Varför växer inte Sverigedemokraterna?

Varför får Sverigedemokraterna endast 2,3 % i dagens Temomätning (dock ska sägas att Sd:s verkliga siffror förmodligen är högre)? Frågan kan i förstone tyckas märklig men med tanke på vilket häpnadsväckande stöd det finns för Sd:s positioner i sakfrågorna är den berättigad. Svaret står alltså inte att finna i Sverigedemokraternas politik, utan måste sökas på annan plats.

För att finna det måste vi analysera utefter vilka principer väljarna röstar. Vid första anblick kunde man tro att alla väljare röstar enbart efter vilka åsikter de har i sakfrågorna. Det är ju också så som test som detta om vilket danskt parti man föredrar är utformade - man blir rekommenderad ett parti utifrån ens åsikter i sakfrågorna. Men väljarna väger in också andra saker. För det första har vi ju sådana saker som partiledarens karisma, men det är något som brukar påpekas. Mindre sällan hör man sägas att vissa väljare röstar för att "uttrycka sin personlighet" snarare än för att försöka få igenom den politik man tror gynnar en själv eller landet.

Icke desto mindre är det så. Inför senaste valet sa en kvinnlig akademiker i konversation med mig att hon "ville att sossarna skulle förlora men att hon inte själv kunde förmå sig att rösta på borgarna". Hon ville inte bloda ner sina egna liljevita händer med socialdemokraternas blod - nej, det fick andra, mindre "goda" väljare göra åt henne. Detta är ett typiskt uttryck för denna attityd - genom att rösta uttrycker de som tänker på detta vis att de är en "vänstermänniska" eller en "högermänniska". Attityden är nog vanligast bland "kulturmarxister" men finns även hos högern - se t ex dessa konservativa studenter som verkar vara mer intresserade av att uttrycka att de är konservativa än av att påverka politiken på ett rationellt sätt. Men framförallt är den betydligt vanligare i medelklassen och överklassen än i lägre medelklassen och arbetarklassen. Och allra vanligast är den i den klass som sysslar med politik professionellt: politiker och en stor del av akademikerna och journalisterna. De är konservativa eller socialister på ungefär samma sätt som andra är punkare eller hårdrockare - man väljer att ingå i en viss subkultur för att "skaffa sig en identitet".

Att många väljare resonerar på detta sätt tror jag är huvudförklaringen till Sd:s låga röstetal. Många väljare resonerar så att de "inte ser sig som en "Sd-väljare" och associerar Sd-röstande med misslyckad white trash som bär på ett irrationellt hat. Därför röstar de inte på Sd trots att de håller med dem i mycket.

Detta är också, tror jag, orsaken till den bristande förståelsen mellan Sd-väljarna och övriga. Sverigedemokraternas kritiker, framförallt de i media och politiken, tror att dess väljare vill uttrycka sin personlighet med en sverigedemokratisk röst, och det man närmast skulle kunna vilja uttrycka med en sådan röst enligt kritikerna är rasism och hat. Så är det med få undantag emellertid inte - istället väljer de Sd därför att de röstar efter sina åsikter i sakfrågorna. Därför har också Sd-väljarna i sin tur svårt att förstå resonemang av typen "ja, jag gillar ju inte svensk invandringspolitik men jag är förstås inte sverigedemokrat" som man ofta hör från invandringskritiker från den urbana medelklassen - de kan inte förstå hur man inte kan rösta efter sina åsikter i sakfrågorna.

Men jag ska inte nöja mig med att beskriva efter vilka principer väljarna röstar utan ska också försöka mig på att argumentera för att den första principen är mer rationell. Man ska inte endast förklara världen, utan även söka förändra den, som någon sa. Exilendebattören fs uttryckte saken utmärkt:

Nu vet jag att det finns människor som av någon orsak inte begriper att taktikrösta. De kommer med invändningar i stil med "SD har för dålig ekonomisk politik", "SD är för stolliga", "SD är inte tillräckligt kritiska mot invandringen", " är dålig på att debattera/agitera/orera". Kommer man med den här sortens invändningar så tycker jag att det tyder på att man inte begriper sig på politik ö.h.t. Politik handlar inte om att hitta ett parti som man kan identifiera sig med, politik handlar om att rösta på ett sådant sätt att politiken förskjuts i en riktning som man själv tycker att gagnar ens egna politiska intressen. När man röstar så handlar det inte om att gifta sig med kandidaten i fråga, det handlar om att utöva makt.

Min fetstil av slutklämmen. Detta är utan tvivel riktigt - vill man uttrycka sig själv får man välja att göra det någon annanstans än inom politiken - inom konsten t ex. Schiller skrev att:

...man shall only play with beauty, and he shall only play with beauty.

Man ska verkligen inte leka med politik - inte se det som en arena för att "uttrycka sin personlighet". Det får man som Schiller säger göra på områden avskilda från det praktiska livet.

Men det räcker inte med att väljarna med sin röst försöker ge en bild av vilka de är för att förklara varför så få vill rösta på Sd - man måste också förklara varför väljarna är så främmande inför att se sig som just Sd-väljare. Detsamma gäller ju inte alls på samma sätt riksdagspartierna. Förklaringen till det är i hög utsträckning etablissemangets, i första hand medias, konstanta smutskastning av partiet, som alltsomoftast tar sin utgångspunkt i ett illa dolt klassförakt:

Samtidigt kan man fråga sig hur många av sverigedemokraternas väljare som följer med i kommunalpolitiken. Partiet attraherar i huvudsak lågutbildade män. Hur många av dem plöjer fullmäktigeprotokoll eller lusläser tidningarnas politiksidor?

Genom påståenden som detta (som förvisso kommer från en ledarartikel, men ledarartiklar och nyhetsartiklar börjar alltmer flyta ihop, särskilt när ämnet är Sverigedemokraterna - något som inte minst blir tydligt i den bisarra blandformen "analys") skapas en bild av sverigedemokraten som en rå sälle som det verkligen inte är kosher att förknippas med.

Även inom media börjar man tala mer och mer öppet om att "bevakningen" av media inte har någonting med klassisk rapportering om politik att göra utan har mer gemensamt med ett propagandakrig. Dessvärre är svenskarna ett såpass fogligt folk att man till viss del köper medias uppmaningar. I t ex Norge och Danmark har folk reagerat precis tvärtom - man har reagerat trotsigt på lattefolkets smutskastning.

Båda dessa saker - benägenheten att vilja "uttrycka sin personlighet" via röstsedeln, och fogligheten inför makten, "rädslan att göra fel" har med den moderna mentaliteten i allmänhet och med Sverige som "världens modernaste land" i synnerhet att göra. Jag hoppas kunna återvända till den frågan så småningom.