Liberaler och socialdemokrater berömmer sig själva ofta för sin ädla humanism, tyvärr sträcker sig denna humanism sällan längre än till en ohejdad massiv immigration (som om det skulle vara det yttersta tecknet på humanism). När det gäller en sådan enkel sak som att bygga stadsmiljöer där människor skall arbeta och bo i är det tvärt slut på humanismen. Liberaler av olika schatteringar och socialdemokrater tävlar om att vilja "förtäta" våra storstadsmiljöer. De vill bygga nytt, högt och tätt. Allt för att få in så många människor på så liten yta som möjligt. Detta skall enligt dem själva, "främja tillväxten", allt medan de själva valt att bo i ett bekvämt villaområde på lagom långt avstånd från "den förtätade staden". Men hur var det nu med ett humant samhälle?
I dagens DN står det i en artikel att bopriserna ökar med grönskan. Enligt en undersökning av Kairos future vill svenskarna, även storstadsbor leva i en gröns stad med parker och grönområden. Så här står det i artikeln.
61 procent är villiga att betala mer för en bostad vid ett grönområde. Det är viktigare än närhet till kultur och restauranger – 26 procent kan betala mer för det – eller shopping, 23 procent, och nattliv, 9 procent.
Vi vill helst ha mer grönytor i staden, 50 procent tycker det. Fler lägenheter kommer på andra plats, 33 procent, därefter cykelbanor och p-platser, bägge 24 procent.
Det är alltså så att enligt de intervjuade människorna så kommer fler och större grönytor före fler bostäder i prioriteringen. Det är väl osäkert hur realistiskt det är med fler grönområden, men man borde i alla fall bevara de områden som finns i dag inom våra storstadsområden. Lika frapperande är skillnaden mellan hur många som helst vill bo i närheten till grönområden, jämfört med kultur och nattliv. Viljan att bo nära ett grönområde vinner med en förkrossande majoritet.
Vi kan konstatera att få politiker tar upp frågan om själva livskvaliteten i storstaden. Frågan om grönområden, parker och lekplatser för barn får stå tillbaks för att ständigt klämma fram fler bostadsområden. Allvarliga signaler om att infrastrukturen inte hänger med i utvecklingen nonchaleras. Likaså nonchaleras frågan om att det nog är dags att börja underhålla vår infrastruktur, inte bara bygga ny. Att vi har rätt stora bostadsområden där långtidsarbetslösheten är hög undviks också omsorgsfullt att ta upp till diskussion. Det kan inte vara rimligt att massvis med bostäder upplåts åt människor som kanske inte ens har tänkt sig att skaffa ett arbete, detta samtidigt som det saknas bostäder åt de som har erhållit ett arbete.
Märkligt nog kommer de galnaste idéerna från det gamla bondeförbundet (numera kallat Centerpartiet). Företrädare för partiet vill bygga om vår huvudstad till något slags nytt New York. Utvecklingen från det gamla Bondeförbundet måste betraktas som hisnande. Hisnande är dock inte det moderna Bondeförbundets opinionssiffror. Jag kommer osökt att tänka på den gamla låttexten av BTO "I see you are looking to find new horizons. But there are footsteps everywhere you go". Överkreativa centerpartister letar otvivelaktigt efter nya horisonter (och högre opinionssiffror), men tittar vi efter deras fotsteg så häpnar vi.
Vi skall självklart inte bygga städer ingen egentligen vill bo i. Plan och bygglagen är rätt sträng redan nu. Men tydligen praktiseras den väldigt "generöst". Vi behöver skärpa denna lag och se till att den efterföljs. Vi behöver bli medvetna om att företag kan etableras på andra håll än i storstäderna. Kommunikationskaoset kostar också pengar, även för företag. EBO-lagen bör skrotas. Dessutom så skall vissa kommuner inte kunna avsäga sig allt bostadsbyggande, samtidigt som de har fler stora golfbanor än vad vissa andra kommuner har vårdcentraler. Jag tror alla kan gå in på Googles map och räkna golfbanorna över norra Stockholm. Samtliga ligger i kommuner där det i praktiken inte byggs alls.
Nyheterna om de fruktansvärda morden på judisk skolbarn och soldater i Frankrike har skakat oss alla de senaste dagarna. Eftersom soldaterna råkade vara av utomeuropeisk härkomst spekulerades det om att dåden utfördes av någon främlingsfientlig högerextremist. Nu var det inte så. De fruktansvärda dåden utfördes av en man med kopplingar till extrema muslimska grupper, kanske t.o.m. med kopplingar till Al-Queda. Morden på soldaterna motiverades av att Frankrika har styrkor i Afghanistan. Av detta kan vi alla lära oss att inte dra för snabba slutsatser när dåd liknande detta inträffar.
Det vore lätt för de grupper i vårt samhälle som blivit "Breivikade" av politiska motståndare, att skapa en symbol av gärningsmannen för dåden i Frankrike. En symbol som de sedan kan använda för att stigmatisera just de som ägnat sig åt stigmatisering med Breivik som redskap. Därefter kanske det inträffar ett nytt dåd som ger än den ena eller andra gruppen tillfälle att genom långsökta och orealistiska kopplingar klistra på sina politiska motståndare någon slags skuld. Det hela urartar till ett lotteri där olika politiska grupper väntar spänt på vilken typ av gärningsman det rör sig om. Låt oss konstatera att denna typ av lotteri är ytterst osmakligt och hela tillvägagångssättet är på en mycket låg nivå, där man utnyttjar fruktansvärda tragedier för att själv plocka mycket billiga och osmakliga politiska poänger.
Låt oss alla, oavsett politisk tillhörighet sluta med denna typ av svarte Petterspel om skuld. Vi såg dessutom att Breivik utnyttjades så grovt och ofta att det till slut blev löjligt. Vi beklagar djupt morden på de franska soldaterna och speciellt på de tre barn som blev bestialiskt mördade på den plats de skulle varit som tryggast, nämligen sin skola. Det finns inga politiska poäng att hämta ur denna typ av händelser, det finns bara tragik och sorg för de anhöriga. Att politiskt utnyttja denna form av dåd måste vara under vår värdighet.
Johanne Hildebrandt följde med de svenska soldaterna i Afghanistan under en ganska lång tid under 2009. Om tiden med de svenska soldaterna skrev hon i boken "Krigare". Boken beskriver utmärkt väl soldaternas vardag och bekymmer, likväl som en och annan hård strid. En av de utkämpade striderna var dessutom riktigt hård med över 100 stupade talibaner. Dock rapporterade svenska försvarsstaben här hemma om 15 stupade talibaner. De ansåg, säkert med rätta, att svenska politiker inte hade klarat av att höra verkligheten.
I ett avsnitt beskriver Hildebrandt hur hon stöter på Helle Klein när hon tillfälligt besökt Sverige. Hildebrandt är ute med en av soldaternas gemål och besöker Pridefestivalen. Så här beskriver Hildebrandt mötet på sidan 164.
Det var ett av dessa många tillfällen som jag diskret borde ha dragit mig undan. Helle Klein tillhörde nämligen en falang som inte tyckte särskilt mycket om mig. Det började med att Jan Guillou kallade mig krigsanhängare efter att jag skrivit att soldaterna som skickats ner till Afghanistan borde få stöd av det samhälle som skickat dit dem.
Guillou fick understöd av Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg som skrev i tidningens kulturblogg: "Hildebrandt har fått se lika mycket av NATOS framfart som Jan Myrdal fick se av de röda khmerernas".
Det var svårt att ta någon av dem på allvar. Ironiskt nog var jag inte alls särskilt oense med dem när det gällde kärfrågan. Självklart skulle de svenska soldaterna lämna Afghanistan, frågan var bara hur och när. Var det rätt att alla åkte hem innan de afghanska säkerhetstrupperna lyckats anställa och utbilda tillräckligt många poliser och soldater för att kunna upprätthålla någon form av säkerhet, något som afghanerna längtade efter? Var det rätt att låta en religiös diktatur som förnekade kvinnor de mest basala rättigheter, som att gå i skolan, ta makten? Många afghaner var livrädda gör att talibanerna skulle återvända, borde man inte lyssna på dem?
En man som arbetat för Svenska Afghanistankommittén i många år sa att varje gång han åkte hem förvånades han över på vilken låg nivå debatten fördes. Nu stod jag alltså på Pridefestivalen och betraktade Aftonbladets politiska chefredaktör som också var en motståndare till kriget och som hade skrivit att Försvarsmakten letade efter "ariska stridspittar".
"Egentligen har vi inte alls så skilda åsikter när det gäller Afghanistan", sade jag. "Det har vi visst, du har tagit ställning för kriget. Vi har ingenting där att göra, det är ett fruktansvärt krig, soldaterna måste tas hem därifrån omedelbart. Sverige ska inte ha något att göra med det där kriget", svarade Helle Klein upprört. "Du vet ju inte vad som händer där nere", sade jag. Det vet jag visst, det här är viktigt, för mig är det här minsann allvar och jag kommer att kämpa så länge jag kan mot det här hemska kriget".
Helle Klein är typisk i sina åsikter och sina reaktioner. Hon vet vad som händer, hon har ju diskuterat saken med sina likasinnade vänner över en latte. Slutsatserna är glasklara för Klein och hennes åsiktsfränder. De svenska soldaterna är "ariska stridpittar" och de vill bara skjuta och mörda. När väl soldaterna lämnar Afghanistan och det stora kaoset utbryter (som Klein inte nämner med ett ord nu) så kommer Klein och hennes åsiktsfränder stå överst på barrikaderna och kräva att vi tar emot den tsunami av flyktingar som förmodligen kommer att vilja lämna landet. Kanske är hela scenariot en genomtänkt agenda.
På tal om de "ariska stridpittarna" så beskriver Hildebrandt hur soldaterna hela tiden försöker få kontakt med lokalbefolkningen. De pratar med lokalbefolkningen (tolk), de försöker skydda befolkningen mot talibaner och korrupta poliser. De ordnar möten med byarnas äldsta och lyssnar noggrant på varje stavelse de säger. När inte biståndsorganisationerna vågar komma till vissa områden tar de svenska soldaterna saken i egen hand och reparerar vägar samt försöker t.o.m. bygga broar. De amerikanska soldaterna häpnar med öppen mun över de svenska soldaternas kontakt med folkningen i byarna. Detta är alltså de soldaterna Klein beskriver som "ariska stridspittar".
Det är knappast omsorg om de afghanska barnen som får Klein att vilja dra hem de svenska soldaterna. I själva verket bryr hon sig inte om dem alls. Det viktiga är att alltid stå på "rätta sidan". Att alltid verka för att inga "stridspittar" får visa upp sig. Det viktiga är att alltid vara emot alla militära interventioner och aktioner, även om resultatet blir fruktansvärt för civilbefolkningen. Det viktiga är att alltid markera mot de som inte hyser samma flummiga vänsteråsikter som Klein och hennes fikakompisar. För Klein och hennes är det viktiga inte att göra gott, utan att synas god utåt.
