Orsaker till det skiftande intresset för utländska val i svensk media

På tisdag är det val i Danmark. Det är dock inget man märker särskilt mycket av i svenska media, som har behandlat danskarna med sedvanlig nonchalans. SvD har haft någorlunda bra bevakning, i synnerhet PJ Anders Linder, men annars är det ganska dött och den rapportering som ändå förekommer är ytlig (och dessutom som sagt tämligen vinklad, framförallt mot Dansk Folkeparti).

Helt annorlunda förhåller sig svenska media, och även liberala bloggare, till det amerikanska valet. DN har t ex två klickbara artiklar (som man inte behöver söka efter) och tre "snabbguider" om det amerikanska presidentvalet redan nu trots att det är över ett år kvar till det. Liberaler är enormt fascinerade av amerikansk politik.

Naturligtvis har det amerikanska valet stor betydelse för världens utveckling, men att man bryr sig så mycket mer om det än om valet i vårt grannland, som har mycket mer direkt betydelse för oss svenskar, och som ligger så mycket närmare i tiden, är inte riktigt vettigt.

Även socialister är anmärkningvärt intresserade av händelser på andra sidan jorden. Nu är det i synnerhet Irak och Palestina som de intresserar sig för - tidigare var det inte minst Latinamerika och tidigare ändå Vietnam. Alla dessa konflikter har två saker gemensamt - dels står USA på ena sidan som "the bad guy" (något många noterat), dels har vänstern liten eller ingen chans att påverka händelseutvecklingen (något inte lika många noterat).

Likheterna med det liberala intresset för det amerikanska presidentvalet är således slående. Även hos liberaler figurerar USA på ena sidan (men för liberalerna är USA naturligtvis "the good guys") och de har möjligen t o m ännu mindre möjligheter att påverka det amerikanska presidentvalet än socialisterna har att påverka diverse konflikter runt jorden. Överhuvudtaget är skillnaderna mellan liberalismen och socialismen överdrivna - de är båda idédrivna, radikala upplysningsideologier. Inte minst har detta visat sig genom att liberaler och socialister gjor gemensam sak mot deras verkliga motståndare, Sverigedemokraterna.

Vad beror då denna fascination för händelser på andra sidan jorden på? Nyckeln torde ligga synen på politik som en arena för att uttrycka sin personlighet, eller som något "intressant", som är vitt spridd bland politiker, journalister och andra "political junkies". Precis som andra uttrycker sig genom att "bli punkare" uttrycker de sig genom sina politiska åsikter. Jag har skrivit om denna attityd till politik och dess motpol, den praktiska attityden förut men ska här utveckla mina tankeångar.

Enligt den praktiska attityden till politik är syftet med politik att med gemensamma krafter göra saker och ting bättre i det lilla livet. Det finns således ingenting speciellt eller mystiskt med politik som man ofta får intrycket av i debatten - både från dem som menar att politik är "intressant" och som försöker uttrycka sig via politiken och från dem som menar att politik är "tråkigt", "meningslöst", etc. Politik går att jämföra med styrandet av t ex en bostadsrättsförening eller en idrottsförening (som ju i en mening är politik) - man jämkar olika intressen mot varandra, diskuterar, försöker skapa maximal trivsel till minimal kostnad, etc. Precis som man kan påverka sin livssituation till det bättre genom eget individuellt handlande (som att själv byta ut sin ytterdörr mot en bättre) kan man göra det genom att delta i bostadsrättsföreningens möten (genom att få bostadsrättsföreningen att byta ut alla dörrar). I det första fallet är medlet eget arbete, i det andra fallet är medlet påverkan av andra (vilket är vad politik handlar om), men förutom det finns det ingen skillnad.

Denna praktiska attityd är vitt spridd bland människor med, i alla fall under goda tider, normalt eller litet politiskt intresse. De engagerar sig politiskt endast när det behövs, när någon större fara hotar. (Det tror jag, on a sidenote, är fallet med många av Sd:s representanter.) Politik ägnar man sig varken mer eller mindre än nödvändigt åt - det är ett medel för att se till att man ska kunna ha det så bra som möjligt i livet - inte ett mål i sig. Analogin med "politiken" i bostadsrättsföreningen är uppenbar.

För människor med denna attityd är således politik viktigare ju större inflytande den har över ens personliga liv. Kommunpolitik är mycket viktigt (precis som den är för Sd, som försöker bygga upp sig i kommunerna). Rikspolitiken är också viktig, medan utrikespolitiken, särskilt den som handlar om fjärran länder, är mindre viktig. (Även här hamnar Sd i den praktiska gruppen - Sd hade ju tidigare idén att Sverige borde lämna FN och har överhuvudtaget ett begränsat intresse för utreikespolitik, med undantag för grannländerna.) Enligt människor med denna attityd är politiska händelser utan betydelse för ens eget praktiska liv och som man inte har någon möjlighet att påverka ingenting man bör ödska tid på.

Enligt de liberaler och socialister som har den motsatta attityden är revolutioner i Latinamerika eller debatter mellan primärvalskandidater mycket "intressantare" än t ex brottsbekämpning i närområdet. Just att något är "intressant" är av särskild vikt för dessa människor. Det primära värdet av kunskap är inte att den kan hjälpa oss att påverka vår omgivning på ett rationellare sätt (eller kanske att hjälpa oss att förstå oss själva bättre) utan att den är "intressant", ger en "erfarenheter". Det är en fetischistisk syn på kunskap som är tydlig i ett uttryck som "jag kom hem flera erfarenheter rikare", etc. Kunskapsinhämtandet ska ge vissa behagliga sensationer (enligt den praktiska attityden kan man mycket väl få vissa behagliga sensationer av kunskapsinhämtande, men det är just kunskapens praktiska värde som ger tillfredsställelse - kunskap utan praktiskt värde ger inte motsvarande tillfredsställelse). Denna attityd blev sällsynt tydlig i en konversation om psykoterapi jag hade med en man som ansåg att det vore "intressant" att få gå i terapi och "lära sig lite om sig själv". Det behövs väl knappast påpekas att man inte går i terapi för att det är "intressant" utan pga ett djupt känt praktiskt behov av att förbättra sin livssituation.

Vilka saker de sedan anser vara "intressanta" beror på vilken identitet de har, eller snarare vilken identitet de vill skapa (för dessa människor är identitet inte något man upptäcker utan något man skapar - det är typiskt för den moderne storstadsliberalen eller -socialisten för vilken möjligheten att välja är överordnad allt, på alla områden). Som sagt vill de "uttrycka sin personlighet" genom politiken. Och naturligtvis ser de sig inte som några inbilska småborgare som har här och nu (eller Danmark) som sina främsta intressen - nej, det är på andra sidan haven (i USA, på Kuba, i Irak) som hjältedåd begås. I synnerhet har som sagt Uncle Sam särskild betydelse som hjälte eller skurk. (Denna atttityd har som synes mycket gemensamt med romantiken - det är samma överspändhet, samma frikoppling från handlingslivet, samma fascination inför det storslagna, samma förakt för det småborgerliga, etc.)

Att möjligheterna till faktisk påverkan ofta är begränsad i de frågor de "intresserar" sig för är inte viktigt för människor med denna romantiska attityd. De älskar spektakel som "visa rött för Burma" - då kan de visa "vilka de är" utan att behöva engagera sig på minsta vis. Möjligheterna till påverkan var ju även i det fallet minst sagt små.

Denna romantiska attityd är utan tvivel en av de viktigaste orsakerna till det förfall vi ser i svensk politik idag. Jag kommer att återvända till denna fråga, framförallt till frågan vad man kan göra för att pressa tillbaka den romantiska attitydens inflytande.

SvD1 SvD2 SvD3 DN1 DN2 DN3 Sydsvenskan AB1 AB2 AB3 HD

Dansk Folkeparti underskattas i opinionsmätningarna

Det är väl känt att danska medier och politiker inte är lika politiskt korrekta som svenska. Kanske måste detta även utsträckas till danska akademiker? Valforskaren Søren Risbjerg Thomsen hävdar nämligen, precis som vi regimkritiker också hävdat, att Dansk Folkeparti underskattas i opinionsmätningarna och att detta faktum kan ha en avgörande betydelse för valet på tisdag.

For mange er det stadig et tabu at fortælle, at man stemmer på Dansk Folkeparti, selv om det nok er blevet mere acceptabelt i løbet af de seneste år...

Att motsvarande tendens finns i ännu högre grad vad gäller Sverigedemokraterna är, som jag tidigare visat, något som svenska akademiker och media försökt mörka. Än en gång visar det sig att vårt grannland i sydväst slår oss i ärlighet och fair play.

Mer politiserad rapportering om det danska valet

Som tidigare konstaterats är nyhetsrapporteringen kring det danska valet minst sagt politiserad. Värst är som vanligt TV 4. De följer upp sin "noll-rasism"-vecka med tema "islamofobi" med ett reportage om de muslimska politikerna Asmaa Abdol Hamid och Naser Khader. Naturligtvis kan man göra ett reportage med en sådan infallsvinkel - det finns inget principiellt problem med det - men saken är den att det alltid görs reportage med sådana här infallsvinklar.

Vidare har man letat upp socialisten Lars Dencik för att kommentera. Dencik har tidigare i hårda ordalag kritiserat Dansk Folkeparti och dansk invandringspolitik. Att han skulle vara någon slags "neutral expert" är minst sagt tvivelaktigt. Dansk Folkeparti beskrivs som "främlingsfientligt" och de tre personer som intervjuas är inte direkt representativa - två är khadervänliga och en som röstar på lilla socialistiska Enhedslisten.

I Kulturnyheterna får medieforskaren Rikke Andreassen lägga ut texten om "fördomsfulla" danska politiker och media:

Vi har en kandidat till folketinget som bär slöja. Nu demoniserar man henne. Regeringspartierna säger nu att om man röstar på oppositionen så röstar man också på en kontroversiell muslim som inte vill ha jämställdhet och som stöder dödsstraff. Något motsvarande tror jag aldrig skulle kunna hända i Sverige...

Det kan kanske bero på att det i Danmark finns en korrespondens mellan vad folket tycker och vad eliterna tycker - något som definitivt inte kan sägas vara fallet i Sverige, där politiker och journalister ser det som sin uppgift att "uppfostra" folket. Ändå är det naturligtvis dansk media och politik som problematiseras. Andreassens påståenden presenteras som "sanningen" och får naturligtvis stå oemotsagda.

Även i Aktuellt kallas Dansk Folkeparti för "främlingsfientliga" som "aldrig förnekar sig" medan Ny Alliance sägs vilja ha en "humanare flyktingpolitik". Kan någon med det intellektuella samvetet i behåll mena att detta är opartiska ordval? Liksom i andra medier talas det om att Ny Alliance kan bli vågmästare utan att man med ett ord nämner att partiet stördykt i mätningarna den senaste veckan och att den senaste mätningen ger Venstre-Konservative-Dansk Folkeparti egen majoritet.

Studio etts inslag koncentrerar sig på de socialistiska partierna och menar att Ny Alliance kräver en mer "humanistisk" invandringspolitik men är i övrigt ändå mer opartiska än den flesta övriga media. Noterbart är att den socialdemokratiska statsministerkandidaten Helle Thorning-Schmidt säger att det aldrig kan bli tal om amnesti till gömda asylsökande i stil med den som Sverige gav till asylsökande som avvisats men vägrat lämna Sverige och som samtliga riksdagspartier utan (det gamla, något mindre politiskt korrekta) Moderaterna röstade för. Det säger något om det annorlunda politiska klimatet i Danmark.

Även Sydsvenskan beskriver Dansk Folkeparti som "främlingsfientligt" medan DN rapporterar i för dem ovanligt opartiska ordalag om en debatt mellan Dansk Folkeparti och Ny Alliance.

Landsförräderi av Olofsson

Läste Jomshofs blogg i kväll. Han hade en artikel om Maud Olofsson som gjort ett uttalande som borde väcka avsky hos alla som har sina sunda vätskor i behåll. Vad sade hon? Jo detta,

" Det var faktiskt inte vi svenskar som byggde Sverige. Det var människor som kom utifrån".

Riktigt vad Olofsson menar är svårt att komma på. Att de svenskar som har sina rötter sedan lång tid i vårt land låg på sofflocket emedan det var invandrare av olika kulörer som arbetade och byggde upp vårt land samt kanske stod för försörjningen av ursprungsbefolkningen. En närmare förklaring är nog på sin plats. Ja, hon kanske rent av menade att vi ursprungssvenskar är lite dumma i huvudet och att det i själva verket var immigranter som har stått för alla innovationer inom näringslivet. Alla skolbarn som inte sovit sig igenom precis alla lektioner vet att hon har fel härvidlag.

Vi får nog aldrig veta riktigt vad Olofsson menar men att hon följer det politiskt korrekta spår som Reinfeldt stakade ut är helt klart. Att ett så sanslöst uttalande inte slås upp i alla medier är i sig obegripligt, det skvallrar lite om det mediala klimat vi alla lever i. Låt oss vara helt ärliga, Olofsson har inte brutit mot någon lag, hon kommer inte att bli åtalad. Däremot har hon etiskt och moraliskt gjort sig skyldig till det simplaste och fulaste landsförräderi vi kan tänka oss. Hon står moraliskt i samma klass som Wennerström och andra landsförrädare, låt oss slå fast det en gång för alla.

Länk Jomshofs artikel

Varför växer inte Sverigedemokraterna?

Varför får Sverigedemokraterna endast 2,3 % i dagens Temomätning (dock ska sägas att Sd:s verkliga siffror förmodligen är högre)? Frågan kan i förstone tyckas märklig men med tanke på vilket häpnadsväckande stöd det finns för Sd:s positioner i sakfrågorna är den berättigad. Svaret står alltså inte att finna i Sverigedemokraternas politik, utan måste sökas på annan plats.

För att finna det måste vi analysera utefter vilka principer väljarna röstar. Vid första anblick kunde man tro att alla väljare röstar enbart efter vilka åsikter de har i sakfrågorna. Det är ju också så som test som detta om vilket danskt parti man föredrar är utformade - man blir rekommenderad ett parti utifrån ens åsikter i sakfrågorna. Men väljarna väger in också andra saker. För det första har vi ju sådana saker som partiledarens karisma, men det är något som brukar påpekas. Mindre sällan hör man sägas att vissa väljare röstar för att "uttrycka sin personlighet" snarare än för att försöka få igenom den politik man tror gynnar en själv eller landet.

Icke desto mindre är det så. Inför senaste valet sa en kvinnlig akademiker i konversation med mig att hon "ville att sossarna skulle förlora men att hon inte själv kunde förmå sig att rösta på borgarna". Hon ville inte bloda ner sina egna liljevita händer med socialdemokraternas blod - nej, det fick andra, mindre "goda" väljare göra åt henne. Detta är ett typiskt uttryck för denna attityd - genom att rösta uttrycker de som tänker på detta vis att de är en "vänstermänniska" eller en "högermänniska". Attityden är nog vanligast bland "kulturmarxister" men finns även hos högern - se t ex dessa konservativa studenter som verkar vara mer intresserade av att uttrycka att de är konservativa än av att påverka politiken på ett rationellt sätt. Men framförallt är den betydligt vanligare i medelklassen och överklassen än i lägre medelklassen och arbetarklassen. Och allra vanligast är den i den klass som sysslar med politik professionellt: politiker och en stor del av akademikerna och journalisterna. De är konservativa eller socialister på ungefär samma sätt som andra är punkare eller hårdrockare - man väljer att ingå i en viss subkultur för att "skaffa sig en identitet".

Att många väljare resonerar på detta sätt tror jag är huvudförklaringen till Sd:s låga röstetal. Många väljare resonerar så att de "inte ser sig som en "Sd-väljare" och associerar Sd-röstande med misslyckad white trash som bär på ett irrationellt hat. Därför röstar de inte på Sd trots att de håller med dem i mycket.

Detta är också, tror jag, orsaken till den bristande förståelsen mellan Sd-väljarna och övriga. Sverigedemokraternas kritiker, framförallt de i media och politiken, tror att dess väljare vill uttrycka sin personlighet med en sverigedemokratisk röst, och det man närmast skulle kunna vilja uttrycka med en sådan röst enligt kritikerna är rasism och hat. Så är det med få undantag emellertid inte - istället väljer de Sd därför att de röstar efter sina åsikter i sakfrågorna. Därför har också Sd-väljarna i sin tur svårt att förstå resonemang av typen "ja, jag gillar ju inte svensk invandringspolitik men jag är förstås inte sverigedemokrat" som man ofta hör från invandringskritiker från den urbana medelklassen - de kan inte förstå hur man inte kan rösta efter sina åsikter i sakfrågorna.

Men jag ska inte nöja mig med att beskriva efter vilka principer väljarna röstar utan ska också försöka mig på att argumentera för att den första principen är mer rationell. Man ska inte endast förklara världen, utan även söka förändra den, som någon sa. Exilendebattören fs uttryckte saken utmärkt:

Nu vet jag att det finns människor som av någon orsak inte begriper att taktikrösta. De kommer med invändningar i stil med "SD har för dålig ekonomisk politik", "SD är för stolliga", "SD är inte tillräckligt kritiska mot invandringen", " är dålig på att debattera/agitera/orera". Kommer man med den här sortens invändningar så tycker jag att det tyder på att man inte begriper sig på politik ö.h.t. Politik handlar inte om att hitta ett parti som man kan identifiera sig med, politik handlar om att rösta på ett sådant sätt att politiken förskjuts i en riktning som man själv tycker att gagnar ens egna politiska intressen. När man röstar så handlar det inte om att gifta sig med kandidaten i fråga, det handlar om att utöva makt.

Min fetstil av slutklämmen. Detta är utan tvivel riktigt - vill man uttrycka sig själv får man välja att göra det någon annanstans än inom politiken - inom konsten t ex. Schiller skrev att:

...man shall only play with beauty, and he shall only play with beauty.

Man ska verkligen inte leka med politik - inte se det som en arena för att "uttrycka sin personlighet". Det får man som Schiller säger göra på områden avskilda från det praktiska livet.

Men det räcker inte med att väljarna med sin röst försöker ge en bild av vilka de är för att förklara varför så få vill rösta på Sd - man måste också förklara varför väljarna är så främmande inför att se sig som just Sd-väljare. Detsamma gäller ju inte alls på samma sätt riksdagspartierna. Förklaringen till det är i hög utsträckning etablissemangets, i första hand medias, konstanta smutskastning av partiet, som alltsomoftast tar sin utgångspunkt i ett illa dolt klassförakt:

Samtidigt kan man fråga sig hur många av sverigedemokraternas väljare som följer med i kommunalpolitiken. Partiet attraherar i huvudsak lågutbildade män. Hur många av dem plöjer fullmäktigeprotokoll eller lusläser tidningarnas politiksidor?

Genom påståenden som detta (som förvisso kommer från en ledarartikel, men ledarartiklar och nyhetsartiklar börjar alltmer flyta ihop, särskilt när ämnet är Sverigedemokraterna - något som inte minst blir tydligt i den bisarra blandformen "analys") skapas en bild av sverigedemokraten som en rå sälle som det verkligen inte är kosher att förknippas med.

Även inom media börjar man tala mer och mer öppet om att "bevakningen" av media inte har någonting med klassisk rapportering om politik att göra utan har mer gemensamt med ett propagandakrig. Dessvärre är svenskarna ett såpass fogligt folk att man till viss del köper medias uppmaningar. I t ex Norge och Danmark har folk reagerat precis tvärtom - man har reagerat trotsigt på lattefolkets smutskastning.

Båda dessa saker - benägenheten att vilja "uttrycka sin personlighet" via röstsedeln, och fogligheten inför makten, "rädslan att göra fel" har med den moderna mentaliteten i allmänhet och med Sverige som "världens modernaste land" i synnerhet att göra. Jag hoppas kunna återvända till den frågan så småningom.

Alla dessa affärer

På senare tid har Moderaterna drabbats av osedvanligt många s.k. affärer där riksdagsmän eller ministrar ertappats med att på något sätt ha fuskat. Affärerna har varit så många att t.o.m. en cyniker som mig själv har höjt en smula på ögonbrynen. Jag vill minnas att för inte så länge sedan då Socialdemokraterna satt vid makten tillsammans med de två mindre stödpartierna så var det också en del affärer, dock duggade de inte så tätt som nu på långa vägar. Då hette det från många håll, även från systemkritiker, att det var ett typiskt Socialdemokratiskt fenomen. Att det var Socialdemokrater främst som var demoraliserade, att det var dessa som stod för en kultur där fusk och allmän illvilja frodades. Även många inom t.ex. SD sjöng med i kören.
Nu vet vi, vi borde i alla fall veta, att denna kultur där fusk, en vilja att sko sig själv, ja rent av korruption, inte bara är en typisk Socialdemokratisk företeelse. Jag menar att hela vår politiska nomenklatura är av samma skrot och korn. Den politiska korrektheten står alla de sju riksdagspartierna för, inte bara Socialdemokraterna. Det demokratiska förfallet står alla de sju riksdagspartierna för, försöken att tysta kritiken mot det mångkulturella samhället och flyktingpolitiken står partier på båda sidor om mittfåran för, inte bara Socialdemokraterna. Jag vet inte ens vilket parti som skulle visa sig vara värst vid en närmare analys, jag skulle inte bli förvånad om det skulle bli ett Alliansparti som stod där som "värst i klassen" i slutändan.

Anders Isaksson har i sin bok "Den politiska adeln" visat att politikeryrket har blivit en karriär vilken som helst. Han visade att politiker från alla riksdagspartier står närmare varandra än vad vanligt folk i allmänhet tror. Yrkespolitiker från vilket parti de än råkar tillhöra känner ofta mer samhörighet gentemot deras politiska motståndare än mot väljarna som de skall företräda. Tyvärr verkar systemkritiker och många som närmast sympatiserar med SD anse att de nuvarande allianspartierna är av ett helt annat skrot och korn än vad Socialdemokraterna är, kritiken riktar sig slentrianmässigt åt Socialdemokraterna precis som om de fortfarande satt vid makten. Nu är det faktiskt så, jag kan passa på att informera de som ännu inte riktigt snappat upp det, att det faktiskt är Alliansen som sitter i regeringsställning och är ansvarig för de beslut som tas. De har nu suttit vid makten lite mer än ett år, många saker som normalt systemkritiker är mycket förbittrade på är inte ett dugg bättre än när vänsterblocket satt vid makten, snarare är det sämre i en del frågor. Jag hör dock inte den förödande kritik som man levererade för ett år sedan mot makten som styr landet just nu.

Min slutsats är glasklar, bryter man mot det den politiska korrektheten och den rådande politiska paradigmen så kan man inte vänsterprassla med något av de politiska blocket. Ja det är sant att man i ett framtida läge måste samarbeta med något av blocken. Detta innebär inte att man under bordet redan i förväg skall sitta och smeka något av riksdagspartierna på låret, det är i grunden ett förräderi mot de åsikter och den politiska riktning som framförts här på denna blogg. Så jag undrar fortfarande varför det är så tyst från systemkritiskt håll om alla dessa affärer som nu inte drabbat Socialdemokraterna utan ett annat riksdagsparti. I stället för att kritisera vår inhemska nomenklatura så kan det vara bekvämt att kanske se hot från utlandet, hot som med bästa vilja i världen inte kan ses som speciellt akuta, om de ens finns i verkligheten.

Vilks och trotsigheten

Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund föll inte direkt etablissemanget på läppen. Särskilt gällde det Pierre Schori, som stod för det aggressivaste och mest uppseendeväckande angreppet på Vilks:

Yttrandefriheten är grundlagsfäst i Sverige. Men denna rätt måste i globaliseringens tidevarv paras med ett uns av ansvarstagande bortom de egna nyckerna.

Man ska förvisso inte förvånas över att Schori, som inte direkt har gjort sig känd som yttrandefrihetens och demokratins främsta försvarare, kommer med ett sådant här yttrande. Men inte desto mindre är det mycket upprörande att politikers och journalister är villiga att försöka få oss att idka självcensur för att rädda deras älsklingsprojekt - globaliseringen och mångkulturen. Det är svårt att tänka sig något politiskt projekt som det kan vara värt att offra yttrandefriheten för - och det är definitivt inte värt att offra den för mångkulturen. Men politiker med stora drömmar har alltid varit och kommer alltid att vara beredda att beskära våra friheter - det gällde en gång i tiden kommunismen och det gäller mångkulturalismen idag.

När medborgarna motsätter sig dessa stora drömmar och röstar på av etablissemanget ej påbjudna alternativ skälls de för "missnöjesväljare", och företrädarna för dessa alternativ kallas för "populister". Dessa begrepp kan på ytan verka neutrala - de används ju t ex i nyhetsartiklar - men är i själva verket pejorativa. Just att de kan verka opartiska gör dem förstås mer effektiva - propaganda är som bäst när den är subtil.

Dessa begrepp passar således etablissemanget som hand i handske. Bl a pga dem har det etablerats en föreställning om att det är fult och småaktigt att välja alternativ snarare genom vad man är emot än vad man är för.

Björn Wiman i Expressen...jämför valresultatet [i EMU-omröstningen, Grues anm.] med ett stön från Tomas Brolin (hans svar på frågan om han läste böcker):
– Det svenska nejet är svårt att härma i skrift men vi tror att det låter som en liten stöt.

Eftersom väljarna i första hand naturligtvis är emot rådande politik snarare än politik som aldrig har praktiserats är detta en idé som gynnar etablissemanget. Idén är naturligtvis helt felaktig - politik handlar inte om att välja en partner att gifta sig med utan att välja det minst dåliga alternativet av dem man erbjuds. Och då är negativa argument varken bättre eller sämre än positiva.

Det effektivaste motmedlet mot denna typ av propaganda - och mot propaganda i allmänhet - torde som jag tidigare varit inne på vara en anda av upproriskhet och cynism som man hittar hos framförallt unga men även hos vissa äldre "surgubbar". Dessa människor reagerar trotsigt på slika försök att kväsa upproret med hjälp av sofistiska trick. Vilks är kanske inte ett paradigmatiskt exempel på denna anda - han är för mycket av en särling för att vara ett paradigmatiskt exempel på någonting - men hans senaste hyss, en rondellhundsmusikal med arbetsnamnet Dogs (jmf Cats), är däremot ett typiskt exempel på denna trotsighet. Vilks framhärdar i att det ska vara tillåtet att provocera muslimer precis som det redan är tillåtet att kritisera kristna och drar paralleller mellan Dogs och den på sin tid bland kristna kontroversiella Jesus Christ Superstar. Det är förstås helt rätt av Vilks att provocera muslimer på precis samma sätt som kristna provocerats - det gör hyckleriet hos dem som kritiserar Vilks mer tydligt.

Denna skepsis inför stora projekt och inskränkingar i den personliga friheten är en betydligt viktigare egenskap i politiken än en aldrig så stor kapacitet för storslagna visioner. I visioner och entusiasm ligger som den danske journalisten Tøger Seidenfaden (förvisso mycket EU-positiv, men det hör inte hit) påpekar totalitarismens frö. I skeptisk jord kan däremot ingen totalitarism trivas.

UR går över gränsen

Såg i går söndag lite på ett program från Utbildningsradion. Programmet hette "Muslim i Europa" och tog upp religionen islam. Nu är religionsundervisning ett inslag i grundskolans ämnesområden men detta var tendentiöst över alla gränser.

För det första togs inte några av de problem som vi normalt ser som allvarliga problem här i väst upp till diskussion. En kvinna som konverterat till islam skilde sig för att hon var för självständig, detta kan inte vara typiskt för islam. Inga andra problem togs upp med denna religion. Därefter sågs islam som mer tolerant än kristendomen. En muslimsk man sade i programmet, "i den muslimska världen kan man höra kyrkklockor ringa från kristna kyrkor, men hur vanligt är det att höra en böneuppropare i den kristna världen?". Att detta skulle ha historiska orsaker nämndes inte med ett ord. Maken till osakligt och tendentiöst program har man inte ens sett tidigare från UR. Någon borde granska UR ganska snart, de driver sin egen propaganda helt ostört utan att någon ens höjer på ögonbrynen.

Länk UR

Svensk media mörkar, dansk gör det inte

Många språkfilosofer menar att en allmän princip som både ska följas och som i stor utsträckning faktiskt följs i vanliga samtal är att man ska nämna allt som kan anses vara relevant. Man ska inte endast säga endast säga sanningen, man ska säga hela sanningen.

Svensk media följer emellertid inte den principen. Man ser inte mediekommunikation som en slags mer organiserat samtal, där den ena parten ska förse den andre med relevant information. Istället ser man det som sin uppgift att endast ge mottagaren information som är uppbygglig eller i alla fall inte skadlig. Det är den attityden man har till ett litet barn, inte till en person man ser som jämlik.

Detta blir förstås som tydligast i rapporteringen om problemen med det mångkulturella samhället. T ex vill media inte rapportera om brottslingars etnicitet (även om det skulle underlätta gripande att ge detta signalement till allmänheten - man är alltså beredd att låta brottslingar löpa fria heller än att avslöja att ett brott begåtts av "fel" etnicitet).

Här skiljer man sig helt från andra skandinaviska media. Jämför t ex DN:s och den danska tidningen Berlingske Tidendes rapportering om italienarnas stora problem med kriminella rumäner. DN nämner inte med ett ord att det skulle kunna vara andra än etniska rumäner som ligger bakom dessa brott. Det är inte en direkt lögn, men läsaren luras ändå att tro att det handlar om etniska rumäner. Berlingske Tidende däremot talar klarspråk:

Ifølge Walter Veltroni [Roms borgmästare, min anm] kommer der hver uge op mod 1.000 rumænere til Rom. Det er først og fremmest romaer, også kendt som sigøjnere, der kommer for at arbejde i byggebranchen. Samme tendens gør sig gældende i resten af landet. De lever som regel i lejre i udkanten af storbyerne bygget af campingvogne, papkasser og skrald.

Min fetstil. Till skillnad från svensk media vill dansk media serva läsarna genom att ge all information läsarna kan tänkas vara intresserade av. Med tanke på att folk redan börjar svika de traditionella medierna är det nog dags för dem att lägga sin paternalistiska inställlning åt sidan och börja behandla oss som vuxna, inte som bångstyriga barn.

Delvis hämtat från Everykindapeople.

Människosmugglingen sker genom kriminella nätverk

Enligt SVT som refererar Sveriges Radio och programmet "Kaliber" så sker smugglingen av irakier till Sverige genom kriminella nätverk. Det lär enligt dessa uppgifter finnas ungefär 30 stycken sådana nätverk som verkar inom landet. Dessa ligor smugglar inte bara människor utan extraknäcker genom att smuggla narkotika och t.ex. diamanter. Priset för en resa till Sverige lär enligt dessa uppgifter ligga på ungefär 120,000 kronor. Så här står det på SVT:s hemsida,

- Totalt har fyra miljoner irakier flytt sina hem. Av dem finns de flesta i Mellanöstern, men för dem som tar sig vidare är Sverige det stora målet i Europa. Fler irakier kommer hit än till något annat EU-land.

Ja, varför det är så vet vi redan. Våra svenska politiker har i sin outsägliga visdom infört de utan jämförelse generösaste flyktingreglerna i Europa. Ryktet sprider sig och Sverige med sina jämförelsevis väl utbyggda sociala system framstår som rena himmelriket för de som flyr från sitt hemland.

En irakier som heter Ninip beskriver sin resa hit från Irak, så här ståt det på SVT:s hemsida,

- Han har just kommit till Göteborg efter en resa på två veckor från Syrien via Jordanien, Turkiet, Grekland, och Danmark och hit. Han och hans fru Leyla betalade närmare 100 000 kronor var för resan.

Dyra pengar är det förvisso, men…gäller inte Dublinöverenskommelsen alls längre? Grekland torde vara det första EU-land som denna familj kom till om inte mina geografikunskaper rostat fullständigt, skall de inte söka asyl där?

Länk SVT

Khader om Sahlin

Naser Khader har seglat upp som svensk medias favorit inför det danska folketingsvalet den 13 november. Tanken är förstås att han kan leda lillebror i söder tillbaka till den smala, svenska vägen, bort från inflytandet från det enligt media förhatliga Dansk Folkeparti. Khadeer beskrivs som en modern socialliberal av ganska svenskt snitt. Artiklar med denna infallsvinkel återfinns i Fokus och Borås tidning, SvD samt i SvD:s papperstidning idag söndag (finns ej på nätet än).

Det kan då vara på sin plats i sammanhanget att påpeka att Khader inte alls har samma naiva inställning till islamismen som det svenska etablissemanget. Khader är mycket kritisk till dem som tar för lätt på hotet från islamismen och kallar dem för "halalhippies". En svensk politiker han har riktat särskild kritik mot är Mona Sahlin som han kallat "drottningen av halalhippies". Av någon anledning har media "glömt" att skriva om detta spektakulära och för svenskar mycket intressanta uttalande i sina artiklar om det danska valet...

Jag har även skrivit om det danska valet här, här och här.