Nej till ändring av statsskicket

Ur en ren ideologisk synpunkt är en vald president att föredraga framför en kungatron som går i arv. Nu är ren ideologi och praktik inte alltid samma sak. Vi har det statskick vi har och vår demokratiska status är inte på något sätt beroende av kungahuset eller ämbetet i sig. Vårt land skulle inte automatiskt bli mer demokratiskt för att vi gick från monarki till republik. Ändrade vi vårt statskick skulle inte det innebära att Sverigedemokraterna skulle bli mer jämlikt behandlade av våra medier, det skulle inte per automatik innebära att SD fick hyra lokaler som de andra partierna eller köpa reklamplats i våra stora tidningar. Om vi ändrade vårt statskick skulle inte det innebära att Åkesson fick deltaga i de oerhört viktiga partiledardebatterna som nu väntar inför valet. Tvärtom kan en debatt om statsskicket dölja de demokratiska problem vi för närvarande har i vårt land.

Redan innan vårt land bildades med namnet ”Sverige” så hade vi kungar, folkkungar som valdes av fria män i ett fritt land. Egentligen ”dömdes” man till kung, att bli kung sågs per automatik inte som något man eftersträvade. Ansvaret var tungt och om tillräckligt många blev tillräckligt missnöjda kunde man avsättas genom att huvudet skildes från övriga kroppen med ett tungt och rejält vikingasvärd. Dagens riksdagsmän skulle antagligen inte ens kunna lyfta ett sådant svärd från marken upp till huvudhöjd.

Med tiden blev götarna kristna, svearna stretade emot så gott de kunde med sina folkkungar och sin blinda tro på Oden och Tor. Slutligen vann Birger Jarl över de sista hedniska folkkungarna och Sverige bildades som de nu ser ut, ungefär. Stockholm grundades för att slutgiltigt besegla de upproriska svearnas öde. Med kristendomen valdes inte längre kungarna utan ämbetet gick i arv och konungen såg som guds ställföreträdare på jorden. Om inte annat så är vårt statskick en länk till vår historia och vårt ursprung, visserligen en historia besudlad av mycket blod, svek och förräderi, men i alla fall vår historia.

På Newsmill skriver Carl Johan Ljungberg, Carin Stenström och Maare Tamm, (alla från något som kallas Claphaminstitutet, vilket jag aldrig hört talas om förut) att Monarkin enar i ett mångkulturellt samhälle. Det är i så fall ett mycket svagt kitt, det är säkert inte en starkare sammanhållande kraft än t.ex. socialbidragen. Klyftorna i vårt samhälle blir större och större. Klyftan mellan invånarna i våra etniska enklaver och övrig befolkning växer, klyftan mellan det politiska och mediala etablissemanget och folket växer också hela tiden. Att ändra statskick är dock ingen lösning på dessa ökande klyftor.

Länk DN bröllopet

Länk SvD bröllopet

Länk Newsmill

Journalisternas roll i samhället

Jag har tidigare påstått att den svenska journalistkåren fullständigt missuppfattat sitt uppdrag när det gäller den politiska debatten i vårt land. Journalistkåren säger på direkta frågor att de bara speglar den politiska debatten och de politiska rörelser som sker, samt att de då ändå kritiskt skall granska ”makten”. Ett typiskt exempel på detta är chefredaktör för Expressen Thomas Mattsson svarar en kritisk läsare i en chatt (16 april 2010) så här säger Mattsson i chatten.

Jo, media har ett uppdrag om att informera. Men detta förstår jag inte: "I en demokrati är det ju folkets vilja som skall vara styrande. En kraftig majoritet är imot den förda flyktingpolitiken." Vi har ju allmänna val i Sverige, alltid refererade av medierna, och det är därefter riksdag och regering som för flyktingpolitiken. Mediernas uppdrag är att granska denna politik.

Mattsson menar att han och andra journalister bara granskar partiernas politik och ”informerar” om denna. Dilsa Demirbag-Sten är inne på samma linje som Mattsson i en artikel på ”Journalisten”, men är inte fullt lika naiv, eller skenhelig om man så vill. Demirbag-Sten skriver massvis med meningar som är motsägelsefulla och som kan diskuteras.  I början av sin artikel skriver Demirbag så här.

En aktuell fråga är hur mediernas hantering av Sverigedemokraterna påverkar partiets framgångar? Att det påverkar vet vi med säkerhet.

Ja självklart påverkar mediernas bevakning av Sverigedemokraterna partiets utveckling. Men om det nu är som Mattsson skriver, att journalisternas roll enbart är att informera och granska, då skall ju journalisterna i princip aldrig ställa den fråga som Demirbag ställer. Journalisterna skall göra sitt arbete, utan att ens fundera på vilken effekt detta får för partiets utveckling. Journalistkåren kan inte gemensamt bestämma att ett demokratiskt parti är ”dåligt” och plötsligt på eget initiativ motarbeta detta. Sedan visar Demirbag att hon i alla fall tagit ställning rejält, så här skriver hon i ”Journalisten” 

Martyrrollen är ett viktigt element i SDs politik och ger dem fler röster bland dem som känner sig bortglömda av samhället. Få andra grupper är så lättkränkta som Sverigedemokrater. Konspirationer och en kraftigt orealistisk självbild som samhällets enda sanningssägande grupp är partimedlemmarnas viktigaste gemensamma nämnare.

På vilket sätt har SD tagit på sig en ”martyrroll”? Är det för att partiet blivit attackerad av AFA? Inte får hyra lokaler som alla andra partier? Blir systematiskt feltolkat av media? Inte får in debattartiklar som alla andra partier? Är det därför? Men då Demirbag är det väl bara att behandla SD som de andra partierna, så försvinner ju denna ”martyrroll”. Av någon outgrundlig anledning tror jag inte Demirbag eller de andra journalisterna kommer att försöka lyfta bort denna ”martyrroll”. Det är det mediala och politiska etablissemanget som behandlat SD så illa och odemokratiskt så denna eventuella ”martyrroll” kommit på köpet, det är alltså inget SD strävat mot själva.

Ja Sverigedemokrater är så lättkränkta. Tänk att bli upprörd för att man blir kallad ”främlingsfientlig”, ”rasist”, och ”nazist”. Detta är väl inget att gå i taket för? När det gäller detta ”sanningssägande” så påstår SD att vårt land har en fullständigt vansinnig immigrationspolitik. Antingen är detta sant eller så är det inte sant, så enkelt är det faktiskt. Vidare i Demirbags artikel så står det så här.

Grunden för SDs politiska program bygger på människors känsla av att vara marginaliserade och utpekades som mindre vetande.

Nej, grunden för SD:s politiska program är att vi har en på tok för slapp immigrationspolitik, att vår riksdag styrs i alldeles för hög grad av politisk korrekthet och att t.ex. kriminalpolitiken havererat. Att utröna detta måste en läs och skrivkunnig person kunna göra utan att ha gått en dag på journalisthögskolan. Det förhåller sig tvärtemot vad Demirbag säger faktiskt, sverigedemokrater anser nästan alltid att journalister och politiker faktiskt är mindre vetande, lite ny info för dig Demirbag.  Till slut så skriver Demirbag så här i sin artikel.

Alla politiska partier ska behandlas lika. Den enda gången i mitt liv jag tidigare har hört att man aktivt ska hindra oliktänkande att uttrycka sig, lämnade vi landet och flydde till Sverige.

Ett ögonblick av klarsyn ändå, tack Demirbag, det värmde.

Länk Journalisten

Länk Thomas Matssons chatt

Problemet med skolbranden i Rinkeby löst!

I en DN-artikel står det hur hårt drabbade barnen i Rinkeby  blev av branden där när Rinkebyakademin brändes ned av vissa ungdomar. Så här står det i artikeln.

Bland det som brann upp fanns biljetter till nöjesfältet Gröna Lund, som avgångseleverna skulle få gå på.

Vilken fruktansvärd tragedi! Att själva skolbyggnaden brann ned är ju förargligt, men att barnen i avgångsklassen inte får gå på Gröna lund är en verklig tragedi. Dock finns det en lösning på de flesta problem, hur mörkt och fruktansvärt det än kan se ut. Så här står det i dagens DN.

För DN:s redaktionsledning var det naturligt att försöka hjälpa till:  

- Vi pratade på vårt morgonmöte om hur sorgligt det var med åkbanden som brann upp men att något företag säkert skulle gå in och betala så att eleverna ändå fick gå på Gröna Lund. När vi sedan fick höra att ingen erbjudit sig kände vi att vi ville att Dagens Nyheter skulle hjälpa till, säger redaktionschefen Åsa Tillberg.

Jag känner en stor klump i halsen av rörelse, tårarna tränger sakta fram medan jag får ett förklarat leende på läpparna, vilket lyckligt slut? Tänk vad humana de ändå är på DN:s redaktion. Mitt bland alla nyheter om oljekatastrofen i Mexikanska Gulfen, skolbränder runt om i landet, rån, gruppvåldtäkter och andra trista saker så tar humanismen ändå över på DN:s redaktion och man bestämmer sig för att DN kan betala åkbanden, trots rätt stora nedskärningar nyligen på tidningen. Nedskärningar som redan märks som en lätt kvalitetssänkning av hela tidningen får man nog ändå säga.

DN:s redaktion har visat att det finns hopp för detta land, tack redaktionen!

Länk DN

Asyl för ensamkommande flyktingbarn

I både DN och SvD står det om att några av de ensamkommande flyktingbarnen far illa. I de flesta fall så ger socialtjänsten boende åt barnen, och utreder att det är ett bra hem dessutom. I ungefär en fjärdedel av fallen går det enligt DN inte till på detta sätt, så här står det i DN artikeln.

Men i ett av fyra fall kommer barnen med en adress i handen. Ofta är det föräldrarna i hemlandet som känner någon, en släkting eller vän, som de har önskemål om att barnen ska bo hos. Och det är här det går fel. Inte sällan blir det så fel att svenska myndigheter bryter mot såväl lag som barnkonvention.

Barnen har alltså föräldrar i hemlandet, som dessutom har gett barnen en adress till någon släkting eller vän som de önskar att barnen skall bo hos. Dessa barn skall inte få asyl naturligtvis, de skall bo hos sina föräldrar självklart. Hur kan barnen vara berättigade till asyl? Är de minderåriga barnen förföljda men inte deras, förhoppningsvis vuxna föräldrar? Detta är en vansinnig och mycket märklig politik.

I SvD har de varit smarta nog att inte beskriva hur det går till när en del av barnen hamnar i hem som inte utreds av socialtjänsten, de skriver kort och luddigt om detta. Dock framkommer det i SvD:s artikel att det är UNICEF:s svenska del som kritiserat att en del av flyktingbarnen hamnar i olämpliga hem, vi har alltså ingen aning om vad UNICEF i övrigt tycker om denna fråga, om de ens bryr sig.

En annan intressant jämförelse mellan tidningarna är när de skriver om antalet flyktingbarn som kommit respektive förväntas komma. I DN står det att det förra året kom 2,250 barn som sökte asyl, i SvD står det att detta innevarande år förväntas komma 3,000 barn, en rejäl ökning alltså.   

Det hela liknar en planerad människohandel med barn, om man nu kan kalla dessa pojkar för barn, åldern på de asylsökande är också oviss i många fall. Att föräldrarna inte anser sig behöva fly men skickar sina pojkar, nästan aldrig flickor är frapperande. Ju fler av dessa unga män eller pojkar som får asyl, ju fler lär komma i framtiden. Att ge asyl och uppehållstillstånd till dessa barn/ unga män ger ju ringar på vattnet och ryktet om var man kan få asyl sprider sig. Vår regering medverkar alltså till denna osmakliga människohandel genom att ge asyl till dessa pojkar.

Länk DN

Länk SvD

Att ljuga utan att direkt ljuga

Den senaste rapporten från SOM- institutet slogs upp stort av tidningar och övrig media i vårt land. Den visade hur mycket tolerantare vår befolkning blivit enligt Marie Demker, som är ansvarig för denna forskning. Tyvärr var hela rapporten vilseledande, som många redan misstänkt. Nu har dessutom Marcus Nyberg beställt hem hela rapporten och läst den i sin helhet, något som vi tidningsläsare inte hade förmånen att göra. Så här skriver han i Kristianstadsbladet.

Den skulle enligt artikeln i DN bland annat visa att endast 36 procent av Sveriges befolkning tycker att det "finns för många utlänningar" i Sverige. Intrycket man får av artikeln är att resterande 64 procent tycker tvärtemot.

När jag tittade närmare på undersökningen (Tack till SOM-institutet som skickade den till mig) så visade det sig att det inte var så enkelt. 36 procent instämde alltså helt eller i stort sett i påståendet "Det finns för många utlänningar i Sverige".

31 procent instämmer delvis vilket Marie Demker på SOM-institutet av någon underlig anledning glömmer bort att nämna i sin artikel. 33 procent instämmer inte alls.   

Av Nybergs siffror kan vi sluta oss till att 67 procent av befolkningen, mer eller mindre, tycker att det finns ”för många utlänningar i vårt land”. Av någon outgrundlig anledning har Nyberg själv räknat för lågt i sin annars utmärkta artikel. Vi måste också påpeka en viktig sak, formuleringen ” för många utlänningar” är ganska starkt riktat mot just de utlänningar som bosatt sig i vårt land. Hade frågan varit annorlunda formulerad och riktat sig mot vår immigrationspolitik (som ju är orsaken till antalet utlänningar, men inte pekar ut immigranterna på samma sätt) så hade resultatet blivit ännu mer besvärande för våra ansvariga politiker.

Vi noterar också att Demker tydligen ersatt Helene Lööw som favoritforskare för våra medier. Lööw började förmodligen svikta i sin övertygelse och framförde fakta som understundom kunde anses som politiskt inkorrekta. Ett grundläggande faktum är dock att rapporten i vissa stycken kan ses som en mätare på någon form av tolerans, men inte människors åsikter om immigrationspolitiken. Två olika storheter som det inte görs någon skillnad på, fullt avsiktligt naturligtvis. Det hela får ses som ett led i att likställa ”tolerans” med ”generös immigrationspolitik”. Hur toleranta det mediala och politiska etablissemanget själva är när de möter någon med en annan åsikt blir aldrig föremål för någon forskning och debatteras aldrig i våra medier.

Länk Kristianstadsbladet

Länk DN SOM-I

Vilken grupp är farligast?

Jag vill sticka ut hakan lite och direkt motsäga vad Per Gudmundsson påstår i en SvD-artikel. Gudmundson har i första styckena förmodligen helt rätt när han påstår att fildelningen dränerat obskyra ”vit makt” organisationer och nazistiska rörelser på pengar. En stor del av inkomsterna för dessa nazistiska eller kryptonazistiska rörelser fick sina inkomster kom från skivförsäljning. Nu är denna kassako starkt på nedgång. Det verkar rimligt att Gudmundson har rätt och det är en positiv utveckling som vi kan glädja oss åt (om än något oväntad). I slutet av artikeln så påstår dock Gudmundson att SMR är landets farligaste politiska grupp. Han säger egentligen att de tillhör en av de farligaste, men minst 90 procent av läsarna tolkar det nog som att det är den farligaste p.g.a. den formulering Gudmundson använder sig av, ett välbekant journalistiskt trick. Så här står det i artikeln.

Svenska Motståndsrörelsen (SMR), som är den mest militanta och bäst organiserade i miljön, har mer än dubblat sin aktivism. Under året föll tolv domar mot SMR-medlemmar, för bland annat vapenbrott, misshandel och olaga hot.
Det är en påminnelse om att nazisterna, sett till våldsbenägenhet, ännu tillhör landets farligaste politiska grupper.

Om vi först kritiskt granskar Gudmundsons uppgifter så står det inte om de tolv domarna härrör från politiska brott, eller om någon av medlemmarna i gruppen t.ex. slagit sin fru på fyllan eller hotat grannen för att han kör gräsklipparen vid fel tid på dygnet. Rent våld är ju aldrig bra, men är det frågan om rena våldsanklagelser så slår nog gängen i förorterna dessa grupper med ljusår. Har Gudmundson gjort en jämförelse med vänsteraktivisternas våld, AFA och RF måste väl ha betydligt fler anklagelser mot sig. Nu är det ju så att AFA och RF blir dömda betydligt mer sällan för sina dåd än vad dessa kryptonazistiska grupper blir. Men det säger faktiskt ingenting om deras farlighet, bara om svårigheterna, och kanske viljan att fälla och döma olika grupper. Utan att ha tillgång till statistik vill jag nog påstå att AFA och RF tillhör de farligaste politiska grupperna i landet.

Att media inte för fram eller skriver om AFA och RF:s dåd på samma sätt som när det gäller de kryptonazistiska grupperna är slående. Båda grupperna är lika våldsbenägna, båda lägren är lika odemokratiska. Allt sammanräknat så vill jag påstå att grupper som AFA och RF utgör ett större hot mot demokratin än de tynande kryptonazistiska grupperna. Media väljer dock att bara föra fram den ena gruppen. Några Sverigedemokrater skrev, efter överfallet på Martin Kinnunen, än oerhört genomarbetad och välformulerad debattartikel där varje ord vägts på guldvåg, och skickade in den till DN och SvD. DN sade nej, men på ett hövligt sätt i alla fall. På SvD sade en ung flicksnärta som presenterade sig som chef för SvD Opinion att ”på Opinion är det jag som bestämmer och er artikel kommer aldrig in”. På tal om ”makt” så kan jag berätta att det var undertecknad som fick uppdraget att ringa SvD och den unga flickans röst dröp av förakt och maktfullkomlighet. Direkt efter samtalet tänkte jag att det kanske bor en liten nazist i oss alla, det är kanske den lilla nazisten i oss själva vi skulle börja med att bekämpa, då kanske det övriga löser sig ändå. Vad säger du om det Gudmundson?

Länk SvD

Ett förtydligande - Bra DN!

Eftersom SvD:s presentation av den senaste SIFO-mätningen var så otydlig, man fick sitta och kisa med förstoringsglas för att se vad SD fick för siffror, så lägger vi in en lite större bild här från GP. Varsågoda!

UPPDATERING:

DN redovisar SD:s siffror utan prut,och talar t.o.m. om att SD skulle bli vågmästare vid ett valresultat som denna undersökning pekar på. Vi vet att DN:s redaktion inte är några anhängare av SD, men de har visat bra mycket större demokratiskt patos än SvD, igen! Bra DN!

Länk SvD

Länk GP

Länk DN