinnliga könsorgan i alla fall, när hon spelade fotboll som ungdom begärde motståndarna att få se henne på närmaste toalett varje match, och de blev nöjda.

Själv såg jag faktiskt loppet och redan när kameran panorerade deltagarna innan loppet så reagerade jag på Semenyas uppenbarelse, hon var påfallande pojkaktig i sin uppenbarelse. När hon sedan sprang så blev det inte mycket kvinnligare, om vi säger så. Efter segern så spände Semenyas automatiskt sina bicepsmuskler i en mycket manlig pose, hon kom dock att tänka på det något okvinnliga i gesten så hon gjorde om rörelsen till en något mer kvinnlig sådan som eventuellt skulle likna något med en fjäril som flyger. Det bevisar i sig inget men såg mycket komiskt ut, med tanke på omständigheterna.

Länk SvD

Pressfrihet och dubbelmoral

En ledarartikel på SvD tar upp frågan om den omtalade artikeln där israeliska soldater anklagas för att stjäla organ från palestinier, som de själva skjutit ned just för att komma åt organen.

Bakgrunden är att Sveriges ambassadör i Tel Aviv bett Israel om ursäkt för artikeln. Eftersom ambassadören representerar regeringen så är det i princip regeringen som bett Israel om ursäkt. Flera debattörer har, helt riktigt starkt kritiserat detta då det ju strider mot pressfriheten. Regeringen skall ju inte avgöra vad som är lämpligt eller inte att publiceras. Nu har dock ledarredaktionen uppmärksammat att samma debattörer som anklagar ambassadören för bristande respekt för press och yttrandefriheten (grunden får vår demokrati) innan har försvarat scensur när det gäller den s.k. Muhamed-teckningen som publicerades i SD-Kuriren. I artikeln så står det så här.

Journalistförbundets ordförande har sagt till SvD (19/8) att hon inte kan minnas någon händelse som påminner om Tel Aviv-ambassadens märkliga utspel.
Det kan vi: Laila Freivalds officiella brev till Jemen, i vilket hon bad om ursäkt för att Muhammedbilderna återpublicerats här.
Freivalds såg även till att Sverigedemokraternas hemsida, där teckningarna förekommit, tillfälligt släcktes ned. Någonting som AB:s dåvarande debattredaktör Lotta Gröning uttryckte viss förståelse för (11/2/06): ”Å andra sidan kan jag också förstå varför hemsidan släcktes. I det här mycket känsliga läget som världen befinner sig i måste Sverigedemokraternas publicering av bilderna ses som en ren provokation”

Samma debattörer, bl.a. Helle Klein och Gahrton, som för några år sedan tyckte det var i sin ordning att be Jemen om ursäkt för en teckning kritiserar nu starkt att ambassadören i Tel Aviv ber om ursäkt för artikeln om organstölder. Det är dubbelmoral utan allt tvivel och den enda linje som håller är naturligtvis den ledarredaktionen propagerar för i sin slutkläm, yttrandefriheten skall gälla oinskränkt under alla förhållanden.

Dock måste vi ändå starkt kritisera media och våra tidningar för bristande faktakontroll. Det var inte ”flera” karikatyrer som publicerades av SD-Kuriren, det var EN (1) karikatyr, därefter avbröt tidningen vidare publicering efter dialog med SÄPO. Det var heller inte Jyllandspostens lite mer provocerande karikatyrer som publicerades, det var en mycket harmlös och snäll egenproducerad karikatyr som inte ens förtjänar epitetet karikatyr, som publicerades efter att läsare skickat in sina egna bidrag. Jag vet inte hur många gånger jag påtalat detta faktum men svensk media framhärdar med att framföra de oriktiga uppgifterna.

Länk SvD

Zetterström missar huvudfrågan

Marianne Zetterström skriver en artikel i SvD om Sveriges närvaro i Afghanistan, som hon starkt ogillar. Själva orsaken för den FN-sanktionerade interventionen är dock inte den som Tolgfors och Zetterström för fram. Så här skriver Zetterström i artikeln.

”Sverige är i Afghanistan för det afghanska folkets säkerhet. För övertygelsen att respekt för mänskliga fri- och rättigheter är en universell mänsklig rättighet.”

Så skrev nyligen försvarsminister Sten Tolgfors på DN debatt, i ett inlägg som prunkade av politiskt blomsterspråk men som inte hade någonting med de faktiska omständigheterna i Afghanistan att göra.

Det var inte främst för att säkerställa det afghanska folkets säkerhet eller någon övertygelse om respekt för mänskliga fri och rättigheter som FN sanktionerade en intervention, det var för att Afghanistan under talibanväldet huserade terrorister som planerade och hade Afghanistan som bas för terrorhandlingar, som sedan utfördes runtom i världen. Att så verkligen var fallet visar med stor tydlighet Rashid i sina böcker ”Talibanerna” och Jihad”. Både Zetterström och Tolgfors har alltså missat själva orsaken till interventionen. Så här skriver Zetterström redan i ingressen.

Det Tolgfors och andra svenska politiker och militärer inte begriper eller inte vill begripa, är att för det afghanska folket är det nationella oberoendet viktigare än allt

Jag kan förstå och sympatisera med den inställningen. Jag och många andra svenskar tycker att Sveriges nationella oberoende är viktigare än allt. Tyvärr så var Afghanistan i princip en bas för internationell terrorism och därmed spelade talibanerna bort sin självständighet. Vidare i artikeln skriver Zetterström så här.

Därför stöder många afghaner talibanernas väpnade kamp, även om de ogillar deras religiösa fundamentalism och åsikter i övrigt. Det är nämligen nationen det handlar om. Sedan, när den nationella friheten väl är varaktigt säkrad får man ta diskussionen om det övriga, kvinnornas ställning, demokratin, moderniteten och allt som därmed sammanhänger.

Som tidigare sagts, det var när Afghanistan blev en bas för internationell terrorism som FN sanktionerade en intervention, det hade inget med demokrati eller kvinnans ställning att göra. Men om vi nu ägnar oss åt dessa frågor så känner vi igen resonemanget från andra länder mycket väl. Vi kan ”ta en diskussion” hur mycket som helst om demokrati och kvinnans ställning, men att det skulle ha någon effekt är oerhört naivt att tro. Det är väl bara mycket blåögda svenskar i vanlig ordning som tror att man kan ”föra en diskussion” om grundläggande värderingar med fundamentalistiska rörelser. Den traditionella svenska naiviteten börjar bli alltmer påfrestande, speciellt som den nuförtiden inte inbegriper befolkningen i sin helhet utan i det närmaste bara finns kvar i den kulturella och politiska eliten.

Jag kan mycket väl tänka mig att Zetterström själv skulle tillhöra dem som efter ett tillbakadragande skulle propagera för att vi skulle ta emot Afghanska flyktingar just med motiveringen ”demokratiska fri och rättigheter samt kvinnans ställning”. I sådana fall skulle hon ju säga emot sig själv enligt logiken enklare lagar. Jag vill dock poängtera att jag själv är emot att intervenera andra nationer hur som helst, det nationella oberoendet skall väga mycket tungt i internationella sammanhang. Det är faktiskt så att i enbart i två fall kan jag utan vidare stödja att en internationell intervention ägde rum, det var i Rwanda och just Afghanistan.

Länk SvD

Var kommer demokratin (folkviljan) in?

Jens Leandersson (politisk sekreterare SD) blev tidigare intervjuad av Göteborgsposten. Journalisten ställde väl centrala och viktiga frågor, men en underliggande ton av misstro och rentav missaktning märks ändå. Per Grehn som intervjuade Leandersson ställde frågor som t.ex. denna.

Flera riksdagsledamöter säger att de vill ta debatten men inte ge er extra utrymme på nationell nivå. Varför är det så tror ni?

Som svar på frågan vill de naturligtvis inte ha ännu en konkurrent om riksdagsplatserna och den tillhörande makten. Dessutom, och kanske ännu viktigare, om SD kommer in i riksdagen kommer det på sikt att spräcka den omsorgsfullt uppbyggda politiska korrekthet som hela det etablerade politiska skiktet byggt upp, det sista svaret är sannolikt ännu viktigare än det första. Leandersson gav utmärkta svar, som den räv till politiker han naturligtvis är, men man måste ställa den oerhört viktiga frågan, varför i hela friden går inte journalisten till de politiker som säger sig inte vilja ge ett annat demokratiskt parti ”extra utrymme på nationell nivå” och frågar hur väl deras inställning passar i en demokrati? Nästa fråga Grehn ställer är om möjligt ännu märkligare, den lyder så här.

Flera ledamöter menar att ni spelar rollen som martyrer och partiet som ingen vill prata med. Gör ni det?

Hur kan man SPELA partiet som ingen vill prata med, hur går det till? Journalisten själv säger ju att riksdagsledamöter inte vill ge SD utrymme. Hur har sedan SD spelat rollen som martyrer? Martin Kinnunen kanske ringde till AFA och bad om att han och hans flickvän skulle bli brutalt misshandlade. SD kanske har hemliga överläggningar med konferensuthyrare om att de i hemlighet skall avslå deras begäran om att få hyra lokaler. SD kanske också, i samma anda har hemliga avtal med LO om att utesluta alla medlemmar från facket. Till sist kanske SD har hemliga avtal med rikstidningarna om att de alltid skall nämna partiet med prefixet ”främlingsfientliga”. Låter allt detta troligt? Om det inte gör det är det nämligen omöjligt att SPELA martyrer.

Slutligen undrar vi varför inte, i konsekvensens namn, t.ex. den politiske dissidenten i Burma, Suu Kyis också anklagas för att SPELA martyr. Hon kanske gjorde upp med den amerikanske galningen om att simma hem till henne för att verkligen bättra på martyrstämpeln. Eller Mugabes politiska motståndare i Zimbabwe, de är verkligen mästare på att spela martyrer, de blir brutalt misshandlade och t.o.m. mördade för att göra martyrskapet trovärdigt. De verkliga mästarna på att spela martyrer är nog ändå alla de mördare journalister som våra tidningar skrivit flera artiklar om. Kan man spela martyr bättre än t.ex. Politkovskaja?

Jag föreslår att vi slutar med detta märkliga prat om martyrskap och spelar efter demokratiska regler och låter de röstberättigade avgöra vilka som skall få riksdagsplatserna och mandaten.

Länk GP

DN fortsätter att ta upp enskilda asylfall

För några år sedan sade chefredaktören på DN att man skulle sluta ta upp enskilda asylfall i tidningen. Efter det har det blivit ovanligare med att tidningen tar upp enskilda asylfall, men den fortsätter ändå att då och då ta upp enskilda fall.

Vi minns alla familjen Sinkari i Åsele som avvisades där media drev en hetsjakt på myndigheterna under avvisningen - länk blogg. Familjen hade helt uppenbart ljugit under asylprocessen och när media besökte familjen i Turkiet så levde de under mycket goda förhållanden. Nu är det en homosexuell man från Irak som skall avvisas då han fått avslag på sin asylansökan. Så här står det i DN.

Några får det, andra inte - asyl på grund av sin sexuella läggning. Ali är en av de sist nämnda. I dag sitter han inlåst på Migrationsverkets förvar i Märsta. Vilken dag som helst kan han vara på väg mot det som han är övertygad bara kan sluta på ett sätt - med döden.

Vi vet inte hur allvarliga hoten mot mannen är, det är omöjligt att ta redan på för oss i Sverige flera år efter att han flytt från landet. Mannen kan tala sanningen eller så kan han ljuga. Det verkar som om mannen gjort sig av med sina legala papper om man skall tolka artikeln. Det står heller inget i artikeln om Sverige var det första säkra land i EU som mannen kom till enligt Dublinförordningen.

Skulle en klappjakt på alla homosexuella förekomma i Irak är det anmärkningsvärt och internationella organisationer borde med kraft ta upp problemet med Iraks regering. USA invaderade knappast Irak och avsatte samt likviderade Saddam, för att införa laglöst land med klappjakt på homosexuella.

Själva grunden för asyl med homosexualitet som skäl är orimlig, på samma sätt som vi inte kan ge asyl till alla kvinnor i Jemen som riskerar spöstraff för att de tar av sig slöjan. Asyl skall ges till de som riskerar förföljelse p.g.a. sina åsikter av sin regering. Den svenska regeringen (förra) har ändrat i sin asyllagstiftning på ett mycket olyckligt sätt som i förlängningen är orimlig. Förmodligen saknar den nuvarande asyllagstiftningen helt folkligt stöd.

Länk DN

Rosengård Pride 2009

Läser normalt inte bloggar på motpol, men fick ett tips om en lysande idé jag inte kan undanhålla publiken. Rosengård Pride 2009, eftersom det nästan är kört med 2009 så kanske man får föreslå Rosengård Pride 2010 i stället. Jag hoppas verkligen att de aktuella lobbygrupperna och diverse arrangörer av Pride nappar på detta förslag. Det är som alla förstår ett lysande förslag.

Vissa systemkritiska partier blir anklagade för att vara ”främlingsfientliga”, klanka ned på det fåtal ungdomar som inte kan sköta sig riktigt i Rosengård samt den muslimska subkultur som inte alls frodas i Rosengård. Här kan faktiskt flera flugor slås i en enda rungande smäll! Varför helt enkelt inte stödja Pride i Rosengård? Vilken lysande idé! Här skulle de som vill profilera sig åt både HBT-hållet samt åt det lite mer främlingsreligiösa hållet ha samtliga saker på plats under ett enda tak. Vi tänker förståss direkt på en person som Mona Sahlin, hon skulle kunna ”släta” av queerpersoner ena minuten, samt snabbt ikläda sig schal nästa minut samtidigt som pressfotograferna springer för allt vad tygen håller för att dokumentera det hela.

En besökare på denna blogg som Leo Sundberg skall absolut bli talare på en sådan här festival och jag räknar kallt med hans odelade stöd. Enligt Leo är Rosengård baktalat och här skulle stadsdelen verkligen kunna visa upp sin bästa sida. Efter en sådan festival (om resultatet blev lyckat) skulle även jag få krypa till korset och be Leo ödmjukt om ursäkt för mina aningen magsura kommentarer om Rosengård.

Här är länken till motpolsbloggen (bäst att skriva ut det noggrant så man inte blir anklagad för att smyglänka till obskyra sidor) med program som alltså inte är helt fullständigt.

Länk

Sverige - sämst när det gäller

Jag har använt en del av helgens fritid till att titta på friidrotts VM i helgen. Det är många roliga fighter både på löparbanorna och på hoppbanorna. Dock så ser det inte så bra ut för våra svenska ”stjärnor”. Att någon svensk skulle ta medalj i de grenar som hittills avverkats är det inte många som trott, men svenskarna har underpresterat i gren efter gren. Man kan inte låta bli att märka ett mönster, trots att ingen väntat sig pallplaceringar så underpresterar t.ex. sjukamperskorna i nästa varenda gren. En svensk kulstöterska, Helena Engman missade kvalet och kom inte heller upp till sin normala nivå. Även Engman hade sin egen pappa som tränare, som en hel del andra svenska friidrottare.

Vi måste ställa oss frågan om detta med att ha sin pappa som tränare är så bra. Stefan Holm klarade att ha sin pappa som tränare, men generellt så behövs det någon som kan vara ”elak” mot sin adept när det så behövs. Intrycket är att det är lite för snällt och ”mysigt” inom svensk friidrott, i alla fall om vi i framtiden skall ta medaljer. Vi har lite för ofta hört idrottsmän som misslyckats kapitalt stå och säga inför intervjuaren ”jag gick in för att ha roligt, och det hade jag också”. Samma sak säger de inför tävlingarna. Det är självklart ett psykologiskt knep att få adepterna avslappnade och positiva, detta med att ”gå in och ha roligt”, men inget knep skall drivas in absurdum och det måste finnas fler verktyg i lådan.

Vi börjar också undra om den svenska ”dagispedagogiken” att det är fult att vinna och helst skall man hjälpa sin kompis att vinna även på bekostnad av sin egen placering, är så bra i längden. Vi får lära oss att vara hjälpsamma, men inte att kämpa för livet. Det kanske är dags för en balansering av olika aspekter på prestationer, vi måste faktiskt vara lite själviska och lära oss att fightas också.

Den gamla längdhopperskan Erica Johansson antyder också en märklig inställning. I TV-studion så sade hon att det är en skam att ”professionella idrottare” ser ut som t.ex. de amerikanska kulstötarna, speciellt han som vann guldet, Christan Cantwell. Erica menar att kulstötarna väger för mycket. Nu stöter Cantwell tre, fyra meter längre än de svenska kulstötarna. Vad innebär det att vara ”professionell idrottsman” att se ut som en Hennes & Mauritz-modell som de svenska idrottsmännen eller att prestera bra resultat? Enligt Erica (som faktiskt själv vägde för mycket under sin aktiva karriär) är det att se ut som en modell för en modetidning. Dessutom klagade Erica på under förra VM:et på att sprinterlöparna är för muskulösa och därför måste vara dopade. Kommentatorn var tvungen att gå in och rätta Erica och påtala träningens betydelse för muskelmassan bl.a. Möjligen är utseendefixering en annan förklaring till de uteblivna svenska framgångarna, i alla fall om fler resonerar som Erica.

Länk DN