Sverige - sämst när det gäller

Jag har använt en del av helgens fritid till att titta på friidrotts VM i helgen. Det är många roliga fighter både på löparbanorna och på hoppbanorna. Dock så ser det inte så bra ut för våra svenska ”stjärnor”. Att någon svensk skulle ta medalj i de grenar som hittills avverkats är det inte många som trott, men svenskarna har underpresterat i gren efter gren. Man kan inte låta bli att märka ett mönster, trots att ingen väntat sig pallplaceringar så underpresterar t.ex. sjukamperskorna i nästa varenda gren. En svensk kulstöterska, Helena Engman missade kvalet och kom inte heller upp till sin normala nivå. Även Engman hade sin egen pappa som tränare, som en hel del andra svenska friidrottare.

Vi måste ställa oss frågan om detta med att ha sin pappa som tränare är så bra. Stefan Holm klarade att ha sin pappa som tränare, men generellt så behövs det någon som kan vara ”elak” mot sin adept när det så behövs. Intrycket är att det är lite för snällt och ”mysigt” inom svensk friidrott, i alla fall om vi i framtiden skall ta medaljer. Vi har lite för ofta hört idrottsmän som misslyckats kapitalt stå och säga inför intervjuaren ”jag gick in för att ha roligt, och det hade jag också”. Samma sak säger de inför tävlingarna. Det är självklart ett psykologiskt knep att få adepterna avslappnade och positiva, detta med att ”gå in och ha roligt”, men inget knep skall drivas in absurdum och det måste finnas fler verktyg i lådan.

Vi börjar också undra om den svenska ”dagispedagogiken” att det är fult att vinna och helst skall man hjälpa sin kompis att vinna även på bekostnad av sin egen placering, är så bra i längden. Vi får lära oss att vara hjälpsamma, men inte att kämpa för livet. Det kanske är dags för en balansering av olika aspekter på prestationer, vi måste faktiskt vara lite själviska och lära oss att fightas också.

Den gamla längdhopperskan Erica Johansson antyder också en märklig inställning. I TV-studion så sade hon att det är en skam att ”professionella idrottare” ser ut som t.ex. de amerikanska kulstötarna, speciellt han som vann guldet, Christan Cantwell. Erica menar att kulstötarna väger för mycket. Nu stöter Cantwell tre, fyra meter längre än de svenska kulstötarna. Vad innebär det att vara ”professionell idrottsman” att se ut som en Hennes & Mauritz-modell som de svenska idrottsmännen eller att prestera bra resultat? Enligt Erica (som faktiskt själv vägde för mycket under sin aktiva karriär) är det att se ut som en modell för en modetidning. Dessutom klagade Erica på under förra VM:et på att sprinterlöparna är för muskulösa och därför måste vara dopade. Kommentatorn var tvungen att gå in och rätta Erica och påtala träningens betydelse för muskelmassan bl.a. Möjligen är utseendefixering en annan förklaring till de uteblivna svenska framgångarna, i alla fall om fler resonerar som Erica.

Länk DN