Reinfeldt och Wallström i ett gemensamt utspel

Och jag som precis skrivit en artikel om att de egentligen hör till samma etablissemang och att rågången går mellan det politiska etablissemanget och folket, inte mellan blocken bland svenska rikspartier. Nåväl, det var sannolikt inte svårt alls för Wallström och Reinfeldt att skriva denna artikel på DN-debatt, deras åsikter står sannolikt inte alls långt ifrån varande i frågor som denna om EU. Intressant är att Wallström nu börjar intressera sig för svensk politik, nu när den "onde Persson" är borta.

Författarna Reinfeldt och Wallström skriver i DN,

- Det handlar framför allt om att hantera ekonomi, miljö, jobb, immigration, demokrati och säkerhet. Men den målsättningen, som Sverige delar, kan bara förverkligas genom ekonomiska reformer och strukturella förändringar inom EU, bland annat en effektivisering av den inre marknaden.

Men vad är det för målsättning Sverige delar? Vad menas med Sverige i detta fall, det Sverige som representeras av politikerna eller en majoritet av folket? Tycker nog det liknar politiskt svammel här. Vi läser vidare i artikeln,

- För äldre generationer är tanken om Europa som ett freds- och demokratiprojekt en självklarhet, men vad betyder Europa för yngre generationer? Vilka är de nya visionerna?

Ja, EU startade som ett fredsprojekt, utan tvivel. Föregångaren till EU, kol och stålunionen, var ett projekt för att förhindra förödande krig mellan främst Tyskland och Frankrike, de har ju aldrig riktigt gillat varandra, inte historiskt i alla fall. Men det tog inte så lång tid innan projektet spårade ur, nu är det främst ett ekonomiskt projekt, samt ett projekt för den politiska nomenklaturan. Att det skulle utbryta krig mellan stora Europeiska nationer är ytterst osannolikt i dag, även utan EU. Vi har ett helt annat Tyskland i dag än innan andra världskriget, främst beroende på det förödande nederlaget i kriget. Jag tror inte EU-tjänstemännen går och tänker på EU som ett fredsprojekt, det är enbart när man håller tal och skriver artiklar som denna aspekt lyfts fram. Vad gäller demokratin så upplever inte jag att den utvecklats i Sverige p.g.a. EU, snarare tvärt om, vi får snällt böja oss för vad som beslutats på EU-nivå. Det är snarare så att demokratin, den verkliga demokratin, lidit av vårt medlemskap i EU.

Författarna skriver i övrigt en del av nödvändigheten av ett starkt EU i en globaliserad värld, och hur nödvändigt EU är i sig nu när globaliseringen utvecklas allt mer. Jaha, men hur var det med demokratin då? Författarna skriver som att utvecklingen inte går att påverka eller förändra vad vi än vill, framtiden är redan utstakat. Helt plötsligt försvinner alla demokratiska aspekter från resonemanget, utvecklingen går åt ett visst håll oavsett vad vi vill. Om en majoritet av Europas väljare skulle vilja att globaliseringen skedde på andra villkor så skulle det naturligtvis vara fullt möjligt att styra skeppet dit, det verkar som författarna inte tror riktigt på det själva.

En viktig aspekt av EU är miljön som författarna mycket riktigt skriver i sin artikel. Här håller jag med om att EU skulle kunna göra mycket. Hitintills är i alla fall jag dock besviken. De beslut som EU tar är ofta urvattnade av alla starka storföretag som sett till att "lobba" kraftigt inför varje beslut som påverkat den Europeiska miljön. Det är faktiskt EU som måste upp till bevis Wallström, det är inte folket som svikit EU, det är EU som hitintills svikit folket.

Andra bloggar om: EU, Wallström

Persson, Olofsson och Padgrotsky's agerande i EMU-omröstningen

För tre och ett halvt år sedan höll vi i Sverige omröstning om vi skulle vara med i EU:s valutaunion. Den socialdemokratiska regeringen var för ett inträde i unionen, det var för övrigt alla riksdagspartier förutom Centern och småpartierna MP och V. I den omtalade TV-serien "ordförande Persson" så förväntar sig Pagrotsky att bli baktalad av Persson för att bryta de löften som de kom överrens om inför omröstningen. Det var några ministrar som inte var för ett inträde i unionen, däribland Pagrotsky, han anser också att han blev utfryst inom regeringen för sitt rakryggade handlande och ställningstagande. I denna fråga så tror jag på Pagrotsky utan att tveka en sekund. Sällan har väl det politiska etablissemanget lidit ett sådant nederlag som vid denna folkomröstning. Jag njöt själv i fulla drag på valnatten och såg Leijonborg fullständigt tappa fattningen och skylla nederlaget på Persson, det var som att se ett litet barn bli nekad godis på konsum, frågan är om det inte var precis så det var. EU är ju en fin reträttpost för avdankade politiker med väl tilltagna förmåner. Med ett medlemskap i unionen ökar ju antalet poster inom EU väsentligt. De politiker som väl lämnat det svenska systemet och begett sig till Bryssel vill ju inte tillbaka, inte ens om de blir erbjudna partiledarposten.

Pagrotsky menar att det var Persson som bröt den överenskommelse som de gjorde inför omröstningen. Persson höll alla överenskommelser tills det på allvar började se ut som att omröstningen skulle kunna förloras, när det började se riktigt illa ut så gällde inga regler längre. Jag tror förbehållslöst på Pagrotsky i denna fråga, jag såg själv desperationen i debatten från etablissemangets sida, hur de började med fula knep och smutskastning. Jag såg hur Centerns Maud Olofsson plötsligt blev mycket illa åtgången av broderpartier inom Alliansen, bl.a. i Almedalen. Det märkliga var att efter Centerns och Olofssons vinst i omröstningen så vände Centern 180 grader i EU frågor och blev plötsligt det mest EU-vänliga partiet. Centern vann men beklagade resultatet i hemlighet djupt, det var aldrig meningen med man skulle vinna denna omröstning, meningen var att profilera sig lite. Olofsson blev också utfryst av sina kompisar inom Alliansen, det betydde mer än att få folkets förtroende. Centerns opinionssiffror har aldrig varit bättre än under omröstningen, att vara kompis med de övriga partiledarna betyder dock mer än att vinna folkets förtroende.

I själva verket var hela EMU-omröstningen en match mellan det politiska etablissemanget och folket, för en gångs skull van folket.

DN

Andra bloggar om: EU, maud Olofsson, Padgrotsky

Det politiska spelet

Såg på "God morgon" Sverige i dag tisdag den 20 mars. I rutan diskuterades Sahlins och Reinfeldts debatt dagen innan. Jag satte nästan morgonkaffet i halsen när både Lotta Gröning och DN:s Niklas Ekdal var rörande överrens om att Socialdemokraterna och Moderaterna numer står mycket nära varandra politiskt. Skulle man starta från noll utan den inkörda blockpolitiken menade Ekdal att M och S troligen skulle samarbeta mycket nära och alldeles säkert regera ihop. Båda dessa partier och alla de andra riksdagspartierna behöver de konstruerade skillnaderna, de behöver varandra som motståndare, varför skulle vi annars rösta? Vad skulle annars demokratin bestå i, om det inte fanns mycket att välja på?

Detta visar att riksdagspartierna egentligen hör till samma politiska nomenklatura, eller politiska klass, en samhällsklass inte olik den gamla adelsklassen. Det politiska spelet måste naturligtvis hållas igång. Priset i spelet är att sitta vid maktens köttgrytor, de som förlorar svälter inte ihjäl precis, de flesta har kvar sin lön och sina förmåner, ingen katastrof precis.

Det är i ljuset av detta som de starka reaktionerna mot nya partier som knackar på riksdagens dörr skall ses. Ett nytt parti, som dessutom kanske är politiskt inkorrekt, slår ju åtminstone delvis sönder detta fina upplägg för den politiska nomenklaturan. Gamla inkörda sanningar ifrågasätts plötsligt, de etablerade partierna förlorar riksdagsplatser och andra ekonomiska medel som de demokratiskt har försett sig själva med. Dessutom riskerar de att stå nakna likt kejsaren om etablerade sanningar raseras av en samling nykomlingar.

Det är också betecknande att hela den politiska skalan från V till M reagerar likadant på växande småpartier som knackar på riksdagens dörr och som dessutom är politiskt inkorrekta, inte någon skillnad kan märkas från något riksdagsparti gentemot de nykomlingar som vill förändra spelreglerna och den rådande paradigmen. Detta borde få den mest tveksamma att vakna, detta visar om något att de nuvarande riksdagspartierna håller ihop för att bekämpa ett gemensamt hot.

En del systemkritiska personer som också hyser politiskt inkorrekta åsikter visade upp ganska stora sympatier för Alliansen när de vann senaste valet, de bröt ju den socialdemokratiska nomenklaturans långa maktinnehav. Det är till viss del sant, det var sannolikt mycket nyttigt för de inbodda socialdemokratiska politrukerna att få maka på sig. Dock missar dessa personer det viktigaste av allt, att båda blocken hör till samma politiska nomenklatura. De bekämpar gemensamt alla hot utifrån, alla hot som kan rubba den rådande ordningen som i grunden inte påverkas så mycket av maktskiftet.

Andra bloggar om: Politisk korrekthet, demokrati

Sahlins styrka

Persson har spelat in en programserie med Fichtelius, inspelningarna startade så tidigt som 97. Vid denna tidpunkt var Sahlin närmast på väg ur politiken. Vid dessa intervjuer kunde Persson tala lite mer öppet än vanligt, han visste att inget skulle sändas av dessa inspelningar förrän efter hans avgång, dessutom gjorde alla den bedömningen att Sahlin var på väg ut.

Persson sade saker om Sahlin som nu kan tyckas väldigt besvärande, han sade t.ex.

- Hennes styrka är inte tänkandet.

Samt,

- Det är inte så märkvärdigt, det som kommer över hennes läppar. Man tilltror henne en större politisk kapacitet än vad hon har.

Det här ju vad väldigt många egentligen tycker och har tyckt väldigt länge om Sahlin. Att höra samma sak från Persson är väl lite mer än vad man kunde vänta sig. En sämre start kan väl en partiledare inte få än vad Sahlin fått. Alla "tycka till" rutor i rikstidningarna säger samma sak, ingen blivande partiledare har varit mer impopulär och misstrodd än vad Sahlin är.

DN

SvD

Andra bloggar om: Sahlin