lördag, november 10, 2007

Orsaker till det skiftande intresset för utländska val i svensk media

På tisdag är det val i Danmark. Det är dock inget man märker särskilt mycket av i svenska media, som har behandlat danskarna med sedvanlig nonchalans. SvD har haft någorlunda bra bevakning, i synnerhet PJ Anders Linder, men annars är det ganska dött och den rapportering som ändå förekommer är ytlig (och dessutom som sagt tämligen vinklad, framförallt mot Dansk Folkeparti).

Helt annorlunda förhåller sig svenska media, och även liberala bloggare, till det amerikanska valet. DN har t ex två klickbara artiklar (som man inte behöver söka efter) och tre "snabbguider" om det amerikanska presidentvalet redan nu trots att det är över ett år kvar till det. Liberaler är enormt fascinerade av amerikansk politik.

Naturligtvis har det amerikanska valet stor betydelse för världens utveckling, men att man bryr sig så mycket mer om det än om valet i vårt grannland, som har mycket mer direkt betydelse för oss svenskar, och som ligger så mycket närmare i tiden, är inte riktigt vettigt.
Även socialister är anmärkningvärt intresserade av händelser på andra sidan jorden. Nu är det i synnerhet Irak och Palestina som de intresserar sig för - tidigare var det inte minst Latinamerika och tidigare ändå Vietnam. Alla dessa konflikter har två saker gemensamt - dels står USA på ena sidan som "the bad guy" (något många noterat), dels har vänstern liten eller ingen chans att påverka händelseutvecklingen (något inte lika många noterat).

Likheterna med det liberala intresset för det amerikanska presidentvalet är således slående. Även hos liberaler figurerar USA på ena sidan (men för liberalerna är USA naturligtvis "the good guys") och de har möjligen t o m ännu mindre möjligheter att påverka det amerikanska presidentvalet än socialisterna har att påverka diverse konflikter runt jorden. Överhuvudtaget är skillnaderna mellan liberalismen och socialismen överdrivna - de är båda idédrivna, radikala upplysningsideologier. Inte minst har detta visat sig genom att liberaler och socialister gjor gemensam sak mot deras verkliga motståndare, Sverigedemokraterna.
Vad beror då denna fascination för händelser på andra sidan jorden på? Nyckeln torde ligga synen på politik som en arena för att uttrycka sin personlighet, eller som något "intressant", som är vitt spridd bland politiker, journalister och andra "political junkies". Precis som andra uttrycker sig genom att "bli punkare" uttrycker de sig genom sina politiska åsikter. Jag har skrivit om denna attityd till politik och dess motpol, den praktiska attityden förut men ska här utveckla mina tankeångar.

Enligt den praktiska attityden till politik är syftet med politik att med gemensamma krafter göra saker och ting bättre i det lilla livet. Det finns således ingenting speciellt eller mystiskt med politik som man ofta får intrycket av i debatten - både från dem som menar att politik är "intressant" och som försöker uttrycka sig via politiken och från dem som menar att politik är "tråkigt", "meningslöst", etc. Politik går att jämföra med styrandet av t ex en bostadsrättsförening eller en idrottsförening (som ju i en mening är politik) - man jämkar olika intressen mot varandra, diskuterar, försöker skapa maximal trivsel till minimal kostnad, etc. Precis som man kan påverka sin livssituation till det bättre genom eget individuellt handlande (som att själv byta ut sin ytterdörr mot en bättre) kan man göra det genom att delta i bostadsrättsföreningens möten (genom att få bostadsrättsföreningen att byta ut alla dörrar). I det första fallet är medlet eget arbete, i det andra fallet är medlet påverkan av andra (vilket är vad politik handlar om), men förutom det finns det ingen skillnad.

Denna praktiska attityd är vitt spridd bland människor med, i alla fall under goda tider, normalt eller litet politiskt intresse. De engagerar sig politiskt endast när det behövs, när någon större fara hotar. (Det tror jag, on a sidenote, är fallet med många av Sd:s representanter.) Politik ägnar man sig varken mer eller mindre än nödvändigt åt - det är ett medel för att se till att man ska kunna ha det så bra som möjligt i livet - inte ett mål i sig. Analogin med "politiken" i bostadsrättsföreningen är uppenbar.

För människor med denna attityd är således politik viktigare ju större inflytande den har över ens personliga liv. Kommunpolitik är mycket viktigt (precis som den är för Sd, som försöker bygga upp sig i kommunerna). Rikspolitiken är också viktig, medan utrikespolitiken, särskilt den som handlar om fjärran länder, är mindre viktig. (Även här hamnar Sd i den praktiska gruppen - Sd hade ju tidigare idén att Sverige borde lämna FN och har överhuvudtaget ett begränsat intresse för utreikespolitik, med undantag för grannländerna.) Enligt människor med denna attityd är politiska händelser utan betydelse för ens eget praktiska liv och som man inte har någon möjlighet att påverka ingenting man bör ödska tid på.

Enligt de liberaler och socialister som har den motsatta attityden är revolutioner i Latinamerika eller debatter mellan primärvalskandidater mycket "intressantare" än t ex brottsbekämpning i närområdet. Just att något är "intressant" är av särskild vikt för dessa människor. Det primära värdet av kunskap är inte att den kan hjälpa oss att påverka vår omgivning på ett rationellare sätt (eller kanske att hjälpa oss att förstå oss själva bättre) utan att den är "intressant", ger en "erfarenheter". Det är en fetischistisk syn på kunskap som är tydlig i ett uttryck som "jag kom hem flera erfarenheter rikare", etc. Kunskapsinhämtandet ska ge vissa behagliga sensationer (enligt den praktiska attityden kan man mycket väl vissa behagliga sensationer av kunskapsinhämtande, men det är just kunskapens praktiska värde som ger tillfredsställelse - kunskap utan praktiskt värde ger inte motsvarande tillfredsställelse). Denna attityd blev sällsynt tydlig i en konversation om psykoterapi jag hade med en man som ansåg att det vore "intressant" att få gå i terapi och "lära sig lite om sig själv". Det behövs väl knappast påpekas att man inte går i terapi för att det är "intressant" utan pga ett djupt känt praktiskt behov av att förbättra sin livssituation.

Vilka saker de sedan anser vara "intressanta" beror på vilken identitet de har, eller snarare vilken identitet de vill skapa (för dessa människor är identitet inte något man upptäcker utan något man skapar - det är typiskt för den moderne storstadsliberalen eller -socialisten för vilken möjligheten att välja är överordnad allt, på alla områden). Som sagt vill de "uttrycka sin personlighet" genom politiken. Och naturligtvis ser de sig inte som några inbilska småborgare som har här och nu (eller Danmark) som sina främsta intressen - nej, det är på andra sidan haven (i USA, på Kuba, i Irak) som hjältedåd begås. I synnerhet har som sagt Uncle Sam särskild betydelse som hjälte eller skurk. (Denna atttityd har som synes mycket gemensamt med romantiken - det är samma överspändhet, samma frikoppling från handlingslivet, samma fascination inför det storslagna, samma förakt för det småborgerliga, etc.)

Att möjligheterna till faktisk påverkan ofta är begränsad i de frågor de "intresserar" sig för är inte viktigt för människor med denna romantiska attityd. De älskar spektakel som "visa rött för Burma" - då kan de visa "vilka de är" utan att behöva engagera sig på minsta vis. Möjligheterna till påverkan var ju även i det fallet minst sagt små.

Denna romantiska attityd är utan tvivel en av de viktigaste orsakerna till det förfall vi ser i svensk politik idag. Jag kommer att återvända till denna fråga, framförallt till frågan vad man kan göra för att pressa tillbaka den romantiska attitydens inflytande.

9 kommentarer:

Robsten sa...

Intresset för amerikans politik tar sig nästan löjliga former hos en del liberaler. Innan jag slutade läsa Erixon så föll jag på slutet i gapflabb över hans nästan maniska intresse för totalt okända amerikanska politiker, politiker vi sannolikt aldrig kommer att få höra om via våra riksmedier. Hippfaktorn att vara insatt i okända amerikanska politiker verkar vara skyhög inom vissa kretsar.
Delar förövrigt din analys om politik som identitet o.s.v.
Fått till detta med bilder bra tycker jag;-)

Grue sa...

Ja, jag vet att du har dom åsikterna om Erixon - det var efter att du började prata om det jag fick upp ögonnen för det nästan perversa intresset för amerikansk politik hos vissa liberaler.:)

Trader sa...

Har en känsla av att svensk medias intresse för det danska valet hade varit betydligt större om en socialistisk seger var i antågande. De få gånger valet nämns är ju när det släpps ngn opinionsundersökning som visar att de röda har en chans. Annars är ju riksmedia rörande överens om att vi inte har ngt att lära av danskarna, utan att vi som moralvärldsmästare har så mkt att ge detta bångstyriga folk som just nu är fullständigt duperat av populister.
Vad gäller USA-valet har ju SVT i vanlig ordning redan utropat demokraterna, och specillt kelgrisen Hillary Clinton, till segrare. Hur många svenskar har ens kännedom om vilka kandidater som står på republikanernas sida?

Grue sa...

Jo, det är ofta en viktig orsak till hur mycket media bevakar ett val. Å andra sidan har de ju Khader som möjlig kelgris här (dom har ju också rapporterat mest om honom här). Jag tror att det där inte räcker som förklaring. Dessutom är ju svenska medier alltid intresserade av det amerikanska valet, oavsett vem som vinner.

Apropå det sista du skriver, se denna tråd:

http://www.flashback.info/showthread.php?t=567707

Berit sa...

Har ni sett http://no-pasaran.blogspot.com/
idag?
Cartooning for peace?

Trader sa...

Jag tror att våra "journalistvänner" inser att Khader kommer stödja en Venstre-regering och därför inte tar honom riktigt till hjärtat. Se bara vad Olle Svenning kläcker ur sig i dagens AB ledare:
"Naser Khader håller visserligen med vänstern om bistånd och invandring men i den avgörande frågan, vem som ska styra landet, bygger han allians med wienerbrödsrasisterna."

Svenning får mitt grinighetspris idag, hela ledaren hittas här:
www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/ollesvenning/article1217064.ab

Grue sa...

Ja, herregud, det var nåt i hästväg t o m för att vara han.

Ja det kan ligga nåt i det du säger. Men jag tycker att detta är en trend - man bryr sig mer om amerikanska val än om europeiska oavsett om vänstern eller högern håller på att vinna. Sen ligger det en hel del i det du säger också - båda faktorerna spelar in.

Janne sa...

Här är en ledare till http://sydsvenskan.se/opinion/huvudledare/article279231.ece,från sydsvenskan det är samma vurm för Khader som övriga svenska media speciellt det sista stycket kan reta gallfeber på en.

Anonym sa...

Ja det är intressant att läsa det du skriver och jag tror att du har vissa poäng, men det når inte fram hela vägen.
Det finns självklart vissa möjligheter att påverka en händelseutveckling även om den är långt bort. Det finns organisationer och vi kan också påverka genom våran röstsedel, exempelvis rösta på vänsterpartiet för att de driver en hårdare utrikespolitik gentemot USA. I dagens globaliserade värld så har vi också många människor från dessa delar där det är oroligt just nu, ex Irak. Så då är det inte så långt borta att vilja verka för en positiv händelseutveckling. Då har man ett praktiskt plan genom att man ex. har släkt där eller själv kanske vill återvända en dag när bomberna slutar smälla i Bagdad. Man kan ju inte säga att det är meningslöst eller fel att vilja påverka så palestina blir fritt bara för att det stjäls cyklas på ens bakgård. Det ena tar inte ut det andra. Man kan alltså inte värdera saker i hur stora möjligheter man har att påverka, utan snarare efter värde för den egna personen eller ett allmänt människovärde. Cykeln kanske man skiter i medans sönderbombade barn i Israel är något man verkligen vill få ett slut på. Mvh Mathias