Är det dags för Vänsterpartiet att byta ut den röda nejlikan mot en röd vuvuzela?

Jimmie Åkesson försöker hålla att tal på Götaplatsen i Göteborg. Talet får ställas in på grund av att en massa vänstersympatisörer stör ut hela mötet med trummor och trumpeter samt en massa annat otyg. Dessutom kastar de ägg och flaskor fyllda med sand (försök till misshandel). Allt detta inför en valrörelse när samhället försöker få alla att rösta, samt påtalar hur viktigt det är med demokrati och yttrandefrihet (speciellt den i östra delen av Europa). Hur man än ser på saken, från Moderaterna till höger och Vänsterpartiet till vänster, så är detta en attack mot våra demokratiska rättigheter. Det går intellektuell inte att se det på annat sätt. Det är väl ingen från dessa partier som är så dum så att de inte tror att detta till slut drabbar dem själva? Det är bara en tidsfråga innan moderater eller kristdemokrater drabbas av dessa vänsterelement, som många gånger aldrig haft ett stadigt arbete och påfallande ofta kommer från den bortskämda övre medelklassen. Är det DÅ ni skall reagera? Så trovärdigt!

Hur agerar (enligt egen utsago) vår demokratitörstande media dagen efter angreppet mot demokratin? Jo hela nyhetsmorgonen på SVT, samt våra två största morgontidningar nämner knappt angreppet på demokratin. I stället fyller de löpen med feta rubriker om att regissören Malik Bendjelloul avlidit. Samme man som gjorde den i och för sig roliga och anekdotiskt intressanta filmen ” Searching for Sugar Man”. För Bendjellouls anhöriga, kamrater och arbetskamrater är det självklart en tragedi att han avled alldeles för tidigt. Efter alla runor i media råder det väl ingen tvekan om att Bendjelloul var en mycket trevlig, varm och energisk person. Som sagt, en tragedi. Men trist nog var Bendjelloul faktiskt okänd för en majoritet av svenska folket, de hade ingen relation till honom. Många har inte ens sett Searching for Sugar Man. Reportrarna på SVT och tidningarna skall spegla samhället, inte uttrycka personliga känslor i första hand. Här skriver man knappt en rad om ett allvarligt angrepp på hela vår demokrati, för att det skedde mot ett parti många journalister personligen ogillar. Underkänt!

 

Ja, vi får inte glömma att det faktiskt är val snart (har de tänkt på vissa redaktioner). Tidningarna måste ju skriva om något politiskt. Så vad gör SvD då? Jo de skriver att FI förmodligen är näst störst på nätet, hur man nu mätt det. Det kan kanske stämma med de twitterflöden redaktionen på SvD har. I mitt twitterflöde ser jag knappt FI, och när jag gör det är det mest en massa människor som fullkomligt sågar FI och deras obefintliga politik på alla områden utom ett, och inte ens där är de seriösa.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till vad jag just läst av den gamla journalisten Ann-Marie Åsheden i ”Genomskåda medielogiken”. Media och journalister behöver en saga för att fånga läsarna. En saga behöver en bov och en hjälte. Hjälten skall gärna vara liten och slåss mot de stora (FI mot de stora partierna). Den lilla aktören skall vara god och slåss mot de onda (FI mot övriga, och SD som super-ond). Det behövs en tydlig konflikt (det kommande valet och kvinnofrågan). Man strör på med så mycket dramatik man förmår, gör allt så svart-vitt man kan. Och till slut skall självklart David vinna mot den hemska Goliat. Vilket i detta fall betyder att FI tar en plats i EU-parlamentet och att Schyman äntligen får sin försörjning genom riksdagsförvaltningens omsorg.

En stilla fråga bara till alla journalister. Exakt hur kan ett twitterflöde på en redaktion bli viktigare än ett generalangrepp på den upphöjda och omhuldade svenska demokratin?

Till slut. Jag deltog i en EU-debatt i går med samtliga partier närvarande. Flera partier och speciellt vänstern förfasade sig över, varnade för ”fascismens framgångar i Europa och här hemma”. Detta med en bifogad uppmaning – gå och rösta annars får de ännu större makt. Jag hade inte tid att svara just på denna anklagelse, då jag prioriterade andra viktigare frågor. I detta sammanhang hör det dock hemma med ett påpekande. Hälften av de utpekade partierna är sannolikt inte fascistiska alls, utan begreppet används för att plocka egna politiska poäng, vilket är ett oerhört hån mot den verkliga fascismens verkliga offer.

Till vänstern speciellt får vi väl säga, - sopa rent framför er egna skitiga dörr först, där vänstersympatisörer använder odemokratiska fascistmetoder för att tysta de som försöker utnyttja den demokratiska yttrandefriheten. Samtidigt som ni förfasar er över påstådda fascistpartiers framgångar ute i Europa, så har ni själva medlemmar och sympatisörer som använder exakt samma metoder för att tysta meningsmotståndare, som det spöke ni försöker framkalla. Detta enbart för att plocka era politiska poäng. Ser ni verkligen inte bjälken i det egna ögat? Det här är en strid ni helt enkelt inte kan vinna. Samhället kommer förr eller senare reagera på små amatörfascister som kräver, med vilka medel som helst, att vissa inte får föra fram sitt budskap. Avslutningsvis borde Vänsterpartiet byta ut sin röda nejlika mot en röd vuvuzela om de inte tar avstånd från direkt odemokratiska metoder.

 

Kultur och vänsteretablissemanget rusar till undsättning

Janne Josefsson visade i Uppdrag Granskning onsdagen den 7e maj upp det vänsterextrema våldet. Programmet visade upp alla misstag grupperna gör sig skyldiga till och med vilken feghet de ofta uppvisar i samband med sina dåd. Bristande research är bara förnamnet när de planerar sina aktioner. Likaså blev det i programmet uppenbart att medlemmarna i dessa autonoma grupper har mycket svaga föreställningar om demokratibegreppet, om de ens bryr sig. De någorlunda normala människor som råkade se programmet, politiker som andra medborgare, har mycket svårt att hysa någon sympati för grupperna och deras aktioner.

Just att programmet framställde de vänsterextrema grupperna så naket och i en realistisk dager gör naturligtvis att den grupp journalister och kulturpersonligheter som ibland öppet, ibland lite i skymundan, sympatiserat med dem tvunget måste släta över det som framkom i Josefssons program. Detta överslätande kan göras på olika sätt, som t.ex. att programmet inte var tillräckligt grävande, eller så fokuserade det på en oskyldig artist eller så är ju det högerextrema våldet ändå så mycket värre (vilket inte stöds av polisens eller SÄPO:s statistik). En annan metod som varenda journalist med självaktning behärskar är att man slår ned på verifierbara sakfel, och gör det till huvudnummer. Detta fast det i grunden inte ändrar själva huvudpoängen en millimeter.

Malin Ullgren skriver så här på DN kultur (var annars) om Uppdrag Granskning och inslaget med Sebbe Staxx.

Premissen verkar vara: Han delar Revolutionära frontens tanke att vi lever i en skendemokrati, som utövar våld mot underklassen. Premissen verkar vara: Sebbe Staxx gör sig skyldig till våldsromantik. Många människor gillar Sebbe Staxx musik. Många av dem är säkert vänster. Jag vet inte riktigt vad vi ska kalla den sortens journalistik, men definitivt inte ”grävande”, troligen inte heller ”viktig”.

Nej, premissen framkom ganska tydligt i programmet. Staxx romantiserade Revolutionära Fronten och har gjort reklam för dem, samt både uttalat sig och burit T-tröjor som indikerar ett liknande ställningstagande som RF. Som känd artist är det då inte orimligt att man blir ifrågasatt av ett TV-team.

Kajsa Ekis Ekman skriver för ETC och sågar Josefssons program för att hon påstår att Josefsson demoniserar vänsterextremisterna. Det är alltså inte t.ex. sverigedemokrater som regelbundet demoniseras av media, utan de autonoma grupperna som demoniseras av Josefsson i hans program. Dessutom efterlyser Ekman en jämförelse och belysning av det högerextrema våldet. Nu var det en hel vecka innan senaste programmet Josefsson gjorde ett program om högerextremismen och dess våld. Svårt för Ekman att minnas kanske.

Martin Aagård skyndade också till undsättning efter Josefssons program, kanske med den minst lyckade artikeln av alla. Aagårds artikel är svårbegriplig och underlig, plötsligt läser vi om fotbollsklubbar och fotbollsvåld. Det är också ett allvarligt problem, självklart, men knappast ämnet för Josefssons program den aktuella kvällen. Så här skriver Aagård.

Men när det är dags för ställa någon mot väggen skippar Josefsson fotbollsklubbarna och väljer istället att förhöra popartisten Sebbe Staxx. Revolutionära fronten har nämligen figurerat i hans videos. Han talar överraskande väl för sin sak.

 

Jasså Josefsson skippar fotbollsklubbarna? Hur kom fotbollsklubbarna in i detta resonemang överhuvudtaget? Var det någon annan som saknade fotbollsklubbar under Josefssons program? Aagård avrundar resonemanget genom påståendet att Staxx talade överraskande väl för sin sak. Jag får nog anmäla en avvikande åsikt därvidlag.

Det här var några exempel på hur det skrivande vänsteretablissemanget rusade till undsättning när de förstod att Josefssons program nog var väl magstarkt för de flesta normalfuntade människor. Någonstans förstod det att metoderna, urvalet av offer och hela konceptet, som det visades upp i TV, äger nära noll i stöd bland svenska folket.

Frågan varför det mer vänsterorienterade kultur och journalistetablissemanget stöder rena våldsgrupperingar är intressant och kanske inte helt entydig. Roland Poirier Martinsson på SvD är väl en del av förklaringen på spåren i denna artikel, där han skriver.

Till benknäckeriet har de adderat en romantisk aspekt. Bakom de magra revbenen bultar ett hjärta som svultits så hårt att det blivit konstnärligt känsligt. Härifrån leder ett spår till svensk hiphop, seriekonst, kulturjournalistik och dikt.[…]

Det är väl ena skälet till att delar av den radikala kulturvänstern skänker sina terrorister stöd: att det finns en familjelikhet mellan den etablerade, radikala kulturvänstern och gatstenskastarna. De kan ha roligt på samma efterfester.

Vi får också inte glömma det uppenbara skälet att våldsvänstern faktiskt, rent konkret, fungerar som redskap mot dem som tycker annorlunda och som man avskyr så mycket. Vänstern framställer sig gärna som ”de goda”, detta rent intellektuellt, men avsky och hat handlar om känslor. Det är en ganska lätt procedur att rationalisera bort paradoxen att ”de goda” stödjer våld på ibland helt oskyldiga människor. Hur många invaderande krigshärar, som mördat och plundrat, har inte sett sig själva som godhetens apostlar?