Frågan om böneutrop har blivit aktuell sedan en nämnd i en svensk kommun (Botkyrka) deklarerat att inget formellt hinder föreligger för böneutrop i kommunen. Argumenten som framförts mot böneutrop är att det offentliga rummet skall hållas fritt från religiösa påträngande budskap. Vårt samhälle har blivit alltmer sekulärt. Denna sekulariserade offentlighet är viktig för en religionsfrihet värd namnet, även om alla religioner då får göra vissa inskränkningar. Motargumentet från dem som vill ha böneutrop brukar då bli att vi har ju kyrkliga klockringningar, då måste vi ju även tillåta böneutrop.
Egentligen är det sista argumentet inte rationellt för att motivera böneutrop, utan mer ett argument mot kristna klockringningar. Men det tyngsta argumentet är självklart de kristna klockringningarnas historiska hävd. Vi har haft dessa ringningar i hela vårt land sedan Birger Jarl slog folkkungarna vid Herrevadsbro 1251. Att i dag införa kristna klockringningar, utan deras historiska hävd, skulle vara omöjligt.
Det finns sålunda argument både för och emot muslimska böneutrop. Det skulle kunna bli en både livlig och stimulerande debatt, initierad av våra tidningar, offentliga hemsidor samt etermedia. I sann demokratisk anda skulle argumenten kunna mötas och blötas. Människor skulle kunna bilda sig en uppfattning utifrån rena sakargument och hur väl de olika debattörerna framför sina åsikter. Av denna debatt ser vi inget av i dagens Sverige. Jag skickade in en debattartikel till SVT-Debatt, som refuserade artikeln, för att i stället lägga upp artiklar om ”arga snickaren”. Med tanke på att den verkställande direktören för SVT i somras applåderade ett löjligt tilltag från Donners Brunn, som i princip stängde en garderob (man vill ju inte förlora för mycket pengar) när SD hade sin dag under Politikerveckan, så förvånar det inte.
Jag har skickat in artikeln till andra tidningar, som vägrat ta in den. DN funderar fortfarande. Självklart kan inte en skribent kräva eller ens vänta sig att hans artiklar skall publiceras i landets tidningar där kön av förväntansfulla debattörer är lika lång som en sovjetisk brödkö. Däremot borde någon artikel, kritisk till böneutrop publiceras, av någon skribent. Motstående åsikter skall självfallet också publiceras, vi vill ju ha en fri debatt. Några artiklar i frågan har publicerats både på DN och SvD. Den senare tidningen skriver så här i sin artikel.
Fallet är av nationellt intresse eftersom det kan komma att bli prejudicerande och öppna för böneutrop från fler moskéer Sverige.
Om det nu är som SvD faktiskt skriver, att fallet är av prejudicerande art, så borde en allmän debatt om böneutropen verkligen äga rum. Skall vi införa en helt ny sedvänja i vårt land utan någon debatt alls? DN skriver så här i sin artikel.
När avgörandet faller är svårt att säga i dag, enligt kommunstyrelsens ordförande Katarina Berggren (S). Hon tror på någon gång i vinter.
– Det här en viktig fråga och vi vill ha en dialog med våra invånare och civilsamhället så att fler får möjlighet att tycka till. Det får ta den tid det tar för att få ett bra beslutsunderlag.
Det är jättebra att invånarna skall få säga vad de tycker, men hur skall det gå till? Media skall väl ta ett ansvar och publicera argument både för och emot. De artiklar som publicerats nu är av relativt neutral art, men väger ändå över för att böneutrop skall tillåtas. I en fungerande demokrati där media tar sitt ansvar skall båda (alternativt alla) åsiktsriktningar komma fram. Argument och åsikter skall vägas av en relativt oberoende och opartisk press. I stället publicerar vår media några korta beskrivande artiklar där det redogörs för den kommunala processen och där en representant för islam får träda fram.
När någon journalist fängslas utomland eller döms för överträdelser i vårt eget land så ställer sig journalistkåren och media upp som en man och deklarerar att journalisterna är både demokratins sista utpost och dess stolta fanbärare. Det är stolta deklarationer som varken denna bransch eller yrkeskår lever upp till när det blir lite besvärligt vad gäller känsliga politiska frågor i vårt eget land. Vi har äventyrliga journalister som inte tvekar att bryta mot både utländska och inhemska lagar, och allt sägs ske i yttrandefrihetens namn. Är dessa stolta fackelbärare för demokrati, yttrandefrihet och åsiktsfrihet tillräckligt äventyrliga för att låta en debatt om böneutrop komma tillstånd?
Nyligen har en del asyl- och andra fall uppmärksammats våldsamt av media, som lyckats skapa allmän samhällsdebatt av dessa händelser. Vi måste fråga oss hur det går till när vissa fall får oerhört stort genomslag i media medan grundläggande politiska frågor om hur vårt samhälle skall fungera, inte röner speciellt stort intresse. Vi måste också fråga oss om enskilda medieaktörer efter eget gottfinnande kan välja vad den allmänna samhällsdebatten skall handla om. Kan dessa medieaktörer dupera publiken att engagerade sig i vilket fall som helst och på det sätt som media själva styr genom enkla känslomässiga vinklingar?
En tvåårig flicka som av outgrundliga orsaker blivit lämnad av sin mamma väcker en folkstorm och behandlas som ett asylärende. Migrationsverkets personal kallas till riksdagen (Socialförsäkringsutskottet) för att frågas ut. Detta efter att även politiker blivit upprörda då de läst braskande rubriker från kvällstidningarna löpsidor. Ett ensamkommande barn avvisas helt enligt Dublinförordningens intentioner, detta orsakar nästan samma uppståndelse som fallet med tvåårige Haddile.
Fallet Haddile är exceptionellt även efter svenska förhållanden. En bild på en söt tvååring visades upp, som grymt skulle utvisas av det elaka Migrationsverket. Att fallet inte ens var/är något asylfall tog ingen svensk tidning upp. Om moderns tillstånd och vilja att ta tillbaka sitt barn visste inget något om, och ingen media eller politiker brydde sig heller om denna "futtiga detalj". Att modern och barnet faktisk var franska medborgare reflekterade inte våra politiker över, eftersom kvällspressen glömde att påtala detta faktum. Att barn som skall stanna i Sverige måste adopteras i laga ordning verkade varken media eller riksdagspolitiker ha en aning om.
En av orsakerna till att riksdagsmän agerar efter kvällstidningarnas löpsedlar är den emotionalisering som började ta sin form redan på 60-talet. I boken "Underbara dagar framför oss" skrev författaren Henrik Berggren om denna emotionalisering.
Idéhistorikern Jens Ljunggren menar att det skedde en emotionalisering av politiken under sextiotalet som ledde till att de vänsterintellektuella alltmer framträdde som ”predikantlika frälsningsgestalter”
Att politiken och i viss mån även medierna emotionaliserades under 60-behöver inte vara fel i sig. Från ett politiskt klimat där inget annat än siffror och vetenskapliga fakta dominerar totalt, kan det rent av vara välgörande med en viss emotionalisering. Frågan är hur långt den skall tillåtas gå innan objektivt dåliga beslut blir alltför omfattande. Känslor och empati är nödvändiga beståndsdelar i allt mänskligt liv. Däremot måste man skilja på att styra kommuner, landsting och nationen gentemot familjeliv och fritid med vänner. När det dessutom blir uppenbart att det viktiga inte är att vara empatisk, utan att synas vara empatisk inför väljarna, har vårt politiska liv slagit in på en farlig väg.
Vi kunde se ett utmärkt exempel på denna emotionalisering när Jimmie Åkesson debatterade med Erik Ullenhag i programmet Debatt (SVT). Ullenhag tog till det retoriska knep som i princip är legio inom politiken i dag, nämligen att lyfta ett enskilt konkret fall. Så här sade han ungefär 32 minuter in i inslaget.
Bakom dom här siffrorna du pekar på finns det alltid människor. Det finns en trebarnsmamma som just nu sitter på ett vandrarhem i Köpingebro. Hon har kommit från en stad i Syrien. Vad har hon varit med om? Folks sköts till döds utanför hennes port. Det hon sedan varit med om är att man satte upp en lapp på skolan, när milismän tog över skolan (otydligt, min anmärkning) …och så skicka inte barnen hit, därför att då skjuter vi barnen…och dessutom tar vi deras skolväskor. När du står här och pratar lite svepande, då är det henne du vill kasta ut. Ett sådant Sverige vill jag inte ha. Jag vill inte ha ett Sverige där vi inte har möjlighet att ge en fristad till människor.
Ullenhag spelar på medmänskliga känslor och får mycket riktigt applåder för sitt engagerade inlägg. Däremot är det inte en saklig debatt, vilket demonstreras av med vilken inlevelse Ullenhag säger "och dessutom tar vi deras skolväskor". Frågan är ju hur man bäst hjälper människor, inte om man skall hjälpa dem. Från början tog vi emot de människor som var explicit förföljda av en regim. Det var just de som flydde regimen ville åt. Då finns det inte så många alternativ än att fly till ett annat land. Ibland måste man dessutom fly ganska långt bort från sitt hemland.
Nu har vi ofta en situation där stora grupper av civilbefolkningen är utsatta för stora risker och strapatser genom krigshandlingar. Det är således en helt annan situation. Här är folkomflyttning till väst ingen bra och ändamålsenligt alternativ. Vi kan inte låta flytta hela befolkningar undan stridsområden och placera dem i Sverige. Kvinnan i Köpingebro har grannar som fortfarande bor kvar, och en del kommer att bo kvar där under hela kriget, hur länge det nu varar. Ullenhags logik innebär (om man drar den till sin spets) att vi flyttar undan civilbefolkningen så att enbart de stridande parterna finns kvar. Det är ingen hållbar eller ens önskvärd lösning.
Vi skall självfallet hjälpa människor som ändå flyr i de närliggande flyktinglägren. De behöver både läkare, medicin, mat och mycket annat. Där skulle ekonomiskt bistånd hjälpa oerhört många fler än vad en flykting kostar i vårt land. Dessutom kan de snabbt återvända och hjälpa till att bygga upp sitt land efter att kriget tagit slut. Men det är inte i enlighet med den emotionella dramaturgin, den som Ullenhag är så bra på.
Det är inte ens säkert att kvinnan i Köpingebro hade behövt fly utomlands. Det verkar vara i främst några städer som striderna pågår, men där med rätt stor intensitet. Till sist kan vi konstatera att Sverige som vanligt ligger i absoluta toppen vad gäller mottagandet av flyktingar I Europa. Detta trots att vi i princip ligger längst bort. Varken regering eller riksdag verkar reagera nämnvärt över detta förhållande.
Vi måste rulla tillbaka den överdrivna emotionalisering vi drabbats av i vårt land, som i fallet Haddile antog rent perversa former. När rikspolitiker baserar sitt agerande, uttalanden och sina beslut över vad Aftonbladet skriver i sina löpsedlar på den närmaste kiosk har det gått för långt. Politiker måste använda både förnuft och känsla, och basera sina ställningstaganden på fakta. Det är deras ansvar inför det folk som valt dem.
Länk SVT-play Ullenhag
Länk Aftonbladet Haddile
Länk SvD Maria Ferm
