Orsaker till det skiftande intresset för utländska val i svensk media

På tisdag är det val i Danmark. Det är dock inget man märker särskilt mycket av i svenska media, som har behandlat danskarna med sedvanlig nonchalans. SvD har haft någorlunda bra bevakning, i synnerhet PJ Anders Linder, men annars är det ganska dött och den rapportering som ändå förekommer är ytlig (och dessutom som sagt tämligen vinklad, framförallt mot Dansk Folkeparti).

Helt annorlunda förhåller sig svenska media, och även liberala bloggare, till det amerikanska valet. DN har t ex två klickbara artiklar (som man inte behöver söka efter) och tre "snabbguider" om det amerikanska presidentvalet redan nu trots att det är över ett år kvar till det. Liberaler är enormt fascinerade av amerikansk politik.

Naturligtvis har det amerikanska valet stor betydelse för världens utveckling, men att man bryr sig så mycket mer om det än om valet i vårt grannland, som har mycket mer direkt betydelse för oss svenskar, och som ligger så mycket närmare i tiden, är inte riktigt vettigt.

Även socialister är anmärkningvärt intresserade av händelser på andra sidan jorden. Nu är det i synnerhet Irak och Palestina som de intresserar sig för - tidigare var det inte minst Latinamerika och tidigare ändå Vietnam. Alla dessa konflikter har två saker gemensamt - dels står USA på ena sidan som "the bad guy" (något många noterat), dels har vänstern liten eller ingen chans att påverka händelseutvecklingen (något inte lika många noterat).

Likheterna med det liberala intresset för det amerikanska presidentvalet är således slående. Även hos liberaler figurerar USA på ena sidan (men för liberalerna är USA naturligtvis "the good guys") och de har möjligen t o m ännu mindre möjligheter att påverka det amerikanska presidentvalet än socialisterna har att påverka diverse konflikter runt jorden. Överhuvudtaget är skillnaderna mellan liberalismen och socialismen överdrivna - de är båda idédrivna, radikala upplysningsideologier. Inte minst har detta visat sig genom att liberaler och socialister gjor gemensam sak mot deras verkliga motståndare, Sverigedemokraterna.

Vad beror då denna fascination för händelser på andra sidan jorden på? Nyckeln torde ligga synen på politik som en arena för att uttrycka sin personlighet, eller som något "intressant", som är vitt spridd bland politiker, journalister och andra "political junkies". Precis som andra uttrycker sig genom att "bli punkare" uttrycker de sig genom sina politiska åsikter. Jag har skrivit om denna attityd till politik och dess motpol, den praktiska attityden förut men ska här utveckla mina tankeångar.

Enligt den praktiska attityden till politik är syftet med politik att med gemensamma krafter göra saker och ting bättre i det lilla livet. Det finns således ingenting speciellt eller mystiskt med politik som man ofta får intrycket av i debatten - både från dem som menar att politik är "intressant" och som försöker uttrycka sig via politiken och från dem som menar att politik är "tråkigt", "meningslöst", etc. Politik går att jämföra med styrandet av t ex en bostadsrättsförening eller en idrottsförening (som ju i en mening är politik) - man jämkar olika intressen mot varandra, diskuterar, försöker skapa maximal trivsel till minimal kostnad, etc. Precis som man kan påverka sin livssituation till det bättre genom eget individuellt handlande (som att själv byta ut sin ytterdörr mot en bättre) kan man göra det genom att delta i bostadsrättsföreningens möten (genom att få bostadsrättsföreningen att byta ut alla dörrar). I det första fallet är medlet eget arbete, i det andra fallet är medlet påverkan av andra (vilket är vad politik handlar om), men förutom det finns det ingen skillnad.

Denna praktiska attityd är vitt spridd bland människor med, i alla fall under goda tider, normalt eller litet politiskt intresse. De engagerar sig politiskt endast när det behövs, när någon större fara hotar. (Det tror jag, on a sidenote, är fallet med många av Sd:s representanter.) Politik ägnar man sig varken mer eller mindre än nödvändigt åt - det är ett medel för att se till att man ska kunna ha det så bra som möjligt i livet - inte ett mål i sig. Analogin med "politiken" i bostadsrättsföreningen är uppenbar.

För människor med denna attityd är således politik viktigare ju större inflytande den har över ens personliga liv. Kommunpolitik är mycket viktigt (precis som den är för Sd, som försöker bygga upp sig i kommunerna). Rikspolitiken är också viktig, medan utrikespolitiken, särskilt den som handlar om fjärran länder, är mindre viktig. (Även här hamnar Sd i den praktiska gruppen - Sd hade ju tidigare idén att Sverige borde lämna FN och har överhuvudtaget ett begränsat intresse för utreikespolitik, med undantag för grannländerna.) Enligt människor med denna attityd är politiska händelser utan betydelse för ens eget praktiska liv och som man inte har någon möjlighet att påverka ingenting man bör ödska tid på.

Enligt de liberaler och socialister som har den motsatta attityden är revolutioner i Latinamerika eller debatter mellan primärvalskandidater mycket "intressantare" än t ex brottsbekämpning i närområdet. Just att något är "intressant" är av särskild vikt för dessa människor. Det primära värdet av kunskap är inte att den kan hjälpa oss att påverka vår omgivning på ett rationellare sätt (eller kanske att hjälpa oss att förstå oss själva bättre) utan att den är "intressant", ger en "erfarenheter". Det är en fetischistisk syn på kunskap som är tydlig i ett uttryck som "jag kom hem flera erfarenheter rikare", etc. Kunskapsinhämtandet ska ge vissa behagliga sensationer (enligt den praktiska attityden kan man mycket väl få vissa behagliga sensationer av kunskapsinhämtande, men det är just kunskapens praktiska värde som ger tillfredsställelse - kunskap utan praktiskt värde ger inte motsvarande tillfredsställelse). Denna attityd blev sällsynt tydlig i en konversation om psykoterapi jag hade med en man som ansåg att det vore "intressant" att få gå i terapi och "lära sig lite om sig själv". Det behövs väl knappast påpekas att man inte går i terapi för att det är "intressant" utan pga ett djupt känt praktiskt behov av att förbättra sin livssituation.

Vilka saker de sedan anser vara "intressanta" beror på vilken identitet de har, eller snarare vilken identitet de vill skapa (för dessa människor är identitet inte något man upptäcker utan något man skapar - det är typiskt för den moderne storstadsliberalen eller -socialisten för vilken möjligheten att välja är överordnad allt, på alla områden). Som sagt vill de "uttrycka sin personlighet" genom politiken. Och naturligtvis ser de sig inte som några inbilska småborgare som har här och nu (eller Danmark) som sina främsta intressen - nej, det är på andra sidan haven (i USA, på Kuba, i Irak) som hjältedåd begås. I synnerhet har som sagt Uncle Sam särskild betydelse som hjälte eller skurk. (Denna atttityd har som synes mycket gemensamt med romantiken - det är samma överspändhet, samma frikoppling från handlingslivet, samma fascination inför det storslagna, samma förakt för det småborgerliga, etc.)

Att möjligheterna till faktisk påverkan ofta är begränsad i de frågor de "intresserar" sig för är inte viktigt för människor med denna romantiska attityd. De älskar spektakel som "visa rött för Burma" - då kan de visa "vilka de är" utan att behöva engagera sig på minsta vis. Möjligheterna till påverkan var ju även i det fallet minst sagt små.

Denna romantiska attityd är utan tvivel en av de viktigaste orsakerna till det förfall vi ser i svensk politik idag. Jag kommer att återvända till denna fråga, framförallt till frågan vad man kan göra för att pressa tillbaka den romantiska attitydens inflytande.

SvD1 SvD2 SvD3 DN1 DN2 DN3 Sydsvenskan AB1 AB2 AB3 HD