tisdag, mars 20, 2012

Johanne Hildebrandt möter Helle Klein


Johanne Hildebrandt följde med de svenska soldaterna i Afghanistan under en ganska lång tid under 2009. Om tiden med de svenska soldaterna skrev hon i boken "Krigare". Boken beskriver utmärkt väl soldaternas vardag och bekymmer, likväl som en och annan hård strid. En av de utkämpade striderna var dessutom riktigt hård med över 100 stupade talibaner. Dock rapporterade svenska försvarsstaben här hemma om 15 stupade talibaner. De ansåg, säkert med rätta, att svenska politiker inte hade klarat av att höra verkligheten. 


I ett avsnitt beskriver Hildebrandt hur hon stöter på Helle Klein när hon tillfälligt besökt Sverige. Hildebrandt är ute med en av soldaternas gemål och besöker Pridefestivalen. Så här beskriver Hildebrandt mötet på sidan 164.


Det var ett av dessa många tillfällen som jag diskret borde ha dragit mig undan. Helle Klein tillhörde nämligen en falang som inte tyckte särskilt mycket om mig. Det började med att Jan Guillou kallade mig krigsanhängare efter att jag skrivit att soldaterna som skickats ner till Afghanistan borde få stöd av det samhälle som skickat dit dem.  
Guillou fick understöd av Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg som skrev i tidningens kulturblogg: "Hildebrandt har fått se lika mycket av NATOS framfart som Jan Myrdal fick se av de röda khmerernas". 
Det var svårt att ta någon av dem på allvar. Ironiskt nog var jag inte alls särskilt oense med dem när det gällde kärfrågan. Självklart skulle de svenska soldaterna lämna Afghanistan, frågan var bara hur och när. Var det rätt att alla åkte hem innan de afghanska säkerhetstrupperna lyckats anställa och utbilda tillräckligt många poliser och soldater för att kunna upprätthålla någon form av säkerhet, något som afghanerna längtade efter? Var det rätt att låta en religiös diktatur som förnekade kvinnor de mest basala rättigheter, som att gå i skolan, ta makten? Många afghaner var livrädda gör att talibanerna skulle återvända, borde man inte lyssna på dem? 
En man som arbetat för Svenska Afghanistankommittén i många år sa att varje gång han åkte hem förvånades han över på vilken låg nivå debatten fördes. 
Nu stod jag alltså på Pridefestivalen och betraktade Aftonbladets politiska chefredaktör som också var en motståndare till kriget och som hade skrivit att Försvarsmakten letade efter "ariska stridspittar". 
"Egentligen har vi inte alls så skilda åsikter när det gäller Afghanistan", sade jag.
"Det har vi visst, du har tagit ställning för kriget. Vi har ingenting där att göra, det är ett fruktansvärt krig, soldaterna måste tas hem därifrån omedelbart. Sverige ska inte ha något att göra med det där kriget", svarade Helle Klein upprört. 
"Du vet ju inte vad som händer där nere", sade jag.
Det vet jag visst, det här är viktigt, för mig är det här minsann allvar och jag kommer att kämpa så länge jag kan mot det här hemska kriget".


Helle Klein är typisk i sina åsikter och sina reaktioner. Hon vet vad som händer, hon har ju diskuterat saken med sina likasinnade vänner över en latte. Slutsatserna är glasklara för Klein och hennes åsiktsfränder. De svenska soldaterna är "ariska stridpittar" och de vill bara skjuta och mörda. När väl soldaterna lämnar Afghanistan och det stora kaoset utbryter (som Klein inte nämner med ett ord nu) så kommer Klein och hennes åsiktsfränder stå överst på barrikaderna och kräva att vi tar emot den tsunami av flyktingar som förmodligen kommer att vilja lämna landet. Kanske är hela scenariot en genomtänkt agenda.


På tal om de "ariska stridpittarna" så beskriver Hildebrandt hur soldaterna hela tiden försöker få kontakt med lokalbefolkningen. De pratar med lokalbefolkningen (tolk), de försöker skydda befolkningen mot talibaner och korrupta poliser. De ordnar möten med byarnas äldsta och lyssnar noggrant på varje stavelse de säger. När inte biståndsorganisationerna vågar komma till vissa områden tar de svenska soldaterna saken i egen hand och reparerar vägar samt försöker t.o.m. bygga broar. De amerikanska soldaterna häpnar med öppen mun över de svenska soldaternas kontakt med folkningen i byarna. Detta är alltså de soldaterna Klein beskriver som "ariska stridspittar". 


Det är knappast omsorg om de afghanska barnen som får Klein att vilja dra hem de svenska soldaterna. I själva verket bryr hon sig inte om dem alls. Det viktiga är att alltid stå på "rätta sidan". Att alltid verka för att inga "stridspittar" får visa upp sig. Det viktiga är att alltid vara emot alla militära interventioner och aktioner, även om resultatet blir fruktansvärt för civilbefolkningen. Det viktiga är att alltid markera mot de som inte hyser samma flummiga vänsteråsikter som Klein och hennes fikakompisar. För Klein och hennes är det viktiga inte att göra gott, utan att synas god utåt. 


Länk Krigare

10 kommentarer:

Nisse sa...

En del av exempelvis Kleins och Linderborgs larviga språkbruk i frågan ska säkert ses mot bakgrund av att vi numera har en avlönad yrkesarmé. Det skär naturligtvis i hjärtat på en sann kollektivist att inte längre kunna kommendera andra för att uppnå de egna ädla målen hur som helst. Lägg därtill NATO-dimensionen så har vi tillräckligt med röda skynken för att skapa spinn på den fronten för överskådlig tid.

Samtidigt är det faktiskt så att beskäftiga skränfockar som Klein inte ges något verkligt inflytande. Så långt finns det en självreglering som fungerar. De får en megafon, och en plattform att stå och gasta på, men de stora uppgifterna, som de själva säkert inbillar sig ämnade för, förblir utom räckhåll.

På det hela taget tycker jag att den svåra Afghanistan-frågan hanterats bra i Sverige. När det inledande klavertrampet, att överhuvudtaget inleda en militär operation, väl var gjort så har det handlat om att kunna avveckla den under ordnade former, och där har alla utom (V) insett hur svårt det är.

Robin Shadowes sa...

Klein måste vara en av landets vidrigaste och skränigaste kulturmarxister, Givetvis är det bara läpparnas bekännelse det handlar om. Hen bryr sig inte ett skvatt om afghanerna lever eller dör. Säkerligen ser hen också fram emot ytterligare flyktingar som kan få landet att braka samman enligt deras kulturmarxistiska agenda.

Robsten sa...

Håller med dig Nisse, förutom att kollektivet Klein haft mycket stort inflytande i vårt land och över den samhälleliga debatten. Nu börjar de förlora inflytande och då börjar de prata om den hemska högerextremistiska tid vi lever i.

Robsten sa...

Men visst är Zlatan svensk?

http://www.dn.se/sport/fotboll/zlatan-saljer-villan-i-malmo

Anonym sa...

Zlatan är en symbol för vänsterns hyckleri. Såg i ett program hur sossen Claes Malmberg beundrade Zlatan och Zlatan var värd var enda miljon som han tjänade.

Claes resonerar inte likadant när det gäller hårt arbetande företagare. Människor som arbetar hårt och försöker att skapa ett bättre liv och inte ligger samhället till last. Dessa människor kallas utsugare och det ordnas överklasssafari för att visa dem förakt.

Vilka är det om är utsugarna? Vad ger detta för signaler till kommande generationer. Skapar det välstånd och nya jobb, om det enda godkända sättet att bli rik på är genom fotbollen eller bingolotto?

//Kajsa

Nisse sa...

@Kajsa...

Revolutionens söner och döttrar måste naturligtvis leva lite flottare och bekvämare än alla andra, och de enda sätt som det är fint att skinna andra människor på pengar genom är kultur, underhållning, sport och statsbidrag. Att sälja äpplen på torget till helt frivilligt betalande kunder är däremot fult. Det är bara borgarbrackor och kapitalistsvin som gör det.

Som sagt, en klassiker:

När ska det röda rinna av kulturens fana?

Stor komik, med en nypa tragedi, och trösten är att hyckleriet sakta men säkert börjar börjar synas i sömmarna.

Malmberg var (är?) förresten i många år knuten till Kommunistiska Partiet, som tidigare hette KPML(r) med stalinism och proletariatets diktatur på programmet. Han och många andra goa gubbar i Göteborg: Sven Wollter, Lasse Brandeby, Totta Näslund, Claes Eriksson med flera. På 70- och 80-talen var detta det hippaste man kunde vara i Kållestan och en brudmagnet av rang.

Robsten sa...

Ja de vardet säkert. Volter står fast vid sina åsikter, jävel och vara ihärdig må man säga. Det är annat med kulturmarxisterna, de har transformerats till något som tagit det sämsta ur alla ideologier.

Jo KPMLr var lite mer rena marxister, alltså antifeminister, antikulturalister, antiflum, antirödvin. Lite mer klassisk sovjetmodell över de. Vad de utvecklats till i dag har jag ingen aning opm. Man orkar inte hjänga med alla rörelser.

Nisse sa...

@Robsten...

Men då som nu är det identiteten som styr, alltså vilka ledande personer och åsiktsströmmar som det känns tryggt att identifiera sig med. Någon djupare analys av vad idéerna skulle leda till fanns, och finns, inte men "rätt" åsikter var- och är en inträdesbiljett till kotterierna på parnassen.

z999 sa...

Funderar på att börja använda hen som ett skällsord för folk som jag ser ner på.

Anonym sa...

Bra inlägg där Robin.
Tänkvärt i allra högsta grad.