Vilks och trotsigheten

Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund föll inte direkt etablissemanget på läppen. Särskilt gällde det Pierre Schori, som stod för det aggressivaste och mest uppseendeväckande angreppet på Vilks:

Yttrandefriheten är grundlagsfäst i Sverige. Men denna rätt måste i globaliseringens tidevarv paras med ett uns av ansvarstagande bortom de egna nyckerna.

Man ska förvisso inte förvånas över att Schori, som inte direkt har gjort sig känd som yttrandefrihetens och demokratins främsta försvarare, kommer med ett sådant här yttrande. Men inte desto mindre är det mycket upprörande att politikers och journalister är villiga att försöka få oss att idka självcensur för att rädda deras älsklingsprojekt - globaliseringen och mångkulturen. Det är svårt att tänka sig något politiskt projekt som det kan vara värt att offra yttrandefriheten för - och det är definitivt inte värt att offra den för mångkulturen. Men politiker med stora drömmar har alltid varit och kommer alltid att vara beredda att beskära våra friheter - det gällde en gång i tiden kommunismen och det gäller mångkulturalismen idag.

När medborgarna motsätter sig dessa stora drömmar och röstar på av etablissemanget ej påbjudna alternativ skälls de för "missnöjesväljare", och företrädarna för dessa alternativ kallas för "populister". Dessa begrepp kan på ytan verka neutrala - de används ju t ex i nyhetsartiklar - men är i själva verket pejorativa. Just att de kan verka opartiska gör dem förstås mer effektiva - propaganda är som bäst när den är subtil.

Dessa begrepp passar således etablissemanget som hand i handske. Bl a pga dem har det etablerats en föreställning om att det är fult och småaktigt att välja alternativ snarare genom vad man är emot än vad man är för.

Björn Wiman i Expressen...jämför valresultatet [i EMU-omröstningen, Grues anm.] med ett stön från Tomas Brolin (hans svar på frågan om han läste böcker):
– Det svenska nejet är svårt att härma i skrift men vi tror att det låter som en liten stöt.

Eftersom väljarna i första hand naturligtvis är emot rådande politik snarare än politik som aldrig har praktiserats är detta en idé som gynnar etablissemanget. Idén är naturligtvis helt felaktig - politik handlar inte om att välja en partner att gifta sig med utan att välja det minst dåliga alternativet av dem man erbjuds. Och då är negativa argument varken bättre eller sämre än positiva.

Det effektivaste motmedlet mot denna typ av propaganda - och mot propaganda i allmänhet - torde som jag tidigare varit inne på vara en anda av upproriskhet och cynism som man hittar hos framförallt unga men även hos vissa äldre "surgubbar". Dessa människor reagerar trotsigt på slika försök att kväsa upproret med hjälp av sofistiska trick. Vilks är kanske inte ett paradigmatiskt exempel på denna anda - han är för mycket av en särling för att vara ett paradigmatiskt exempel på någonting - men hans senaste hyss, en rondellhundsmusikal med arbetsnamnet Dogs (jmf Cats), är däremot ett typiskt exempel på denna trotsighet. Vilks framhärdar i att det ska vara tillåtet att provocera muslimer precis som det redan är tillåtet att kritisera kristna och drar paralleller mellan Dogs och den på sin tid bland kristna kontroversiella Jesus Christ Superstar. Det är förstås helt rätt av Vilks att provocera muslimer på precis samma sätt som kristna provocerats - det gör hyckleriet hos dem som kritiserar Vilks mer tydligt.

Denna skepsis inför stora projekt och inskränkingar i den personliga friheten är en betydligt viktigare egenskap i politiken än en aldrig så stor kapacitet för storslagna visioner. I visioner och entusiasm ligger som den danske journalisten Tøger Seidenfaden (förvisso mycket EU-positiv, men det hör inte hit) påpekar totalitarismens frö. I skeptisk jord kan däremot ingen totalitarism trivas.