Folkpartiet
gjorde innan de själva hamnade i regeringsställning politik av att antalet
utanförskapsområden ökade i Sverige [länk
DN 2006]. Folkpartiet hade förvisso rätt. År 1990 hade Sverige 3 (tre) utanförskapsområden
med de kriterier Folkpartiet tillsammans med SCB satte upp som kriterier på ett
sådant område. Kriterierna var och är att färre än 60 procent av de i arbetsför ålder hade ett arbete, samt att andelen av grundskolans elever som lämnade skolan med fullständiga betyg låg under 70 och/eller att färre än 70 procent inte röstade i det senaste kommunalvalet.
Från
1990 till 2006 ökade antalet sådana områden från 3 till 156 stycken. Detta är
ju en högst oroande utveckling och Folkpartiet med de övriga Allianspartierna
gjorde stor sak av att den socialdemokratiska politiken hade misslyckats med
utvecklingen i dessa områden [länk DN
2005]. Folkpartiet menade att med en liberal politik skulle man komma
tillrätta med problemet.
Tyvärr
så slutade Folkpartiet av outgrundliga orsaker att uppdatera utanförskapets
karta när de själva blev ansvariga för den förda politiken. Kartan har alltså
inte uppdaterats sedan 2006, inte av Folkpartiet i alla fall. Däremot har Tino
Sanandaji fått i uppdrag att uppdatera kartan av stiftelsen Den Nya Välfärden,
samt att då använda exakt samma kriterier som Folkpartiet och SCB en gång
gjorde. Uppdraget innebar att Sanandaji uppdaterade utanförskapets karta från
2006 till 2012, också med hjälp av SCB.
Vad
visar då resultaten av Sanandajis undersökning,
lyckades Folkpartiet vända trenden med sin liberala politik? Det här visar den
nya rapporten:
Slutsatsen är att utanförskapet, enligt Folkpartiets
definition, fortsatte att expandera mellan 2006 och 2012. År 2006 klassades
alltså 156 av Sveriges omkring 4 800 bostadsområden som utanförskapsområden. År
2012 hade antalet utanförskapsområden ökat till 186 stycken.
Av Sveriges befolkning levde 5,4 procent i
utanförskapsområden år 2006. Andelen hade ökat till 5,9 procent år 2012. I
absoluta tal handlade det om omkring 488 000 personer år 2006 och omkring 566
000 personer år 2012.
Förvärvsfrekvensen i utanförskapsområdena för personer
i arbetsför ålder var 50,7 procent år 2006. Motsvarande siffra för andra
bostadsområden i Sverige var 78,3 procent. Mellan år 2006 och 2012 ökade förvärvsfrekvensen för boende utanför
utanförskapsområdena med 0,5 procentenheter. I utanförskapsområdena, däremot,
sjönk förvärvsfrekvensen under samma period med 0,6 procentenheter.
Tyvärr
lyckades inte folkpartiet med övriga Allianspartier vända trenden de heller. Antalet
utanförskapsområden har ökat. Förvärvsfrekvensen har minskat i
utanförskapsområden, medan den ökat utanför dessa. Samma sak med skolresultaten
som visar på en liknande utveckling. I utanförskapsområdena ökade andelen
elever utan kompletta slutbetyg från årskurs 9, medan den minskade utanför
dessa områden. Inte heller Alliansens liberala politik har alltså inte rått på
den trista utvecklingen i vårt land gällande utanförskapsområden.
Ordförande
för Den Nya Välfärden, Patrik Engellau drar i introduktionen till
undersökningen denna slutsats.
Partiet [FP,
min anm.] var uppenbarligen övermodigt
när det ”garanterade” att vända trenden. Det finns ingen anledning att tro att
Folkpartiet inte haft goda ambitioner. Det borde mana inte bara Folkpartiet,
utan även andra partier, till eftertanke. Dagens invandringspolitik verkar inte
fungera hur kompetenta och välvilliga de politiker än må vara som hanterar den.
Vi
anar att Engellau är något på spåren i sina avslutande ord. Om nu befintliga
och kommande makthavare inte vill lyssna på ett visst riksdagsparti, kanske de
kan lyssna på Engellau och Den Nya Välfärden. Dagens politik har i alla fall
bevisligen misslyckats.