Utanförskapets karta blev bortglömd

Folkpartiet gjorde innan de själva hamnade i regeringsställning politik av att antalet utanförskapsområden ökade i Sverige [länk DN 2006]. Folkpartiet hade förvisso rätt. År 1990 hade Sverige 3 (tre) utanförskapsområden med de kriterier Folkpartiet tillsammans med SCB satte upp som kriterier på ett sådant område. Kriterierna var och är att färre än 60 procent av de i arbetsför ålder hade ett arbete, samt att andelen av grundskolans elever som lämnade skolan med fullständiga betyg låg under 70 och/eller att färre än 70 procent inte röstade i det senaste kommunalvalet.

 

Från 1990 till 2006 ökade antalet sådana områden från 3 till 156 stycken. Detta är ju en högst oroande utveckling och Folkpartiet med de övriga Allianspartierna gjorde stor sak av att den socialdemokratiska politiken hade misslyckats med utvecklingen i dessa områden [länk DN 2005]. Folkpartiet menade att med en liberal politik skulle man komma tillrätta med problemet.

 

Tyvärr så slutade Folkpartiet av outgrundliga orsaker att uppdatera utanförskapets karta när de själva blev ansvariga för den förda politiken. Kartan har alltså inte uppdaterats sedan 2006, inte av Folkpartiet i alla fall. Däremot har Tino Sanandaji fått i uppdrag att uppdatera kartan av stiftelsen Den Nya Välfärden, samt att då använda exakt samma kriterier som Folkpartiet och SCB en gång gjorde. Uppdraget innebar att Sanandaji uppdaterade utanförskapets karta från 2006 till 2012, också med hjälp av SCB.

 

Vad visar då resultaten av Sanandajis undersökning, lyckades Folkpartiet vända trenden med sin liberala politik? Det här visar den nya rapporten:

 

Slutsatsen är att utanförskapet, enligt Folkpartiets definition, fortsatte att expandera mellan 2006 och 2012. År 2006 klassades alltså 156 av Sveriges omkring 4 800 bostadsområden som utanförskapsområden. År 2012 hade antalet utanförskapsområden ökat till 186 stycken.

 

Av Sveriges befolkning levde 5,4 procent i utanförskapsområden år 2006. Andelen hade ökat till 5,9 procent år 2012. I absoluta tal handlade det om omkring 488 000 personer år 2006 och omkring 566 000 personer år 2012.

 

Förvärvsfrekvensen i utanförskapsområdena för personer i arbetsför ålder var 50,7 procent år 2006. Motsvarande siffra för andra bostadsområden i Sverige var 78,3 procent. Mellan år 2006 och 2012 ökade förvärvsfrekvensen för boende utanför utanförskapsområdena med 0,5 procentenheter. I utanförskapsområdena, däremot, sjönk förvärvsfrekvensen under samma period med 0,6 procentenheter.

 

Tyvärr lyckades inte folkpartiet med övriga Allianspartier vända trenden de heller. Antalet utanförskapsområden har ökat. Förvärvsfrekvensen har minskat i utanförskapsområden, medan den ökat utanför dessa. Samma sak med skolresultaten som visar på en liknande utveckling. I utanförskapsområdena ökade andelen elever utan kompletta slutbetyg från årskurs 9, medan den minskade utanför dessa områden. Inte heller Alliansens liberala politik har alltså inte rått på den trista utvecklingen i vårt land gällande utanförskapsområden.

 

Ordförande för Den Nya Välfärden, Patrik Engellau drar i introduktionen till undersökningen denna slutsats.

Partiet [FP, min anm.] var uppenbarligen övermodigt när det ”garanterade” att vända trenden. Det finns ingen anledning att tro att Folkpartiet inte haft goda ambitioner. Det borde mana inte bara Folkpartiet, utan även andra partier, till eftertanke. Dagens invandringspolitik verkar inte fungera hur kompetenta och välvilliga de politiker än må vara som hanterar den.

Vi anar att Engellau är något på spåren i sina avslutande ord. Om nu befintliga och kommande makthavare inte vill lyssna på ett visst riksdagsparti, kanske de kan lyssna på Engellau och Den Nya Välfärden. Dagens politik har i alla fall bevisligen misslyckats.

Folket mot etablissemanget – det har aldrig varit tydligare

Det var en spännande valvaka i går där SD och FI fick samma utfall i den första Valu-undersökningen som presenterades kl. 21:00. Både FI och SD erhöll enligt denna undersökning 7,0 % av rösterna. SVT med Pontus Matsson var på SD:s valvaka och noterade god stämning, men inte översvallande. De flesta och mesta reportagen kom från FI, där jublet inte visste några gränser, samt också från övriga partier självklart.

Lite senare på kvällen kom så de riktigt räknade rösterna (förutom utlandsrösterna) där fick SD hela 9,8 % av rösterna (nu 9,7 %) medan FI halkat ned en bra bit och låg på 5,2 % (nu 5,3 %). Jublet och entusiasmen visste inga gränser på SD:s valvaka. Dock hade Pontus Mattson med flera redan dragit vidare. SD var inte intressant längre när partiet erövrade sina första två mandat i EU-parlamentet. Den fadäsen hade nog de flesta kunnat leva med, om det inte vore för alla andra ”fadäser” denna kväll.

På SVT:s valvaka pratade man om FI:s fantastiska framgångar, medan man var djupt oroad över högerpopulismens framfart, både i Sverige och ute i Europa. Att FI lyfts fram av medierna och speciellt SvD, nämndes bara en gång i förbifarten av en kommentator. 

Till kommentatorspanel hade man verkligen ansträngt sig för att uppfylla sitt Public Service-uppdrag. Man hade städslat förmågor som America Zavala vars titel flimrade förbi enligt ”dramatiker och vänsteraktivist”. Andra personer som fick kommentera denna kväll var Gudrun Schyman, Karin Pettersson och Mona Sahlin samt den inte helt välbalanserade  Alexandra Pascalidou. För att komplettera församlingen fick Jonas Sjöstedt också kommentera högerpopulismens framfart, de övriga kunde ju ha missat något. Här tyckte man det kunde räckt, men icke. SVT toppade hela anrättningen med en representant för "Rättviseförmedlingen" Seher Yilmaz. Någon orättvisare panel kan man knappt tänka sig, det kanske var därför Rättviseförmedlingen också fick komma.  

Ja, en djupt skakad Gudmundson släpptes fram med darrande stämma. Därmed ansåg tydligen SVT att man uppfyllde opartiskheten.

Övriga medier har följt ungefär samma spår som SVT. Skillnaden är att SVT är en del av licensfinansierad Public Service, eller allmännyttan på svenska. Denna kväll bröt SVT mot objektivitetsprincipen och opartiskheten så grovt att jag själv föll i skratt. Vi förstår den djupa besvikelse det mediala och kulturella etablissemanget måste ha känt kl 23 när det visade sig att SD fick nästan dubbelt så många röster som det medialt boostade FI, detta trots alla oblyga ansträngningar från media.

Om vi får rikta oss direkt till SVT. Tack SVT för att ni denna kväll visade en sak tydligare än någonsin. Det är folket mot etablissemanget, det mediala, kulturella och politiska etablissemanget. Ni visade det med all önskvärd tydlighet. Tack ännu en gång. Ni visade också att numera tillhör V, MP och FI det lite mer hippa etablissemanget. Det har inte alltid varit så, men nu är det så. Det visade ni med skärpa och tydlighet vid er valvaka.

Dagens Media kommenterar Expressens något partiska bild med uttalanden från följande personer:

"Kreativt, Expressen!", twittrar TT Nyhetsbyråns kultur- och nöjeschef Mikael Forsell.

Aftonbladet-profilen Fredrik Virtanen är också positiv:

"Bra banderoll, Expressen", skriver han på Twitter.

Moderaternas chefsstrateg André Assarsson kommenterar också ettan på Twitter:

"Vilken förstasida!".

Vilket bekräftar det jag skrev ovan i denna artikel. Och om man varje dag kan hitta en mängd sådana bekräftelser så är det till slut inte så mycket att pratat om längre. Case Closed.  

Antirasismens rötter

Det går slentrian i det mesta här i livet, så även kritik mot polisens arbete. Går något snett, blir man störd, hörs det obehagliga oljud, är den givna reaktionen – polisen varför gör ni inte ert jobb? Vi har en skattefinansierad polis som skall beivra alla handlingar som bryter mot brottsbalken, i teorin. Vuxna människor brukar förstå att det ofta finns en skillnad mellan teori och praktik. Tyvärr kommer det nog alltid vara så, vi kommer aldrig få uppleva det perfekta samhället. I går höll Jimmie Åkessons ett torgmöte på Norrmalmstorg som kunde genomföras så att publiken hörde hela talet utan större problem (i alla fall från den plats jag stod på). Det var en hel del motdemonstranter, som ibland bröt mot lagen. Polisen ingrep, såvitt jag kunde bedöma, resolut och omedelbart.

De flesta motdemonstranter utstötte läten som i skrift kan beskrivas som ett långdraget ”bhuuuuuuu”. I grundskolan vill jag minnas att vi kallade detta för ”bu-rop”. Dessutom hade de påfallande unga demonstranterna vänligheten att vända ryggen mot talarstolen, vilket hade det goda med sig att man lätt kunde urskilja åhörare och tillresta demonstranter ifrån varandra. Alla politiska partier har rätt att hålla torgmöten och framföra sitt budskap. Tyvärr ingår det i de demokratiska reglerna att polisen kan- och skall inte ingripa mot människor som utstöter missnöjda läten eller vänder sin unga kropp åt ett visst håll. Var gränsen går till mötesstörning är väl flytande, men använder demonstranterna någon form av hjälpmedel i sina missnöjesyttringar är gränsen definitivt passerad. Sammantaget tycker jag att polisen skötte sin uppgift väl i går på Norrmalmstorg, tack för det.

Problemet ligger egentligen inte i motdemonstrationerna och polisens arbete, om det sker som i går. Problemet ligger i hur alla dessa politiskt ganska obevandrade unga människor har fått sin uppfattning om Sverigedemokraterna. Majoriteten av ungdomarna som demonstrerade i går har sannolikt mycket vaga uppfattningar om vad de olika partierna står för, men de vet att Sverigedemokraterna är hemska. Exakt hur har de bibringats denna ”kunskap”?

Här har självklart media ett mycket tungt ansvar. Medier och journalister pumpar ut sin propaganda att Sverigedemokrater är hemska och inte står för ”allas lika värde” samtidigt som de behandlar SD och dess medlemmar allt annat än lika. De gör det sannolikt i syfte att SD inte skall erhålla allt för många röster vid nästa val, eftersom en stor del av media och journalistkåren antingen är knuten direkt till politiska partier, eller i varje fall står för en helt annan politik. En bieffekt är dock att de inympar hat hos unga och många gånger väldigt formbara människor. I handling blir alltså effekten den rakt motsatta, mot det budskap media så intensivt pumpar ut. Det blir lite som Chang Frick beskrev i en utmärkt krönika. Klassen hade en temadag mot mobbning där grupparbete skulle genomföras. Ingen reflekterade över att Frick fick sitta själv i en alldeles egen grupp. Dessutom berömde läraren gruppernas presentationer, samtidigt som de i praktiken inte låtit Frick deltaga i någon grupp.

Detta för oss osökt till vad som händer i våra skolor i dag. Det trillar in rapporter från barn/ungdomar som upprört meddelar sina föräldrar att lärarna talat om för klassen att Sverigedemokraterna skall man inte rösta på, det är icke-demokratiskt parti, eller att skolan arrangerar ett skolval där SD inte finns som alternativ. Senast i raden kom det rapporter från Tyresö och kunskapsskolan där. I Skollagen står det tydligt i kap.1, 4§

Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.

I Läroplan för skolan grundskolan står det ännu tydligare på sid 9, nämligen så här.

Saklighet och allsidighetSkolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram. Den ska framhålla betydelsen av personliga ställningstaganden och ge möjligheter till sådana. Undervisningen ska vara saklig och allsidig. Alla föräldrar ska med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.

En del av de ungdomar som demonstrerade i går mot Åkesson hade kanske kommit fram till sin uppfattning alldeles på egen hand. En ganska försiktig gissning är nog att de flesta av ungdomarna inte fått en saklig och allsidig utbildning, att de inte fått ta del av skilda uppfattningar, att de inte beretts möjlighet till personliga ställningstagande. Blir man varse som förälder att informationen om de politiska partierna är vinklat skall man ovillkorligen anmäla detta till Skolinspektionen på följande webbfomulär:

http://www.skolinspektionen.se/sv/Anmalningar/Att-anmala-till-Skolinspektionen/gor-din-anmalan-har/

Låt oss göra ett inte alltför svårt tanketest för att i någon mån kompensera för skolans brister i sitt demokratiska uppdrag. I går under talet på Norrmalmstorg så måttade en av de tongivande motdemonstranterna (se bild) en spark mot en ung flicka som kanske vägde 45 kg och var av utländsk härkomst. Hon var uppenbart inte av svensk härkomst utan snarare av samma härkomst som den sparkande motdemonstranten. Jag såg hela händelseförloppet och det utspelade sig enligt följande. Motdemonstranten stod och skrek, viftade med armarna och såg mycket aggressiv ut. Flickan gick fram och mälde något, förmodligen yppade hon kritik mot motdemonstranten, som efter ett par hotfulla och aggressiva tillmälen måttade en spark mot flickans huvud. Sparken missade och demonstranten höll på att tappa balansen. Nu till skoluppgiften.

A.   Försökte demonstranten sparka flickan för att han trodde att hon var rasist eller för att hon kritiserade mannen?

B.    Om svaret blir det sistnämnda, att mannen blev arg för att flickan hade mage att kritisera honom, kan det innebära indicier på att hela rörelsen agerar under åtminstone delvis falsk flagg. Att det handlar mer om politiska åsikter än om ”allas lika värde”?