Som jag skrev om här är politiskt korrekta attityder betydligt mer spridda bland journalister och bland de politiska partierna än bland befolkningen i allmänhet. Att partierna är så politiskt korrekta beror, tror jag, åtminstone delvis på att deras medlemmar är så pass politiskt korrekta. T ex var ju Fp:s medlemmar till stor del kritiska mot de tuffare integrationspolitiska förslagen inför valet 2002, trots att de uppenbarligen var populära bland väljarna och gav partiet ett stort lyft i valet. Fp har sedermera svängt tillbaka något i invandrings- och integrationsfrågor, trots den tydliga signalen från väljarna. Det visar att partimedlemmarna har minst lika stort inflytande som väljarna över invandringsfrågan.
Samma mönster återfinns emellertid inom en rad andra områden: "experter" eller andra grupper med makt driver sin egen agenda, trots att de är tillsatta med den mer eller mindre uttalade idén att de ska tjäna folkets intressen. Ta till exempel arkitekturen. I decennier har arkitekter ritat hus som är impopulära bland dem som faktiskt ska bo i husen. Värst var det på 60- och 70-talen, då en särskilt stalinistisk variant av funktionalismen härjade och miljonprogramsområdena, Hötorgsskraporna, Stockholms universitet, m fl hemska byggnader kom till. Nu har situationen förbättrats en aning men arkitekternas arroganta attityder mot vanligt folks idéer om hur bostadshus ska se ut finns kvar och sattes i blixtbelysning vid byggandet av det tillbakablickande bostadsområdet Jakriborg i Staffanstorp. Arkitekternas attityd (som beskrivs av en arkitektstudent här) är att de är konstnärer som ska skapa konstverk, inte att de ska rita trivsamma hus som människor faktiskt vill bo i. De har helt enkelt missupfattat sin funktion: att tjäna de boende. Istället driver de sin egen agenda.
Detsamma gäller jurister, som egentligen bara ska vara ett redskap i politikernas händer (och politikerna ska ju i sin tur endast ska vara ett redskap i folkets händer) . Man dömer nästan alltid till straff i den nedersta fjärdedelen av straffskalan, något som knappast var lagstiftarens avsikt. Man är alltså inte alls ett redskap i politikernas händer utan driver sin egen politiskt korrekta agenda.
Samma fenomen finns inom en rad andra områden. Tidigare dominerade psykoanalytiker, med idéer om vad som är normalt och sunt som minst sagt skilde sig från vanligt folks, psykvården. Pedagogiken sitter till stor del fortfarande fast i -68-flummet eftersom inte minst Lärarhögskolan domineras av sådana idéer. Inom kriminalvården har idéer om att brottslingar behöver "vårdas" snarare än straffas länge dominerat. På universiteten dominerar socialistiska, feministiska och mulitkulturalistiska lärare på många institutioner.
Listan kan göras lång. Det är tydligt att dessa inflytelserika yrkesgrupper utvecklat en speciell kåranda där man är mer lojal mot de ideal som omhuldas inom kåren än mot de ideal som finns bland dess uppdragsgivare, folket. Viktiga samhällsfunktioner styrs därför på ett mycket mer socialliberalt sätt än folket önskar.
Dock finns det ett visst hopp: inom t ex psyvkården, pedagogiken och kriminalvården finns det i varierande grad tecken på en omsvängning mot mer folkligt förankrade "common sense"-idéer. Förhoppningsvis kan den trenden sprida sig till fler områden. Det som är särskilt viktigt är att kontakterna mellan dessa olika yrkeskårer och vanligt folk stärks. Sådana här tendenser skapas när yrkeskårerna isolerar sig från resten av samhället (typexemplet är väl akademikern i sitt elfenbenstorn, men samma fenomen finns alltså på andra områden). Om politiker, journalister och andra yrkesgrupper skulle ha mer kontakt med vanligt folk skulle de tjäna folket bättre.
9 kommentarer:
En extremt bra postning.
Har nu, 4 på morgonen inte fokus nog för att tillägga något vettigare än detta beröm.
Men mkt bra. Har sparat postningen separat för att vara säker på att inte glömma den.
Har reflekterat över just arkitektur och konst, många gånger, på samma sak som i texten, men inte vidgat det perspektivet tillräcklingt.
Gustafsson iS
Robsten. Intressant. Jag undrar vem som över huvud taget tror på att politiker nuförtiden tjänar folket. I en globaliserad marknadsekonomi med global kreditmarknad och bred internationell handelspolitik, så torde det vara uppenbart för de flesta att politikerna blir företagsledarnas nickedockor.
PK-maffiorna är "duktiga idioter", som skänks statliga bidrag och tillåts hållas med sitt flum, så länge de accepterar systemet och inte börjar kritisera viktiga samhällsfiender (men de rikastes mjölkkor) som bankränta, massinvandring, koncentrationen av medial makt till ett fåtal familjer, protekionism, bidståndsträsket, företagsnepotismen och svågerpolitiken.
Håller med om att det var en extremt bra postning, en riktig ögonöppnare.
Jag gillade också den här postningen, mest för att den gav mig inspiration till att tänka vidare.
Tack så mycket för den positiva responsen, det värmer och uppmuntrar till nya poster!:) Artikeln är delvis ett resultat av långa diskussioner i ämnet på flashback.info med diverse regimkritiker.
Ja det var en intressant och resonerande artikel, manar till eftertanke. Skulle egentligen vara fler sådana artiklar.
Grue. Sorry, jag såg inte att det var din text. Ja, den var riktigt, riktigt bra. Men det förvånar mig inte, för jag har följt ditt servande och smashande hos Sakine och andra, vilket alltid har imponerat.
Elit-tänkandet är uppenbart och drivande inom många "ledar-grupper" i samhället.
"Du förstår inte ditt eget bästa , jag är här för att hjälpa dig"
Bland arkitekter och politiker tror jag också att man vill sticka ut och åstadkomma något att bli ihågkommen för.
Alla dessa yrkesgrupper du talar om umgås dessutom i klickar av likasinnade där de tappar förankringen i the Real World.
Ta till exempel lärare som aldrig i sitt liv lämnat skolvärlden!
Visst är det så Berit: mycket av problemet ligger i att dom har specialiserat sig och tappat kontakten med det praktiska livet. DEt vore nästan bättre om det här var saker som man sysslade med lite på sidan av sitt riktiga jobb. Politiker var ju såna i stor usträckning förr i tiden, nåt Anders Isaksson skriver i den intressanta boken "Den politiska adeln" som är en inspirationskälla. Hade tänkt ta med det också men det hade blivit för långt. Tar det en annan gång istället.
Skicka en kommentar